Möjligheter och utmaningar för förskolebarns språkutveckling  

Den här texten är författad av Karolina Larsson och är en del av fortbildningen Språk- och läsfrämjande för de yngsta barnen.

Påverkande faktorer i språkmiljön runt barnet 

Barns språkutveckling börjar redan före födseln och sker i tätt samspel med barnets omgivning. De personer som finns i den närmaste omgivningen samspelar och samtalar kontinuerliga språkstimulansen från omgivningen förutsättningarna för hur mycket språk barnet kommer att lära sig.  med barnet. Oavsett om det är ett eller flera språk som barnet ska utveckla, så skapar den 

Men barnets språkutveckling formas också av de miljöer barnet vistas och lever i, exempelvis hemmet och förskolan. De vardagliga samtalen med de viktiga personerna i omgivningen handlar ju ofta om det som barnet ser, hör, gör och upptäcker i sin omgivning. Ett barn som växer upp på landet kan därför utveckla ett annat ordförråd än ett barn som växer upp i staden. Ordförrådet formas helt enkelt av förhållanden i miljön där man bor.  

Tillgången till lek- och lärmaterial och tillgången till böcker i hemmet är andra viktiga faktorer. Om vårdnadshavarna läser för barnet regelbundet, så innebär det att barnet exponeras för ett rikare språk än vad som erbjuds i talspråket. På det viset gynnas barns språkutveckling av högläsning.  

Andra miljöfaktorer spelar också roll. Om förskolemiljön är bullrig blir det svårare för barnet att vara i samspel och höra vad andra säger. På vissa förskolor kan det vara trångt och begränsat med utrymmen för långa och fördjupade samtal och lekstunder. Om barnet blir avbruten ofta påverkar det möjligheterna att koncentrera sig på den aktivitet som pågår.  

Variation i miljöer, och variation i språkandet mellan barnen och deras samtalspartners, bidrar till variation i barns språkutveckling. De sociala och fysiska miljöerna gör därmed avtryck i barns språkutveckling på olika sätt.  

Begreppet språkmiljö är komplext, men kan ses som summan av de språkliga handlingar, val och praktiker som finns i ett visst sammanhang. Faktorer som påverkar språkmiljön hemma är inte bara hur vårdnadshavare och barn samtalar och läser. Barnets tillgång till lek med syskon eller kamrater, och hur mycket och på vilka sätt barnet använder digitala verktyg påverkar också.  

Faktorer som påverkar språkmiljön i förskolan är exempelvis barngruppens sammansättning och barnens åldrar. Pedagogers och barns språknivå och språkliga bakgrund påverkar också. Språkmiljöer kan ha låg komplexitet, som exempelvis i en förskola där alla barn och pedagoger talar svenska som förstaspråk. Men språkmiljöer kan också ha hög språklig komplexitet, vilket är fallet i mångspråkiga bostadsområden, skolor och förskolor. Där talas många olika språk och tillgången till ett gemensamt språk (i Sverige är det ofta svenska eller engelska) är ofta låg.  

Socioekonomiska förutsättningar i hemmet och i bostadsområdet spelar stor roll i barns språkutveckling, oavsett om barnet lär sig ett eller flera språk. Eftersom det finns en överrepresentation av personer med svenska som andraspråk i dessa områden, saknas det ofta barn (och ibland även pedagoger) som talar svenska som förstaspråk. Ibland är det även svårt att rekrytera behörig personal i dessa områden. I förskolor som ligger i mer monokulturellt segregerade bostadsområden kan det i stället finnas få flerspråkiga förebilder både bland barnen och de vuxna. 

Lekens roll för barns språkutveckling  

Leken är en mycket viktig arena för utveckling av kommunikation och språk. I leken är barnet engagerad och motiverad till interaktion. För att kunna dela en lek med någon annan krävs kommunikation, både för att skapa gemensam förståelse av en handling, ett förlopp eller en idé, och för att uttrycka sina tankar i leken. Sådan kommunikation kan till viss del vara icke-verbal (exempelvis gester, ljud och mimik) men ju äldre barnet blir, desto högre krav ställs på den verbala kommunikationen. Fantasilek och rollek kräver en rad förhandlingar. Vad är det vi ska leka tillsammans? Vilka ska delta? Vilka karaktärer ska ingå i vår lek? Hur ser vår gemensamma fantasivärld ut i leken och hur ska de olika händelseförloppen gå till? Sådana frågor kräver idéutbyte, dialog, argumentation och diskussion. Men lekförhandling är inte bara språkutvecklande – utan ställer också höga krav på språklig kompetens. Därmed får barn i språkliga utmaningar av olika slag ibland inte tillgång till leken, eller möjlighet att delta i den fullt ut. I de fallen behövs vuxenstöd, till exempel en förälder eller pedagog som kan stötta kommunikationen och se till så att barnets upplevelser i leken kläs i ord.  

När barn så småningom kan lekförhandla och samtala mer självständigt i leken uppstår stora möjligheter att lära sig språk av varandra. Om ett barn har stora kunskaper om fordon, och kompisen har ett stort ordförråd gällande byggnation och konstruktion, så kan de stimulera varandras ordförråd i både fordonslek och bygglek. Variation i ordförrådet barnen emellan kan därmed ses som en möjlighet till språkstimulans. I detta sammanhang kan förskolors olika språkmiljöer bidra till ojämlikheter vad gäller exponering av ord. Barn som är nybörjare i svenska och har sinsemellan olika förstaspråk har svårt att sätta ord på leken när ett gemensamt språk saknas. Leken kan vara socialt stimulerande och fungera bra ändå, men om kommunikationen mest sker genom kroppsspråk, blickar och ljud så förlorar den en del av sin språkutvecklande funktion.  

När barnet behöver uttrycka sig och argumentera för sina idéer och fantasier blir språket också mer avancerat, och närmar sig det kunskapsspråk och skriftspråk som används i skolsammanhang. Att främja barns lek innebär därför att främja barns språk. 

Ett sätt att stimulera barns lek, som i sin tur kan bidra till deras språkutveckling, är att erbjuda spännande gemensamma upplevelser. Att ta bussen till biblioteket ger både kunskap om hur det går till att åka buss och hur ett bibliotek fungerar med utlåning och återlämning av böcker. Med den kunskapen kan barnen plocka in hela eller delar av förloppet i en egen lek. Vikten av gemensamma upplevelser gäller även högläsningen. Eftersom det är svårt att lyssna på ett språk man inte behärskar kan rekvisita, dramatisering eller tillfällen att tillsammans agera och leka sagan ge stöd i tolkningen av bokens språkliga innehåll. Ett annat sätt att stimulera leken är att leka grupplekar där de vuxna är med och leder samt verbaliserar lekens innehåll.  

När barn leker uppstår magi. Genom leken kliver de in i fantasivärldar och deltar i fantastiska händelser och skeenden. Här och nu förvandlas till där och då – och därigenom blir allt möjligt. En penna kan förvandlas till ett fiskespö, ett svärd eller ett flygplan. En filt kan bli ett tak, ett hav eller en mantel. När leken gör allt möjligt så utgör inte längre de fysiska dimensionerna några begränsningar för språkandet. Alla ord blir möjliga och inom räckhåll. När barnet behöver uttrycka sig och argumentera för sina idéer och fantasier blir språket också mer avancerat, och närmar sig det kunskapsspråk och skriftspråk som används i skolsammanhang. Att främja barns lek innebär därför att främja barns språk. 

Barns engagemang, delaktighet och motivation 

Barn är aktiva och strategiska i förhållande till sin egen språkliga socialisationsprocess och skapar egna språkpraktiker som kan vara skilda från föräldrarnas eller förskolans språkpolicy. Ett vanligt antagande är att barn lär sig de språk som talas i hemmet. Men i hem där flera språk talas kan tiden utgöra en begränsande faktor som gör att barnet inte utvecklar alla språken. Ett annat vanligt antagande är att barnet inte lär sig språk som inte talas av barnets omgivning. Men på senare år har digitala forum där engelska används (exempelvis onlinespel och Youtube) visat sig kunna bidra oväntat stort till barns språkutveckling. 

Det är inget nytt att det engelska språket är utbrett i Sverige och influerar det svenska språket. Därför är det inte heller förvånande att de flesta svenska barn använder sig av engelska ord och uttryck. Men i förskolor i mångkulturella områden är det relativt vanligt att användningen av engelska är mer utbredd än så. Trots att inga barn har engelska som förstaspråk, och trots att det svenska språket används som lingua franca (gemensamt språk) i förskolan, så väljer grupper av barn att prata engelska med varandra under den vuxenfria leken.  

Det är inte heller effektivt att tala om för barn vilka språk de ska använda, när och med vem. I stället kan vi fokusera på att skapa sammanhang som lockar barnet att använda de språk man önskar stimulera.

Varför fenomenet är mer utbrett i mångspråkiga förskolor vet vi inte säkert, men troligtvis finns det många bidragande orsaker. Det är möjligt att de (redan) flerspråkiga barnen i de mångkulturella förskolorna är mer benägna att använda och lära sig ytterligare ett språk, eftersom de redan är i en pågående flerspråkig utveckling och dessutom har fler flerspråkiga förebilder än vad barnen i monokulturella förskolor har. Det är också troligt att förskolornas språkmiljöer i sig bidrar till fenomenet. I de mångkulturella förskolorna saknas ofta barn som har svenska som förstaspråk, vilket påverkar hur användbar svenskan är i praktiken. Ett språk är ju bara gångbart i mötet med andra talare av språket i fråga. Men det är också möjligt att barnens språkval i detta fall påverkas av att engelskan är ett högstatusspråk och det språk som förknippas med den populärkultur som barnen intresserar sig för.   

Användandet av engelska i flerspråkiga barngrupper har skapat ett nytt språkligt landskap i förskolan, där det är viktigt att vi inte värderar användandet av engelska utan i stället förhåller oss sakligt och ser till barnets behov av stimulans på alla de språk barnet lär sig. Det är inte heller effektivt att tala om för barn vilka språk de ska använda, när och med vem. I stället kan vi fokusera på att skapa sammanhang som lockar barnet att använda de språk man önskar stimulera. Om pedagogerna önskar öka tiden då barnet tränar sitt svenska språk på förskolan så är det en god idé att initiera spännande och motiverande lekar, och sedan vara en aktiv deltagare som kan se till så att det svenska språket används på ett bra sätt. Sammanhang som är lekfulla, lustfyllda och engagerande lockar barn att vara aktiva och delaktiga – och det är viktiga ingredienser för språkinlärning. 

Det är viktigt att förskolepedagoger och andra som arbetar med flerspråkiga barn uppmuntrar och värdesätter alla de språk som barnet talar. Omgivningens attityder till barns språk är viktiga. Får barnet bekräftelse på att alla språken är betydelsefulla? Att barnets unika språkkunskaper är spännande kunskaper som inte alla har? Visar omgivningen nyfikenhet och vill lära sig barnets språk? Eller möts barnet av negativa reaktioner när hen använder familjens språk i andra sammanhang än hemmet? En viktig sak i sammanhanget är att värna om samverkan och kontinuerlig dialog med familjen kring barnets språkutveckling.  

Framgångsfaktorer och fallgropar i samtal och språkundervisning  

Barn vars etniska, språkliga eller kulturella bakgrund skiljer sig från majoritetsgruppens har ibland sköra sociala positioner. Viktiga faktorer för deras känsla av tillhörighet är att ha vänner, att bli accepterade i de grupper de ingår i och att få stöd i att delta. Samhörighet och gemenskap med gruppen byggs genom gemensamma aktiviteter och lekar, men också genom gemensamma upplevelser. Barn kan inte själva ansvara för att alla får vara med och känna tillhörighet, i alla aktiviteter. Det är i stället de vuxnas ansvar.  

Viktiga faktorer för framgångsrik andraspråksutveckling är höga förväntningar och att det i barnets omgivning finns språkliga förebilder som inte förenklar språket alltför mycket. I stället behöver barnets samtalspartners tänka på att använda ett rikt och nyanserat ordförråd, att upprätthålla språklig komplexitet och utmaning, och att involvera barnen i kognitivt utmanande samtal.  

Responsivitet handlar om att lyssna aktivt och vara lyhörd för barnets kommunikation. Men det handlar också om att ge respons och gensvar samt bekräftelse och stöttning när barnet ska uttrycka sig.

Barns egen förmåga att tillägna sig språk spelar roll. Såväl enspråkiga som flerspråkiga barn kan ha språkstörningar eller andra funktionsvariationer som påverkar utvecklingen av barnets samtliga språk. Många tror att flerspråkiga barn i språkliga utmaningar blir hjälpta av att enbart fokusera på ett språk (ofta utbildningsspråket). Men ett sådant synsätt skapar stora konsekvenser för barnet, som då inte får chansen att lära sig de språk som talas av familjen, släkten och i de sammanhang där familjen vistas. Även om det tar tid och krävs extra stöd, så kan barn i språkliga utmaningar lära sig flera språk. 

Språkutveckling gynnas generellt av ett öppet och tillåtande klimat där barnet förväntas bidra, och får stöd i att uttrycka sig. Just att barnets initiativ och bidrag i interaktionen uppmuntras är en nyckel för att skapa delaktighet och engagemang. I detta sammanhang är responsivitet ett viktigt begrepp. Responsivitet handlar om att lyssna aktivt och vara lyhörd för barnets kommunikation. Men det handlar också om att ge respons och gensvar samt bekräftelse och stöttning när barnet ska uttrycka sig. På det viset kan man säga att det är viktigt att se på barn som fullvärdiga samtalspartners. I det responsiva förhållningssättet ingår också att ställa öppna och genuina frågor, att sträva efter att upprätthålla samtal samt att lyssna in barnets språkliga behov och anpassa sitt språkande därefter. Bara då kan barnets språkutveckling utmanas – i motsats till att vi använder det språk som barnet redan kan.  

Responsivitet är grundläggande för att skapa goda förutsättningar för barns språkutveckling. Därför behöver responsivitet alltid ses som en överordnad strategi i samspelet med barn gentemot andra språkutvecklande metoder eller material, oavsett om det är högläsning, användning av bilder eller tecken som stöd. Det är med andra ord viktigt att värna om responsivitet i alla sammanhang där vi samtalar med barn, och i förskolans språkundervisning. En språkmedveten vuxen som tar sin roll som språklig förebild på allvar är därför viktigare än specifika arbetssätt. Eftersom barns språkutveckling pågår hela tiden måste vuxnas språkutvecklande förhållningssätt få utvecklas i relation till barnens språkliga färdigheter och behov.  

Den här texten tar sin utgångspunkt i de studier, publikationer och litteraturgenomgångar som genomförts inom ramen för forskningsprojektet “Förskolan som arena för barns språkutveckling”. Projektet är ett samarbete mellan Halmstads kommun och Lunds universitet och genomförs i Halmstads kommun mellan åren 2018 och 2025.