Befria dig själv och din läsare med lättläst svenska

Idag är lättläst en vanlig företeelse, speciellt på bibliotek, men så har det inte alltid sett ut. I denna artikel skriver Maria O’Donnell hur synen på lättlästa texter och böcker har förändrats med tiden och varför formatet spelar en viktig roll för allas rätt till läsning.

Nuförtiden vet många vad lättläst svenska är, eller så har de hört talas om det, eller så tänker de att det verkar vara något bra, när man berättar om vad det är. Men för trettio år sedan var det inte så. Då var lättläst svenska något som i många kretsar ansågs vara kontroversiellt, något som gick emot hela tanken med att läsa. Varför skulle det vara lättläst? Är det inte fusk? Utarmar det inte språket? Borde inte barn få lära sig att läsa ordentligt? Argumenten mot lättläst var många.

När jag under tio års tid som utbildare i lättläst svenska framförde argumentet att det handlar om ett anpassat format för personer med lässvårigheter så tyckte man ändå att ”de borde lära sig riktig svenska”. När det gällde läsare med intellektuella funktionsnedsättningar eller andra funktionsnedsättningar som skapade läshinder kunde man till och med argumentera: Varför ska de behöva läsa överhuvudtaget? Så synen på läsarna har också förändrats, tack och lov. Allas rätt till läsning, Myndigheten för tillgängliga mediers huvudbudskap, kan ingen säga något emot idag. Mycket har förändrats under de senaste decennierna när det gäller människors rätt till läsning i ett format som passar dem. Dels har medvetenheten kring lässvårigheter blivit större, dels har utbudet av skriftlig information vuxit lavinartat. Vi har också alla på något sätt i olika situationer blivit svaga läsare tack vare den otroliga mängd textuell information vi nås av dagligen. Kanske har vi alla helt enkelt förstått vilken utmaning läsning kan vara?

Har alla larmrapporter om barns sviktande läsförmåga, om vuxnas bristande läsintresse, och om behovet av samhällsviktig information som alla förstår, gjort att synen på lättläst förändrats? Ja, i vissa delar. I andra inte. Men på ett sätt måste man säga att lättläst är mer rumsrent idag när Sveriges Radio P1:s Radioföljetongen för första gången år 2023 sänder en prisbelönad feelgoodroman på lättläst svenska. Men många fördomar om lättläst finns fortfarande kvar.

Den här antologin handlar om läsning, men det jag skriver om är det som sker innan, själva skrivandet. Hur skriver man för människor som har svårigheter med, eller är ovana vid, läsning?

Lättläst, klarspråk och klartext

Det finns en rad skrivråd att följa, som alla bygger på att man tar bort det som försvårar läsningen, som långa ord och för långa meningar till exempel. Råd som kan kännas som självklara handgrepp och stilmedel för utbildade skribenter. Många av råden är också lika de som ges för att skriva klarspråk, ett begripligare språk för den stora allmänheten, vilket är ett lagkrav för offentlig verksamhet sedan 2009, enligt Språklagen.

Det är så roligt med vissa ord eftersom de beskriver sig själva. Lättläst är ett sådant ord. Och likadant är det med ordet klarspråk. Tala klarspråk! Hur många gånger har man inte ropat åt tv-apparatens politiker som värjer sig med ordvridningar och lägger ut rökridåer med sitt krångliga politikerspråk. Och det är just vad klarspråk är, ett sätt att undvika det gammaldags myndighetsspråk som var så vanligt förr, ett exkluderande maktspråk som gjorde människor rädda för myndigheterna. All offentlig verksamhet ska använda ett enkelt, vårdat och begripligt språk, säger Språklagen från 2009. Det finns idag ett rikstäckande nyhetsprogram på radio som heter Klartext. Det är om möjligt än mer passande för vad det handlar om. Tala Klartext! Ett uttryck som betyder: Säg vad du menar! Säg hur det egentligen är. Och så är det också. De texter som läses upp i radioprogrammet Klartext bygger till stora delar på samma skrivråd som lättläst svenska.

Klarspråk är till stor del ett sätt att undkomma ett gammaldags byråkratiskt språk som många gånger fungerade exkluderande. Med hjälp av klarspråk ska medborgarna begripa vad myndigheterna gör, helt enkelt. Det är ett slags demokratiprojekt.

Den stora skillnaden mellan klarspråkliga texter och lättlästa, är att lättlästa texter framför allt ser annorlunda ut med korta frasanpassade rader som ska hjälpa läsaren att skapa rytm i läsningen och även vara ett stöd för dem som inte ser kommatecken och punkt, något som är ganska vanligt bland svaga och mycket ovana läsare.

Innehåll, språk, form och bild är alla delar av det lättlästa konceptet. Tydliga, konkreta bilder fungerar som stöd till texten och en bildtext som beskriver bildens innehåll ger alla stöd åt det som jag väljer att kalla det lättlästa formatet. Och även detta är ju ett demokratiprojekt, att ta bort de hinder som kan finnas för läsning, så att alla, även svaga läsare kan få ta del av litteratur och nyheter.

Lättläst svenska för vem och varför?

Lättlästa texter passar många olika slags läsare, men det de har gemensamt är att de behöver ett anpassat format, det vill säga att någon har gjort något med texten så att den medvetet blir mer begriplig. Läsaren får stöd av att texten är utformad på ett visst sätt. Det kan vara personer med intellektuell funktionsnedsättning, som är den målgrupp som formatet i första hand togs fram för. Personer med intellektuell funktionsnedsättning kan ha nedsatt minnesförmåga samt svårigheter att förstå abstraktioner och tidsbegrepp, något som lättlästa texter tar hänsyn till. Det visar sig att lättläst svenska kan vara bra för andra läsare också, de som behöver lite mer tid på sig, de som har svårt med orden, de som behöver stöd i formgivning och av bilder. Det kan passa dem som håller på att lära sig svenska, och vi vet att lättlästa böcker och lättlästa nyheter används i stor utsträckning inom SFI, Svenska för invandrare. Personer med teckenspråk som första språk kan vara svaga i svenska språket. Personer med olika NPF-diagnoser som störs av långa krångliga texter med litet typsnitt och konstfärdig layout kan föredra de mer enkelt formgivna lättlästa texterna. Likaså kan personer med demens, afasi eller språkstörning vara målgrupp för lättläst. En del personer med dyslexi, de som på grund av nedsättningen blivit svaga och ovana läsare, kan också dra nytta av lättläst.

Många gånger är vi alla svaga läsare. Vem har inte svurit över svårbegripliga avtal som dessutom är skrivna i ett litet versalt typsnitt?

”Lättlästa texter är tråkiga”

Nej, lättlästa texter är inte tråkiga. Du kan skriva precis lika medryckande på lättläst svenska som i andra format och stilar. Begrunda detta exempel:

Originaltext
I kanten av den stora skogen där enbart ekar växer, står ett hus utan grannar. Det faluröda huset vittnar om att åren gått och de slitna trapporna framför verandan som nötts av alla de fötter som gått där igenom åren. I mitt stilla sinne undrar jag när jag närmar mig huset vem som bebott byggnaden tidigare.

Lättläst version
Det står ett ensamt hus i skogen. Huset är rött med vita knutar. Många människor har bott här. Vem bor här nu?

Den senare texten är inte tråkig, vill jag påstå. Men den har ett annat format som liknar den slags tolkning man gör när man skriver om en roman till ett filmmanus. Man försöker behålla tonaliteten och betydelsen, men stilen blir annorlunda.

Att bli en medveten skribent

Det finns många exempel på produkter som tagits fram för att vara hjälpmedel för personer med funktionsnedsättningar: hissar, ramper och rulltrappor för personer som inte kan gå i trappor. Tvättfatets vattenblandare var först ett hjälpmedel för dem som hade svaga händer och inte kunde vrida på kranar. Utmaningarna för vissa människor, och viljan att uppfinna saker som fungerar också för dem, har drivit den tekniska utvecklingen framåt i århundraden. Röststyrning arbetades fram som ett hjälpmedel för personer som inte kunde använda armar eller händer. På samma sätt menar jag att även om det lättlästa formatet kanske inte är för alla, så kan kunskapen om vilka svårigheter oanpassade texter ger göra oss alla till bättre skribenter.

I tio års tid höll jag utbildningar över hela Sverige och ute i Europa, i just hur man genom att förstå läsarnas svårigheter anpassar sitt skrivande utifrån det. Målet var att man skulle bli en medveten skribent, inte nödvändigtvis den bästa lättlästskribenten, men åtminstone den mest medvetna skribenten. En person som vet varför hen skriver som hen gör.

Om att börja från början

När jag var ny journalist på den lättlästa nyhetstidningen 8 Sidor skulle jag skriva »landet Spanien«, med kunskapen om att för vissa läsare är det alltså inte säkert att man vet att Spanien är ett land. Det kan lika gärna vara en stad, ett grevskap eller ett hav. Allt handlar om förkunskaper. Men när jag satt där och skrev landet Spanien så plötsligt kom den, krisen, och jag tänkte: Men vet läsaren vad ett land är? Hur långt kan detta gå? krisade jag.

Och därifrån befriades jag från allt vad jag tidigare hade lärt mig om att skriva. Jag måste börja från början, bygga varje mening ord för ord. Väga varje stavelse på guldvåg. Ständigt ställa mig frågan: Begriper läsaren detta? När du kommer till det stadiet blir du, som jag menar, en medveten skribent. Du kan inte längre dölja dig bakom tjusiga formuleringar eller slentrianmässigt skrivande. Jag tänker på författaren Vilhelm Mobergs ord: Ha något att säga, säg det. Säg inget mer.

Lättläst som befrielse

Min gamle rektor på Journalisthögskolan i Stockholm, Lars Furhoff, talade om den redaktionella processen, det som sitter i väggarna på en tidningsredaktion. Han beskrev den osynliga modell som vi alla följer för hur man bör skriva i en kontext – för att skriva som alla andra. Den redaktionella processen finns inte bara på tidningsredaktioner, utan i alla sammanhang där en skrivande människa ingår, på en myndighet eller i ett företag. Vi anpassar oss till den kommunikationsstil som råder där vi verkar. Helt enkelt för att passa in. Sådana är vi människor. Men de texterna riskerar att bli exkluderande för många. Och det är den processen jag menar att vi borde försöka befria oss ifrån, inte bara för att skriva mer begripligt och mottagaranpassat, utan för att texterna då också blir mer inkluderande. Och för att frigöra sig från den redaktionella processen, och hitta sin egen inneboende inkluderande skribent måste man kanske hamna i det som jag kallar ”språklig kris”, när språket faktiskt faller sönder för en. För att sedan kunna byggas upp på nytt.

I bästa fall hamnar en blivande lättlästskribent i språklig kris redan under utbildningen i lättläst. Skribenterna lider, blir förvirrade och på dåligt humör medan andra skrattar ihjäl sig och kanske också skäms för de texter de får ur sig under utbildningen. Men i bästa fall blir de också samtidigt befriade från föreställningar som styr oss om hur man bör skriva. Jag säger inte att man inte ska följa skrivregler, för det säger jag: följ skrivregler. Men befria dig från hur du tror att du måste skriva för att passa in.

I tio års tid fanns en verksamhet på Centrum för lättläst som hette Lättläst-tjänsten. Vi som arbetade där skrev om texter till lättläst svenska på uppdrag av myndigheter, kommuner och regioner, och en del företag och organisationer. Inför flera allmänna val producerade vi lättlästa versioner av riksdagspartiernas partiprogram. (Ja, det är möjligt!)

Att skriva ”vi måste avskeda många av dem som arbetar här” i stället för ”effektiviseringar avseende personella resurser” gjorde oftast inte uppdragsgivaren glad, men många gånger fick vi återkopplingen: Det är första gången jag begriper vad vi sysslar med här. ”Vi vill att alla som bor i vår kommun ska få samma stöd och hjälp av kommunen”, låter underbart för kommunmedborgaren, men tvingar dem som är politiskt ansvariga att leverera på det också. I stället för att låta dem säga: Vår vision är likvärdighet för samtliga kommunmedborgare.

Så där det gamla byråkratiska språket kanske höll folket i okunskap och underdånighet, skapar det nya klarspråket en aktiv medborgare som vill ta eget ansvar för sitt liv. Att konkretisera en abstrakt verklighet är att tala klartext, eller klarspråk. Man säger som det är. Verkligheten blir mer begriplig och förhoppningsvis mer hanterbar för den som läser.

Lättläst som ingång till läsning

När du ser en text som är skriven på lättläst svenska, ser du en text med större typsnitt än en vanlig text, och du ser kortare rader och luftigare layout på sidan. Har du hela ditt liv sett läsning som något svårt och ogenomträngligt, något som inte är för dig, kan en text som ser enklare ut riva läsmotstånd och skapa läslust. Rapporterna från personer som aldrig läst en bok i hela sitt liv, men som tagit sig igenom sin första lättlästa bok, är många, starka och oerhört glädjande att ta del av.

För många är lättläst svenska svaret hela livet, och för andra fungerar lättläst som en ingång till läsning av andra, svårare texter, särskilt för dem som har svenska som andraspråk. Att lära sig svenska, samtidigt som man också får ta del av kultur och berättelser genom böcker eller följa viktiga nyheter är också en stor vinst för samhället.

Vi är alla olika, och har också olika behov av och vana vid läsning. Hur viktigt är det inte då att skapa möjlighet till inkludering genom att också se till att det finns olika slags texter? Duktiga skribenter begriper detta eftersom de alltid arbetar med momentet mottagaranpassning. Omedvetna skribenter som skriver det som förväntas av dem enligt någon slags redaktionell process, som jag tidigare nämnde, kanske anses duktiga för att de skriver som man ”ska”. Men det är inte säkert de skriver så att någon förstår.