Vårt behov av ambivalens: Om språk och omdöme i bibliotekens arbete med digitalisering

Av Stina Bäckström. Publicerad i antologin Bankdosor, skam och SMS-poesi. CC-BY

”Digital kompetens, vad betyder det egentligen?” Orden kommer från en av deltagarna i forskarcirkeln Digitalt först: Skeptikerspåret, som under vårterminen 2020 träffades för att tala, läsa och skriva om bibliotekens arbete med digitalisering. Frågan gav upphov till en intensiv diskussion om begreppet ”kompetens”, om olika sätt att betrakta teknologisk utveckling, och om de implicita krav som idag ställs på medborgare för att de ska kunna delta fullt ut i samhället.

I mina två grupper i forskarcirkeln blev språket och de ord som används för att prata om digitalisering inom biblioteksvärlden snabbt ett tema. Det uttrycktes motstånd mot vissa ord och uttryck, som just ”digital kompetens” och ”att ligga i framkant inom digital utveckling”. Vi diskuterade vad dessa uttryck betyder och vad som händer när vi använder dem.

Att språket blir föremål för diskussion i ett sammanhang som till stor del går ut på skrivande är naturligtvis självklart. Uppmärksamhet på ordens betydelser och associationsrum är en del av allt reflekterande skrivande. Dessutom är bibliotekarier språkmänniskor! Men här handlade det inte främst om det vanliga vändandet och vridandet på orden. Utan om att det händer något med perspektivet på orden och språket när uttryck som ”digital kompetens” möter en humanistisk kunskapstradition med filosofi och litteratur. Ingela Josefson, mångårigt verksam inom forskning om yrkeskunnande, uttrycker just detta när hon beskriver arbetet med språket hon gjorde tillsammans med en grupp läkare:

”Arbetet inriktades på att få tillgång till ett språk som kunde hjälpa oss till nyanserade beskrivningar av de humanistiska grundfrågor som vi diskuterade. Jag tror detta är viktigt i ett samhälle som så mycket styrs av ett språk hämtat från samhällsvetenskaperna. Strategiska aktörer på marknaden, köp och sälj, resultatenheter är ord som de som är praktiskt verksamma i vården ständigt möter, men som är föga skickade för samtal om vård och existentiella frågor.” (Josefson 1998, s. 11)

De humanistiska grundfrågor Josefson pratar om här är bland annat frågor om etik och mellanmänskligt bemötande, frågor som är centrala även i biblioteksvärlden. Josefson nämner här språk hämtat från samhällsvetenskaperna. Exemplen hon tar kommer särskilt från ett språk präglat av marknadsekonomiskt tänkande. Den marknadsekonomiska logiken och språkbruket har befäst sin dominans inom välfärdssektorn under de dryga 20 år som gått sedan Josefson gav ut sin bok, genom privatiseringar och den styrningsform på marknadsekonomisk grund som går under beteckningen New Public Management¹. Josefsons poäng är att de som arbetar inom vården behöver få tillgång till ett språk som är bättre skickat att fånga upp de etiska och mellanmänskliga dimensionerna. I de humanistiska tanketraditionerna finner Josefson bättre ingångar att utveckla ett sådant språk än i det språk som annars genomsyrar verksamheten. (Jag säger ”ingångar” eftersom språket måste växa fram inifrån praktiken själv, genom reflektion över och synliggörande av konkreta situationer.²) Detta ska inte förstås som att Josefson förnekar att det är viktigt att prata om exempelvis ekonomiska eller organisatoriska aspekter av verksamheten. Den kritiska udden i Josefsons resonemang är att hon menar att språket för det etiska och mellanmänskliga behöver stärkas. Att vården har behov av ett språk för det etiska och mellanmänskliga är ju uppenbart. Där är mänskligt bemötande ständigt i centrum. Kanske är det mindre uppenbart att de som arbetar på bibliotek också behöver ett språk för att uttrycka de existentiella dimensionerna i yrket. Särskilt när det gäller den på ytan teknokratiska frågan om digitalisering. Men när deltagarna i forskarcirkeln fick beskriva hur temat digitalisering gestaltar sig i deras vardag, så blev det uppenbart att de bär på erfarenheter som kanske inte är så dramatiska, men inte mindre omdömeskrävande och existentiella för det. Ta till exempel den situation som Linnéa Forslund beskriver, där hon i ett samtal med några äldre personer kring deras behov av stöd vad gäller digital teknik plötsligt får navigera mellan att informera dem om de stora dataföretagens arbetssätt och att inte avskräcka dem från att någonsin slå på en dator. En av deltagarna utbrister: ”Vad är det du säger? Är det farligt med Google?” (Forslund, s. 48). Linnéa Forslund väljer i situationen att släppa frågan om datalagring och integritet. Men hon återkommer till den i sin reflektion. Det står klart att ett uppdrag som innebär att främja medborgarnas digitala delaktighet ställer henne och de biblioteksbesökare hon talar med inför stora och omvälvande frågor om det liv vi lever idag och vad det innebär att vara en ansvarstagande medborgare i en demokrati.

Just det slags ambivalens som Linnéa Forslund beskriver i sin essä, i detta fall en ambivalens kring huruvida hon ska fortsätta berätta för sina äldre biblioteksbesökare om Googles metoder, är viktig att uppmärksamma för dem som arbetar på bibliotek. Och sådana uttryck som präglar uppdraget Digitalt först, såsom ”först”, ”bäst”, ”i framkant” kan ställa sig i vägen för att just en sådan ambivalens ska kunna ta plats. Jag vill kalla ett språk som präglas av sådana uttryck för ett ”tävlingsspråk”. Tävlingsspråket är naturligtvis en del av marknadiseringen och NPM som jag nämnde tidigare, där en grundpremiss är att du ska försöka konkurrera om köpare på en marknad. Men jag uppfattar det också som att tävlingsspråket kommer av en vilja till snabb förändring. Genom att formulera saken som om det fanns en tävling som kan och ska vinnas så vill man mobilisera, göra människor rörliga och på bettet.

En sak som tävlingsspråket gör är att det uppmuntrar till polarisering, där reservationer hårddras och tolkas som motstånd och fientlighet. För i en tävling där målet är att bli bäst, eller komma först, så finns inte mycket utrymme för nyansering. Och det finns framförallt inte något utrymme för en diskussion om målet att vara bäst är vettigt, och vad priset för att kämpa för att nå detta mål är. I Pia Brinkfeldts essä, som handlar om hennes beslut att säga nej till en fråga om att vara med på länk på en utbildning i HBTQ-frågor, känner vi ett slags lättnad över insikten att hon får vara kluven, och att hon får uttrycka kluvenhet. Att hon inte bemöter frågan om att vara med på länk med ett entusiastiskt ”Ja!”, betyder inte, inser hon, att hon därmed är bakåtsträvande (Brinkfeldt, s. 67). Att arbeta med digital utveckling måste inte innebära att alltid säga ”ja!”. Men att skapa utrymme för kluvenhet innebär, menar jag, att söka ett språk för vad det innebär att arbeta med digital utveckling som skiljer sig från tävlingsspråket.

Ordet ambivalent har två närliggande huvudbetydelser: 1) att känna konfliktfyllda känslor för en och samma sak och 2) vara tvehågsen och obeslutsam. Den andra betydelsen är mer negativt laddad än den första, mer neutrala. Att vara tvehågsen och obeslutsam är inte roligt, varken för den som upplever det, eller för dem som väntar på ett beslut. De två betydelserna hänger intimt samman eftersom tvehågsenhet ofta handlar om just det att man är dragen känslomässigt i två olika riktningar. Obehaget i att vara tvehågsen kan därför också ibland göra oss obenägna att undersöka vår egen känslomässiga ambivalens och se vad denna beror på.

Att känna starka och motstridiga känslor kan tyckas vara något irrelevant ur ett omdömes- eller kunskapsperspektiv. Känslor, låter det ofta, är rent subjektiva tillstånd, godtyckliga nycker. Men våra känslor kan, särskilt när de lyfts fram och undersöks, visa för oss vad som spelar roll för oss, vad som motiverar oss och är en viktig del av meningen i det vi gör. Den amerikanska filosofen Martha Nussbaum (2014, s. 385) skriver, ”för en etisk och social/politisk varelse som människan så är emotionerna som sådana etiska och sociala/ politiska, de är aspekter av svaret på frågorna ’Vad är värt att bry sig om?’ och ’Hur ska jag leva?’”³. Jag tolkar Nussbaum som att vi kan få reda på saker om vad vi bryr oss om och vad vi värderar genom att undersöka våra känslor. Har vi starka och motstridiga känslor i en situation kan det tyda på att situationen aktualiserar två olika för oss viktiga värden, som vi upplever inte båda kan respekteras samtidigt eller till samma grad. Som i fallet med Pia Brinkfeldt: att en utbildning ska vara resfri och tillgänglig och värdet av ögonkontakt och samvaro i rummet. Om vi ser på ambivalens som bottnar i motstridiga känslor på detta sätt så blir ambivalens inte något som snabbt ska döljas eller undvikas, utan något som ska lyftas fram och undersökas. Inte bara när det gäller frågan om digitalisering inom biblioteksvärlden, utan mer generellt när det gäller omdömesfrågor. Jag menar alltså inte att upphöja obeslutsamhet till något önskvärt, utan snarare visa på att obeslutsamhet ofta vilar på en intressant grund som tål att undersökas, och denna grund är en konflikt mellan olika värden. I en text om bibliotekariens praktiska kunskap tar filosofen Eva Schwarz sin utgångspunkt i Aristoteles betoning på omdömesförmågan när hon beskriver bibliotekspersonalens svåröverblickbara handlingsfält (Schwarz 2016). Bara för att ett uppdrag är mångfacetterat och innehåller olika, ibland motstridiga, mål betyder inte detta att den som utför uppdraget är dömd till att handla godtyckligt. Snarare är det så att uppdraget då liknar hur livet i stort ser ut; vi navigerar och balanserar hela tiden en mängd olika hänsyn och krav. Schwarz skriver i sin inledning till boken Bibliotekariens praktiska kunskap: ”Biblioteket visar sig snarare som ett minisamhälle, där vissa grupper är mer sårbara än andra, där olika intressen ställs mot varandra: till exempel barns mot vuxnas eller majoritetsspråk mot andra språk” (Schwarz 2016, s. 7). Vår omdömesförmåga hjälper oss att träffa ett beslut kring vad som är viktigast just här och nu. När Aristoteles i den Nikomachiska etiken (2012) beskriver klokhet och omdömesförmåga är det slående hur han gör det i direkt motsättning till ett polariserande tänkande. Att handla klokt handlar om att undvika extremer, att välja det mellanliggande mellan två poler. En tolkning av vad detta handlar om är att kunna se att det ligger något i båda positionernas anspråk, och hitta ett sätt att handla som inte tvingas helt och hållet ta avstånd från det ena eller det andra anspråket. Den som är modig, exempelvis, hittar det mellanliggande mellan feghet och övermod. Aristoteles skriver,

”Den fege, den övermodige och den modige har alltså att göra med samma saker, fastän de förhåller sig på olika sätt till dem. De båda förstnämnda går till överdrifter eller kommer till korta, medan den sistnämnde intar en intermediär och riktig hållning.” (2012, s. 89)

Den modige kan se att det ligger något riktigt i feghetens anspråk: situationen är farlig. Men den kan också se att det ligger något i övermodets anspråk: att här och nu kan jag utföra något gott och hedervärt. Den intermediära hållningen är en som förhåller sig till dessa båda poler.

Att handla gott – modigt, generöst, rättvist – är alltså enligt Aristoteles en fråga om att hitta en balanspunkt i situationer som är ambivalenta i den bemärkelsen att det finns anspråk som drar åt olika håll. Ser vi på ambivalens från detta Aristoteliska håll så framstår alltså ambivalens inte som någonting i sig dåligt, utan något som visar att situationen kräver omdömesförmåga. Och min poäng vad gäller digitaliseringsprojektet på biblioteken är att det, i bibliotekspersonalens arbete, måste få finnas och uttryckas ambivalens, för att omdömesförmågan ska få utrymme.

Här kan vi återvända till tanken om biblioteket som ett minisamhälle. När biblioteken hanterar frågan om digitalisering så uppenbarar sig de problem och frågor som finns i samhället i stort. Det är frågor om själva den digitala infrastrukturen, att biblioteket självt inte äger de appar och plattformar som de använder sig av och därmed är hänvisade till supportfunktioner hos företag när låntagare har problem med apparna. Det är frågor om ojämlikhet och tillgång till platser där det finns datorer och skrivare. Det handlar om att hantera människors misstroende inför etablerade källor till information. Det är frågor om digital kultur, som till exempel dataspel, och hur den värderas i bibliotekets kulturfrämjande uppdrag. Och inte minst handlar digitaliseringsfrågan på biblioteket om behovet av en plats att vända sig till och människor att prata med, när bankkontor stänger och avgörande samhällsfunktioner digitaliseras.

Att tillvarata digitaliseringens möjligheter, som är det uttalade syftet med Digitalt först-projektet, kan tyckas som en enkel uppgift, men när den ska realiseras i praktiken så visar det sig att det innehåller motstridiga krav och komplexa avgöranden. Det går inte att arbeta omdömesgillt med dess möjligheter, med det som är positivt med det, utan att också ta ställning till dess svårigheter och fallgropar. Dessa motstridiga krav och den ambivalens som de ger upphov till kommer till tydligt uttryck i Linnéa Forslunds essä, där hon står inför frågan om hon ska fortsätta informera om datajättarnas arbetssätt. Ett sätt att formulera situationen är att den ger upphov till frågan vad som är möjligheter i det digitala, och till vilket pris de kommer. Hon befann sig plötsligt i ett dilemma där frågan vad som är digitala möjligheter och vad som är digitala fallgropar inte låter sig besvaras på något enkelt sätt. Linnéa Forslund står inför frågan vad det är att visa exempel på ”digitalt mod”, något som styr mellan feghet och övermod, inför gruppen av äldre och ovana internetanvändare. Och när frågan ställs på detta sätt kan jag ärligt säga att den inte är enkel att besvara för någon.

Det digitala och det analoga

Digitalisering betyder bokstavligen att omvandla något (en informationsmassa, t.ex. tryckta böcker, eller en procedur, t.ex. utlåning av böcker) till en digital form. I grunden är den digitala formen enkel i sin uppbyggnad: 1 eller 0, av eller på. Det polariserande tänkandet, det svart/vita, finns på detta sätt inbyggt i själva grundstrukturen i den digitala formen. Den digitala formen står i kontrast till den analoga formen, som är kontinuerlig och utan diskreta steg. I grunden för den digitala formen ligger polarisering, ett renodlande av skillnader, ett inordnande i fack. Det är helt oerhört vilken kapacitet till teknologisk utveckling som ryms i den enkla formen, en kapacitet som vi förmodligen bara har sett början av ännu. Genom att lyssna till deltagarnas berättelser och diskussioner i forskarcirkeln så har jag börjat fundera över om den digitala formens framgångar inom så många områden också har effekten att vi har svårare att tolerera och hantera det som inte så att säga redan är i den digitala formen.

Låt mig förklara. Aristoteles tankar om omdömesförmågan som förmågan att hitta en balanspunkt, det mellanliggande, mellan två poler är ett exempel på ett analogt tänkande. Det är inte bara en fråga om att det inte är svart/vitt, utan det handlar också för Aristoteles om att vi aldrig kommer på det goda handlandets område att kunna uppnå den allmängiltighet och exakthet i beskrivningarna som vi kan göra inom, t.ex. matematikens område. Vi ska sträva efter den exakthet ”som det underliggande materialet medger”, men inte mer, och när vi har att göra med det goda handlandet så har vi att göra med många ”svårigheter och olikheter” (2012, s. 25). Matematisk precision, och uttryck i formler och regler, är inte eftersträvansvärt när det gäller det goda handlandet enligt Aristoteles, eftersom det gör våld på problemets natur.

När vi betänker detta drag hos Aristoteles, så framstår det inte som konstigt att det forskningsfält jag befinner mig i just nu, den praktiska kunskapens teori, blommade upp under 80- och 90-tal, just i datoriseringens, digitaliseringens och automatiseringens spår. I Sverige och internationellt växte ett forskningsfält fram som betonar omdöme, intuition, kroppslighet, och icke-formaliserbar praktisk kunskap. Detta forskningsfält är till en betydande grad en reaktion på tanken (och praktiken) att ersätta det mänskliga omdömet med automatiserade processer och artificiell intelligens (se t.ex. Göranzon & Josefson 1988, Dreyfus & Dreyfus 2014). Aristoteles tankar om det situationsunika omdömet blev högaktuella i ljuset av försök att omvandla även den praktiska och erfarenhetsbaserade kunskapen till regler och algoritmer.

Jag vill inte här ge mig in i den (lite tjatiga) diskussionen om hur automatiserade processer och artificiell intelligens kan jämföras med mänsklig intelligens, utan det viktiga här är det faktum att digitaliseringens, datoriseringens, och den artificiella intelligensens ökande närvaro i våra liv inte på något sätt minskar omdömets betydelse. Datorerna gör inte människor överflödiga, och de digitala processerna gör inte det analoga tänkandet överflödigt. Tvärtom, digitaliseringen ställer väldigt höga krav på oss vad gäller omdöme. Och dessa krav tenderar att hamna i skymundan, när diskussionen ramas in av ett framstegsorienterat tävlingsspråk. Om jag fick formulera en slogan skulle den låta så här: för att klara av att bli digitala måste vi bli mer mänskliga. Och det blir vi inte genom att tänka polariserat och undvika ambivalens, utan genom att hitta ett språk och en praktik som förmår hantera det ambivalenta.

I anslutning till denna poäng är det också viktigt att göra skillnad mellan den digitala formen som den underliggande teknologiska möjliggöraren och det liv som levs i och emellan digitala och analoga platser. Vi ”har” våra relationer och våra arbeten idag till en stor del genom digitala plattformar. Detta betyder inte att våra relationer och våra arbeten är mindre levande och svåröverblickbara för det. Som Erika Hoff Holmgren skriver i sin essä, ”Vi vet att det digitala är precis som det reella: kaosartat” (Hoff Holmgren, s. 62). Det ”vi” Erika Hoff Holmgren talar om här är ett generationsspecifikt ”vi”, den generation som har vuxit upp som fiskar i ett digitalt vatten. För henne, som talesperson för denna generation, är det digitala inte något tydligt avgränsat från det analoga, utan en del av livsflödet. Sherry Turkle, professor vid MIT och författare till boken Tillbaka till samtalet (2017) ägnar mycket utrymme åt att fundera över vår kapacitet att hantera livets ”kaos”, framförallt det som finns i starka och känslomässigt engagerande relationer. Hennes tes, baserad bland annat på forskningsintervjuer med ungdomar, är att ju mer av kommunikation som sker via mail, sms och chat, desto mindre rustade blir ungdomar och vuxna att hantera det (till synes) kaosartade i att ses och samtala ansikte mot ansikte. En poäng hon gör är att kommunikation ansikte mot ansikte kräver träning, och med en sådan träning behöver inte det kaosartade framstå som obehagligt, utan som något berikande. Men utan en sådan träning kan det verka överväldigande. En viktig poäng som Turkle vill göra är att hävda det politiska värdet av att människor samlas och diskuterar saker i ett gemensamt fysiskt rum. För henne handlar det om att människor skapar starkare band till varandra när de möts som kroppar i ett rum. Detta resonemang får mig att tänka på hur jag efter Coronakrisens ändlösa digitala möten upplevde en stark glädje, ja nästan upphetsning, över att få ha ett helt vanligt ledningsgruppsmöte med mina kollegor. Drivkraften att vara tillsammans i ett fysiskt rum ska inte heller underskattas. Även om det under Coronakrisen ibland har känts så, så kommer vi inte att sluta ha möten. Och biblioteksbesökare kommer fortsatt att ha behov av en plats, ett rum dit man får gå både med sina bankdose- och utskriftsärenden och dit man kan gå utan att ha ett särskilt ärende. Om Linnéa Forslund istället för ett samtal med några biblioteksbesökare kring vad de har behov av för stöd och utbildning, hade bett dem fylla i en enkät, hade hon inte mött den ambivalens som situationen nu ställde henne inför, den som hade att göra med hur hon skulle fortsätta samtalet, där och då. (Enkäter har naturligtvis andra fördelar.) Jag har argumenterat för att denna ambivalens må vara lite obehaglig att möta, men att vi bör stanna upp vid den och undersöka vad den innehåller. Sherry Turkle skulle förmodligen säga att det inte är konstigt att dilemmat uppstod vid ett tillfälle då Linnéa Forslund och hennes medarbetare hade föresatt sig att sätta sig ner och lyssna på biblioteksbesökarna. I mötet mellan olika människors perspektiv, särskilt det möte där ett visst mått av spontanitet ges utrymme, kan också olika sidor av saken inte bara komma fram utan ges kropp och ett ansikte. Att veta att datalagring är ett problem är en sak, att möta det problemet i det spontana utbrottet: ”Är det farligt med Google?” är en annan sak. Turkles bok är, som titeln antyder, en uppmaning att återvända till samtalen ansikte mot ansikte. Turkle talar mest till utbildnings- och familjesammanhang, där hon anser att det måste medvetet skapas utrymme för skärmfria spontana samtal. Turkle sätter upp en skarp motsättning mellan det digitala samtalet och det analoga, något som flera av deltagarna i forskarcirkeln (särskilt de yngre) upplevde som problematiskt när vi tillsammans läst en del av Turkles bok.

Den invändning jag hörde var att för dem är övergången mellan olika kommunikationsformer mer sömlös, och upplevdes inte som så skarp. Starka och viktiga vänskaper kan bildas i ett internet-community, och relationer till människor man möter varje dag kan förbli ytliga. Agnes Kalebbo Nokrach beskriver i sin essä hur hon genom Facebook fick kontakt med en släkting och därigenom kunde ordna en släktträff.

”När Facebook kom hittade vi av en slump en person med samma efternamn som våra kusiner som vi inte hade haft kontakt med på 20 år. Vi kontaktade personen ifråga och undrade om de kunde vara släkt med oss. Det visade sig att det var de. Vi ordnade en stor släktträff och det var många tårar och kramar. Jag tror aldrig vi skulle ha fått kontakt igen om det inte hade varit tack vare Facebook och digitaliseringen.” (Kalebbo Nokrach, s. 40)

Jag funderar över om uppmaningen att vi ska tillbaka till samtalet redan är överspelad, och att det handlar nu om att se på vilket sätt livet i allt sitt analoga kaos kan levas i övergångarna mellan digital och analog kontakt.

Bankdosemannen

Efter att ha nu talat om ambivalens och omdöme vill jag nu återvända till den fråga om språket jag ställde i början av denna text. Varför är det så att ett visst språkbruk kan väcka motstånd och obehag?

Filosofen och litteraturvetaren Toril Moi skriver så här i sin essäbok Språk och uppmärksamhet,

”Det som inte vet något om regnskogar, ser bara en enda röra av gröna organiska ting när hon är i Amazonas. Den som inte kan tjurfäktningens språk, ser inte tjurfäktningens detaljer, och ser därmed inte skillnad på en feg och modig svängning med kappan. En sådan person kan inte bedöma vare sig tjurens eller matadorens kvalitet, precis som den som inte kan något om baseball inte kan följa bollens rörelser i förhållande till slagträt med den rätta uppmärksamheten. Språk och verklighet, språk och insikt, språk och bedömningsförmåga är sammanflätade. Att lära sig se är att lära sig ett språk. Att lära sig ett språk är att lära sig något nytt om världen.”(Moi 2017, s. 25–26)

Som exemplet visar så menar Moi inte bara sådana språk som engelska och spanska med ”ett språk”, utan också de språk som hör till mer eller mindre specifika mänskliga praktiker, som t.ex. tjurfäktning. Att tillägna sig en praktik, som tjurfäktning, är att på samma gång erövra ord och språkliga omdömen (”Det där var modigt!”) och att utöka sin perceptionsförmåga, sin förmåga att urskilja nyanser i flödet av sinneserfarenhet. Den som inte kan tjurfäktning uppfattar inte allt som finns att uppfatta när den sitter på arenan.⁴

Att arbeta på ett bibliotek är också att tillägna sig ett språk för den praktiken. I samtalen med bibliotekspersonal från hela landet har jag fått ta del av en del av detta, praktiknära, språk. Jag uppfattar att en viktig aspekt av detta språk har att göra med att biblioteket är en plats där man går folk till mötes. Monica Nordsten beskriver i sin essä hur hon blir hänvisad av kollegor till en biblioteksbesökare som ser sliten och onykter ut. Hon förväntar sig att hon ska avhysa honom för att han beter sig störigt, men förstår sedan att han behöver hjälp med sin bankdosa. Hon skriver,

”Jag blir så irriterad. Främst på den kollega som nu andas ut och lommar iväg på lunch. Men jag blir också av någon anledning rejält sur på mannen trots att jag ser att han verkligen är nere. Någonting triggas, inte ännu en bankdosa, hinner jag tänka. Varför kommer dessa ärenden i drivor in till oss? Varför är de inte på banken? Jag ställer om anletsdragen. Bara att bita ihop. Jag går mannen till mötes.” (Nordsten, s. 11)

Här visar Monica Nordsten att bibliotekets tillgänglighet inte är helt kravlös: du kan bli avhyst om du beter dig ”störigt”. Men om du visar att du har ett ”ärende”, då är det svårare. Monica Nordsten blir irriterad, både på mannen och på något större och mer strukturellt, men hon biter ihop och går mannen till mötes. Varför? Om någon knackade på min kontorsdörr och behövde hjälp med sin bankdosa skulle jag visserligen hjälpa personen om jag inte hade bråttom till något. Men om detta hände ofta skulle jag vara tvungen att börja neka personerna hjälp.

Jag uppfattar det som att bibliotekspersonalen (kanske särskilt på folkbiblioteken på mindre orter) har lärt sig genom erfarenhet att betrakta biblioteket som en plats dit folk kan få komma med sina ärenden. Detta beror inte på att bibliotekspersonal är ett särskilt snällt och välkomnande slags människa. Det beror på att de ser att denna funktion som biblioteken har fått är viktig. Monica Nordsten förstår snart att det är banken som har hänvisat mannen till biblioteket. Hon uttrycker förståelse för detta: ”en berusad person i lätt affekt i en banklokal skapar förmodligen mer stress hos personal och övriga kunder än till och med inne på ett bibliotek” (Nordsten, s. 12).

Banker kan stänga ute berusade personer i lätt affekt och hänvisa dem till biblioteket. Biblioteket tar emot. Som en annan av cirkeldeltagarna, Giovanna Jörgensen, uttrycker det i sin essä: ”Det finns inga andra publika datorer i kommunen, deklarationen ska snart lämnas in, vi måste hjälpa till” (Jörgensen, s. 29).

När vi utgår ifrån det praktiknära språket så kan digitalisering handla om att gå en bankdoseman till mötes och om att i det känna frustration och vanmakt. Det språket och den situation som det svarar upp mot skaver när det ställs mot tävlingsspråket. Det finns ett drag av ironi att biblioteken har fått det nationella uppdrag som heter Digitalt först med användaren i fokus. För det är till biblioteket användaren vänder sig när den inte alls vill ha digitalt först, utan en alldeles analog person som kan sätta sig ner och handgripligen hjälpa dem logga in med sin bankdosa eller fylla i ett formulär till Skatteverket. Biblioteket blir platsen som samlar på sig de analoga konsekvenserna av att offentlig och annan samhällsavgörande verksamhet i allt större utsträckning väljer digitala alternativ först. Som jag ser det så är logiken sådan att ju mer det digitala sätts först, desto mer ökar behovet av att biblioteken sätter det analoga först och erbjuder en plats dit människor kan komma och få hjälp med att navigera i sina mobiler och datorer. En plats där det finns datorer och skrivare att låna.

Här stöter vi på ännu ett sätt på vilket det analoga och det digitala hänger samman på komplicerade vis idag. Det digitala är på sätt och vis väldigt analogt, väldigt handgripligt. Det handlar till stor del om att lära sig rätt finger och handrörelser, och sätt att organisera sin uppmärksamhet på en skärm så att man vet vad man ska fokusera på och vad man ska ignorera. Det handlar om att träna sina händer och sina ögon. Att lära sig ”ett språk” i Toril Mois mening.

Här är en nyckel till motståndet mot tävlingsspråket: Det analoga demokratiarbetet döljs och görs osynligt. När Sverige ska vara bäst på att ta tillvara de digitala möjligheterna så behöver någon ta hand om de i Sverige som inte är bäst. De som kanske tillhör de allra sämsta. De som exempelvis inte kan ta tillvara på de digitala möjligheterna därför att de inte har en dator eller en skrivare hemma eller på sitt arbete. Även de måste kunna deklarera, få tillgång till socialtjänstens blanketter och sköta sina bankärenden. Som Giovanna Jörgensen beskriver det i sin essä genomsyras arbetet på hennes bibliotek av vetskapen om att biblioteket är den enda platsen i kommunen där det finns publika datorer (Jörgensen, s. 29). Att gå människor till mötes som kommer dit med sina bankdoseärenden och utskrifter är då ur ett demokratiperspektiv alldeles avgörande.

Tveksamheterna kring tävlingsspråket har också, uppfattar jag det, att göra med att det är ett språk som så tydligt kommer uppifrån, som uppdrag och direktiv som åläggs bibliotekspersonalen att omsätta i praktisk verksamhet. Det kan upplevas som ett hot mot möjligheten att själva äga och formulera problemställningar och målsättningar. Som ett hot mot den yrkesmässiga självständigheten. Giovanna Jörgensen beskriver i sin essä hur hon känner skam inför ett obesvarat mail där hon uppmanas att fylla i en ”digital utvecklingsplan”. Denna utvecklingsplan är utformad som en tabell med ett antal kolumner som ska fyllas i. Giovanna Jörgensen funderar över hur hon ska omformulera den komplexa och rörliga verklighet hon är bekant med så att den passar planens inrutande format. Det slutar med att hon fyller i planen. ”Tabellens celler rymmer inte all min text så de dras ut och växer ikapp med mitt innehåll” (Jörgensen, s. 29).

I och med Coronapandemin, beskriver Giovanna Jörgensen, fick hon och hennes medarbetare snabbt hitta nya sätt att arbeta med digitala verktyg, något hon beskriver, i kontrast till den motvilja och skam hon upplever över den oifyllda digitala utvecklingsplanen, som en kreativ process. En process som innebär snabb utveckling styrd av bibliotekspersonalen och deras kunskap om verksamheten. En medarbetare startar sms-poesi, som innebär att låntagare kan abonnera på poesi via sms varje onsdag.

Hon skriver,

”Denna sms-poesi får vara en symbol för den kreativitet som utvecklats hos personalen i en situation där de konfronterats med verkliga hinder vad avser att bedriva biblioteksverksamhet. De använder sig av sin kompetens i kombination med låntagarnas behov och utvecklar relevant verksamhet mitt under pågående kris. Fram till pandemins början var digital utveckling något abstrakt och skilt från verkligheten, det skulle rymmas i tabeller med celler för små för tankar på ett språk där svaren är viktigare än frågorna. Nu sker utvecklingen utanför tabellerna på sätt som vi inte kunde förutsäga och av skäl vi inte kunde ana.” (Jörgensen, s. 29)

Det Giovanna Jörgensen beskriver skulle kunna vara något slags illustration av hur någon som är ”bäst på att hantera de digitala möjligheterna” beter sig. Men hennes poäng är att denna utveckling kommer inifrån, från medarbetare som står inför hinder för att bedriva verksamheten. Filosofen Donald Schön beskriver det fenomen som Giovanna Jörgensen pekar ut här som reflektion-i-handling. Ett slags tänkande som kommer ur ett konkret praktiskt problem och som direkt omsätts i nya sätt att handla. Liksom Giovanna Jörgensen plockar Donald Schön upp det kreativa elementet i detta reflekterande handlande. Schön liknar det till och med vid en konstnärs improvisation. Denna improvisationsförmåga kännetecknar allt yrkeskunnande enligt Schön, och den visar sig när det invanda handlingssättet inte funkar. Schön myntar begreppet ”yrkeskonstnärlighet” för att fånga denna aspekt av yrkeskunnande. Han skriver,

”Reflektionen-i-handling är ett reflekterande ”samtal” […] med situationens material. Varje person spelar sin egen utvecklande roll i det som de gemensamt utför, ”lyssnar” på de överraskningar (”svar på tal”) som uppstår från tidigare drag, och svarar genom att uppfinna ständigt nya drag som ger nya meningar och riktningar[.]” (2014, s. 367)

Enligt Schön finns det alltså en radikal utvecklingspotential i yrkeskunnandet som sådant. Både utvecklingsplaner av det slag som Giovanna Jörgensen beskriver och det slags tävlingsspråk som tycks syfta till att skapa motivation till utveckling kan ställa sig i vägen för denna inneboende utvecklingspotential. Dels konkret genom att det tar tid och energi att fylla i utvecklingsplaner och dels genom att det kan få yrkeskunniga att tappa kontakten med sin egen förmåga att identifiera problem och ta tag i dem – även om det inte står i något papper att det ska göras (jfr Bornemark 2018).

Jag har talat om det praktiknära språket och den inneboende kreativitet och utvecklingspotential som finns i yrkeskunnade. Att lyfta dessa fenomen är inte bara en fråga om att vilja synliggöra och förstå. Det är också en fråga, som mina formuleringar på flera ställen antytt, om kritik. Å ena sidan finns detta språk och denna utvecklingspotential, å andra sidan så ställer jag frågan vad som främjar och vad som hämmar dem. Jag har i denna text försökt utveckla det jag uppfattade som insikter hos forskarcirkeldeltagarna gällande just detta, insikter som först kom till uttryck i ett motstånd mot tävlingsspråket. Jag har tolkat detta motstånd som att tävlingsspråket 1) bidrar till en polarisering där ambivalens trycks bort och omdömesförmågan hämmas, 2) riskerar att osynliggöra det viktiga arbete som biblioteken gör för dem som av olika anledningar inte ligger i framkant vad gäller digitalisering.

Ett utvecklat och nyanserat praktiknära språk där ambivalenser tillåts komma till uttryck är enligt mig avgörande för att yrkesverksamma bibliotekarier ska klara av det komplexa och demokratiskt så viktiga arbetet med att erbjuda en plats för alla – inte bara de som är bäst på att tillvarata de digitala möjligheterna.

Referenser

Ahmed, S. (2010). The promise of happiness. Durham och London: Duke University Press.

Aristoteles. (2012). Den Nikomachiska etiken (övers. Mårten Ringbom). Göteborg: Daidalos.

Forslund L. & Borgedahl P. (2020). Digitalt först med användaren i fokus. Projektrapport för Järfälla bibliotek.

Göranzon, B. och Josefson, I. (red.). (1988). Knowledge, Skill and Artificial Intelligence. London: Springer.

Josefson, I. 1998. Läkarens yrkeskunnande. Lund: Studentlitteratur.

Moi, T. Språk och uppmärksamhet (övers. Alva Dahl). Stockholm: Faethon.

Nussbaum, M. (2014). Emotioner och mänskliga samhällen (övers. C. Nilsson). I Hjertström Lappalainen, J. (red.) Klassiska texter om praktisk kunskap. Södertörn Studies in Practical Knowledge. Stockholm: Södertörns högskola, s. 381-408.

Schwarz, E. (2016). Inledning och Bibliotekariens handlingsfält: praktisk kunskap, professionalitet och kollektivt ansvar. I: Schwarz, E. (red) Bibliotekariens praktiska kunskap. Om kunskap, etik och yrkesrollen. Stockholm, Regionbibliotek Stockholm, s. 7-16 och 57-74.

Schön, D. (2014). Att lära ut konstnärlighet genom reflektion-i-handling (övers. Carl Cederberg). I Hjertström Lappalainen, J. (red.) Klassiska texter om praktisk kunskap. Huddinge: Södertörn Studies in Practical Knowledge, s. 355-380.

Turkle, S. (2017). Tillbaka till samtalet: Om samtalets kraft i en digital tid (övers. Linus Kollberg). Göteborg: Daidalos.