Biblioteken som tankesmedjor: vad är ett modernt kunskapstempel?

Anonym röst ihopvävt med musiken: Det här att det är lite ofärdigt är nästan det bästa.
Anonym röst ihopvävt med musiken: Och det är helt fritt att komma in och utforska.
Anonym röst ihopvävt med musiken: Vi behöver titta på kompetenser inom personalgruppen.
Max Valentin: Välkomna till denna podcastserie från projektet ”Biblioteken som tankesmedjor”. Vi utforskar bibliotekens demokratiska uppdrag i vår digitala samtid.
Mycket vatten har flutit under broarna sedan Valfrid Palmgren importerade det moderna folkbiblioteket till Sverige vid det förra sekelskiftet. Precis som all annan verksamhet uppdateras verksamheten på biblioteken dels av en vilja och ett tryck inifrån för att bibehålla sin relevans men också från ett tryck utifrån som vill att man ska fylla olika roller i samhället. Nya roller som till exempel att hjälpa medborgare att bättra på sin digitala kompetens för att lösa sina bank- och myndighetskontakter kan vara mer eller mindre önskvärda, men oavsett så finns det där.
En annan sådan ny roll, som beskrivits mycket förtjänstfullt av Rasmus Fleischer i boken ”Boken och Biblioteket”, är att låna ut e-böcker. Fleischer beskriver rollförskjutningen från att man varit någon som lånat ut böcker och bevarat ord och titlar – och sett till att de även finns till godo för eftervärlden som fysiska källor som man kan gå till. Med eböcker har rollen plötsligt blivit att begränsa tillgången, att radera den digitala kopian från låntagarens digitala enhet. Man går från att vara en bevarare till någon som raderar tillgång till information.
Men kan ägna väldigt mycket mer tid än en kort podcast till att resonera om hur digitaliseringen påverkar bibliotekets tidigare roll, men det ska vi inte göra nu. Vår podd ska ju handla om det demokratiska uppdraget i en digital tid. Och jag har tänkt att det här avsnittet ska handla om en av de starkaste trenderna.
Bibliotek har ju sedan länge varit mänsklighetens tempel för kunskap. Sedan antikens dagar har de tjänat som institutioner där information och kunskap förvarats, bevarats och framförallt – delats fritt. Deras grundläggande uppdrag har varit att ge varje individ, oavsett bakgrund, möjlighet att lära sig, utforska och växa. Det mest symboliska av alla kunskapstempel var nog biblioteket i Alexandria, som nu faktiskt har återuppbyggts …
Speakerröst på engelska: Alexandria lies along a 20 km stretch of Mediterranean coast. It’ Egypts “riviera”. 
Berättare på engelska:  Alexandria was born in this location, selected by Alexander the Great. It was built by the Ptolemies and its lighthouse dazzled the world. And the ancient library of Alexandria, nurtured the greatest adventure of the human intellect. Part academy, part research center and part library, it welcomed the great thinkers of the age. Scientists, mathematicians and poets from all civilizations came to study and exchange ideas. Universal knowledge was organized. Unbounded inquiry was encouraged and intercultural dialogue was nurtured. The library completely disappeared over 1600 years ago but it continued to inspire scientists and scholars everywhere. And a few years ago it came to life again. 
Max: Alexandria låg i det antika Egypten och numera i det moderna Egypten, ett land som sedan den arabiska våren glider djupare och djupare in i ett auktoritära styre. Det är ganska tydligt att det moderna skrytbygget i en diktatur inte kan vara samma tempel av inspiration som det en gång var.
Så vad kan vara en samtida ledstjärna?
En källa till inspiration som fått mycket uppmärksamhet de senaste åren är rörelserna kring Wikipedia, öppen mjukvara och öppen hårdvara på internet. Dessa rörelser, som ofta drivs av passionerade individer och grupper, handlar också om demokratisering av kunskap och verktyg. Istället för fysiska böcker och dokument delar de kod, programvara och tekniska ritningar. Deras mål? Att varje person, oavsett teknisk bakgrund, ska kunna bidra, anpassa och använda dessa verktyg.
Både biblioteken och rörelserna för öppen mjukvara och hårdvara bär på en gemensam filosofi – att sprida kunskap fritt, utan hinder. I en tid när information blir alltmer värdefull, och ibland till och med monopoliserad, är dessa institutioner och rörelser ljusglimtar av hopp. De påminner oss om att kunskapens sanna värde ligger i dess förmåga att delas.
I dagens avsnitt vill jag försöka utforska vad som händer när dessa två saker möts fysiskt i ett rum. Ett slags gränssnitt mellan traditionella kunskapsinstitutioner och de öppna digitala rörelserna.
Speakerröst på engelska: Budget things to do in Helsinki, part 2. Head to Helsinki Central Library, also called Oodi. Now this is not your average library. Yes, they have a vast selection of books to read. Three floors to be exact. Many places to sit down and work if you want a co-working space.
They have music studios where you can borrow instruments. Massive printers, so you can print off your designs. 3D printers. Gaming rooms where you can do VR. A couple of cafés. Use of computers, I particularly love the privacy screen. Private cubicles if you want a meeting or you just want a bit of privacy.
They even have really cool toilets. And it is completely free to enter and explore.
Max: Det här är ett inslag på TikTok-kontot Holly Lavender, ett slags reaction-video när hon besöker Oodi, stadsbiblioteket i Helsingfors, för första gången.
Jag skulle vilja sticka ut hakan och hävda att Oodi i Helsingfors är templet för trenden för mötet mellan öppen mjukvara och biblioteket. Idén om att vi kan hitta vägen till en egen bildningsresa via ett experimenterande med modern digital teknik. När jag själv besökte Oodi så kunde jag känna det, man har skapat något väldigt speciellt. Det är ett bibliotek som är något annat än vad jag som besökare eller användare träffat på tidigare, jag förändrades av att vara där. Man har skapat en blandning mellan ett makerspace och ett bibliotek, men det är ju inget som säger att de egentligen behöver vara samma organisation, det hade lika gärna kunnat lösas i en samlokalisering.
Men om man följer den här trenden så blir det tydligt att biblioteket har utvecklats till att bli mer än en plats där man lånar böcker. Genom att erbjuda tillgång till teknik som 3D-skrivare, musikstudior och specialiserad programvara blir biblioteket en plats för kunskapsproduktion, oavsett ekonomiska förutsättningar.
Men om det ska vara en trend så kan det ju inte bara hända i Helsingfors utan måste vara bredare. Om 3D-skrivaren är en symbol för den här tanketraditionen så vet ju ni att det finns manifesterat på många platser i landet, till exempel i Vaggeryd, Halmstad och Ljungby.  Men var finns den svenska motsvarigheten till Oodi?
För ett par år sedan läste jag boken En lärandemiljö för ett samhälle i förändring. Jag blev väldigt nyfiken. Boken beskriver verksamheten som kallas Lärcentrum som är en del av Malmö stadsbibliotek. Boken beskriver främst två aspekter, dels verksamhetens organisatoriska beskaffenhet, dels hur arbetsprocesserna utförs på lärcentret.
Jag tyckte det var spännande att Lärcentrum drivs av kultur- och utbildningsförvaltningen i nära samarbete med socialförvaltningen. Jag tycker mig förstå att ett syfte är att understödja integration av nyanlända, även om gruppen användare är betydligt bredare. Man gör det som är så närvarande på Oodi i Helsingfors, erbjuder teknik som lockar till utforskande. Men man har även processer som understödjer livslångt lärande.
Jag ringde upp bokens redaktör, Bobbi Augustine Sand, för att få veta mer om utvecklingsprocessen.
Bobbi Augustine Sand: Jag jobbade inte där när det började. För det projektet hade pågått i ett par år redan när jag började. Jag kom in när det hade funnits kanske i två år ungefär. Då hade det utvecklats som ett projekt och skulle ganska snart gå över till att bli en del av verksamheten.
Max: Sen så frågade jag Bobbi om varför man gjorde det här initiativet.
Bobbi: Biblioteken har ju det uppdraget att bidra till bildning. Men man såg också att nu när samhället har förändrats på det sättet att man behöver förändra sig många gånger under ett yrkesliv. Det är inte så att man bara får ett jobb och sen har man det resten av livet.Och det var väl den utvecklingen man såg, att man ville svara på lite mer än vad man kanske hade gjort innan.
Max: Jag ville också veta mer om hur arbetsprocessen såg ut.
Bobbi: Det gjordes massor med olika tester. Det första var att man ville öka den digitala kompetensen och tillgång till tekniska plattformar. Det första man började med var att utrusta ett rum med datorer. Här skulle man kunna sitta och jobba under några timmar. Men det räcker inte bara med att utrusta ett rum med datorer. Det kommer inte, i sig, att leda till livslångt lärande på det sättet som man ville. Då testade man också en massa olika, kortare eller längre, event och processer. Och gjorde också ganska mycket undersökningar av de som var där, vad man tyckte och vad man ville ha. Det ledde till alla möjliga olika grejer. En som jag tyckte var väldigt rolig var Open Office. Man lät ett företag komma till biblioteket och ha sin verksamhet i bibliotekets lokaler under en vecka. Man gjorde olika workshops. Eller att man fick låna en av de anställda och diskutera “vad gör man i ditt jobb” och så vidare. Det skapade ett möte.
Max: Det framgick i boken som Bobbi var redaktör för att man jobbat efter principerna inom UX,   det vill säga User Experience och konceptet Design Thinking som metod i sin utveckling. Det betyder att miljön inte var färdig när man lanserade utan att man löpande förändrar miljön utefter de behov målgruppen uttrycker, man formulerar nya hypoteser, testar, utvärderar och förändrar igen till dess att man funnit en fungerande form. Konkreta exempel i boken handlar dels om öppettider som man försköt åt olika håll. Ett annat exempel som tas upp, handlade om det första mötet när någon kommer in till verksamheten, och hur den är designad. En tredje handlar om vilken typ av hård- och mjukvara man har kompetens att ge support kring.
Jag ville veta mer om erfarenheten kring UX, så jag frågade Bobbi om det.
Bobbi: Det stämmer absolut. Det fanns också hela den tid när Lärcentrum utvecklades. Det var en tid när man pratade väldigt mycket om design. Hur man designar upplevelser. Det var också väldigt mycket med crowdsourcing. Alltså att man ska använda de resurser som finns i närheten. Jag tror det inspirerades också av de strömningar som var just då. Så att själva personerna som kom till Lärcentrum också skulle vara en del (av verksamheten). Vi ska inte bara servera dem någonting utan de ska också bidra till (versksamheten).
Det var också så att där fanns den här viljan att ifrågasätta. “Varför gör vi så här? Varför står vi bakom en disk? Hur blir det om vi inte gör det?” Det var nog en del i det att utforska de sakerna och också försöka vara lyhörd för hur det påverkar hela miljön. Just det här att erbjuda ny tillgång till någonting som inte tidigare fanns gör också att nya målgrupper kommer. Det finns fortfarande medielabbet där man satsade på lite mer påkostade datorer med programvara för musikproduktion och bild. Man hade de här Adobe-programmen som annars kanske kostar väldigt mycket för folk och man har inte råd att köpa det hemma. Men då har man möjlighet att komma och använda de datorerna. 
Det fanns ju människor där som satt och skrev böcker som de sen faktiskt publicerade. Jag tror att det gjorde att syftet i alla fall kanske blivit lite annat. De kanske kom dit för att de brukade gå till biblioteket men när de upptäckte att det här fanns där, då började de göra någonting annorlunda. Även de som var mer avancerade användare och kanske använde de här Medialab-datorerna, så var man ändå beredd att hjälpa till med saker. Så det är kanske det som är lite skillnad. Annars om man är en avancerad användare så tänker man att då lär man sig allting själv. Då har man den kapaciteten att man kan lära sig själv och så vidare. Här blir det ett mellansteg där du har de här avancerade programvarorna och datorerna men du har också någon person som finns där och kan svara på frågor.Efter en tid blev det så att vi hade olika personal som hade vissa pass för att de kanske hade extra kunskaper inom vissa av de här programvarorna. Så man har ändå en idé om att man inte behöver vara expert än men man kan bli det om man börjar vara där och utnyttja miljön. Man lärde sig väldigt mycket av att vara där eftersom frågorna som uppstod där från de som använde datorer, det kunde ju vara mer eller mindre vad som helst, som har med det som finns på internet att göra. Eller det som finns på en dator. Så det var otroligt mycket kompetensutveckling också för den personal som fick komma in och ha de här passen. Också otroligt utmanande skulle jag säga. Det var en projektgrupp och men också personal från resten av biblioteket som bemannade där. Jag vet inte riktigt hur det där uppstår. Det är ju väldigt intressant: hur får man en miljö där människor känner att de kan hjälpa varandra? Det uppstår ibland och ibland inte. Vi sökte lite efter svaren på det: ‘Vad är det som gör att det blir så och vad är det som gör att det inte blir så?’ Sen vet jag inte om vi hittade dem (svaren), men det känns som att det här att ha ett experimenterande förhållningssätt, ändå verkar vara någon typ av svar. Det här att det är lite ofärdigt är nästan det bästa.
Max: För mig blir det här någonstans bryggan mellan Oodis digitala symaskiner och 3D-skrivare och Lärcentrum på Malmö stadsbibliotek. Det finns en kunskapstradition och en fysisk tradition som möts. Kollektivverkstäder och studieförbunds nära relation till handens kunskap, som ska stimulera till lärande och utveckling, det är något som möter bibliotekens mer textbaserade kunskap. På grund av digitaliseringen så upplever jag att det sker en omförhandling om var de här gränserna går. Jag frågar Bobbi om hen känner igen sig i den här tanken. Är det så att digitaliseringen påverkar hur vi kan organisera oss kring olika intressen?
Bobbi: Det kommer precis ifrån deltagarkultur och 2010 var jag på en crowdsourcing-konferens i San Francisco. Det var det hetaste man kunde prata om då. Det kom också från internet. Det var ju så att man skulle börja sourca saker via nätet. Men på något sätt så kom det över till den fysiska miljön och att vi kan se på även vår vanliga fysiska miljö på ett lite liknande sätt. Det är jätteintressant hur det spiller över från något som kommer från digitaliseringen och internet framför allt till att bli någonting som man kan implementera i en fysisk miljö och en biblioteksverksamhet. Sen finns det många beröringspunkter mellan internetkultur och biblioteken. De har väldigt mycket gemensamt i det. Det handlar om information, ofta med någon typ av ideologisk idé om att människor ska ha rätt till information. Inte bara informationskultur och allt som bygger upp vårt samhälle egentligen. De gick väldigt fint hand i hand. Vid den tid som Lärcentrum växte fram fanns hela den här känslan att ‘internet, det är en stor, fantastisk tillgång vi har som ska hjälpa oss jättemycket’. Sen har det lite efter det dragit över lite mer åt att man inte är lika säker på att det bara är positivt och så vidare. Det har kommit lite andra strömningar i det som fortfarande inte riktigt var så starka då. Då var det väldigt mycket pionjäranda och det (internet) sågs som något väldigt, väldigt positivt. Vilket det ju också är på många sätt. 
Max: Den positiva föränderliga kraft man tillskrev internet på slutet av 00-talet och början av 10-talet känner jag igen så väl. Jag var verkligen en del av den. Sociala medier skulle minska avståndet mellan människor runt jorden, men som så ofta med ny teknik är det svårt att förutspå de verkliga konsekvenserna. De sociala medier som skulle sammankoppla oss verkar snarare ha drivit på polarisering och schismer. Hoppet kring twitter-revolutionen i Mellanöstern och Nordafrika kom av sig. Hoppet att biblioteket i Alexandria snart skulle ligga i en demokrati, den drömmen krossades.

Skandaler kring Cambridge Analytica i relation till brexitomröstningen i Storbritannien och det amerikanska valet 2016 har gjort att vår bild av internet och digitaliseringens relation till demokrati har förskjutits kraftigt.
Så Bobbis beskrivning av den miljö där visionen om Lärcentrum växer fram gör mig nyfiken. Jag vill höra hur hen hade resonerat idag om hen hade haft samma uppdrag en gång till?
Bobbi: Ja, det tror jag. Då (idag) skulle man ha tänkt mer på: “Vad som är sant och inte sant? Hur kommer vi kunna avgöra vilken information vi kan lita på? Vem är det som försöker manipulera oss?” Allt detta på ett annat sätt än vad jag upplever att det fanns i de diskussionerna då. Då hade jag fokuserat lite på det. Det är viktiga frågor som vi behöver förhålla oss till oavsett om vi gillar den utvecklingen eller inte. Det finns både positiva och negativa sidor av det som händer. Om man vill hoppa tillbaka och inte vara så dystopisk så tror jag ändå att det här med att se det skapande som uppstår på en plats som bibliotek. Då menar jag att skapande inte bara behöver vara ett kreativt uttryck. Det behöver inte vara att man gör en pärlplatta eller spelar gitarr, även om det kan vara det. Skapandet är också de idéer som föds och de relationer som föds i koppling till den miljön där det är. Det kanske snarare är så att istället för att fokusera för mycket på det som kan hända med påverkanskampanjer och annat liknande, att ändå komma tillbaka till den kreativiteten eller den platsen där tankar och åsikter kan (finnas). För när människor träffas och pratar med varandra, då är det mycket lättare att både känna vad man litar på och vad man inte litar på.
Så det kan också vara att föra tillbaka det lite till biblioteken. Här träffas vi och möter åsikter och diskuterar. Vi förhåller oss också till internet och allt som finns där. Men det behöver inte bara ske på internet. För nu har det nästan blivit så att allt har flyttat över till det digitala.
Max: Jag tror att Oodi i Helsingfors är det perfekta templet för den utopiska synen på den öppna och konstruktiva med digitaliseringen. Och jag måste erkänna att jag har en viss bias i den här frångan, jag hade uppskattat om världen hade varit mer som på Oodi men världen utvecklas ju tyvärr inte alltid efter hur jag vill att saker ska vara.
Om vi leker med tanken att biblioteket i Alexandria var templet och förebilden för en kunskapsinstitution för 2000 år sedan och att Oodi är detsamma för 10-talet. Vad är då nästa förebild? Vad är förebilden som främjar den demokratiska fostran av oss medborgare? Jag tycker det verkar som om att många tänker sig att det är något man löser genom mycket aktiv programläggning av samtal och debatter. Men kan det kanske vara något annat också?
Sedan förstudien, planerna och experimenten som ligger till grund för Lärcentrum och Medialab, på Malmö stadsbibliotek har det nu gått cirka 10 år. Jag ville veta hur man såg på sitt arbete framöver. Hur hänger man med i sin samtid? Förvaltningen ville bara svara med skriftliga svar så jag har låtit en AI-röst läsa upp svaren så att det funkar i poddformatet. Det första jag frågade var om de ansåg att verksamheten möter olika behov då och nu? 
AI_röst: I grunden är det samma behov men förutsättningarna har förändrats. Det beror på att tekniken utvecklats men i grunden handlar det om att möta och stötta människor i olika former av utanförskap. 
Max: När ni på stadsbiblioteket ser till dagens situation och de prognoser ni har framgent, hur tänker ni att verksamheten ska utvecklas?
AI-röst: En utmaning vi ser är att den digitala utvecklingen kommer gå fortsatt snabbt. Och att det är svårt för oss bibliotekspersonal att hänga med. Vi behöver titta på kompetenser inom personalgruppen. Vi behöver också titta på fler samarbeten för att kunna möta de olika behoven.
Max:  Anser ni att verksamheten på Lärcentrum har något att göra med det demokratiska uppdraget, om så är fallet,  hur?
AI-röst: Ja, hela bibliotekets uppdrag är att vara en demokratisk mötesplats, så även Lärcentrum.
Max: Om vi tittar in bakom draperiet i verksamheten, vilka olika förvaltningar och andra funktioner samverkar för att få det att fungera?
AI-röst: Lärcentrum samverkar med gymnasie- och vuxenutbildningsförvaltningen. Vi samarbetar också med olika föreningar och företag”. 
Max: Vi lever i en tid av snabba förändringar och oändliga möjligheter. Men en sak förblir konstant: människans törst efter kunskap och förståelse. Bibliotek som Oodi, Lärcentrum på Malmö stadsbibliotek påminner mig om vikten av att utforska, omsätta reflektion till handling och därigenom sträva efter en bättre morgondag.
Biblioteken som tankesmedjor är ett projekt i samverkan mellan de regionala biblioteksverksamheterna i Skåne, Halland, Blekinge, Kronoberg, Kalmar och Jönköpings län. Projektet är finansierat av Regionsamverkan Sydsverige. Jag som pratar är processledare i projektet och jag heter Max Valentin.