Ödlemänniskor i biblioteket

När “googla det själv” har blivit stridsropet för förespråkare av bisarra konspirationsteorier med konsekvenser i den riktiga världen behöver lärare och pedagoger tänka till kring vad som saknas i deras arbete med informationskunnighet.

Översättarens anmärkning: det omfattande begreppet “literacy” har genomgående översatts med kunnighet för att hålla oss till terminologiformen i MIK. Essän är skriven av bibliotekarien och författaren Barbara Fister och publicerad som del av det självständiga forskningsinstitutet Project Information Literacys “provokationsserie”.

Essän utgår från en amerikansk kontext och hänvisar till amerikanska fenomen och händelser, tematiken den behandlar är dock högaktuell även om vi inte har en rörelse med QAnon-genomslag eller en ledare av Trumpkaraktär.

Lizard people in the library

I informationssystemen vi använder i vårt dagliga liv konkretiseras de  uppdelningar som blivit tydliga i det amerikanska sociala livet och exponerar en topologi av djupa epistemologiska sprickor. Ta till exempel QAnon. Uppkomsten av denna multihövdade hydra av konspirationsteorier som faktamässigt är absurda, men ändå vida spridda på nätet och bland allmänheten visar att en gemenskap kan formas kring en uppsättning radikalt skilda idéer  från hur vi brukar avgöra att något är sant. Dessa uppfattningar är inte att betrakta som godartade nätbaserade excentriciteter utan de uppmuntrar till våld som till exempel attacken på Kapitolium och i förlängningen på demokratin i sig.   

QAnon inkuberades på obskyra anonyma webbforum där det är svårt att skilja mellan ironi och allvar med en entusiastisk publik som hängivet tolkar kryptiska meddelanden från en mystisk figur som tycks djupt inbäddad i det politiska etablissemanget. 

Med en växande följarskara kring dess spelifierade propaganda migrerade de till andra plattformar, hyllades av president Trump på politiska möten och Twitter, fick kongressledamöter som anhängare och fick vidare spridning utomlands.  Goda syfte hakades på rörelsen som att skydda barn från faror och vaccin. Den växte explosivt när den migrerade över de olika informationsnätverken och motstod alla försök till minskad spridning

Bland dess centrala tankegods fanns tanken på att satanistiska kannibalistiska pedofiler kontrollerar stora delar av världen men att president Trump i hemlighet kämpar mot denna kabal och slutligen kommer triumfera i en apokalyptisk “storm”. Det är en inkluderande rörelse: en “big-tent-movement”, som välkomnar de som tror på aliens, att månlandningen var en bluff och att formbytande reptil-aliens styr regeringen. 

Även om rörelsen för många nästan låter komiskt absurd blev dess inneboende våldspotential tydliggjord när QAnon-anhängare gjorde gemensam sak med nynazister, vit makt-anhängare och beväpnad milis för att “storma Kapitolium” den 6 januari 2021 och upproret som förutspåtts i profetior och planerats av dedikerade följare i nätforum liveströmmades ut över nätet.

Hur kunde sådana här omåttligt kontrafaktiska trossystem samla så många anhängare och åsamka så stor skada på demokratin?

Splittrad verklighet

2011 populariserade Eli Pariser tanken att polarisering drevs på av vad han kallade filterbubblor och tillskrev denna förgrening av verkligheter de sociala medier-företag som anpassar och personaliserar vilka nyheter och åsikter som vi ser, och döljer den information som inte passar med våra tidigare hållna åsikter. Sedan dess har forskare, inklusive Pariser själv, förstått att det är väldigt mycket mer komplicerat än så. 

Yochai Benklers forskning om propagandanätverk föreslår att ursprunget till vår splittrade verklighetsuppfattning, det han kallar en “epistemisk kris”, föregår sociala medier och är påverkat av det republikanska partiets uppvaktande av de innan apolitiska vita evangeliska kristna, avreglering och sammanslagningar inom media, pratradio och Fox News tillväxt och i mer modern tid starten av de djupt konservativa nyhetsbolagen OANN och NewsMax. Sociala mediers utformning stärker denna splittring, men de är inte ansvariga för dess uppkomst. 

Upplösningen av 2020:s presidentvalskampanj innehöll en mängd vitt skilda och vilda påståenden som ifrågasatte valresultatets validitet och utlöste en  våldsexplosion när kongressen samlats för att slutföra arbetet och bekräfta Joe Biden som president. Chockade åskådare krävde besked kring vad som gått fel? Hur kan så många människor tro på saker som uppenbarligen är falska? Varför lär sig inte barnen det här i skolan? Borde inte förmågan att navigera information och separera sant från falskt vara en grundläggande del av skolans verksamhet?

Jo. Det har det varit, länge. Det har uppenbarligen inte fungerat.

Vad gick fel?

Om vi bortser från faktumet att de människor som är mest troliga misinformationsspridare inte har suttit i ett klassrum på flera årtionden så har de flesta elever de senaste 50 åren haft relevant undervisning kallad flera olika saker: mediekunskap, digital kompetens, nyhetskunnighet, informationskunnighet, kritiskt tänkande och paraplykonceptet “meta-literacitet”. Begreppen återuppfinns konstant för att möta upplevda förtroendekriser, primärt drivna av nya teknologiers uppkomst.  

Dagens situation kräver dock allvarliga överväganden om varför årtionden av försök att göra informationskompetens till en del av utbildningen inte har hindrat att en signifikant del av befolkningen passionerat har omfamnat en detaljerad desinformationsvärld samtidigt som de avfärdar MSM, “mainstream media”.

Det finns många anledningar till detta misslyckande. Lärares och bibliotekariers låga sociala status, avsaknaden av konsekvent utbildning om MIK genom elevernas skolgång, humanioras försvagande som en kärnverksamhet i skolan och svårigheterna att hålla jämna steg med de teknologiska förändringarna och den digitala kulturen spelar alla en roll. Så gör också faktumet att den här typen av undervisning inte har någon specifik plats i läroplanen. Den är överallt, och ingenstans. Det är allas jobb, men ingens ansvar. I många fall har de som brytt sig om det mest fått se sina jobb försvinna som en del av nedskärningsåtgärder. 

Frågan kvarstår dock: Givet flera år av erfarenhet av att undervisa elever hur man skiljer på fakta och logiskt resonemang från politisk fan-fiction och profitdriven humbug, varför är så många människor oförmögna eller ovilliga att se att deras yttrande är nonsens? Varför kan de inte se att deras instinktiva avfärdande av fakta som inte passar in i deras förutbestämda världsbild är ett hot mot demokratin?

Sedan 1800-talet har bibliotekarier, MIK-förespråkare och lärare av alla sorter förespråkat det självständiga “forskandet” som en aktivitet som utvecklar studenternas kritiska tänkande och stärker deras disposition som engagerade och nyfikna. Men elever har för ofta behandlats som naiva informationskonsumenter som med ordentlig träning kan göra mer sofistikerade val om vilken information de kan använda för en uppgift. När det gäller MIK så målas en bild upp av eleverna som en publik som lär sig utvärdera media i olika former som medvetna konsumenter, som kritiskt kan utvärdera mediebudskap och avfärda de som är falska. Dessa icke-autentiska klassrumssituationer överförs inte per automatik till en mer komplex verklighet. 

Vi vet från Project Information Literacys livstidsstudie 2016 att den största majoriteten av de som tar examen menar att den forskning (research) de gjorde på universitetet misslyckades med att förbereda dem på att ställa frågor själv. Fakulteten definierade vilka frågor som var värda att ställa och var de legitima svaren kunde erhållas: i biblioteksdatabaser eller i läroboken.

Eftersom skolbaserade försök att stödja informationskunnighet normalt är bundna till informationsproduktion (papers, artiklar, digitala projekt, PowerPoint-produktioner) uppmanas inte elever till att reflektera kring hur information flödar genom och över plattformar som formas och omformas av den deltagande publiken och influencers. De lär sig inte mycket om hur informationssystem (inklusive radio, tryckt nyhetsmedia, TV, Youtube, Facebook, Instagram och så vidare) väljer vilka budskap de vill marknadsföra och hur dessa val korsas med politiska budskap och intressegruppers sociala ingenjörskonst. 

Det finns en stor chans att deras lärare inte själva har lärt sig om detta. 

Sökandet efter sanningen

Nu när konspirationsteorier har accelererat ända in i mainstreamkulturen och olika versioner av “sanning” tävlar om uppmärksamheten måste förespråkare för informationskunnighet varna för att fokus på att hitta faktagranskad information inte är tillräckligt och till och med  kan vara skadligt om det lärs ut felaktigt. Det som händer i informationskunnighetens namn i klassrummet måste innehålla en förståelse av informationssystemen: arkitekturen, infrastrukturen och de fundamentala trossystem som formar vår informationsmiljö, att det handlar om sociala system som påverkas av de bias och förutfattade meningar vi som skapar och använder systemen innehar. Annars kommer lärare och elever inte göra några framsteg i processen att lösa krisen med vårt bristande förtroende. 

Det kan verka udda att använda en fras som “förtroendekris”, men vi lever i en tid som exponerar en schism mellan två grupper: de som tror att det finns ett sätt att komma fram till sanningen genom att använda metoder baserade på en epistemologi med ursprung i upplysningen och de som tror att erfarenheter och upplevelser är järtecken att tolka på så sätt att de överensstämmer med deras egna värderingar. Francesca Tripodi har visat på att många konservativa läser nyheter genom att använda tekniker de lärt sig genom bibelstudier, och förkastar sekulära tolkningar av händelser som partiska, ensidiga och inkonsekventa i förhållande till deras bibeltolkningar av primära texter som presidenttal eller konstitutionen. Troende kan till och med köpa antologier som samlar Trumps tweets för att hjälpa dem i deras studier av kodade meddelanden. 

De som använder den här typen av metoder för att tolka omvärlden är inte omedvetna om narrativen från mainstreammedia men misstror dem och förlitar sig istället på sin egen research som är kopplad till personliga upplevelser och en hög grad av skepticism gentemot de sekulära kunskapsinstitutionerna. Detta öppnar upp möjligheter för konservativa och extremister och deras media att utnyttja de starka banden mellan det republikanska partiet och vita evangeliska kristna. 

När allt kommer omkring är QAnon något av en synkretisk religion. Dess kärna består av en reboot av medeltida antisemitiska myter (ritualmord) men den har kastat av sig något av sin kristna skrud för att få ökad dragningskraft även bland en icke-kristen publik. 

Konspiritualism, “conspirituality”, är en neologism myntad 2011 som beskriver länken mellan nyandlighet, new age, och konspirationsteorier, och är ett passande namn för de märkliga vägar QAnon tagit. Till exempel så har yogautövande Instagraminfluencers blivit en viktig faktor i spridandet av QAnons läror

Sociala medier-företag har skaffat sig enorma rikedomar och inflytande genom att rekommendera kontaktvägar, sporra produktionen av information som en väg till kändisskap och rikedom och genom att erbjuda en enorm bazar av konsumtionsmöjligheter. Detta har gjort research enkelt och öppnat upp portarna till ett digitalt multiversum där de grundläggande lagarna om kunskap varierar men också är nästan otäckt lika, speciellt när det handlar om efterforskningar och evidens. 

Det borde stämma till eftertanke hos förespråkarna av informationskunnighet att på samma sätt som frasen “fake news” approprierades som ett sätt att ringakta mainstreamjournalistik har sloganen “undersök det själv”, research it yourself, blivit ett bemyndigande motgift till elitens expertis. Tror du på riktigt att vaccin är farligt? Undersök det själv. Hur kan du tro på att jorden är platt eller att ödlealiens har infiltrerat maktens korridorer? Vänta, jag kan visa dig mängder av bevis. 

De som spenderar tid i overklighetens bibliotek innehar ett överflöd av något som är sällsynt i universitetens föreläsningssalar: informationskraft. En del av makten de känner att eliten har försökt hålla borta från dem är möjligheten att definiera vad som konstituerar kunskap. De inte bara misstror vad experter säger, de misstror hela det system som skapar expertis. De finner glädje i att göra anspråk på att själva vara experter, på sina egna villkor. 

Därtill kommer att internet ger dem möjlighet att skapa sina egna versioner av lärosäten, där de nätverkande och engagerat bygger helt cirkulära bibliotek som innehåller frukterna av deras efterforskningar. Deras superkraft är att de vet hur internet fungerar, så de kan framgångsrikt utnyttja det för att stötta, och förstärka sin sanning genom att utnyttja sociala mediers uppmärksamhetssökande verktyg och strategiskt utnyttja sin nätkompetens för att påverka “riktiga världens” maktsystem. Mainstreammedia har inget annat val än att bekräfta dem genom att uppmärksamma dem, samtidigt som de försöker balansera synvinklar från sin ohållbara neutralitetsposition.

Vart går vi härifrån?

För flera år sen lämnade bibliotek- och informationsvetaren Christine Pawley kraftfull kritik mot teorin och praktiken kring informationskunnighet och argumenterade för att vi behöver lära elever “hur information ‘fungerar’”, inte bara hur man hittar och väljer ut information som om det vore en vara på en marknad att producera och konsumera, utan snarare att förstå de sociala och ekonomiska kontexter som formar och influerar hur information skapas och cirkulerar. Hon menade vidare att vi behöver klargöra rollen individer och grupper spelar i att “aktivt forma världen på så sätt att att dikotomin mellan producent/konsument blir irrelevant.”

Pawley formulerade sin kritik i början av 2000-talet, före Web 2.0:s utlovande av delaktiga sociala experiment online och före Facebook, Twitter och Youtube spelade en så volatil roll i vår politiska kultur. Hon adresserade bibliotekarier som kämpade med att anpassa sina mentala tankevärldar till en verklighet där information flyttades till nätet och ändra vad de tidigare berättat för elever om pappersbibliotek till en växande digital miljö.

Mycket har förändrats i informationsmiljöer sedan dess, men alltför ofta är det som kallas för informationskunnighet instruktioner om hur man utför uppgifter som explicit förbjuder elever från att använda information som inte passerat genom de traditionella grindvaktade kanalerna. Det är ironiskt att Wikipedia, den sociala plattformen tidigare demoniserad av lärare som opålitlig, nu är en global symbol för strikt lojalitet med retroprinciper om hur man tillbörligt etablerar och dokumenterar information genom objektivitet, uppmaningar till generellt accepterade fakta och referenser till auktoritativa källor. 

Utan tvivel kommer det bli svårt att skifta informationskunnighetsnarrativet från en emfas på att hitta, granska och använda information i en akademisk miljö till någonting som adresserar en bredare förståelse om hur information idag “fungerar”. Våra informationssystem opererar i en komplex värld där budskap slår rot i mörka vrån och rhizomatiskt sprids genom dolda kopplingar, en värld där power-användare upptäcker hack för att utnyttja de algoritmiska systemen på sätt som dess skapare inte förutsett, en värld där spelets regler konstant förändras samtidigt som konsekvenserna av systemen designade för viral informationsdelning utgör ett allvarligt hot mot demokratin. 

Det är dags för en fullständig översikt kring syftet med att låta eleverna syssla med ett undersökande tillvägagångssätt som en del av deras medborgerliga bildning. Lärare, och bibliotekarier, behöver skärskåda sig själva för att konfrontera och tydliggöra sina egna tankemönster och förutfattade meningar kring hur de vet vad som är riktigt och vad som inte är det. 

Det kommer att ta tid, men det finns några lovande utgångspunkter. 

För det första så kan vi lära oss ett och annat från en organisation som bildades för att hjälpa journalister med hur man bevakar ett splittrat val, lärare bör överväga sätt att rama in diskussionerna om kunskap genom en demokrati-lins, istället för genom partiska politiska positioner. Detta betyder att man är redo att stå upp för etiska forskningsprinciper, att lyssna på kvalificerade experter, och att värdet av informationssystem som opartiskt verifierar och validerar information, tillsammans med viljan att tydligt förkasta uppfattningen att sanning bara är en enkel fråga om politiska preferenser eller egna val.  

Det andra är att lärare måste vara tydliga om de etiska ramverk och det dagliga arbete som präglar sanningssökande institutioner såsom vetenskap, forskning och journalistik. Sociala medie-plattformar statuerar värden som är fast förankrade i tron på individualism, kapitalism och konsumtion. Lärare måste klargöra hur dessa värden skiljer sig från strävan efter sanning genom andra medel. Man bör vara ödmjuk inför misslyckanden men försöka undvika att låta cyniker sudda ut de klara skillnaderna mellan vetenskapsmäns och journalisters värderingar och arbetssätt med de av sociala medier-företag, TV-kändisar och influencers.    

Det tredje är att, som Mr. Rogers uttryckte det, “leta efter hjälpredor”. Det finns troligtvis människor inom lärarnas kretsar som har djup kunskap om informationssystem, eller åtminstone delar av dem. Forskare har studerat dessa system och dokumenterat sina fynd i åratal. Det finns ingen anledning att göra jobbet själv. Hitta experterna och utveckla gemenskaper för att dela tankar kring ämnesdidaktiken. 

Det fjärde är att de unga är okej. Även om de inte har mycket akademisk kunskap och deras förståelse om teknik är begränsad så finns det troligtvis några studenter i varje klass som sitter inne på kunskap om hur information sprids genom sociala medier. Vissa kanske också har viktiga erfarenheter av att skapa och mäta sina egna inläggs räckvidd. Att koppla samman vad de lär sig i klassrummet med deras upplevda erfarenhet kan uppmuntra elever att dela med sig av sin kunskap till vänner och familj bortom akademin. 

I fokusgrupper som utfördes av Project Information Literacy 2019 uttryckte universitetsstudenter oro över om unga och de äldre förstod hur sociala medie-plattformar fungerar och hur man känner igen desinformation.  

Dagens elever bör beredas möjlighet att lära från varandra, inte bara för kunskapsdelning, men också för att jämföra sina erfarenheter av olika informationssystem och kunskapstraditioner när lärare förklarar den egna disciplinens praktiker och argumenterar för dess underliggande värde de baseras på. Till exempel så kan elever tillfrågas att beskriva sina egna praktiker på nätet, deras personliga “etiska regler” när de navigerar genom sociala medier och diskutera dessa i förhållande till pressetiska regler som de från Society of Professional Journalists, National Press Photographers Association eller andra yrkessammanslutningar. 

Som vetenskapshistorikern Jacob Bronowski skrev 1973, “Det finns inga informationsutbyten som inte innehåller en bedömning.” Vi har blivit vana att många av dessa bedömningar görs av algoritmer med kommersiella mål. Studenter utgår ofta från att det är så världen fungerar, att allt informationsutbyte måste kommodifieras i en rödglödande het högfrekvent uppmärksamhetsekonomi. Även om proffsen inom gebitet inte alltid lever upp till förväntningarna så kan det vara upplysande för studenterna att känna till att det finns traditioner och förväntningar som inte bara är drivna av uppmärksamhetsjakt. De kanske till och med kan bli förvånade över att deras egna motiv till att dela information är mer nyanserade och etiska än de  sociala medie-plattformarna förväntar sig. 

Det kanske är svårt, eller till och med omöjligt, att överbrygga den epistemologiska sprickan bland amerikaner, en spricka som avsiktligt vidgades under Trump-åren vilket kulminerade i ett demokratiomskakande kuppförsök, bara genom att ändra hur skolan undervisar informationskunnighet. Vad som är tydligt är dock att vi behöver ett bättre svar på frågan: “Varför är inte detta något de lär sig i skolan?”

Diskussionsfrågor att använda för läsecirklar

Författarens reflektioner kring vad som inspirerade henne att skriva essän

Puffbild av Adolf Giltsch troligtvis efter en skiss av Haeckel.

Källor

  1. Kevin Roose (October 19, 2020), “What is QAnon, the viral pro-Trump conspiracy theory?The New York Times
  2. 5 facts about the QAnon conspiracy,” (November 16, 2020), FactTank, Pew Research Center, 
  3. Helen Lewis (September 30, 2020), “The joke’s on us,” The Atlantic
  4. E. J. Dickson (October 27, 2020), “A timeline of Trump’s QAnon presidency,” Rolling Stone
  5. Matthew Rosenberg (November 6, 2020), “A QAnon supporter is headed to Congress,” The New York Times
  6. Marianna Spring and Mike Wendling (September 2, 2020), ”How Covid-19 myths are merging with the QAnon conspiracy theory,” BBC News
  7. Emily Rauhala and Loveday Morris (November 13, 2020), “In the United States, QAnon is struggling. The conspiracy theory is thriving abroad,” Washington Post
  8. Sheera Frenkel (October 6, 2020), “Facebook amps up its crackdown on QAnon,” The New York Times
  9. Elizabeth Dwoskin and Isaac Stanley-Becker (October 15, 2020), “YouTube joins Silicon Valley peers in preelection QAnon clampdown,” The Washington Post
  10. Ethan Zuckerman (July 15, 2019), “QAnon and the emergence of the unreal,” Journal of Design and Science, (6), 
  11. Molly Osberg (October 28, 2015), “12 million reasons to believe in lizard people,” Vice
  12. Marc-André Argentino (January 7, 2021), “QAnon and the storm of the U.S. Capitol: The offline effect of online conspiracy theories,” The Conversation
  13. Alec MacGillis (January 17, 2021), ”Inside the Capitol riot: What the Parler videos reveal,” ProPublica
  14. Eli Pariser (May 4, 2011), “Beware online ’filter bubbles,’” Ted Talks
  15. Elizabeth Dubois and Grant Blank (January 29, 2018), “The echo chamber is overstated: The moderating effect of political interest and diverse media,” Information, Communication & Society, 21(5), 729-745, 
  16. Yochai Benkler, Rob Faris, and Hal Roberts (2018), Network propaganda: Manipulation, disinformation, and radicalization in American politics, Oxford University Press, 
  17. Four hours of insurrection” (January 15, 2021), Post reports
  18. Niraj Chokshi (January 10, 2019), “Older people shared fake news on Facebook more than others in 2016 race, study says,” The New York Times
  19. Alison J. Head (January 5, 2016), Staying smart: How today’s graduates continue to learn once they complete college, Project Information Literacy Research Institute, 
  20. Alison J. Head, Barbara Fister, and Margy MacMillan (January 15, 2020), Information literacy in the age of algorithms: Student experiences with news and information, and the need for change, Project Information Literacy Research Institute, pp. 22-24, 
  21. danah boyd (March 9, 2018), “You think you want media literacy…do you?Points, Data & Society, 
  22. Francesca Tripodi (May 2018), “Searching for alternative facts: Analyzing scriptural inferences in conservative news practices,” Data & Society
  23. Bob Garfield (November 23, 2020), “Extended version: The ancient heresy that helps us understand QAnon [transcript of an interview with Jeff Sharlet],” On the Media
  24. Jutta Haider and Olof Sundin (December 4, 2020), “Information literacy challenges in digital culture: Conflicting engagements of trust and doubt,” Information, Communication & Society
  25. Charlotte Ward and David Voas (January 7, 2011), “The emergence of conspirituality,” Journal of Contemporary Religion, 26(1), 103-121, 
  26. Kevin Roose (September 15, 2020), “Yoga teachers take on QAnon,” The New York Times, https://nyti.ms/3hyQVds
  27. Alison J. Head, Steven Braun, Margy MacMillan, Jessica Yurkofsky, and Alaina C. Bull (September 15, 2020), “The shape of news,” Covid-19: The first 100 days of U.S. news coverage: Lessons about the media ecosystem for librarians, educators, students, and journalists, Project Information Literacy Research Institute, 
  28. Tom Nichols (September/October 2017), “How we killed expertise (and why we need it back),” Politico Magazine
  29. Jen Schradie (2019), The revolution that wasn’t: How digital activism favors conservatives, Harvard University Press.
  30. Laiyla Lalami (December 17, 2019), “‘Bothsideism’ is poisoning America,” The Nation
  31. Christine Pawley (October 2003), “Information literacy: A contradictory coupling,” The Library Quarterly, 73(4), 422-252, 
  32. Alison J. Head and Michael B. Eisenberg (March 1, 2010), “How today’s college students use Wikipedia for course–related research,” First Monday, 15(3), 
  33. Richard Cooke (February 17, 2020), “Wikipedia is the last best place on the internet,” Wired
  34. Jessie Daniels (April 3, 2018), “The algorithmic rise of the ‘alt right’,” Contexts, 17(1), 60-65, 
  35. Recommendations for media covering the 2020 Election (November 2020), Election coverage and democracy network, 
  36. Alison J. Head, Barbara Fister, and Margy MacMillan (January 15, 2020), Information literacy in the age of algorithms, p. 26, 
  37. Society of Professional Journalists (November 6, 2014), SPJ Code of Ethics,
  38. National Press Photographers Association (n.d)., Code of ethics
  39. Alison J. Head, Barbara Fister, and Margy MacMillan (January 15, 2020), Information literacy in the age of algorithms, pp. 29-30, 
  40. Jacob Bronowski (1973), The ascent of man. British Broadcasting Corporation, p. 277 (2011 edition).