Våga ta plats i sociala medier

Hur hänger sociala medier och ett litet bibliotek på en mindre bruksort ihop? Hur har resan sett ut, från att vara ett bibliotek bland alla andra i sociala medier, till att våga ta plats och sticka ut? Följ Degerfors biblioteks två år långa resa från det lilla till det stora i den sociala mediesfären.

Denna text är ursprungligen publicerad i KB:s antologi När nyfikenhet, driv och kreativitet möts. Bibliotekariens roll som producent. Eftersom Digiteket pratat med Robin och Degerfors innan passar denna artikel utmärkt som uppföljning av det samtalet. Bilderna är tagna från denna artikel och dess upphovsrätt lyder inte under Creative Commons. Missa inte filmen Degerfors bibliotek skapade åt Digiteket för vårt ettårsjubileum.

Att välja en medveten strategi

Den här texten skrivs utifrån en tvåårig erfarenhet av att rodda sociala medier på ett litet bibliotek, på en liten bruksort, och då främst via Instagram. Vad vårt Instagramkonto var för två år sedan är inte vad det är i dag, och det har gjorts en del ställningstaganden på vägen som påverkats av faktorer som jag ska försöka redogöra för i den här texten.

Det finns flera vägar att ta sig an sociala medier, men jag förenklar det till två alternativ. Vi säger att ett bibliotek startar ett Instagramkonto med ambitionen att visa upp sin verksamhet som den är. Realistiskt och redovisande. Bilder på bokomslag, på hyllor och på självservicestationer samt ett och annat boktips varvat med olika aktiviteter. Biblioteket nöjer sig också med det följarantal som är proportionerligt för orten och strävar inte efter något annat än att vara angeläget just där. Inställningen är ganska ödmjuk, sunt jordbunden. Allt detta gjorde vi i maj 2018.

Den andra vägen är att se de sociala kanalerna som någonting expanderande, som både ska spegla och nå ut på orten, men samtidigt kunna träda utanför dess geografiska begränsningar. Och ur vårt perspektiv, som litet bibliotek på en liten bruksort, vill vi också nå bortom de begränsningar som självförtroendet på en liten ort kan ge. För vårt biblioteks räkning har jag med tiden valt den här andra vägen. Den mer ”osympatiska” och exhibitionistiska. Den som vill visa upp sig, vill ta plats, vill få följare och likes, vill delas. Tillspetsat: den andra vägen har låtit sig påverkas av de sociala mediernas giftiga mentalitet som verkligen tillåter sig att bry sig om sådant här.

Vi är inte på något sätt ett bibliotek med ett gigantiskt följarantal, långt ifrån störst, men sett till Degerfors storlek som ort vågar jag nog påstå har vi har nått en nivå av många följare (i skrivande stund 1 144 ) och att vi i nuläget befinner oss i en period med kontinuerligt tillflöde. Jag blev glad av en Facebookdelning av ett av våra senaste inlägg, en pilsnerfilmspastisch, som delades med kommentaren ”Och vissa säger att bruksorten är stum!” (ungefärligt citat) och då kände jag: ja, med precis den typen av kommentarer vill jag att våra inlägg ska spridas. Bruksorten har valt att inte vara stum den här gången, utan att agera med stort självförtroende, kanske nästan med lite storhetsvansinne.

Fast är det storhetsvansinne? Eller är det snarare så att det är typiskt för just en folkbibliotekarie att straffa sig själv för att hen erkänner: Ja! Vi vill synas. Ja! Vi vill vara roliga. Ja! Även om vi kanske inte når dit så vill vi ändå sträva efter att leverera inlägg som blir virala på riktigt. Vi bibliotekarier är så vana vid att stå i bakgrunden, att förmedla det andra har skapat, att det känns förmätet att erkänna sådana saker. Är kanske en smula sunt storhetsvansinne bara bra?

Robin Karlsson.

Kanske är det ett dåligt grepp av mig att inleda denna text om bibliotek och sociala medier med den lite molokna frågan: Passar vi egentligen in på sociala medier? För mig handlar bibliotek om social utjämning och tillgängliggörande, att alla människor som kommer in på biblioteket ska behandlas lika. Sett i ljuset av hur jag valt att profilera våra kanaler är bilden av sociala medier den rakt motsatta: sociala medier handlar om flyktig status, jakt på likes, att bli följd av många men följa få (eftersom det så svart på vitt visar vem som är åtråvärd), att vara den som får all showtime på bekostnad av någon annan. Gruppering mot gruppering, främst i kommentarsfälten. Ställs det på sin spets på det sättet vet jag inte om någonting kan vara mindre bibliotek än just sociala medier. Och ibland känner jag att jag till och med blir en sämre bibliotekarie på plats. Min uppgift som bibliotekarie är att befinna mig i disken, redo att hjälpa besökarna och inte att inombords (jag vill understryka inombords) sucka eftersom låntagaren kommer just i den stund som jag ska skicka upp något i våra sociala kanaler.

Men likaså: vi finns där, så vad kan vi då göra av det?

Det ”vanliga rummet” och dess begränsningar

Innan jag hittade formen för våra inlägg på Instagram hade jag svårt att förhålla mig till mitt biblioteksrum. Missförstå mig rätt: jag älskar mitt bibliotek, att strosa omkring i det, att arbeta i det, att vara där. Både jag själv och vissa besökare skulle beskriva det som trivsamt, ”mysigt”. Men mysigt gör inte den tilltalande virala bilden och sanningen är att rummet är alldeles för brunmålat, och med ett alldeles för rödlysande golv, för att ett foto av det inte ska explodera. Och när jag tänker tillbaka på tidigare biblioteksrum som jag arbetat i är känslan densamma: det här var då inte råmaterial för viral succé, rent estetiskt. Och ur min synvinkel börjar möjligheten till att skapa bra material där: i en miljö som ger ”snyggt” visuellt material. Oavsett vad är den kommunala vardagskänslan kanske inte sinnebilden av det virala inlägget på Instagram, eller hur? Så vi kanske inte kan klandras för mycket för bristande självförtroende. Eller som en kollega på regionen uttryckte saken när jag beklagade mig över att min biblioteksinteriörär målad i färger som undergräver möjligheten till just stilrena bilder: ”Det är alltså Bianca Ingrossos värsta mardröm?”

Vill du som anställd på ett genomsnittligt folkbibliotek skapa ett, för sociala medier, viralt innehåll serverar alltså inte råmaterialet direkt resultatet på silverbricka. Det är inte alltid så inspirerande att ta klivet ut från kontoret, ut i biblioteksrummet och slås av hur vanligt allting är. Hur grått det är och hur lite ”influencer” miljön signalerar. Extra påtagligt blir det när din hjärna säger dig att det är just det extraordinära som syns och hörs på sociala medier. Missförstå mig rätt: även ett genomsnittligt, ”vanligt” bibliotek kan vara nog så vackert (i vårt fall gränsar lokalen till den imponerande funkisbyggnaden Folkets Hus så vi har det trots allt ganska bra) men bilden du tar kommer troligen inte leverera en färgsprakande upplevelse. Inget exotiskt. Inget extraordinärt. Den kommer snarare tydligt signalera bild tagen i vanlig lokal, en i mängden. Ett kommunalt biblioteksrum, i den där karaktäristiska lysrörsbelysningen, skapar inte lika tilltalande bildmaterial som en bild som är knäppt i ett arkitektoniskt mästerverk till bibliotek (inga exempel, men med få undantag ligger de inte på bruksorten eller i förorten).

Looken är det ena och det andra gäller själva pulsen. Om regeln var att alla inlägg jag lade ut skulle vara kopplade till verksamheten: författarsamtal, föreläsningar, workshoppar, temadagar etc. skulle vårt konto inte kunna leva upp i någon större utsträckning. Visst: även i Degerfors kan vi ha ett fullspäckat aktivitetsschema men då, oftast, begränsat till specifika perioder. Grundstommen för Degerfors biblioteks verksamhet, den dagliga verksamheten, är just cirkulation av böcker och medier. Utlån, återlämning, reservationer. Vårt bibliotek har en ganska klassisk approach på det sättet och klarar sig bra så.

Eftersom jag, under andra halvan av studietiden, arbetade extra på ett av de största folkbiblioteken i Sverige vet jag vilken puls det kan vara på en sådan plats. Hur fullmatade programmen kan vara, varje dag. En aktivitet händer på våningsplan 1 och en stund senare händer en annan på våningsplan 2 och några timmar senare kan vi vänta oss en föreläsning i den imponerande föreläsningssalen på bottenvåningen. Bam bam bam.

Själv har jag ett plan att förhålla mig till och där är det så, på daglig basis, att det som på sin höjd händer är att det råkar befinna sig folk mellan hyllorna. Hur ofta, och hur länge, är detta hållbart som grund för ett levande flöde på Instagram eller Facebook? Alltså: med enbart aktivitetsbaserade inlägg skulle vi befästa bilden av att vi är på en plats som står förhållandevis still. Styrkeförhållanden i verkligheten riskerar att bli närvarande också i sociala medier och vi skulle säga ”Välkommen till landsorten, här händer det inte så mycket. Precis som du kunde förvänta dig.” Måhända ärligt, men det bakbinder kreativiteten.

Min övertygelse är att ett bibliotek ska spränga gränser och begränsningar, inte bara för låntagarna utan också för oss som jobbar inom verksamheten. På den fysiska platsen åstadkommer biblioteket detta genom utbudet av information och litteratur. I den virtuella världen, och då särskilt den visuella som framför allt Instagram utgör, behöver vi kanske tänka på ett annat sätt. Åtminstone har jag i mitt arbete känt ett starkt behov av att kunna lämna realiteten som platsen, och rummet, utgör.

Skärmdump på fyra rutor ur film av Degerfors bibliotek föreställande en biblioteksmedarbetare som hypnotiserar en kollega. Text i bild ruta ett: "Du gillar deckare och bästsällörs också.", text i bild ruta två: "Jaaaa, jag gillar deckare och bestsellers också.", text i bild ruta tre: "SÄLLÖRS!", text i bild ruta fyra "Vi är i Degerfors nu.".

Några bildrutor ur en film av Degerfors bibliotek.

Nu skulle någon kunna invända: Men vilken ytlig fixering vid estetik och arkitektur! Det är ju trots allt boken som är det centrala och sådana har ni väl gott om även i Degerfors? Jo, det har vi. Och det är som redan berörts, tveklöst, en av de finaste aspekterna med hela den här verksamheten: litteraturförmedlingen och dess utjämnande karaktär. Att vår lilla bruksort, på en centralt belägen och tillgänglig plats mitt i samhället, kan ha samma litteratur som metropolen. Att boken hamnar i centrum på bibliotekens Instagram är därför, ur en aspekt, både rätt och naturligt. Det är upp till vart och ett av biblioteken, som själva märker av responsen i sitt flöde, att avgöra om det räcker eller inte.

Praktiken

I det här avsnittet kommer jag beröra vår praktik, det vi gör i det faktiska arbetet och vad som kännetecknar det. Jag började som bibliotekarie i Degerfors i april 2018, ett drygt år efter att jag tagit min kandidatexamen i biblioteks- och informationsvetenskap vid Högskolan i Borås. Min titel är IT-bibliotekarie och även om jag ansvarar över fler områden, bland annat systemadministration av BOOK-IT och e-medier, tar arbetet med sociala medier upp mycket av min tid.

Degerfors bibliotek har både en Facebooksida och ett Instagramkonto. Facebookkontot fanns där när jag började min tjänst medan Instagramkontot startades av mig i maj 2018. I början var inläggen av det mer sporadiska och spontana slaget, men med tiden har de utvecklats åt ett annat håll: det spontana varvas mer och mer med genomarbetade inlägg. När jag, under en temadag som var arrangerad av Biblioteksutveckling Region Örebro län, pratade om innehållet på våra, och andra biblioteks, sociala kanaler gjorde jag en mycket förenklad kategorisering av innehållet: verksamhetsbaserade inlägg i kontrast till idébaserade. Verksamhetsbaserade inlägg är relaterade till det faktiska biblioteket och aktiviteterna som sker där: boktips, skyltning, evenemang, författarbesök, bokcirklar med mera. Idébaserade inlägg kan existera på ett biblioteks Instagramkonto utan att vara bundna till den fysiska platsen. I vårt fall tar sig den senare kategorin av inlägg uttryck i exempelvis digitalt framställda serier och datormanipulerade bilder (Strindberg står bakom disken eller ett Upplysningsgäng sitter i tidningshörnan).

Under det senaste året har dock fokus mer och mer hamnat på just videoproduktion, varför den här texten fortsättningsvis kommer att kretsa runt just videoklippen som vi producerar (allt det som tidigare behandlats i serier och datormanipulerade bilder har fått fullt utlopp i våra videor, därför ser jag det som sammanfattande nog). Det som började med enklare, improviserade videoinspelningar under bibliotekets julkalender 2018 har utvecklats till mer genomarbetade kortfilmer. Även om vi filmar spontana klipp med mobilkameran görs de seriöst menade filmerna med en digital systemkamera med videofunktion. Ljud, alltså dialog men också ljudeffekter, tas upp med en extern ljudinspelare (skillnaden i kvalitet mot kameraljudet är markant). Sedan vi dessutom börjat ljussätta många av filmerna med två mindre strålkastare, plus improviserade reflektionsskärmar, är också det en faktor.

Råmaterialet redigeras på min kontorsdator i Adobe Premiere Pro. Medan inspelning, oftast, klaras av ganska fort är det just redigeringen som är tidskrävande. Eftersom hur mycket tid som helst, trots allt, inte kan läggas på det här måste idé- och manus- arbete gå snabbt. Mina kollegor är behjälpliga med både idéer och sig själva. Ofta skriver jag en kortare form av manus i replikform som berörda kollegor läser, har synpunkter på (”Så där och så där skulle jag aldrig säga, det får vi ändra till det här och det här.”) och sedan filmar vi. För egen del har jag haft turen att hamna på en plats med kollegor som frikostigt bjuder på sig själva och är med på att, tillsammans med mig, bygga upp bilden av oss i de sociala kanalerna. Naturligtvis har inte alla den lyxen. Vissa personer ryggar tillbaka vid blotta anblicken av en kamera och om så hade varit fallet, på min arbetsplats, hade vi gått miste om några filmer som bygger på just kollektivt samspel (i två filmer är i stort sett hela personalstyrkan med, på en gång). Med viss förvåning blir jag ständigt påmind om hur mycket mina kollegor vill ställa upp framför kameran och jag tänker att det, egentligen, inte alls är självklart.

Vi förlägger inspelningar till tider då biblioteket har stängt på förmiddagarna, oftast i disken eller på några bestämda platser ute bland hyllorna. Ibland använder vi oss av naturligt ljus men ofta, mer och mer, använder vi våra två spots, antingen för att förstärka det naturliga ljuset eller som egna ljuskällor (resultaten beroende på metod blir väldigt olika). Såvida det helt naturliga, dokumentära, ljuset inte eftersträvas märks en klar kvalitetsskillnad i videoklippen som ljussätts.

Viktigare än det tekniska, tycker jag, är att nämna något om vår ingång till vad som ska gestaltas. Att leka med bilden av oss själva och den värld som vi verkar i är en grundbult i vårt arbete. Jag har i våra inlägg valt en humoristisk approach, eller åtminstone försök till sådan. Här handlar valet om att i våra kanaler, i lagom dos, försöka ta död på bilden av bibliotek som gravallvarliga platser. Att producera saker som, så brett som möjligt, lockar till skratt har därför blivit en osynlig ledstjärna. Jag tror att våra inlägg, främst filmproduktionerna, balanserar teknisk ambition med ett improviserat och nästan barnsligt, idéinnehåll. Filmerna har en konflikt i centrum och den är nästan uteslutande av en barnslig karaktär. I videoklippet The One and Only, som publicerades för bibliotekets julkalender 2019, är konflikten att jag själv utnämnt mig till bibliotekets lucia vilket min kollega Harriet inte kan acceptera. I klippet har hon och Birgit en kort dialog som slutar med att Harriet får Birgit att säga ”Harriet, du är the one and only lucia”. Allt detta hinns med på en minut och upplösningen sker i ett annat enminutsklipp där Harriet, självklart iförd luciakrona, i ett lite farsartat ögonblick skickar ner mig i en fallucka och vinner. Enminutsklippet 4 PET-flaskor och en tesked kaffe skildrar en dispyt om kaffestyrka, vilket baseras på verkliga händelser men har skruvats upp fem, sex, sju varv. Ofta är det just de lite ”tossiga” idéerna, som nästan ofiltrerat dras ur hjärnan, som blir det färdiga resultatet. Min hittillsvarande erfarenhet säger att en lite småfånig idé, närmast gränsande till buskis eller gymnasial humor, kan få luft under vingarna av ett väl genomfört utförande i fråga om skådespelarinsatser (för att vara amatörer) i kombination med tekniskt hantverk (för att vara amatör).

Om det är så att vi i filmklippen ska bråka mycket utgår jag, naturligtvis, från att de flesta inser att Instagrampersonorna inte återspeglar verkligheten, utan att det snarare är tvärtom: ju mer vi bråkar på film, desto mer sannolikt att verkligheten är den rakt motsatta. På samma sätt ska det enligt min mening gå att skildra relationen bibliotekarie-biblioteksbesökare på ett ärligt, uppriktigt och humoristiskt sätt. För ett tag sedan roddade vi Svensk biblioteksförenings Instagramkonto i en vecka och där producerade vi en film som hade kopiering i centrum. Min Instagrampersona säger då, till min kollega Birgits Instagrampersona: ”Du tycker inte heller det är så kul att kopiera det trehundrafemtionde pappret för dan!”, varpå mina kollegor hävdar att jag är märkvärdig. Med hjälp av humor går det att sätta spinn på sanningar och perspektiv på ett sätt som i bästa fall lockar till skratt men också reflektion och samhörighet.

Rummet som lös grund

Vi kan kalla det för eskapism, eller för någon slags uppklädd realism, men innerst inne vet vi alla att Instagram bygger på följande: rama in, välja ut, sålla bort. Att få saker på Instagram, om någonting, är autentiskt och äkta. Också ett inlägg som andas anspråkslös vardag, spontant i stunden, har valts ut på bekostnad av något annat. Rätt del av biblioteket valdes för just den bilden/videon, och troligen hamnade några försök i papperskorgen innan slutresultatet laddades upp. I inledningen av den här texten satte jag ett pulserande, arkitektoniskt storverk till bibliotek i kontrast till det lilla, vardagliga och nötta biblioteket, och det jag gör nu är att jag egentligen motsäger mig själv: den estetiska aspekten är, faktiskt, ganska enkelt åtgärdad. Med fototekniska lösningar går det att omvandla den vardagliga miljön till något klart bildmässigt intressant, oberoende av råmaterialet. Krasst sett: omvandla den till någonting som den egentligen inte är. För det lilla bruksorts- eller förortsbiblioteket, som ligger off-center, är det goda nyheter. Komponera, beskär, se till att ljuset är bra så kan det väga upp den tråkiga verkligheten. Lägg ner lite tid på det. Att bara rakt upp och ner plåta av något, i luckan mellan vad som anses vara viktigare sysslor, räcker kanske inte. Se den digitala representationen som du skapar av biblioteket som ett slags nybygge, en nystart varje gång. Bild för bild, video för video.

Och här är det på sin plats med nyansering: naturligtvis kan virala inlägg vara resultatet av stundens ingivelse och är det säkert ofta, men för min smak hänger detta alldeles för mycket på slumpen. Jag har svårt att se möjligheterna till spontana raketinlägg hopa sig på en liten var-som-helst-plats. Jag håller en kaffekopp i handen, vagnen med böcker står några meter ifrån mig. Vad kan jag rimligen göra med den bilden som får oss att trenda loss? Spontana bilder som trendar är en lyx avsedd för den som redan har vinden i ryggen, eller för någon/något som för stunden och slumpmässigt väljs ut av någon okänd kraft. Baserat på erfarenheten av mitt eget arbete på @degerforsbibliotek har de genomarbetade, väl utförda inläggen haft positiv effekt på respons och uppmärksamhet på ett sätt som jag är övertygad om att de vardagliga inläggen inte haft förmågan till.

När jag skriver om det här, hur vi måste se bortom det omedelbara och till viss del det spontana, är det alltså utifrån perspektivet litet bibliotek på liten bruksort. Är du en hipp influencer (eller The New York Public Library) kan du instagramma en kopp kaffe och skriva ”Godmorgon!” och generera mer, eller lika mycket, respons som ett välproducerat videoklipp från det lilla kontot. Detta beror förstås inte på att detta inlägg nödvändigtvis är bättre, utan på grund av att biblioteket är det bibliotek som det är. Vad jag vill ha sagt med detta är en självklarhet: att omständigheter i verkligheten – geografisk placering, kulturellt kapital och så vidare. – ger avtryck också i sociala-medier-sfären men att den visuella plattformen möjliggör sätt att kringgå detta. Ska du som bruksorts-, förorts- eller småstadsbibliotek nå genom bruset (och nu bortser vi som sagt från alla lyxiga tillfälligheter där något ”bara trendar” utan någon riktig förklaring) får du räkna med att behöva ta i från tårna. Likaså acceptera det faktum att det där inlägget, som du lägger ner tid på, troligen får mindre (i bästa fall kanske lika med) respons än det stora bibliotekets klacksparksbild. Vän av ordning kanske harklar sig nu och säger att det lilla biblioteket kanske får finna sig i att det är just ett litet bibliotek och allt som kommer med det. Men min åsikt, som givetvis påverkar hur jag jobbar, är att ett bibliotek genom sitt sätt att agera kan vara en ledstjärna på en ort. För att ta ett exempel: Utifrån mitt perspektiv vore det väldigt roligt om vårt sätt att göra film kan få en filmintresserad individ i Degerfors att känna okej, jag lever inte i filmskapandets epicentrum, men titta vad de gör på biblioteket runt hörnet! Kan de så kan jag. Möjligheten att injicera självförtroende tror jag är en av bruksortsbibliotekets uppgifter i tider när landsorten gärna förklaras död.

Så för egen del, eftersom verkligheten är vad den är, har kärnan i jobbet blivit (och jag hoppas att det ökar i ännu högre grad) gestaltning snarare än redovisning. Trots att mycket i sociala medier-arbetet sker oreflekterat, i stunden, har just detta varit ett aktivt och genomtänkt val från min sida. Hur gestaltar jag platsen som jag befinner mig på snarare än att bara visa upp den? Hur ska inläggen, kort och kärnfullt, fånga essensen av det här biblioteket? Men inte bara just det specifika biblioteket utan också bibliotek som påfund, bibliotek som idé. Syftet med det här har, mer och mer, blivit ett sätt att kommunicera såväl inåt som utåt. Som en slags öppen självreflektion som är tänkt att roa både inom verksamheten men också våra besökare. Den storslagna tanken är att bidra till någon form av sammanlänkning, på ett mentalt plan, både inom verksamheten men också gentemot låntagarna.

– Just det, det är ju det här som är ett bibliotek! Detta känner jag igen från mitt eget liv.

Den perfekta rekvisitan: biblioteket som filmstudio

Tankegångarna har fört mig i den riktningen att jag aktivt börjat se min arbetsplats, biblioteksrummet, som en filmstudio. Ur ett rent praktiskt perspektiv är det definitivt så: Scenografi och rekvisita finns på plats, det finns god grundbelysning i form av lysrör som dessutom förhöjer bilden (särskilt liggandes i oskärpa i bakgrunden, och här går det att tänka sig vilken kontorsserie, eller film, som helst). Översidan av en hylla är, hör och häpna, utmärkt om du vill rigga ett ljus ovanifrån. Jag har till och med haft god hjälp av att placera strålkastaren liggandes på flyttbara skyltningshyllor på hjul, även om det minst sagt blivit lite skraltigt. Biblioteket är en praktiskt hjälpsam miljö för de rena teknikaliteterna med att spela in film, men också, och det här är ju viktigare, en kuliss som går att skapa en slags ”magisk realism” i där biblioteket blir en egen värld. En komprimerad värld, mitt i världen, där allt är möjligt.

Så biblioteket rakt upp och ner, som det är, räcker alltså inte? Är jag ute och snurrar? Kort svar: Nej, det duger inte. Inte som det är. Inte i just det här sammanhanget som råkar vara detta: Endera syns du eller så försvinner du i bruset. Grunden för att få mitt biblioteksrum att växa är inte vad biblioteksrummet är, i den fysiska verkligheten, utan vad det blir beroende på var jag placerar kameran någonstans. Beroende på hur jag ställer in ljussättningen, beroende på hur kort skärpedjupet är. Det är lite betryggande för mig att tänka så och jag tänker att det skulle kunna vara en uppmuntran till den som kanske sitter och huttrar i en nednött bibliotekslokal någonstans (vilket jag gjorde innan jag kom till Degerfors): oavsett vilket litet blödande, underprioriterat bibliotek jag befinner mig på kan jag alltid tänka att alla bibliotek kan förhöjas i den visuella världen.

Fantasi, kreativitet och en gnutta humor – Instagraminspiration med Degerfors bibliotek.

Enligt mig är detta att tänka visuellt i första hand och att sätta det bildmässiga framför allt annat. På senare tid har jag tänkt att jag, till viss del, gör det förbjudna och kickar författaren ur bilden och gör mig själv som bibliotekarie till en kreativ skapare av en fiktiv värld och att detta bara funkar i kontexten av de sociala medierna. Hyllorna och böckerna, det som egentligen ska vara bibliotekets huvudsak, får träda i bakgrunden och i stället finna sig i att bli den perfekta rekvisitan i den perfekta scenografin. I den distinkta konflikten mellan biblioteket som mötesplats och biblioteket som ”boktempel” har jag tidigare varit för den senare skolan. Men i fallet med bibliotek och sociala medier är jag kluven. Kanske blir den som säger Hörni, det är lite för mycket böcker på bibliotekens Instagram! persona non grata men min åsikt drar faktiskt mer och mer i den riktningen.

Instagram är en visuell, snabb plattform som bygger på snabba kickar och det finns någonstans en viss motsägelse i att det används så hårt till att basunera ut läsningens magi. Är inte mentaliteten som råder på Instagram (scrolla snabbt, klicka snabbt, få snabba kickar) egentligen den rakt motsatta till hur vi, åtminstone traditionellt sett, har sett på läsning? Läsning som stund för eftertanke och reflektion. I vår tre-och-en-halv-minutsfilm Ett perfekt ägg har böckerna inte alls en framträdande roll överhuvudtaget (filmen handlar om att det ska perfekta ägget ska kokas i fem minuter, varken mer eller mindre, och att vitan ska ha stelnat och gulan ska va’ rinnig) men de syns hela tiden i bakgrunden. Det är aldrig någon tvekan om i vilken miljö filmen utspelar sig. Böckerna träder i bakgrunden men de är där som vacker rekvisita som, dessutom, fyller den symboliska funktionen för fantasi och kreativitet. Och här vill jag slutligen förtydliga att det inte behöver vara antingen eller, jag vill bara stå för en alternativ ingång som variation.

Skärmdump ur kaffefilmen.

Ur en annan aspekt, som rör fiktion och berättande, är biblioteksmiljön tacksam på grund av sin variationsrikedom. Och detta är helt oberoende av storlek. Du har disken tydligt utmärkt, olika sektioner av avdelningar och hyllor. Någonting kan hända i ena änden av rummet medan annat händer i den andra. Det kan korsklippas mellan skeendena vilket skapar dynamik. Jag har arbetat på bibliotek som utgjorts av ett enda rum och som ändå har ingett känslan av att vara en egen liten värld, tack vare de tydliga avgränsningarna. I en biblioteksmiljö finns alla förutsättningar för att skapa komprimerade berättelser för sociala medier. Eftersom vi redan producerat delar till en 90-talssåpaparodi (Brända blad) i vår egen kanal tänker jag använda tv-såpatänket som referens: Biblioteksdisken är bardisken i Rederiet och i stället för Dahléns huvudkontor har vi bibliotekskontoret där samma typer av konflikter och intriger kan utspela sig. Magasinet? Ja, men det är ju en utmärkt ställföreträdare för det där igensvetsade förrådet där Carl Ericsson gömde ett lik i två säsonger. Ska du i stället göra en pastisch på en thriller kan biblioteksrummet vara mordplatsen medan kontoret, eller disken, kan vara polisstationen. Det här blir en aning utsvävande men vad jag vill ha sagt är att den variationsrika miljön, där alla sektioner ändå är ganska översiktliga och flyter in i varandra, är perfekt för att skapa en komprimerad och behändig liten värld. Miljön är dessutom smått schablonartad och så inpräntad i människors medvetande att den inte behöver förklaras: när människor ser en biblioteksinteriör vet de vad det är, utan att behöva tänka efter. Och jag vill återigen trycka på att det här kan göras i vilket bibliotek som helst.

Avslutande reflektioner

Jag antar att vartenda bibliotek, och varenda bibliotekarie som är satt till uppgiften, behöver fråga sig: Hur mycket av biblioteket är egentligen sociala medier-biblioteket? Ska den digitala avataren betraktas lika mycket som biblioteket som den fysiska platsen den är en förlängning av? Eller är det bara en bonus som bör klaras av, snabbt och utan större ansträngning, vid sidan av? Jag tror att denna inställning är avgörande för resultatet. Själv förespråkar jag, förstås, den förra inställningen. Lika lite som jag vill att vårt fysiska bibliotek ska vara beroende av våra sociala medier (vilket det inte är) vill jag inte att biblioteket på sociala medier ska vara beroende av den fysiska platsen, vilket jag försökt visa. Om målet är att göra biblioteket mer slagkraftigt i de sociala kanalerna tror jag att förmedlarrollen måste få träda tillbaka ett snäpp för den sida hos bibliotekarien som själv vill vara en författare, en kreatör. Som vill klampa in och inkräkta på författarens område och själv ge upphov till berättelser, eftersom sociala medier är starkt förknippade med just storytelling. Naivt uttryckt: I stället för att redovisa litteratur, visa upp böcker (som den som besöker din sociala kanal ändå inte kan greppa tag i direkt och läsa), så kan inläggen i sig själva fylla en funktion som förmedlar en skönlitterär känsla. Och återigen: det finns plats för både och!

Min approach till vårt Instagramkonto och vår Facebooksida är att ett besök på de sociala kanalerna ska vara fullt tillräckligt, att inte varje inlägg måste ha undertexten ”Kom till biblioteket!”. Kanske skulle denna inställning kunna irritera eftersom behovet av att verkligen jobba för att ”få folk att komma till biblioteket” alltid känns angelägen och något man jobbar för att nå, i stort sett på alla platser som jag har arbetat på. Men det handlar inte om att inte vilja få folk till biblioteket utan det är mer tänkt att spegla hur seriöst det går att se på de sociala kanalerna. Går du in på vårt Instagramkonto så är du helt enkelt på Degerfors bibliotek, lika mycket som om du kommer hit. En av de finaste komplimangerna som vi fått är att våra sociala medier får det att kännas som att du är på biblioteket fast du befinner dig någon helt annanstans. Just så.