Är det den stora tafsardagen idag? – Vikten av källkritik även för vuxna

Ryktesspridningen börjar med ett inlägg på Polisens Facebooksida den 9/4 där de går ut och varnar för den så kallade “tafsardagen”:

Inlägget slår an en nerv hos folk och bara detta inlägg delas hisnande 47 tusen gånger! Vidare sker tusentals spridningar av budskapet på Twitter, Instagram, genom TT och de traditionella medierna samt i pappersformat som officiella varningar till föräldrar från skolor och andra samhällsinstanser. Du har säkert själv sett varningen i något forum. 

Genomslaget är enormt och vi kan räkna med att stora delar av Sveriges befolkning har stött på budskapet och förfärats över det förkastliga beteendet, eller ungdomar i största allmänhet.

Ganska snart började dock folk i kommentarsfält och forum ifrågasätta polisens budskap. Den här typen av varningar som har klara kopplingar till exempel den ogrundade clownskräcken för några år sen eller den japanska skräckfiguren momo eller andra typer av kedjebrev brukar ackompanjeras av någon form av bildbevis. Någon pixlad skärmdump som tacksamt illustrerar och förstärker narrativet. Men här fanns ingenting. Det började också välla in vittnesmål från föräldrar som frågat sina barn: känner ni igen det här? Med antingen nekande svar eller tvekan om de sett uppmaningarna att tafsa eller någon av alla varningar om fenomenet som spreds på alla forum. 

Tre dagar efter den supervirala varningen sammanfattar Jack Werner och Källkritikbyrån problematiken i artikeln Ryktet om “tafsardagen” dumförklarar både dig och ditt barn: Det finns inga primärkällor. Ingen har sett uppmaningarna det refereras till, utan folk hänvisar bara till att andra har sett och hört. 

Han konstaterar vidare att det så klart inte är fel att markera mot tafsande men utan att beskriva generationer av unga som viljelösa slavar under trender. 

Sara Meidell sammanfattar delar av problematiken i en artikel i Västerbotten-Kuriren:

”Det anmärkningsvärda som sedan händer är att upplysningar om detta ändå inte hindrat både tongivande debattörer och ett stort föräldrakollektiv att fortsätta larmropen – som om utmaningen ändå funnits. Oavsett sanningsgrad ger händelsen ett bra tillfälle att prata om problemet, har retoriken låtit. Och ja, i en situation då metoo är kraftigt skadeskjutet kan en sådan hållning absolut vara lockande att nicka medhåll åt – men vad alltför många helt ignorerat är att det just därför är viktigare än någonsin att hålla huvudet mycket kallt.

För vilken legitimitet har en diskussion om övergrepp hos unga, som inte själva sett röken av det som de vuxna larmar om? Ger det inte bilden av en helt kapitulerad och handlingsförlamad vuxenvärld där panikstämning behöver piskas upp för att etablera en plattform för de samtal som i stället skulle behöva föras i varje vardagssituation, i det lugnaste och mest sansade tonläge?”

Efter några dagar förändras polisens retorik och ett visst mått av självrannsakan infinner sig. Polisen skriver i en kommentar till sitt ursprungsinlägg att:

“Polisen kunde ha varit tydligare med att det är oklart vem som är källan till denna uppmaning i sociala medier, men vi har signaler från skolvärlden.”

Kriminalinspektör Lena Larsson på Polisens nationella operativa avdelning säger att ”Vi skulle kanske vara tydligare med att källan inte var solklar”. 

Polisen i Linköping väljer att helt bortse från eventuell sanningshalt i budskapet när de delar vidare under den numera klassiska attityden: “Jag skiter i om det är sant, det är för jävligt ändå”. 

“Vi väljer att publicera detta meddelande oavsett de rykten som florerar om källor och var informationen kommer ifrån. Detta för att vi ser det som oerhört viktigt att medvetandegöra agerandet som sådant.”

I en numera vad det verkar raderad svar på ett ifrågasättande av ryktesspridningen skriver de att de är medvetna om att källan diskuteras, att de läst Jack Werners text men ändå väljer att publicera för att ”medvetandegöra sakfrågan.” 

”Källkritik är mycket bra!” 

Vad är då problemet? Kan det inte vara värt att slira lite på sanningen för att uppmärksamma en viktig fråga? Självklart är sexuella trakasserier något som förekommer i skolans värld och som behöver arbetas med. 

Men.

Hur är det tänkt att skolor, bibliotek och andra ska kunna jobba med källkritik för barn och unga när myndigheter ibland helt väljer att bortse från den mest basala källkritiska kollen och vidare uttrycker att sanning är irrelevant? 

Vad gör detta med vårt förtroende för våra barn och unga? Vill vi delta i spridandet av bilden att barn och unga är lättstyrda robotar som utför alla utmaningar som de stöter på på sociala medier och tanklöst börjar tafsa på klasskamrater för att de blir uppmanade till de? Att våra barn och unga saknar sans, vett och egen agens?

Skrika varg. Vad gör polisen med förtroendet för myndigheten när de sprider vad som verkar helt substanslösa rykte? 

Har det då lett till några diskussioner om tafsande och sexuella trakasserier som var meningen? Mja, tveksamt. De flesta diskussioner har väl snarast handlat om att förfäras över dagens ungdom och funderingar på om budskapet har något ursprung i riktigt händelser.

Polisen Nadim Ghazale är självkritisk i P4 Sjuhärad: 

 ”Jag har bara sett den i polisens kanaler. Jag reagerade när jag läste den här granskningen efteråt, att vi har faktiskt bidragit till att sprida myten eller fenomenet kring det här. Jag menar, hur många visste om det innan vi gav oss in i leken.”

För det har ju än så länge inte framkommit något som tyder på att det vore sant. Inga skärmdumpar. Inga vittnesmål. Till och med den för utmaningen relaterade plattformen Tik Tok har kommenterat att de ”inte hittat några videos relaterade till denna fråga.”

Så hur bör man göra för att undvika den här typen av fadäser?

Ett är att försöka tillämpa nätforskaren Mike Caulfields metod SIFT innan man delar vidare något.

Det första man bör göra när man stöter på ett påstående är att stanna upp och fundera på om man känner till källan sen tidigare och om den är trovärdig? Man bör undvika att dela vidare saker slentrianmässigt eller i affekt.  Om inte så fortsätter man med de andra stegen. I tafsarfallet verkar upprinnelsen ha varit att någon från skolans värld berättat för polisen. 

Det andra steget är att undersöka källan närmare. Vilka är de? Vad vill de? Är de i sammanhanget en neutral källa? I tafsarfallet så borde de eventuella primärkällorna hittas och man borde undersöka deras spridning och “riktighetsgrad”, det hör inte till ovanligheterna att den här typen av utmaningar är skämt, hoax, med meningen att uppröra en vuxenvärld, trolla.

Det tredje steget i metoden handlar om att hitta bättre källor för påståendet. Finns det auktoriteter på området som bekräftar eller avfärdar det som påstås? I det här fallet är det polisen är de första som rapporterar om det för en större publik, och kommer betraktas som en pålitlig myndighetskälla. Det är således än mer relevant att undersöka primärkällorna, något som görs i nästa steg och som är extra viktigt när man är ensam rapportör eller spridare av något. 

Det fjärde steget handlar om att spåra påståenden, citat och källor till dess ursprungskontext. Det vill säga att försöka hitta primärkällorna. I tafsardagenfallet handlar det om att försöka hitta inläggen på TikTok som uppmanade till de sexuella trakasserierna.  Det här verkar ingen ha gjort. 

Elza Dunkels sammanfattar problematiken kärnfullt i en väldigt läsvärd text om fenomenet:

”Vuxna måste bli bättre förebilder när det kommer till nätanvändning. Det kommer att bli en avgörande fråga de kommande åren, att döma av hur sociala medier ser ut. Vi måste skärpa oss! Nu.”

Läs gärna mer om hur man kan tänka kring unga och digitala kedjebrev hos Källkritikbyrån:

Så kan du hantera kedjebrev som förälder