Internet är inte kognitivt tillgängligt – Digitaliseringen och unga med intellektuella funktionsnedsättningar

Du har har i din avhandling studerat hur internetanvändning och digital delaktighet fungerar i vardagen för unga och unga vuxna med olika grader av intellektuell funktionsnedsättning (IF). Kan du berätta lite om dina studierna i avhandlingen?

Jag var väldigt noga med att jag ville ha personer med IF som både målgrupp och som de jag samlade in data och information från. Det är en grupp där man ibland går till föräldrar eller personal eller närstående och frågar dem istället. Vi samverkade med Statens medieråd och kunde anpassa deras nätvane-enkät utifrån de kognitiva behov som de här personerna med IF har. På detta sätt så vi kunde få in svar från dem och jämföra med jämförelsegruppen från Statens Medieråd: Är det lika som för övriga ungdomar i samhället? 

Den första studien var en kvalitativ studie där jag följde och observerade 15 ungdomar i deras vardagliga miljöer. Detta var personer som i viss utsträckning använde internet och hade ganska många digitala enheter, även om de ofta valde bort flera. 

Det blev viktigt med enkätstudien för att vi då kunde jämföra med ungdomar generellt. Det visade sig att den här gruppen hade digitala enheter, men inte i lika stor utsträckning som ungdomar generellt. Vilka internetaktiviteter är det man gör? Jo, man lyssnar på musik och tittar på Youtube som andra ungdomar. Sociala medier var det dock bara 50 % av ungdomarna med IF som använde. Det var bara 20 % som sökte och hittade information på nätet, ett område som kunde vara svårt. 

Vi skickade också ut en enkät till föräldrar som hade ungdomar med IF så vi kunde jämföra med Statens Medieråds föräldraenkät. Hypotesen var att föräldrar till unga med IF skulle vara mycket mer oroliga för deras unga på nätet, men det visade sig vara tvärtom. Föräldrar till barn med IF ser fler möjligheter, till exempel i högre utsträckning att deras ungdomar som spelar spel lär sig saker. De är inte lika oroliga för risker som att ungdomarna ska komma åt porr eller bli kontaktad av okända. 

Varför är detta en viktig fråga?

Inom fältet arbetsterapi menar man att möjligheten att få vara delaktig i sin vardag har stor påverkan på hälsan. Jag själv har en lång bakgrund i att jobba med unga med IF och brinner för deras rätt att få vara delaktiga i samhället som alla andra. I och med det digitaliserade samhälle vi lever i idag innebär det att ha möjlighet att använda internet.

Vilken nät- och teknikanvändning är oftast svårast för den här målgruppen?

Bärbara datorer valdes ofta bort av målgruppen och istället valde man att använda surfplattor. Dessa har en form av bildstöd med dess ikoner och appar vilket underlättar. 

Lösenord och koder är klurigt, ofta hade man de fasttejpade på en liten lapp på själva  enheten. Mejl var det väldigt få som hade, det verkade lite för komplicerat för dem. Utan en e-postadress blir man ganska begränsad gällande andra saker i nätvärlden och samhället.

Vad gäller nätanvändning är det väldigt svårt att sortera information utifrån kognitiv förmåga. Internet är inte kognitivt tillgängligt för den här målgruppen,  det är inte anpassat så att det fungerar att söka självständigt för alla. 

Man använder istället en mängd strategier som framförallt handlar om att ta stöd hos andra, till exempel genom att se hur andra stavade svåra ord men också att man sökte mycket på bilder. Man försökte använda Siri om man hade det men det var väldigt svårt eftersom de här personerna inte har ett välartikulerat tal och då fattar inte Siri vad man frågar efter. En tjej kom på att Siri förstod henne bättre om hon pratade engelska, men detta var sådant hon kommit på själv, inget hon hade fått något stöd av omgivningen med. 

Det var också svårt med internetuppkoppling, bland annat för att det är dyrt. Detta är en grupp som tyvärr är ekonomiskt utsatt och istället för att få tillgång till nya anpassade enheter kanske man ärvde syrrans avlagda mobil eller kusinens gamla laptop. 

De digitala kompetenserna är särskilt svåra att utveckla för den här målgruppen där många har svårt att tänka abstrakt, lära av tidigare erfarenheter och problemlösa. Därför behöver man mycket stöd för att utveckla dessa förmågor. Tidigare forskning har visat att det ofta finns en del restriktioner kring teknikanvändande istället för att man siktar på att utveckla de digitala kompetenserna så ungdomarna kan använda tekniken på ett positivt sätt.

Du pratar om digital eftersläpning och att unga behöver få mer stöd för att kunna använda nätet, utveckla sina digitala kompetenser och vara delaktiga i dagens digitaliserade samhälle. Kan man tänka sig att biblioteken skulle kunna vara delaktiga i att avhjälpa de här digitala klyftorna?

Ja, jag tror verkligen det. Jag pratar i avhandlingen om en digital eftersläpning för den här målgruppen och just här tänker jag att biblioteken skulle kunna vara en stor tillgång eftersom man är kunnig i de digitala frågorna, nätet och tekniken. Jag tänker att man skulle kunna introducera de här sakerna med utställningar eller något ditåt och kanske också uppmärksamma alla anpassningar man kan göra på befintliga enheter. 

Innan man går på sökteknik och det mer avancerade behöver man börja med det grundläggande: Hur kommer man in på enheten? Hur kan jag använda mikrofonen? En del kan ju detta själva så man skulle säkert kunna jobba tillsammans med personer med IF. De kan säga att “detta är klurigt för mig” vilket kan hjälpa en att hitta rätt nivå även för andra med kognitiv nedsättning. 

Det är så viktigt att bli en aktiv nätanvändare idag för att kunna ta tillvara på sina medborgerliga rättigheter och all sorts nöjesanvändning kan vara en ingång till det. 

Många personer med IF är ju som ungdomar generellt, de berättar inte allting, och omgivningen kanske ibland tror att de hanterar enheterna bättre än vad de egentligen gör. 

En lägre procentuell andel av dessa ungdomarna pratade med vuxna än kontrollgruppen, om deras nätnärvaro eller datorspel. Vi behöver våga prata mer med dem om vad de gör. 

Du har också sammanfattat din avhandling både i lättläst form och med bildstöd. Hur gick tankarna här?

Det var ingen självklarhet för det hör ju inte till vanligheterna i en akademisk avhandling, men det var inte svårt att få igenom. Jag är jätteglad för att att det är med och har på tips av MTM jobbat med företaget Språkkonsulterna som hjälpt mig. Vad jag vet har lättläst sammanfattning använts i ett par avhandlingar om kognitiva nedsättningar, men jag har ännu inte sett några avhandlingar med bildstöd. 

Jag har fått lite medel från LiU Innovation och ska ta fram ett lättläst särtryck som förhoppningsvis når målgruppen. Jag har tänkt lägga den på nätet men också trycka fysiska exemplar. Målet är också att få ut en sammanfattning av avhandlingen på svenska för närstående och eventuellt personal. Jag försöker nå ut med forskningen till målgruppen på så många sätt det går.