Valpåverkan, källtillit och demokrati med Andreas Önnerfors och Johan Farkas

 Texten har lätt bearbetats till mer av skriftspråk.  

Tack så hemskt mycket. Jag heter Andreas Önnerfors och är både Malmö- och Smålandsbo. Just nu delar jag min tid mellan Småland och Malmö, så det är roligt att komma hem. Det är också roligt att få inleda premiären i den här serien av föreläsningar på Stadsbiblioteket. Samtidigt är det en premiär för oss, eftersom Medieinstitutet Fojo, där jag arbetar, drar igång en kampanj. Det här är den officiella delen av kampanjen, som börjar i kväll.

I programmet såg ni titeln ”Så skyddar du dig från manipulativ valpåverkan”. Då tänker man kanske att det är som en sjukdom som sprider sig, något vi måste skydda oss mot. Vi har funderat en del på den tanken, eftersom vi alla vet – och jag kommer att berätta mer om det i mitt föredrag – att vi befinner oss i en tid där det flödar en mängd falsk information. Men eftersom temat för den här serien är källtillit, tror vi att det är bättre att tänka sig att information inte i sig är en fara, utan att vi i stället kan lära oss hur vi litar på den. Därför har vi tänkt igenom hur vi vill presentera oss, och i stället för att tala om hot vill vi dela med oss av våra tips om hur man kan genomskåda falsk information på nätet, särskilt i samband med val. Val är nämligen en högtid för dem som vill manipulera oss. Val plockar ofta fram både det bästa och det sämsta hos kampanjmänniskorna – och så ska det vara i en demokrati.

För ungefär en månad sedan fick vi besked om att vi fått medel för att genomföra ett särskilt projekt som heter ”Valkollen 2026”, eller med det lite tjusigare engelska namnet ”Swedish Election Observatory”. Vad är det då vi ska göra?

Först något om var jag kommer ifrån. Medieinstitutet Fojo har sitt ursprung i den praktiska utbildningen av yrkesverksamma journalister. Det startade 1972 och är i dag en del av Linnéuniversitetet. Då kan man undra hur det kommer sig att vi arbetar med det här. Jo, den största delen av den svenska journalistkåren är just nu inställd på att bevaka valet. Projektet som jag leder, ”Fojo Verify”, har sedan 2018 ägnat sig åt att lära journalister hur man verifierar källor med en teknik som kallas fact-checking, det vill säga verifikation – att ta reda på vad som är sant och inte i det digitala informationsflödet.

Vårt projekt utgår från Fojo i Kalmar. Vi har två campus, ett i Växjö och ett i Kalmar. Projektet löper under tolv månader, eftersom det finns en poäng med att bevaka flödet av falsk information både före, under och efter ett val. Om vi tänker tillbaka på vår egen svenska valhistoria de senaste valen, har perioderna efter riksdagsvalen också varit spända som fiolsträngar och vid mer än ett tillfälle lett till uppslitande förhandlingar. Det har väckt mycket starka känslor, vilket har skapat en sårbarhet för falsk information.
Vi som föreläser inom Valkollen 2026 är antingen utbildade journalister, som Jonathan Lundberg och Matilda Nilsson, en fact-checker som heter Christian Haag, och jag, Andreas Önnerfors, som kommer från forskningshållet. Vi har en webbplats för projektet, och vi kommer snart att lansera vår Valkollen-sajt där vi delar med oss av de här tipsen – som har premiär här i Malmö i kväll.

Novus släpper demokratirapporter, och i 2025 års rapport konstaterade man att drygt fyra av tio anser att påverkanskampanjer och fake news på sociala medier är det största hotet mot demokratin. Det ansåg alltså fler vara ett större hot än kriminalitet eller okunskap om samhället. Det här är något som den svenska offentligheten uppfattar som problematiskt, något som utmanar demokratin och som vi behöver hantera. Det handlar uppenbarligen om det vi kallar fake news, den falska information som flödar. Då kan man ställa sig frågan: hur påverkar det valet?

Några exempel. Under 2022 dök det upp ett falskt konto på plattformen som tidigare hette Twitter, numera X, som utgav sig för att vara en lokal kristdemokratisk politiker. På själva valkvällen retweetades 146 valfuskinlägg på 15 minuter. För den som inte använder X eller liknande plattformar dagligen kan man säga att det är mycket. Man måste posta i ungefär Donald Trumps hastighet av ogenomtänkta inlägg. Effekten av det här postandet var att hashtaggen ”valfusk” började trenda igen efter att den hade mattats av. På så sätt manipulerade man informationsmiljön, och de människor som trodde att valet 2022 var kantat av valfusk fick vind i seglen och kunde säga: ”Se här, en KD-politiker säger att det är valfusk.” Vi som studerar de här fenomenen vet att 146 inlägg på 15 minuter är så kallat icke-autentiskt beteende. Det är någon som styr inläggen och vill att hashtaggen ”valfusk” ska trenda och att folk ska tro att valfusk ägt rum.

År 2024 hade vi ett EU-val. Det var överlag ganska lugnt, men plattformen Tiktok, som de flesta unga använder i dag, stängde av 35 konton som var riktade mot en svensk publik. Tiktok gör det inte lätt för konton att stängas ner, så även i det här fallet betyder det att någon måste ha rapporterat dem, eller att plattformen själv upptäckte att något var allvarligt fel. Det förhärskande budskapet handlade om misstanke om manipulation av valresultatet. Effekten av de här Tiktok-kontona, och av hela det informationsflödet, var att idén att valet 2024 var riggat och förfalskat fick stort genomslag – framför allt på så kallade alternativa nyhetsplattformar, alltså inte etablerade nyhetsmedier.

Nu i februari avslöjade P4 Uppland AI-genererade ”tjejer” som spred högerextrem propaganda på olika Tiktok-konton. Är det ett problem? Man kan se reportagen på Sveriges Radio. Jag tror faktiskt inte att kontona är stoppade; några kanske är det, men det dyker upp sådana här hela tiden. Då kan man tycka att det är folks eget fel om de rör sig på de här plattformarna, men det är förstås ett mycket förenklat sätt att se på saken. Risken är nämligen, vilket ny forskning visar, att de här AI-botarna, de falska kontona, de AI-genererade bilderna och innehållet faktiskt kan påverka människors övertygelser och på så sätt hota demokratin – det behövs väldigt lite påverkan för att få ett resultat. Effekten är störst i valsystem som USA:s och Storbritanniens, där den kandidat som får flest röster vinner. I representativa system som Sveriges och Tysklands är effekten mindre. Men vi har ändå ganska tajta marginaler, och som ni vet finns det ett antal partier som kämpar vid fyraprocentsspärren. Kanske avgörs majoritetsbildningen i nästa val på kniven, och då kan 1–2 procent betyda mycket. Så var det också i det förra amerikanska presidentvalet – det var ingen entydig majoritet.

Det är därför viktigt att tänka igenom följande: även om man kan säga att det de här AI-genererade ”tjejerna” säger faller inom ramen för yttrandefriheten – vilket det självklart gör – kan man ändå ha den bestämda uppfattningen att så här borde samtalet om politiska frågor i vårt samhälle inte gå till, det vill säga med fejkade konton som beter sig oautentiskt och där personerna vi möter inte är riktiga människor. Vad gör det med oss om det blir det normala?

Ett annat exempel: det skulle ta lite längre tid att förklara varför just en viss AI-genererad ”tjej” har blivit en symbol för politisk mobilisering, men det finns en sådan figur som cirkulerar just nu. Hon heter Amalia, är AI-genererad och har färgat hår, och hon svingar i olika sammanhang antingen en brittisk, en tysk eller en svensk flagga för att mobilisera stöd. Här sammanfaller flera fenomen: memekultur, alltså att man genom förenklande bilder och AI-generering försöker påverka publiken, koncentrerat i en figur – i det här fallet Amalia. Vill man upptäcka sådant finns det enkla sätt att avslöja en AI-genererad bild. Oftast handlar det om småsaker: hur håret ser ut, hur många fingrar som visas, hur bakgrunden ser ut, och att det helt enkelt är för bra för att vara sant. Vi får använda vårt vanliga sunda förnuft.

Varför är val så spännande för dem som vill manipulera informationsmiljön? Det är inte bara Sverige som drabbas; det här måste betraktas i en större, global bild. The Economist publicerade 2025 sitt senaste demokratiindex, som uppdateras i år. Det visar vilka länder som i dag räknas som demokratier och vilka som inte gör det, på en skala från fullständiga demokratier, via demokratier med allvarliga brister och hybridregimer, till auktoritära regimer. Man ser att de riktigt mörkblå fälten – de starkaste demokratierna – är mycket få. Även i Europa finns det demokratier med problem.

Man kan absolut tänka sig att den tendens vi ser nu förstärks ytterligare. I dag kom en ny rapport från mina kollegor vid V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet som förstärker den mörka bilden: det pågår i USA en snabbare demokratisk tillbakagång än man någonsin tidigare har sett, även i jämförelse med Ungern. Experterna talade redan i höstas om att USA inte längre kan räknas som en demokrati. Det har nog inte riktigt landat hos folk att det verkligen förhåller sig så. Jag misstänker att om den här tidningen får finnas kvar och inte blir stämd av regimen i USA, så kommer vi att se att USA byter färg till rosa, om inte värre. Det är en ny bild, om man säger så. Trots alla krig och allt annat har USA ändå uppfattats som en garant för demokrati, rättsstatlighet och stabila institutioner.

Jag ska inte plåga er med fler definitioner, men sedan 2018 har man mer systematiskt börjat undersöka vad som händer i val – före, under och efter – och vad de så kallade hotaktörerna håller på med och varför de tycker att val är så intressanta. Det finns några olika hot.

Det första handlar om själva informationsflödet och opinionsbildningen, som ju är syret för demokratin. Kan man rikta in sig på det, kontrollera det och sätta agendan kring olika nyckelteman, har man lyckats. I ganska sårbara demokratier som Moldavien, Rumänien och Ungern handlar det just nu om frågor som: tillhör de här länderna EU:s intressesfär och värdesystem, eller Rysslands? Som jag nyss nämnde finns det också en ny aktör att hålla ögonen på, nämligen USA, som börjat använda informationspåverkan som ett medel. Där kan andra teman dyka upp, som traditionella familjevärderingar, kristen nationalism eller Danmarks territoriella suveränitet. Det är vad man menar med nyckelteman, och när de dyker upp i en valrörelse kan den vara särskilt sårbar.

Det andra hotet riktar sig, lite motsägelsefullt formulerat, mot väljarnas möjlighet att rösta. Det handlar inte om den fysiska möjligheten, utan om att få oss att tro att vi inte kan lita på valresultatet och att det inte är representativt. Det kan göras på olika sätt, till exempel genom att etablera föreställningar som ”Det lönar sig inte att rösta” eller ”Ni är bara röstboskap, och vi kan inte lita på hur valet genomförs”.
Det tredje fältet riktar sig tydligare mot dem som kandiderar och mot de politiska partierna. Där iscensätter man valmanipulerande händelser som påverkar partierna eller kandidaterna, så att väljarkåren ska känna att kandidaterna inte går att lita på – ”Vi kan inte rösta på dem, vi känner oss inte representerade” – vilket i sin tur kan leda till att man inte röstar alls.

Det fjärde hotet ligger mycket efter valet och handlar om förtroendet för demokratin och för den demokratiska maktöverlämningen. Om vi hamnar i ett läge, till exempel efter riksdagsvalet, där det krävs ett oändligt antal talmansrundor, kan en aktör gå in och berätta för oss att det bara är ett spel för gallerierna, att vi inte kan lita på det och att syftet egentligen är att ta makten ifrån folket.

Det femte fältet är ganska praktiskt och handlar om att man riktar in sig på valrelaterad infrastruktur, till exempel genom att hacka sig in på valmyndigheternas hemsida för att fejka att det skulle vara problem med valets fysiska eller digitala infrastruktur.

Vi har val i Norden och i världen, och politiska kriser, så utöver den här kartan finns det en hel del val att hålla ögonen på just nu, där vi också kan känna att temperaturen förändras.

I Sverige går vi till val den 13 september. Vårt grannland Danmark hade som senast behövt utlysa val i slutet av oktober, men Mette Frederiksen tog beslutet att kalla till folketingsval den 24 mars, alltså redan om ett par veckor. Det är intressant, och vi kan återkomma till det, eftersom det lämnar mindre utrymme för dem som vill påverka. Slovenien, Ungern och Lettland – länder man kanske inte har full koll på – går till val den 22 mars, 12 april respektive 3 oktober. Där står det väldigt mycket mellan det vi kan kalla nyauktoritär högerpopulism, eller illiberal demokrati, och frågor kring EU-vänlighet och stöd till Ryssland eller Ukraina. Israel går till val den 27 oktober, och då är frågan återigen om regimen kan reproducera sig själv med sin auktoritära högerpopulism och bosättarextremism i det som fortfarande kallas ”Mellanösterns enda demokrati”, eller inte.

Sedan kommer naturligtvis det stora datum som alla bävar inför och redan nu tänker mycket på: mellanårsvalet i USA, midterm elections, den 3 november. Mycket av det som händer i USA just nu är inriktat på det, och vi kan ibland läsa mer om de sakerna i svenska medier än om vår egen politik. Tyskland går till val i fyra viktiga delstater. I Baden-Württemberg blev de gröna häromveckan största parti, men även AfD gjorde stora vinster. Tre andra delstater går till val, och där blir det nog majoritet för AfD, vilket får konsekvenser för Tysklands politik gentemot Ukraina, men också internt. I Storbritannien har vi en regeringskris. Det kan mycket väl hända att den nuvarande regeringen tvingas avgå på grund av upprepade skandaler och bristande stöd, och att Reform plötsligt leder hela England, eftersom Tories är uträknade. I Frankrike är det framför allt lokalval nu i mars; ni som har följt det har kanske sett hur städer har fallit till extremhögern. Det kan komma så kallade snap elections och nyval. Allt detta påverkas nu av det nya kriget i Mellanöstern.

Det här är den större bild inom vilken det svenska valet äger rum, och det måste vi ha i åtanke när vi tänker på informationslandskapet i stort, för de här sakerna kan påverka aktörerna och den information ni möter på sociala medier. Det ser vi till exempel i Danmark. Strax efter att Mette Frederiksen utlyste valet släppte den danska underrättelsetjänsten PET en rapport som menade att rysk valpåverkan är mycket sannolik, men även påverkan från USA. Framför allt skulle Ryssland kunna gripa in i de danska valen genom att utnyttja de sprickor som USA redan har skapat genom att försöka spränga det så kallade rigsfællesskabet, den politiska unionen mellan Danmark, Färöarna och Grönland. Det har vi kunnat följa i realtid de senaste månaderna.
Redan förra året ville USA rekrytera influencers för att lyfta fram en positiv bild av landet. Ända fram till Davos matades vi med den här typen av bilder: att Grönland stod inför valet att antingen ansluta sig till USA eller gå en fruktansvärd framtid till mötes som lydkoloni under Kina och Ryssland. På en bild går Trump med en pingvin som håller den amerikanska flaggan, på väg mot Grönland. Den är AI-genererad, liksom säkert flera andra. Det är återigen det jag talade om tidigare: memetisk kommunikation, där man med bildspråk försöker påverka hur folk uppfattar politiska frågor.

Ungern, som jag nämnde, är mycket viktigt att titta på. Man tror redan att ”Putins election fixer” finns i Budapest, som det så vackert heter. Det finns en ungersk fact-checker som heter Lakmusz, som är otroligt skickliga på att förklara vad som egentligen händer. Det här med deepfakes – fejkade, AI-genererade inlägg som flödar över landskapet – är ett problematiskt fenomen, och det är möjligt att jag ser samma saker i Sverige. Om vi kort återvänder till Danmark finns det en dansk fact-checker som heter TjekDet, som jag varmt kan rekommendera. De har bevakat det danska valet mycket väl och intervjuade häromdagen en forskare som menade att även om man kanske har vunnit tid genom att tidigarelägga riksdagsvalet och på så sätt tagit vinden ur seglen för dem som vill påverka opinionsbildningen, så står Danmark inför en av de största utmaningarna någonsin när det gäller att kunna bedriva opinionsbildning.

Hur ska vi ställa oss till allt detta? Det skulle kunna göra oss modstulna. Vi skulle kunna tänka: ”Oj, det här är fruktansvärt – hur ska vi kunna skydda oss?” Den ursprungliga rubriken för kvällens föreläsning var ju ”Så skyddar du dig mot manipulativ valpåverkan”. Därför har vi tänkt så här: i vår kampanj vill vi i stället tala om en verktygslåda för att kunna genomskåda falsk information på nätet. Den kallar vi Valkollen 2026. Eftersom vi vet att mängden falsk information ökar i samband med val, vill vi dela med oss av konkreta tips och avsluta med en uppmaning, kanske en utmaning, till er att själva lära er några av verktygen för att genomskåda AI-skräp – AI-slop, eller slopaganda som det kallas – manipulerade bilder och fejkinnehåll.

Men vi tror att det är viktigt att börja med en mycket generell uppmaning, nämligen: ”Vänta en sekund.” I dag vimlar sociala medier av information, sant och falskt om vartannat. Hur vet vi att en presskonferens från en partiledare är äkta eller inte? Stämmer det att Magdalena Andersson gör reklam för bitcoin? Man kan bli överväldigad. Då behöver man ge sig lite tid. Möter jag bilder eller klipp som spelar på mina känslor bör jag stanna upp och tänka efter. Det är mycket effektivt att inte dela vidare konstiga inlägg, klipp och filmer. Redan det är ett ställningstagande vi alla kan göra, och det hindrar att falska påståenden och manipulerade berättelser sprids vidare.

Det finns en illustration av detta. Tänk er att någon sätter igång information i sociala medier. Två personer beter sig på olika sätt. Den första skickar inte ryktet vidare till sin gruppchatt, vilket får effekten att alla övriga konton inte nås av den falska informationen. I det andra exemplet sprider det sig från den första källan till den andra, men där finns en person som dubbelkollar om uppgiften stämmer, och då blir effekten begränsad – man lyckas begränsa spridningen. I det tredje exemplet sprider det sig tyvärr ganska mycket vidare, men där finns en person som tar sina nyheter från betrodda källor och kollar en gång till i journalistiken om det stämmer, kanske kontaktar en expert. I det fjärde exemplet är personen lite modigare och frågar: ”Hur vet du att det du säger är sant?” och tänker: ”Jag delar inte vidare.” Poängen med bilden är att vi alla kan göra de här sakerna och själva bestämma var vi står: jag skickar inte vidare ett overifierat rykte, jag dubbelkollar, jag kollar med betrodda källor och ställer en motfråga. Det finns många fler taktiker, men bilden är effektiv. Så kan man själv stoppa spridningen av falsk information – vi behöver inte vara verktyg i algoritmerna.

Nästa fråga man kan ställa sig är: varför sprids vissa saker? Bara för att något blir viralt betyder det inte att det är sant, och här finns ett problem: journalister skriver gärna om saker som blir virala, vilket i sin tur förstärker det virala. Då kan man göra en snabb faktagranskning, som personen i det andra exemplet. Vad talar för att det stämmer, med enkla medel? Har någon annan bekräftat det? Skulle du själv kunna bekräfta uppgifterna? Är det rimligt att Magdalena Andersson rekommenderar att investera i bitcoin? Om varken du eller någon annan kan verifiera det bör du utgå från att det sannolikt är fejkat.

I stället kan man fråga sig vilka skäl någon kan ha för att vilseleda kring informationen. Man kan spela ett slags bingo och testa sig själv: inom vilket fält hamnar inlägget? Är det propaganda? Är det så kallat klickbete, där någon vill tjäna pengar på att jag klickar på en länk? Är innehållet sponsrat? Är det bara satir eller skämt? Finns det vissa riktiga uppgifter men också felaktigheter? Är det väldigt partiskt? Rör vi oss in på konspirationsteoriernas fält, som jag strax återkommer till? Är det pseudovetenskap som påstår att cancer kan botas på det ena eller andra sättet? Eller är det ren falsk information, helt påhittat? Man kan använda kartan för att testa innehållet och fråga sig: vad är det här?

Sedan kan man gräva djupare om man vill. Kan jag lista ut om bilderna är äkta, om citatet stämmer, om filmen stämmer? Vet jag om webbsidor och konton på sociala medier tillhör äkta, kända personer eller varumärken, eller bara fejkar? Finns det något i budskapet som motsäger det som egentligen sägs? Och ibland är innehållet helt och hållet falskt. Den här kartan är bra för att besvara frågan om varför saker sprids.

En annan sak som vi medieanvändare ofta undrar över är: hur kommer det sig att jag nås av just det här? Det beror på de så kallade algoritmerna. Man kan skylla mycket på algoritmer, för de ligger under hela internetprotokollet och styr vad vi nås av. Det vi får in i vårt flöde präglas av algoritmerna, och det beror på vad jag tidigare har klickat på, gillat eller stannat upp vid, eller på vad personer i mitt nätverk tittar på just nu. Det luriga är att algoritmerna också styrs av andra som använder samma nätverk. Då kan man tänka: ”Oj, varför får jag upp erbjudanden om att bli fårbonde i Småland?” Det är förvisso harmlöst, men man kan tänka sig annat slags innehåll. Varför visas det här just för mig? Beror det på att jag befinner mig i en bubbla på mitt wifi-nätverk där många just nu tittar på de här inläggen, eller tror algoritmerna att jag vill se mer av det för att personer i mitt lokala nätverk gör det? Och vad är det jag inte får se? I sociala medier är det inte alls säkert att jag själv äger mitt flöde, i meningen att jag bestämmer över det. Det är mycket viktigt.

Vill man fördjupa sig kan man titta på hur algoritmisk styrning fungerar. Det finns guider för opinionsbildare som ska lära ut hur man ”äger” algoritmerna, och de kan också ge oss som användare en förklaring till hur det går till. Det fungerar helt olika på olika plattformar. Vårt beteende analyseras i dag autonomt av AI, som räknar ut ett förväntat resultat: vad användaren vill se mer eller mindre av, vad hen gillar, vilken profil hen har, vilka videor hen har tittat på. Tittar den här personen mycket på auktioner vill hen sannolikt se mer om auktioner. Befinner sig personen på landet i Småland, där vargfrågan är stor, vill hen sannolikt se inlägg om vargar och hur farliga de är. Utifrån de inlägg vi själva postar fungerar det ungefär likadant: vilka videor, vilken text, vilka bilder vi postar, vilka skapare vi refererar till, vilket ljud vi använder, vilka kommentarer vi får.

Ni har kanske hört att plattformen Tiktok är mycket hemlighetsfull med hur deras algoritmer fungerar. En handfull experter i Sverige kan förklara lite mer, men det är ganska läskigt att tänka på att den största informationskällan för den unga generationen är Tiktok, och att vi inte ens riktigt vet hur det fungerar. Det är värt att reflektera kring.

Kan man göra något åt det här med de metoder vi talat om? Vi tror att det är mycket viktigt att tala om en sak som annars sällan tas upp i samband med källtillit. Vi har ett stort fokus på att vi människor är rationella, att vi ska kunna analysera om information är sann eller falsk. Det stämmer till viss del, men vi är också benägna att ta till oss information som varken är sann eller falsk, utan som berättas för oss. Och då är vi ibland ganska dåliga på att förstå att det är en berättelse och inte en faktaredogörelse. Vi älskar berättelser – vi tittar på tv-serier, läser böcker, lyssnar på ljudböcker. Människor har älskat berättelser i alla tider. Det är därför inte konstigt att de som vill utnyttja det också använder sig av berättelser. De är svåra att genomskåda och går inte att faktagranska.

Inför ett val vill de som kampanjar berätta en berättelse om Sverige, till exempel ”Vi kan bygga ett bättre Sverige, och så här ska vi göra det” eller ”Sverige är i dödligt förfall, och därför måste ni rösta på oss, för vi är de enda som kan vända det”. Det förstår man ganska enkelt. Men man vill framkalla starka känslor och styra tankarna åt ett visst håll. I samband med val upptäcker vi många sådana berättelser, till exempel ”Demokrati är ett nollsummespel, ni är alla röstboskap” eller ”Allting är manipulerat, eliterna försöker alltid manipulera valresultatet”. Det är berättelser, sådant som varken är sant eller falskt, men som har stor makt över hur vi sedan bedömer den information vi möter. De som behärskar tekniken använder den.

Därför tycker vi att det är viktigt att gå tillbaka till en ganska enkel kunskap om hur en berättelse är uppbyggd. Vad är dramatik, och hur fungerar den? Vilka är skurkarna och hjältarna, och hur skapar man dem? Jag lovade att säga något om konspirationsteorier, ett fält jag har forskat och publicerat mycket om. Boken jag gav ut 2024 heter Konspirationsteorier – meningsskapande berättelser i historia och nutid. Där plockar jag isär den konspirationsteoretiska berättelsen i tolv beståndsdelar. Jag hinner inte gå igenom dem i dag, men det är ett exempel på hur man bygger upp en berättelse: det finns ett mönster där allting hänger ihop, någon har planerat det, folk har onda avsikter, det sker i hemlighet, och för det har jag en massa bevis. Men det räcker inte med det. Sedan säger man: ”Världen är uppdelad i svart och vitt, och så kommer det alltid att vara”, ”Det är alltid någon annans fel”, ”De här människorna är genuint onda”, ”Stoppar vi dem inte, går världen så som vi känner den under”. Men som tur är finns den där personen med Youtube-kanalen, sanningssägaren, som berättar hur det verkligen ligger till – hur staten Sverige, eller ”Sverige AB”, i själva verket styrs av den globala eliten. Och så använder man ett starkt bild- och ljudspråk, starka symboler, för att kommunicera allt detta.
När man väl har förstått hur de här berättelserna ser ut kan man också skydda sig och tänka: ”Okej, jag behöver inte falla för det här. Jag vet själv att genomföra ett demokratiskt val i Sverige är en väldigt byråkratisk process, och jag kan falla tillbaka på min kunskap om hur det går till. Jag behöver inte lyssna på de här berättelserna.” Det tror vi är mycket viktigt.

I samband med det är det sista tipset förstås att vi vågar lita på riktiga experter, för i valtider flödar den falska informationen. Vi som enskilda medborgare tror kanske inte det, men experter svarar faktiskt ofta gärna när man ställer en fråga. De kommunicerar också sin kunskap, till exempel genom forskningsartiklar som är öppet tillgängliga och genom populärvetenskapliga artiklar. När det gäller val och hur val genomförs har vi faktiskt en egen myndighet som är bäst på att förklara det: Valmyndigheten. Här är det viktigt att peka på att man kan vända sig till Valmyndigheten om man inte vet hur ett val går till – de har fin infografik och förklarar allt.
Sedan finns de vi samarbetar med, faktagranskarna, som är utbildade inom det här. De vet hur man kontrollerar virala bluffar, manipulerade bilder och AI-genererade klipp. Vi har i det här projektet sagt att vi gärna vill hjälpa till med att ta reda på vad som är sant eller falskt. Vi kommer att skapa en landningssida på vår hemsida där allmänheten kan komma med tips och frågor: ”Jag har sett det här i mitt flöde – vad tror ni? Falskt eller inte? AI-genererat eller inte?” Det är ett litet risktagande, och vi får se hur många som tycker att det är roligt. Det kan också vara ett risktagande eftersom motståndarsidan i andra kampanjer har visat sig spela hårt på just detta och försökt översvämma fact-checkers med falsk information. Men vi kommer att utveckla en sådan funktion på hemsidan så småningom, där man kan vända sig till oss och be om råd.
Att hitta experter är inte så svårt. Ibland, även när jag föreläser för journalister, känner de inte till sajten forskning.se, som sammanfattar mycket av vad svensk forskning gör, säger och skriver. Internationellt finns en plattform som heter The Conversation. Och naturligtvis hittar ni experter till exempel i det här huset – på Malmö stadsbibliotek sitter informationsexperter som mer än gärna vägleder till rätt information. Det är en viktig resurs som förmedlar expertis.

Behöver jag verkligen kunna identifiera en AI-genererad bild? Behöver jag kunna bli fact-checker? Vårt bonustips är följande: de fem tips jag talat om bygger upp ett slags mental beredskap – ”Okej, så här fungerar det”. Men om man vill gå steget vidare, gå med i gemenskapen av fact-checkers, vill vi gärna uppmana er att bli valkollare.

Då kan man ställa sig frågan: är det jag läser, ser och hör äkta? Det finns metoder för det: text-, bild- och ljudanalys. Dem brukar vi lära ut till journalister under en endagskurs, så det hinner vi inte i dag, men vi har allt material. Nästa viktiga fråga är: var är den här bilden eller händelsen som folk talar om – stämmer platsen? Då finns det en metod som heter geolokalisering, eller platslokalisering, som man kan lära sig. Spelar ni spelet GeoGuessr kan ni öva på det; där placeras man i olika svårighetsgrader någonstans i världen och ska gissa var man befinner sig – Moçambique eller Malmö? Boston eller Belgrad? Nästa fråga: när hände det? Stämmer tiden som folk påstår? Var det verkligen i går i Teheran, eller är det en gammal bild från Libanon som återanvänds? Då kan man lära sig metoder för kronolokalisering, eller tidslokalisering.
Nästa metod är lite mer avancerad: finns personen bakom ett konto som påstår sig vara på en viss plats, och vem är aktören bakom? Ibland är det lätt – ett Facebook-konto utan bild, med noll vänner, som startades i går och skriver mycket arga inlägg i en grupp, är oftast inte äkta. Men ibland är det mer komplicerat, och det finns metoder för det. Och så, inte minst, det jag talade om tidigare: hur skickades meddelandena, och är kontona och beteendet äkta? Det kräver lite mer efterforskning och kompetens. Jag behöver kunna spåra sådant som 146 inlägg på 15 minuter och göra en rimlighetsbedömning – är det rimligt eller inte? – och veta om det är specifikt för just den plattformen. Med plattform menar vi Facebook, Instagram, Tiktok, Snapchat, LinkedIn, Telegramkanaler, WhatsApp-grupper, Signal-grupper – allt som har med olika typer av kommunikationsplattformar att göra. Det här kan man lära sig, och det finns bra guider och verktyg som vi efterhand kommer att posta på Valkollens hemsida.

Men det egentliga tips nummer ett, urtipset, är att inte glömma att spara det konstiga man ser. Det kan ju försvinna, eller så kan personen i efterhand hävda att det var katten som råkade skicka det, inte hen – vilket en politiker i Blekinge gjorde för ett par år sedan. Ser du något konstigt: glöm inte att spara det. Den enklaste metoden är att ta en skärmavbild. Den är ganska bra, men kan också manipuleras. Att kontrollera om en skärmbild stämmer är en sak; att arkivera länkar är ännu bättre. Det kan man göra på olika sätt – Internet Archive finns till exempel – eller så gör man ett enkelt Excel-dokument på datorn eller arkiverar länken i telefonens anteckningar. Annars blir man väldigt ledsen om man inte hittar inlägget igen, när man tänkte: ”Det där måste jag verkligen kolla upp.”

Jag är strax klar. Jag ska bara säga något om slopaganda. Vad är det? Jo, det är ett ord som dykt upp under det senaste året. AI-slop är slappt producerade AI-bilder som inte ens har brytt sig om att se särskilt bra ut – Trump som går med en pingvin mot Grönland. Det är enkelt att generera sådana bilder direkt. Ordet ”slop” kopplar man ihop med propaganda, och det vi möter i dag kallar vi slopaganda.
En kollega från Danmark, Claes de Vreese, skrev i Politiken häromveckan ett par tips om hur man möter det här, och om att AI tyvärr har blivit en del av den politiska kommunikationens verktygslåda för kampanjer. Till exempel postade Moderaterna en AI-genererad kampanjfilm häromveckan. Så är det – men ifrågasätt inte heller allt. Reflektera kring innehållet och kontrollera källan, som vi redan talat om. Den fjärde punkten handlar mer om oss som väljare: tycker vi att det här är bra eller inte? Tycker vi att politiska partier och kandidater ska använda AI-genererade filmer eller inte? Vi måste våga säga ja eller nej. Nej, jag tycker faktiskt att Moderaterna borde ha lagt lite mer pengar på att skapa en äkta kampanjfilm.
Den femte rekommendationen hoppas jag att någon annan tar upp någonstans. ChatGPT: ”Vad ska jag tycka om Socialdemokraternas klimatpolitik?” Om jag frågar ChatGPT ”Bör jag rösta på Socialdemokraterna om jag bryr mig om klimatet?” kan den skriva ett långt svar som antingen får mig att tänka ”Ja, det låter jättebra” eller ”Nej, inte alls”. Problemet är att ChatGPT kan hallucinera ihop svaret och kanske citera ett partiprogram som inte finns, en minister som inte finns eller ett politiskt utspel som inte finns. Den femte punkten är mycket viktig: AI-chattbotarna är inte där än. Använd fortfarande partikällor eller valkompasser där ni vet vem som står bakom. Aftonbladet gjorde en frågechattbot inför EU-valet 2024 som de själva byggde och ägde – då vet man vad man har. Och sedan förstås journalistik.

Det här är sista punkten, sedan öppnar vi för frågor. Det är det här vi kallar valviralgranskarens verktygslåda. I vår kampanj tänker vi inte replikera sådant som andra aktörer gör mycket bättre. Det finns en aktör som sedan 2018 kontinuerligt har ägnat sig åt fact-checking i Sverige: Källkritikbyrån. Ni som inte känner till den rekommenderar jag varmt att titta in hos. Våra fact-checkers Jonathan och Matilda skriver också inlägg för dem. Där finns en stor verktygslåda. Låter det här det minsta intressant, om ni vill lära er mer, finns det ett bra startpaket hos Källkritikbyrån. Framför allt har AI-fakes-guiden uppdaterats alldeles nyligen, eftersom tekniken utvecklas hela tiden. Inte minst Internetstiftelsen har en fantastisk resurssida om källkritik.
Som sagt rekommenderar jag starkt att ni, om ni är det minsta intresserade, går vidare dit. Och så fort någon av de här aktörerna erbjuder gratis seminarier online – om omvänd bildsökning eller något annat – försök att ta del av det och bli en del av den gemenskap som kan det här. Bli valviralgranskare. Tack så mycket.

Detta är en översättning av Johan Farkas föreläsning till svenska. Texten har också lätt bearbetats till mer av skriftspråk.   

Tack! Ja, jag talar skandinaviska också. Jag gör min avhandling vid Malmö universitet, så vi kan ta frågor på skandinaviska. Men mitt arbetsspråk är engelska, och det är också där jag trivs bäst, så av den anledningen håller jag föreläsningen på engelska. Däremot tar jag gärna emot frågor på svenska och svarar glatt på skandinaviska.

Jag heter Johan Farkas och är biträdande professor vid Köpenhamns universitet, på andra sidan bron, som vi har en fin utsikt över härifrån. Min forskning handlar om digitala medier och demokrati i stort, och mer specifikt om politisk manipulation i sociala medier – hur till exempel stater använder falska konton för att försöka påverka politiken, både inom det egna landet och utomlands. På senare tid har jag också intresserat mig för faktagranskande journalistik i relation till desinformation.

Jag har skrivit några böcker, så det är en bra utgångspunkt. Den första är min doktorsavhandling från Malmö universitet, som ligger alldeles i närheten, om falska nyheter och hur journalister i synnerhet hanterar frågan. Jag har skrivit en bok med titeln Post-Truth, Fakeness and Democracy, som handlar om den politiska debatten kring post-sanning och falska nyheter, men också om kritiken – som jag kommer in på i dag – mot vissa sätt som detta har diskuterats. Slutligen har jag nyligen redigerat en bok om metaforer inom digitala medier. Metaforer har stor inverkan på hur vi förstår digitala medier: vi talar om moln, troll och plattformar. Det var ett försök att sammanföra slutsatser från flera forskare, och ibland visa hur sådana metaforer kanske snedvrider vår förståelse av vad som händer online.

Det jag vill tala om i dag är först och främst: Vad vet vi om förtroende i Sverige? Sedan dessa farhågor om en post-förtroende-era och den närbesläktade post-sannings-eran – vad har man diskuterat i det sammanhanget? Hur ser egentligen förhållandet mellan förtroende och demokrati ut? Vill vi alltid ha förtroende? Är förtroende alltid bra för samhället, eller är det mer komplicerat än så? Och slutligen: några av problemen med dessa skrämmande berättelser om post-förtroende och post-sanning. Mycket av det bygger på min bok om dessa frågor, som jag har skrivit tillsammans med en god kollega, Jannick Schou.

Låt oss börja med ett slags frågesport till dig själv. Om du skulle gissa: hur tror du att förtroendet har utvecklats i Sverige? Litar svenskarna mer, mindre eller lika mycket på varandra som för tjugo år sedan? Hur är det med journalister – litar man mer, mindre eller lika mycket på dem? Och hur är det med politiker?

Här utgår jag från svenska källor som försöker kartlägga förtroendet över tid. Förtroende är ju svårt att mäta, men man kan åtminstone göra det på olika sätt. Man kan fråga människor: ”Hur mycket litar du på journalister eller politiker?” Man kan göra experiment, eller intervjua människor mer ingående om deras nyhetsvanor. Här presenterar jag statistik som bygger på att man frågat ett representativt urval av svenskar: ”Hur mycket litar du på andra människor?” och ”Hur mycket litar du på journalister och politiker?”

Jag vet inte om några av er trodde att detta skulle gå nedåt, att vi litar mindre på varandra, men det är faktiskt inte den utveckling vi har sett. Förtroendet mellan människor i Sverige är anmärkningsvärt stabilt. Människor litar i stort sett lika mycket på varandra som de gjorde i slutet av 1990-talet. Det är ungefär samma andelar som säger att de har stort, medelstort respektive lågt förtroende för andra. Det är intressant i sig: man frågar olika människor genom tiderna, och resultaten är anmärkningsvärt stabila – och detta under en period då både tekniken och politiken har förändrats mycket.

Hur är det med journalisterna? Här har förtroendet ökat. År 2004 var det bara 24 procent av svenskarna som uppgav att de hade stort förtroende för journalister. Journalistyrket är som bekant inte det mest betrodda – förtroendet ligger fortfarande långt under det för läkare, sjuksköterskor och lärare – men det var ännu lägre i början av 2000-talet jämfört med i dag, då 44 procent säger att de har stort förtroende för yrket. Detsamma gäller nyheterna. Inom ramen för Reuters Institutes undersökning vid Oxford, som varje år sammanställer en rapport om förtroendet för nyheter i ett stort antal länder, har detta inte följts lika långt tillbaka i tiden. Men de svenska resultaten visar att andelen svenskar som säger att de för det mesta litar på nyheterna faktiskt har ökat under de senaste tio åren och ligger bland de högsta i världen. Det finns alltså ingen nedgång i förtroendet i Sverige – om något går det åt andra hållet.

Detsamma gäller politiker. Liksom när det gäller journalister är det fler svenskar som säger att de inte litar på politiker än som säger att de gör det, men det är inget nytt. Faktum är att om man ser tillbaka på slutet av 1990-talet var det fler som då uppgav att de inte litade på politiker. Förtroendet har alltså ökat något. Återigen ser vi inga plötsliga svängningar, trots att det är en period präglad av stora tekniska förändringar.

De övergripande trenderna är alltså: förtroendet mellan människor är generellt stabilt och högt; förtroendet för journalister och nyheter verkar öka i Sverige; och det finns en liten ökning i förtroendet för politiker. Men det finns förstås också några förbehåll. Det finns ganska stora variationer mellan olika regioner i Sverige, över det politiska spektrumet och mellan olika åldersgrupper. Det är intressant att notera att vi just nu befinner oss i Hyllie, en av de orter där förtroendet för det lokala samhället är som lägst. Det finns alltså skillnader inom Sverige, men jämfört med andra länder är förtroendet högt och det finns ingen märkbar nedgång. Även här finns variationer mellan väljargrupper: förtroendet för svensk public service-tv och public service-radio är markant lägre bland Sverigedemokraternas väljare än bland andra partiers.

Men om förtroendet generellt sett är stort och växande – varför är jag här då? Eller snarare: varför har jag blivit inbjuden att tala om källtillit? Varför har detta blivit ett begrepp man talar om i Sverige? När jag blev inbjuden var jag faktiskt tvungen att slå upp det, eftersom begreppet inte finns i det danska språket. Jag känner förstås till källkritik, ett mycket skandinaviskt begrepp, men källtillit är ett nyare begrepp även i svensk kontext.

Anledningen till att vi talar om detta nu är att det har funnits en stor oro kring frågan, både internationellt och i Sverige: håller förtroendet på att minska, eller kan det börja minska i framtiden? Är vi på väg mot en era där förtroende inte längre är en självklarhet? Detta har förstås mycket att göra med tekniken. Det talas mycket just nu om artificiell intelligens, till exempel generativ AI som kan skapa bilder som den ni ser här. Men det handlar också om sociala medier i allmänhet och om alla de tekniska förändringarna under de senaste decennierna, som har väckt oro.

Här är ett citat från Josep Borrell, som var vice ordförande i Europeiska kommissionen: ”Utländska aktörer försöker aktivt undergräva demokratin, föreslår en alternativ modell och får människor att misstro allt. Okontrollerat skadligt innehåll sprider sig som cancer och äventyrar våra demokratiers hälsa.” En mycket skrämmande och påtaglig retorik om cancer som sprider sig och kan skada våra demokratier. Eller i ett svenskt sammanhang, som professor Åsa Wikforss påpekade förra året: ”Det är möjligt att förstöra människors kunskap genom att helt enkelt undergräva förtroendet för tillförlitliga källor. När vi manipuleras på olika sätt är demokratin i mycket stor fara.”

Det finns alltså en rädsla för att ny teknik möjliggör nya former av politisk manipulation och potentiellt kan leda oss in i en post-sannings- eller post-förtroende-era. Min egen forskning handlar mycket om nya former av politisk manipulation online, men samtidigt har jag varit mycket intresserad av – och kritisk mot – den här typen av rädslospridande diskurser, vilket jag kommer in på.

Det här är en diskussion som i hög grad har sitt ursprung i USA och Storbritannien, eftersom den tog fart efter 2016 – året då Trump vann presidentvalet i USA för första gången och Storbritannien röstade för att lämna EU. Det utlöste en livlig debatt. Vad var det som hade hänt? Varför bevittnade vi, enligt analytikerna, dessa oväntade utvecklingar? Det ledde till frågor som: ”Beror det på att människor inte längre vill lita på varandra? Är detta någon sorts post-förtroende-era?”

Vi fick många böcker om post-sanning, vilket är det jag främst har intresserat mig för – idén att fakta inte längre spelar samma roll som de brukade och att vi nu befinner oss i en post-sanningsvärld. ”Skitsnacket har erövrat världen”, som det står i en av böckerna. Det pågår ett krig mot sanningen, till och med en sanningens död, eller en sakkunskapens död. Post-sanning utsågs som bekant till årets ord 2016 av Oxford Dictionaries. Det är tio år sedan, men fortfarande finns denna rädsla, som vi nyss såg i citaten, för att vi befinner oss i, eller är på väg mot, en post-sannings-era. Enligt Oxford Dictionaries definition är post-sanning en situation där objektiva fakta har mindre inflytande än vädjanden till känslor.

Det min forskning har visat är att dessa diskurser om en post-sanningsera tenderar att dela en gemensam berättelse: demokratin befinner sig i en plötslig kris, krisen orsakas av sanningens (och förtroendets) förfall, förfallet är nära kopplat till den tekniska utvecklingen, och detta kräver radikala lösningar. Vi måste göra något för att rädda demokratin från denna cancer, som Josep Borrell uttryckte det. En rubrik från 2016, när detta verkligen blev en utbredd diskurs, löd att tekniken hade stört sanningen: argumentet är att sociala medier har svalt nyheterna, hotar finansieringen av rapportering av allmänt intresse och inleder en ny era där alla har sina egna fakta.

Men konsekvenserna sägs sträcka sig långt bortom journalistiken. Som Phil Howard skriver i sin bok Lie Machines från 2020: ”I en tid då nyhetskonsumtionen blir alltmer digital utnyttjas artificiell intelligens, big data-analys och så kallade black box-algoritmer för att ifrågasätta sanningen och förtroendet.” Boken har undertiteln How to Save Democracy from Troll Armies, Deceitful Robots, Junk News Operations, and Political Operatives. Vi måste alltså rädda demokratin från detta hot, och det största hotet mot demokratin är enligt detta resonemang nedgången i sanning och förtroende.

I ett amerikanskt sammanhang, där mycket av denna diskurs har sitt ursprung, stämmer det att förtroendet för medier och politiker har minskat. Men det finns ett problem. Om vi tittar på siffrorna för det minskande förtroendet för nyhetsmedierna i USA, som den här grafen visar, har förtroendet visserligen minskat – men det kan inte enbart förklaras med den senaste tidens tekniska omvälvning. Förtroendet har minskat ganska stadigt sedan slutet av 1970-talet. Det är nu lågt, men det är svårt att säga att det beror på just den senaste utvecklingen. Något mer långvarigt har hänt, något som började innan vi hade internet, trollarméer och generativ AI.

Detsamma gäller förtroendet för politiker. Det här är från Pew Research. Vi kan se att förtroendet för regeringen har minskat från 1960-talet fram till i dag, och andelen som säger att de litar på regeringen för det mesta är mycket låg nu. Men det är svårt att säga – möjligen skedde ytterligare en nedgång ungefär samtidigt som sociala medier verkligen slog igenom – generellt sett går trenden ganska långt tillbaka i tiden. (Jag tar frågor i slutet.)

Man kan alltså säga att USA befinner sig i en post-förtroende-era, i den meningen att få uttrycker förtroende för regeringen och nyhetsmedierna i allmänhet, men det är svårt att hävda att det är ett helt nytt fenomen orsakat av sociala medier eller liknande. Betraktar vi det globalt verkar det stämma att förtroendet för de representativa institutionerna minskar, men samtidigt verkar förtroendet öka för institutioner som offentlig förvaltning, rättssystemet och polisen. Även där är det svårt att säga att detta är något helt nytt, eller att det har en stark koppling till någon specifik teknisk förändring. Och som jag inledde med att visa, ökar förtroendet för de representativa institutionerna i några länder, däribland Sverige – liksom i Danmark, där jag bor. Det är alltså svårt att hävda att Sverige befinner sig i ett tillstånd av post-förtroende.

Det leder oss vidare till nästa fråga: Vad är egentligen sambandet mellan förtroende och demokrati? Är förtroende alltid något positivt? Är en minskning av förtroendet alltid något negativt? Här vill jag tipsa om en utmärkt bok av Pippa Norris, vid Harvard Kennedy School, med titeln In Praise of Skepticism, som undersöker vad vi vet om sambandet mellan liberala demokratier och förtroende.

Norris argument är att det läggs för stor vikt vid förtroende som något positivt i sig. I stället för att enbart tala om förtroende som något som är bra för samhället, borde vi tala om pålitlighet, vilket hon definierar som ett informellt socialt kontrakt där uppdragsgivare (principaler) delegerar befogenheter till myndigheter eller aktörer att agera på deras vägnar, i förväntan om att dessa ska fullgöra sina skyldigheter, även i riskfyllda och osäkra situationer. Vi måste alltså se det som en ömsesidig process. Vi litar på en politiker, ett bibliotek som det vi befinner oss i i dag, ett sjukhus eller någon annan typ av myndighet – men det bör bygga på de erfarenheter vi har av institutionen i fråga. Annars litar vi bara på institutioner som kanske inte förtjänar vårt förtroende.

Utifrån detta skapar Norris en heuristisk modell över olika former av förtroende och misstro. Å ena sidan kan vi fråga oss hur väl en instans fungerar, oavsett om det handlar om politiker, sjukhus, bibliotek eller skolor – hur bra presterar de? Å andra sidan: hur mycket litar vi på dem? Cynisk misstro är när en myndighets verksamhet fungerar bra, men människor ändå misstror den; det finns ett cyniskt inslag i det, eftersom man misstror något som faktiskt levererar och hjälper människor. Vi kan också föreställa oss att en myndighet presterar dåligt och att människor misstror den – då finns ett slags samband mellan de negativa ytterligheterna. Motsatsen vore att myndigheten eller politikerna presterar dåligt men att folk ändå litar på dem; det vore ett naivt förtroende. Och slutligen, det hon lyfter fram som det vi bör sträva efter, det skeptiska förtroendet: vi bör ha förtroende för institutioner, men samtidigt förvänta oss att de presterar bra och kunna förhålla oss skeptiska, med transparens kring det.

Hur ser det då ut runt om i världen? Norris har några intressanta diagram i sin bok. På den ena axeln har vi förtroende, på den andra uppgifter från Världsbanken om hur väl regeringen presterar. Sverige ligger högt både i fråga om förtroende och i bedömningen av de offentliga myndigheternas prestationer – det ryms alltså inom det man skulle kunna kalla skeptiskt förtroende. Men vissa länder uttrycker i undersökningar stort förtroende för institutionerna, samtidigt som bedömningen av hur väl dessa presterar inte är särskilt hög; det faller inom kategorin naivt förtroende.

Ännu mer intressant är följande diagram, där den ena axeln visar förtroende och den andra demokratinivån, mätt enligt V-Dem-indexet från Göteborgs universitet, som handlar om fri press, fungerande domstolar utan politisk kontroll, fritt deltagande i val och så vidare. Återigen ligger Sverige ganska högt i fråga om förtroende och mycket högt i fråga om att vara en liberal demokrati. Vi kan generellt konstatera att i många länder gäller att ju bättre en liberal demokrati fungerar, desto större är förtroendet. Men vi ser också något annat: när det gäller auktoritära regimer verkar det som att ju mindre liberal demokrati det finns, desto större är förtroendet.

Argumentet, eller hypotesen, är att människor i dessa länder inte vet om deras regeringar fungerar bra eller inte. De har ingen fri press som kan granska detta och kan inte få insyn i hur myndigheterna arbetar. Därför hamnar de i en situation med ett för stort förtroende för institutionerna. Oavsett om man vill kalla det hjärntvätt, kan vi åtminstone säga att det finns en mycket stark propagandaberättelse från statskontrollerade medier som står i nära samklang med regeringen. Om man frågar journalister i många av dessa länder, vilket forskare har gjort, säger de att deras uppgift inte är att vara kritiska mot regeringen – vilket i hög grad är vad journalister i Sverige och övriga Skandinavien säger – utan att de är förmedlare som rapporterar vad som händer. Det finns alltså en mycket närmare relation i journalisternas självbild.

Norris poäng är att vi bör vara försiktiga med att enbart hylla förtroende och hävda att vi behöver mer förtroende i sig. Vi bör i stället tala om trovärdighet. I avslutningen skriver hon: ”En grekisk kör har beklagat den påstådda urholkningen av det sociala förtroendet, förtroendet för regeringen och det internationella förtroendet, vilket har gett upphov till ändlösa diskussioner om vad som kan göras för att återupprätta förtroendet. Ur vanliga medborgares perspektiv är förtroende dock något mångfacetterat, vars konsekvenser kan vara både positiva och negativa.”

Detta leder mig till fyra problem som jag argumenterar för i min bok Post-Truth, Fakeness and Democracy, när det gäller den här typen av narrativ och begreppen post-förtroende-era och post-sannings-era i relation till demokratin.

Det första är att den här typen av resonemang ofta likställer demokrati med enighet och konsensus, utan att ta hänsyn till att demokrati i hög grad handlar om meningsskiljaktigheter, pluralism och rätten att uttrycka en annan åsikt – på ett konstruktivt sätt, förstås. Men i dessa narrativ finns en tendens att se sådan pluralism som något som bör avskaffas, och en överbetoning av enighet och förtroende som goda saker i sig, i linje med det Norris argumenterar mot.

Det andra är en sorts presentism, med vilket jag menar en överdriven betoning på nuet och på den senaste tekniska utvecklingen: AI gör si och så, sociala medier gör si och så, Trump gör si och så. Om vi återigen tittar på data från USA har förtroendet visserligen minskat, men inte bara sedan Trump tillträdde – det har minskat i årtionden, och det måste vi ta på allvar. Samtidigt bör vi vara försiktiga med att glorifiera det förflutna som en slags sanningens eller förtroendets era. När hade vi egentligen det? Det finns en intressant spegling här: de som säger sig vara oroliga för post-förtroende eller post-sanning är ju oftast skeptiska till någon som Trump. Men Trumps viktigaste slogan har varit ”Make America Great Again” – låt oss återvända till en mytisk förgången tid då allt var bättre, en era som förstås aldrig har existerat på det sättet. Begreppen post-sanning och post-förtroende bär oavsiktligt på en del av samma nostalgi efter den gamla goda tiden. Går vi tillbaka hundra år, även i Sverige, kommer vi till en tid då i stort sett alla journalister och författare var män. Och ännu längre tillbaka, till en tid då kvinnor inte hade rösträtt och det fanns ett stort tryck att rösta på samma sätt som sin man. Vi bör vara mycket försiktiga med att glorifiera en mytisk förfluten tid och med att överbetona hur nya våra problem är.

Det hänger nära samman med det tredje problemet: den tekniska determinismen, alltså uppfattningen att detta orsakas av tekniken, att tekniken förvränger sanningen – precis som i artikeln jag visade tidigare. Här är ett citat från Åsa Wikforss från 2020: ”Den tekniska utvecklingen har fört oss in i en helt ny informationssituation. I dag är antalet källor praktiskt taget obegränsat, och valet mellan dem ligger hos den enskilda individen.” Man oroar sig nu för mängden källor och för hur den kan leda människor in i en post-sannings- eller post-förtroendevärld. Men detta är en oro som människor har haft länge. Som Walter Lippmann uttryckte det 1925, i en kommentar om radio, tidningar och tidskrifter: ”Varje människa är numera dömd att leva under en ständigt strömmande flod av brokig information, där sinnet blir en uppsamlingsplats för ett virrvarr av tal, argument och osammanhängande händelser.” Ett annat citat, hämtat från Tom Nichols bok The Death of Expertise och om sökningar på nätet: ”Själva handlingen att söka efter information får människor att tro att de har lärt sig något, när de i själva verket sannolikt bara dränks i ännu mer data som de inte förstår.” Att vi har tillgång till massor av information som vi kan googla betyder alltså inte att vi blir klokare eller kommer närmare fakta. Och till sist ett citat ur historien, av Platon: ”Upptäckten av detta kommer att skapa glömska i de lärandes själar, eftersom de inte längre använder sina minnen. De kommer att vara lyssnare till många saker men inte ha lärt sig något.” Han kommenterar den nya tekniken på sin tid – skriftspråket – och oroar sig för att människor inte längre ska minnas saker, och att de ska höra så mycket utan att kunna ställa följdfrågor till den som skrivit det.

Att vi kan hitta gamla citat som uttrycker oro över sin tids teknik betyder förstås inte att det inte finns något att oroa sig för nu. Min forskning handlar ju om att vi ser nya former av manipulation online med ny teknik. Men vi bör vara mycket försiktiga med att göra detta till en helt ny faktor som orsakar en djup spricka i våra samhällen. Som vi såg inledningsvis har förtroendet i Sverige varit anmärkningsvärt stabilt och om något ökat något inom journalistiken. Vi bör därför vara försiktiga med att överdriva teknikens betydelse i förhållande till andra faktorer.

Varför har förtroendet minskat i USA sedan 1970-talet? Det är en bra fråga, och det finns naturligtvis inte bara en enda orsak. Men det finns mycket vi kan peka på som inte handlar om teknik: växande ekonomisk ojämlikhet; pengarnas allt större roll i politiken; det ökande avståndet mellan politiker och medborgare, både fysiskt och i den meningen att partierna inte längre har de stora medlemskårer de en gång hade, så att den direkta kopplingen mellan medborgare och politiker har blivit mindre tydlig; en koncentration av medieägandet, som nu blir ännu starkare i USA under Trump; och svårigheter att hantera stora samhällsutmaningar som klimatförändringarna, samtidigt som vi nu ser en ökning av antalet krig igen. Sådana frågor, som människor naturligtvis är mycket oroliga för, ger upphov till en känsla av att de inte hanteras på rätt sätt. Det finns också en växande uppfattning, som framgår av olika undersökningar, om att skillnaden mellan de politiska partierna inte är så stor, eftersom allt sägs handla om hårda ekonomiska nödvändigheter – vilket gör människor alltmer resignerade.

Slutligen, som vi försöker redogöra för i vår bok, är vår största oro inför den här typen av berättelser om post-sanning och post-förtroende att de, trots att de hävdar sig vilja skydda och rädda demokratin, lätt och oavsiktligt kan hamna i en situation där de legitimerar antidemokratiska åtgärder i demokratins namn. För om falska nyheter är cancer – vem kan då vara emot att utrota dem? I praktiken innebär det ofta att man inför lagar som gör det straffbart att sprida falska nyheter, och sådana lagar kan lätt utnyttjas av regeringar för att sprida sin egen version av falska nyheter och rikta in sig på kritiska journalister och den politiska oppositionen.

Jag ska ge er tre citat, och precis som med förtroendefrågan kan ni fundera på om ni tror att de yttrades i en välfungerande liberal demokrati eller i ett mer auktoritärt sammanhang. Som mått på demokratinivån använder jag statistik från V-Dem-indexet vid Göteborgs universitet, som har blivit en slags internationell standard för att mäta graden av liberal demokrati, och dessutom Reportrar utan gränsers rankning av pressfriheten.

Det första citatet: ”Yttrandefrihet och pressfrihet är hörnstenar i öppna och fria samhällen. Yttrandefriheten upphör dock där straffrätten tar vid. Hatpropaganda och straffbara lögner bör ha lika liten plats i sociala medier som på alla andra områden i samhället.” Detta yttrades i Tyskland 2017, till försvar för NetzDG-lagen, som gjorde det straffbart för sociala medie-företag att inte ta bort uppenbart olagligt innehåll inom 24 timmar och olagligt innehåll inom sju dagar, med böter på upp till 50 miljoner euro. Flera människorättsorganisationer, liksom Reportrar utan gränser, oroade sig för att lagen skulle bli en förebild för icke-demokratiska stater som vill begränsa debatten på internet, eftersom den skapade ett prejudikat där sociala medie-företag blir ett slags domare som avgör och tar bort innehåll som anses olagligt, annars hotas de av straff. Tyskland hamnar visserligen ganska högt i rankningarna, men lagen blev i hög grad en inspirationskälla för andra länder.

Det andra: ”Ett demokratiskt samhälles funktion är beroende av att samhällets medlemmar är informerade och inte felinformerade. Att vilseleda människor och framställa osanna påståenden som fakta är destruktivt för det demokratiska samhället.” Detta uttalades i Singapore 2019, ett land som ligger ganska långt ner i rankningarna för pressfrihet och liberal demokrati. Lagen som försvarades var en så kallad lag mot falska nyheter, som gjorde det olagligt att sprida falsk information och medförde fängelsestraff på upp till tio år.

Det tredje: ”Det är svårt att instämma i uppfattningen att detta skulle vara någon form av censur. Detta område – falska nyheter, förolämpningar och så vidare – är strängt reglerat i många länder världen över, även i europeiska stater. Detta måste utan tvekan genomföras även i vårt land.” Så löd uttalandet i Ryssland. År 2019 infördes den så kallade lagen mot falska nyheter, som ursprungligen kunde leda till höga böter men skärptes 2022, när Ryssland invaderade Ukraina, så att man nu kan dömas till upp till 15 års fängelse för att medvetet sprida falsk information – enligt den ryska regeringens definition, vilket har kritiserats hårt av människorättsorganisationer för att rikta sig mot politisk opposition och kritiska journalister.

Det vi har sett över hela världen är en våg av inskränkningar av yttrandefriheten och nya former av censur, ofta rättfärdigade direkt med hänvisning till falska nyheter. Antalet journalister som arresteras har ökat, och många har åtalats för att ha spridit falska nyheter. Utan att det är avsikten har den här typen av diskurs – där det största hotet mot demokratin sägs vara falska nyheter, en cancer som måste utrotas – bidragit till att legitimera en utveckling där auktoritära ledare säger: ”Ja, vi håller med. Låt oss göra något åt falska nyheter. Här är vår nya lag, och vi inför den snart.” Och i stället för ett botemedel – för att hålla oss kvar i det medicinska språk där falska nyheter direkt jämförs med cancer eller med ett virus som sprider sig – ser vi att dessa nya åtgärder och lagar skadar demokratin samtidigt som de utger sig för att rädda den.

Detta kritiserar vi i vår bok, liksom den oro vi hyser inför en diskurs som inte bara präglas av presentism, teknisk determinism och en överbetoning av samförståndets betydelse för demokratin, utan som i slutändan också rättfärdigar de inskränkningar av yttrandefriheten som vi sett införas runt om i världen.

Mot slutet vill jag säga att även om förtroendet har ökat i Sverige, ser vi olika statistiska uppgifter som pekar på problem. De handlar inte så mycket om förtroende, utan snarare om hur samhället utvecklas. Det finns ett växande antal svenskar som, när man frågar dem, säger att samhället är på väg åt fel håll. Exakt vad de syftar på är förstås svårt att utläsa ur en sådan undersökning – det kan handla om klimatförändringar, krig, polarisering eller många andra faktorer. Men det finns en växande oro över vart våra samhällen är på väg. Vi bör dock inte överskatta teknikens eller förtroendets betydelse i det avseendet.

Med det avslutar jag mitt anförande med en fråga: Hur skapar vi mer deltagande demokratier baserade på skeptiskt förtroende i den digitala eran? Som jag ser det bör vi stärka demokratin och försöka använda även ny, digital teknik för att stödja den – precis som man gjorde förr, när radion och televisionen kom. Det var också då Sverige och de skandinaviska länderna fick public service-tv och public service-radio. Och hur bygger vi upp trovärdighet, i den mening som Pippa Norris beskriver, i den digitala eran? Det är de viktigaste frågorna.

Med det vill jag tacka så mycket för er tid!

Observera att innehållet (texten, bilder, video och så vidare) på sidan kan vara licensierad i enlighet med olika licenser.

Texten på denna sida är licensierat enligt Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell (CC BY 4.0).

Detta innebär att du:

• får kopiera och dela vidare materialet i vilket medium eller format som helst
• får remixa, återanvända och bygga på materialet
• får använda det i kommersiella syfte och sammanhang
• inte behöver fråga om lov.

Om du bearbetar, delar eller använder texten:

• Ge ett korrekt Erkännande
  • ange verkets namn,
  • ange vem som skapat verket,
  • ange länk till verkets ursprungsplats,
  • ange länk till upphovspersonens webbsida (frivilligt, men trevligt),
  • ange vilka delar som eventuellt är bearbetade
  • länka till licensen.

Ett korrekt erkännande skulle kunna se ut så här:

Allt du skulle vilja veta om Creative Commons, men varit för skraj att fråga om, av Ola Nilsson. Texten är licensierad med Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell (CC BY 4.0).

Filmerna på denna sida är (c) av upphovspersonerna och används med tillstånd

Bilderna är pressbilder och används med tillstånd