Poddsamtal om forskarcirkeln i Digitalt först Skeptikerspåret

Välkomna hit till det här poddsamtalet om forskarcirkeln i Digitalt först Skeptikerspåret som gick under vintern och våren 2020 och som var ett samarbete mellan Södertörns högskola, Centrum för praktisk kunskap, Kungliga biblioteket och Regionbibliotek Stockholm.
Forskarcirkeln digitalt först skeptikerspåret var är inom ramen för den nationella satsningen Digitalt Först med användaren i fokus och jag heter Stina Bäckström och jag var kursansvarig för den här forskarcirkeln och med mig i rummet så har jag Anne Kaun som strax ska få presentera sig själv och Kerstin Olsson som ni också ska få en presentation av alldel.es strax jag har också med mig Giovanna Jörgensen hon är med på länk här. Hon ska få presentera sig alldeles strax också. Jag ska säga några ord om mig först här.
Jag var alltså Kursansvarig för den här forskarcirkeln och jag är lektor på Centrum för praktisk kunskap här på Södertörns högskola.
Och jag är filosof, har min bakgrund i filosofi och forskar om språkfilosofi och handlingsfilosofi, framförallt så jag har en språkfilosofisk ingång i det här projektet som vi ska prata lite mer om sen.
Anne vill du säga någonting om dig?
Absolut, jag heter alltså Anne Kaun och är docent i Medie- och kommunikationsvetenskap här på Södertörns högskola.
Och mina forskningsintressen rör automatisering i ganska bred bemärkelse har forskat om beslutsfattande, automatiserat beslutsfattande inom offentlig sektor, men är också intresserad i algoritmens kultur och hur algoritmen förändrat våra vardagsliv.
Kerstin, jag heter Kerstin Olsson och jag är projektledare för det här Digitalt Först med användaren i fokus. Jag är anställd av Kungliga biblioteket just nu och det här är ett projekt som riktar sig till hela landet och som är ett kompetenslyft för bibliotekspersonal inom digital kompetens. Mina specialintressen är annars då till exempel läsfrämjeri och barns språkutveckling och det här att alla ska ha tillgång till fri information.
Tack.
Giovanna.
Alltså, hej, jag är alltså bibliotekschef Nynäshamns kommun som är ett folkbibliotek med 2 filialer.
Jag har arbetat som bibliotekschef i 20 år, men jag är inte bibliotekarie utan egentligen konsthistoriker och konstpedagog. Som min ingång är väldigt mycket och vad kan biblioteket erbjuda för kulturella sammanhang för människor att mötas kring och i.
Tack så mycket. Det är alltså jag och Anne som ledde de här forskarcirklarna, var forskarna i forskarcirkeln tillsammans med Michael Forsman, som också är docent i Medie- och kommunikationsvetenskap.
Jag tänkte att jag ska säga att samtalet idag kommer ju att handla om den här forskarcirkeln. Vi ska prata om vad det var vi gjorde. Och vad vi tar med oss från den här forskarcirkeln in i våra respektive yrkesverksamheter och våra forskarverksamheter och då tänkte jag som var en av ledarna för den här forskarcirkeln tycker det är spännande om ni som var deltagare, alltså Kerstin och Giovanna, om ni vill börja med att beskriva från ert perspektiv vad det var vi gjorde i den här forskarcirkeln, så Giovanna, du kanske vill börja.
Ja, först vill jag säga att jag kom in i cirkeln när det redan hade varit en föreläsning.
Jag hörde talas om det här och kände bara att det här måste jag. Jag måste få vara med här och skrev ett vädjande brev och som väl var så fick jag komma med och är jätte jätteglad över det.
Vad vi fick göra. Ja, vi fick ju först uppdraget att skriva en text kring ett dilemma som vi hade mött. Som rörde de digitala spörsmålen i våra arbeten som chefer på bibliotek och det var ett dilemma.
Och det här minns jag väldigt väl. Vi skulle skriva i jag form och i presens och det anser jag vara av väldig betydelse för hur man utformar en text och också hur man själv tänker kring ämnet. Sen arbetade vi utifrån de här texterna och utifrån den litteraturlista som var kopplad till så att säga cirkeln, för varje gång så adderades mer text ifrån oss och som givetvis var influerad utav både vårt dilemma och den litteratur vi fick rekommenderat. Ungefär så tänker jag.
Kerstin, vill du lägga till någonting?
Ja alltså, jag var ju med i ifrån uppstarten på den här cirkeln eftersom idén kom ifrån det regionala hållet i våra projekt, och jag har alltid varit intresserad av just det här, alltså när det skaver och när människor inte vill saker, så är det väldigt intressant, därför att om man lyssnar på det som man till vardags kallar för bromsklossar så så brukar saker bli bättre därför att man får titta på varför vill vi göra det vi gör och varför gör vi hur vi gör. Och det som var intressant med den här forskarcirkeln då och som var svårt, det var just det här som jag Giovanna säger, att man skulle ha det i jag form därför att diskutera dilemman kan man ju göra i det oändliga och så, men när man ska liksom ta fram sina egna känslor och se vad är det som skaver i mig och varför så får man konkretisera det.
Och det som var bra i cirkeln tycker jag det var ju nu vi fick de här dels hade vi en litteraturlista som grund med de här olika teman som vi kanske återkommer till. Men sen så fick vi också utifrån vad vi skrev, så blev vi lite pushad vidare med annan litteratur och det var jätte värdefullt därför att man fick tänka ett steg till.
Jag tyckte det var väldigt intressant att få borra ner i andra texter, andra kulturer, andras känslor för att beskriva just det här som vi sitter och jobbar med till vardags.
Vi kanske ska säga det också, liksom beskriva rent vad ska jag säga praktiskt vad hur organisationen av forskarcirkeln såg ut.  Så vi hade alltså yrkesverksamma från biblioteksfältet inte bara bibliotekarier utan verksamhetsutvecklare och chefer från hela landet som var då uppdelad i vi hade fyra grupper, jag hade 2 grupper och sedan hade Anne Kaun en grupp och Mikael Forsman en grupp och där då grupperna träffades  vid 5 tillfällen Och ägnade sig åt gemensam textläsning av litteratur som då vi som var ledare för cirklarna hade valt och gemensamt det en gemensam diskussion av de texter som växte fram under kursens gång.
Texterna var indelade i några olika teman som alla berörde digitalisering, men men från lite olika, kanske lite liksom kanske oväntade perspektiv.
Så att vi hade, vi hade ett tillfälle som behandlade just den praktiska kunskapen och digitalisering och det var en sorts också, en inledning till det här sättet att arbeta på som vi använder oss av i den här kursen som ju är ett sätt att arbeta på en metod som Centrum för praktisk kunskap och Södertörns Högskola använder i många olika sammanhang i många olika kurser. Just det här att man bearbetar en konkret situation genom att gestalta den i text och där personen som skriver den är närvarande i texten som ett berättarjag som man skriver den i ett jag perspektiv.
Så så praktisk kunskap och olika kunskapsformer var ett tema och sedan hade vi digitalisering och känslor som tema också där vi pratade om för det.
Det som är kanske lite förvånande är ju att det dyker upp väldigt mycket känslor i de här texterna. Det är förvånande, kanske eftersom digitalisering är ett ganska torrt tema i sig, men det dyker upp väldigt mycket känslor. Är det någonting ni vill …
Det var intressant tycker jag därför att man är ju van att digitaliseringen väcker känslor. Jag menar behöver bara jobba på en IT support så vet man hur mycket frustrerade människor man träffar på där. Men, men den här texten som vi läste då som lyfter fram alltså vad är det tillåtet att känna i den kultur som jag befinner mig i?
Alltså, vad får jag känna kring olika saker och vad får och vad får jag uttrycka utav det som jag känner. Det var väldigt intressant.
Jag ska då flika in att den texten vi läste till det tillfället. Det var Marta Nussbaums Emotioner och mänskliga samhällen heter den texten.
Någon annan som vill säga någonting?
Ja, ja, jag håller verkligen med om att både arbetet med texten och arbetet med digital utveckling väcker känslor.
Och i min text och det jag var upptagen av, det var känslan av skam.
Och det grundade sig på ett mail som jag inte hade besvarat ifrån vår it-avdelning.
Det här var oerhört tillfredsställande att få fördjupa sig vari den här skammen bestod. Och det landade ju i för mig väldigt mycket i en reflektion kring olika typer av kunskap alltså och som vi då fick fördjupa oss i. Den kunskapen som jag uppfattar att man förväntas ha som är en klar kunskap. Den är så att säga färdig och sen den kunskap som jag uppfattar att vi arbetar med i vårt dagliga arbete som mera liknar Cusanus bild utav kunskap, någonting som vi så att säga erövrar och sen bortom det så finns det något nytt att erövra, alltså inte icke kunskap utan en kunskap som hela tiden utvecklas. Och det tänker jag det var.
Jag skulle vilja säga att det var avgörande för mig och min syn på mitt eget arbete med digital utveckling eftersom vi inte är utbildade i detta utan vi prövar oss fram.
Ska säga, det här är att resonemanget om Cusanus hämtar ju du från Jonna Bornemarks bok Det omätbaras renässans.
Så känslor och digitalisering var ett tema och sen så hade vi också etik och integritet och digitalisering som ett tema.
Är det någon som vill säga någonting om det?
Det var det avsnittet som vi också läste den här om samtalet i en digital tid, precis därför att det kommer ju in på lite grann det här hur interagerar vi med varandra och hur mycket lämnar vi ut?
Det där. Vad heter hon Sherry Turkle, precis, som har forskat på ungdomar och studenter och vad som händer när man när man alltid är upptagen med sin mobiltelefon och hur mycket koll man måste ha på vad alla andra gör och att man måste liksom ha fullständig koll på andra om man bryr sig inte vilka som har koll på en själv så.
Och sen den här intressanta passusen som studenterna hade då att att om de sitter runt ett bord ett helt gäng så kan alla fördjupa sig i sina telefoner bara 3 tittar upp och har ögonkontakt med varandra, så det uppstår nån sorts kultur i det här sammanhanget också som vi som jag tyckte var intressant.
Tanken var alltså att genom att titta på den här gestaltade situationen ur olika perspektiv ur olika vinklar att använda samma situation, men titta på den ur olika perspektiv så kan den här situationen uppenbara inte bara vara just den här situationen handlar om utan även mer allmängiltiga aspekter och belysa på vilket sätt digitalisering är ett relevant eller brännande eller svårt i biblioteksfären i biblioteksverksamheten.
Precis och jag tänkte också bara kort säga någonting om den här titeln på forskarsalen skeptikerspåret så att det leder ju tankarna till att det här är en forskarcirkel där vi ägnar oss åt att gnälla över allting att vi  tycker det är dåligt med digitalisering och det är klart att det fanns utrymme för att uttrycka kritik naturligtvis.
Eller ja, det att undersöka det som skaver men  det viktigaste med det här med att vara en skeptiker i det här sammanhanget är att det handlar om en undersökande hållning att man tar någonting, en situation som är obekväm och där man där man kanske har väldigt starka känslor i olika riktningar man kanske känner skam och just därför inte kan i situationen är det svårt att ha en undersökande eller liksom en reflekterande hållning.
Men med skrivandet med hjälp av skrivandets distans, så kan man få syn på saker och få chans att också sätta sina egna känslor och sina egna reaktioner i perspektiv.
Så det här handlar inte om att liksom att sitta och gnälla tillsammans, utan det handlar om att få chans att undersöka vad. Vad betyder det här? Vad är det här? I själva verksamheten?
Så så det och och just det skeptiker det ordet skeptiker kommer från grekiskans ord för undersökning skepsis så att det finns en etymologisk koppling där.
Giovanna. Du skriver i din essä att det var skönt att få tänka på något utan att behöva komma med en lösning.
Kan du förklara vad du menar med det?
Ja, jag känner att jag suckar bara du säger det av lättnad. Alltså. Jag tänker att i vårt arbete och särskilt nu och särskilt i digitala sammanhang, så förväntas vi lösa problem i annat fall Så kan vi inte, eller så blir det då den här bristen på kunskap eller bristen på svar i ett dilemma om man är bekväm att arbeta med att med ett dilemma om man kan stå ut med att det inte ger ja och nej svar, så finns just den här möjligheten att reflektera att komma vidare.
Och paradoxen blir att i det här dilemmat där det inte förväntas få några svar hittar jag många fler lösningar inom mig än vad jag gör i andra sätt att reflektera eller andra sätt. Det ska jag inte säga andra sätt att titta på problem, så för mig var det väldigt frigörande och jag drog mig också till minnes att vi på en tidigare arbetsplats arbetade regelbundet i chefsgruppen med veckans dilemma som vi fick dela med oss av och där det var absolut förbjudet att har med svar. Det är någonting väldigt välgörande med det faktiskt.
Är det någon av er andra som vill säga någonting om just den aspekten av det sättet på vilket vi arbetade på, att det var inte lösningsorienterat utan det var reflektionsorienterat.
Jo, men det är bra därför att annars är man ju väldigt lösningsorienterad och man slänger sig på alternativa lösningar i stället för att titta på vad är problemet? Och vad är min roll i det problemet? Det är väl en utmaning, särskilt i en grupp med bara chefer.
Det märkte jag. Det blir väldigt lätt så att särskilt om man har någon annans dilemma att man gärna vill träda in, hjälpa till så.
Så man får sitta på händerna eller vad man säger för att inte komma med konkreta goda råd.
Och det kunde man ju märka när vi satt i grupperna också och diskuterade det att någon hade ett dilemma och pratade om det. Då satt ju vi andra och hittade lösningar på det och ställde frågor kring, har du tänkt på det? Har du tänkt på det? Har du läst det? Och så där i stället för att bara vila i tanken.
Och så var det.
Anne du forskar ju om digital kultur och automatisering och sådana ämnen inom ämnet Medie- och kommunikationsvetenskap. Så du du tog ju dig an det här med en forskarblick och vad har forskarcirkeln gett dig som forskare?
Det blir lite längre nu en liten längre berättelse, men jag hoppas att det ändå that it makes sense, i alla fall. Jag har forskat rätt mycket senaste tiden om digitalt arbete om vad det är, vad det innebär. .
Och det finns det en inomakademisk diskurs om alla möjliga sätt att jobba med digitala medier som inkluderas i diskussioner kring digitalt arbete, så det varierar från arbetarna i Foxconn fabrikerna i Kina som tillverkar våra iphone till såna som jobbar på datacenter som vaktar den nya oljan data, men även personer som jobbar på olika gruvor och tar fram mineralerna som också behövs till våra digitala medier.
Och då är diskussionen har det blivit förberett när vi snackar om digitalt arbete? Har ni någon analytisk innebörd nu? Fortfarande ger det oss någonting att prata om digitalt arbete och inkludera just allting som har på något sätt att göra med digitalt arbete, även det digitala media.
Att jag och i forskarcirkeln då har jag lyssnat på alla berättelser om vad ni gör på jobbet, de olika dilemman och så vidare.
Och tänkte det här det är också digitalt arbete som man utför på biblioteken och då är det inte det ordagranna digitaliseringsarbetet att man digitaliserar böcker, tidningar och så vidare. Men ett väldigt speciellt digitalt arbete, ett digitalt arbete som är vårdande omhändertagande.
En slags care work för digitala Media, nämligen att jobba med de som är lite utanför det stora digitaliseringsprojektet det är människorna som har kanske inte tillgång till vissa digitala medier som kommer till bibliotek som har svårighet att hantera digital media och det jag har tänkt väldigt mycket om just det där omhändertagande digitala arbetet som utförs på bibliotek och som är så viktigt när allt i samhället ska fungera med hjälp av digitala media. Och det kommer jag tänka lite mer kring och också kommer försöka teoretisera just om omhändertagande vårdande digitala arbetet på biblioteken, så det var väldigt inspirerande.
Ja tänkte just säga att det är att flera av dilemman som har dykt upp handlar just om att det kommer personer till biblioteken som har helt enkelt problem med olika digitala tjänster som kanske inte ens är bibliotekets digitala tjänster, alltså inte bibliotekets appar och så.
Utan, det kan vara att någon kommer in med sin bankdosa och kan inte använda den och har blivit hänvisad till biblioteket av banken själv. Så och då är dilemmat. Är det här någonting som biblioteken har ansvar för att hjälpa till med och lite grann? Hur har det blivit så här och vad kan vi göra? Så det är ett vanligt förekommande dilemma att biblioteket har blivit en plats för någon sorts generell IT-support.
Och också att man ska kunna tekniken och alla apparater därför att även bibliotekens tjänster finns i mobilen när man laddar ner e böcker till exempel. Och då måste man ju kunna det också olika varianter.
Precis och där var det ju också mycket diskussion om att man måste kunna dem samtidigt som det inte är biblioteken som heller äger så att säga apparna utan när det uppstår problem så är det en tredje part som egentligen äger det problemet. Så det blir också när en komplicerad infrastruktur kring de här digitala tjänsterna också som biblioteken då också är beroende av.
Jag tänkte det var ju 3 forskare i det här, har ni hört någonting om Mikael vad han tittar på, och det är intressant att se vad i våra texter och i våra gruppdiskussioner ni sitter och sneglar på?
Anne, vet du någonting om vad Mikael funderar på?
Vi har ju pratat rätt mycket om olika aspekter. Jag tror han är väldigt intresserad också i själva inramningen digitalt först som ett projekt och vad det innebär vad det inkluderar, vad det exkluderar. Så jag tror han kommer nog titta på det och hur det sen helt konkret översätts i det dagliga arbetet på golvet.
Han var ju inne lite på det i sin föreläsning också. Det här med måste alla med på tåget. Då har vi en uppfostrande roll också och så.
Ja, han är ju också intresserad av själva begreppet digital kompetens som är ju väldigt centralt i den här i den här digitalt först satsningen som ju handlar vad jag har förstått mycket om att man ska. Man ska så att säga höja bibliotekspersonalens digitala kompetens så att också de kan hjälpa till och höja med medborgarnas digitala kompetens, att det ska liksom bli en sådan effekt.
Men du då Stina är forskare också? Vad tittar du på när du tittar på oss?
Kerstin. Tack för frågan.
Jo, men jag intresserade mig väldigt mycket för språket i de här i de här texterna och vad det var för ord som återkom och liksom vad det var för dilemman kring språket, för jag uppfattar det som att i alla fall i mina grupper så fanns det väldigt mycket ambivalens kring det språk i vilket de här digitaliserings den här utvecklingen och de här projekten formuleras så att det var flera av deltagarna som till exempel använde sådana här uttryck som att ligga i framkant och att det var någonting som var väldigt viktigt att deras verksamhet skulle ligga i framkant.
Och att de hade en ambivalens kring att uttrycka till exempel att säga nej till att någon skulle få vara med på länk när de skulle genomföra en utbildning.
Kan får jag säga nej till det får jag säga att det är viktigt att alla är på plats eller ligger vi inte i framkant då och och det finns även den här aspekten om språket som också finns i titeln där med digitalt först att vara före att vara bäst så.
Och så att jag funderar på om det finns en slags tävlingsdiskurs här som det här som digitalisering ramas in i och som möjliggör vissa typer av handlingar och som också ger upphov till vissa sätt att känna på till exempel den här misslyckande känslan och den här skamkänslan.
Har det att göra med den här tävlings diskursen på något sätt, alltså att man förlorar, man riskerar att förlora eller man riskerar att hamna efter eller bara vara uträknad så att säga om man inte hänger med så att säga är med på det här tåget. Så att jag tittar på det ur ett språkfilosofiskt perspektiv och tittar just på de här orden och jämför de här orden som kommer så att säga mer uppifrån i hur projektet digitalt först formuleras. Och så jämför jag de orden med de orden som kommer underifrån, alltså de orden som deltagarna själva använder när de ska beskriva sina, gestalta sina situationer, till exempel bankdoseman, och då tänker jag på Annes begrepp om digitalt, digitalt arbete och omsorgsarbete då, care work, att den här bankdosemannen som blir en persons ärende att ta hand om att det är ett ord som liksom kommer underifrån så att säga eller kommer ur praktiken själv. Det funderar jag på.
Det är lite så här new public management utav de här orden först och bäst och världsbäst och alla alltså.
Ja, du visst det är konkurrens eller marknadspråk, absolut det är det.
Ja, Giovanna vill in här.
Jag tänkte att jag blir så himla upptaggad av det här, för det är så inspirerande. Det är ju, tror jag också en diskrepans mellan det som är bibliotekens förväntade uppdrag som kommer uppifrån med liksom digital utveckling och digitalt först, jag håller verkligen med om de här ordens hur de landar hos oss eller hos personalen som arbetar med de här frågorna på biblioteken. Det finns en diskrepans där.
Vi arbetar med någon typ egentligen av mer som sagt var ett omsorgsarbete, en digital folkbildning en väldigt eftersatt typ utav digitalt arbete.
Man kan också säga så här att de resurser biblioteken får för det här, trots att förväntningarna är skyhöga så är de minimala, alltså de datorer som finns i biblioteken som våra låntagare ska använda. De kan vara 10 år gamla, de är det sämsta, det är de mest eftersatta i den tekniska apparaturen i hela kommunen, så ja. Kanske tävling, men också mycket en form av cynism över, kan det bli i gruppen över de här uttrycken och över vad vi faktiskt gör. Och vad vi faktiskt får för verktyg att arbeta med det, det som vi ska göra.
Ja, det är svårt om man inte har verktyg och jobba också. Och jag känner också att det tar väldigt mycket tid, många upplever att det tar, slukar mycket tid ifrån det som man tycker är kärnverksamheten och det är vi också inne på det som man ofta pratar om det här att vi lever i ett samhälle där vi ockuperas utav det som händer på något sätt och bibliotekets kärnuppdrag, till exempel att tillhandahålla fri information och till exempel öppen vetenskaplig data eller tillgång till medier av olika slag. Att de bitarna hinner vi inte riktigt med och det hör man ju ofta i såna här dilemmadiskussioner som jag förstår.
Du är Kerstin, vill du berätta om ditt dilemma i din i det du arbetar med din text.
Ja alltså, det var ganska luddigt och svårarbetat. Jag studsade direkt när jag fick det här uppdraget Digitalt Först med användaren i fokus. Det är ju ett väldigt obekvämt namn och då reagerar man på digitalt först i förhållande till vad då? Ska vi vara världsbäst eller är det för att det är så viktigt.
Och när man då jobbar i en kontext där är det människan som är viktig och det finns andra värderingar som är viktigare än allting annat, alltså mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, informationsfrihet och sådana saker. Och att ha tillgång till, att alla människor ska ha tillgång till det här, så är just det här att digitalt först det är väldigt obekvämt. Och då blir det så här att det är fortsättningen på, det heter ju med använder användaren i fokus och då tycker man att ja men nu är man i alla fall inne på människospåret, men då är ju det också ett dilemma därför att om en människa är i fokus kan man ju vara det på olika sätt och vi har ju sett det under digitaliseringens gång att ifrån början var det bara möjligheter och man ville att alla skulle få den här möjligheten. Man ska kunna prata med sina barnbarn som är i Australien och de här vinsterna som man har rent personligt av att man kan det digitala.
Men sen har vi kommit i ett sådant läge då med organiserad global brottslighet och det sitter människor lite här och där i världen och stjäl stackars människors pengar som inte är riktigt digitalt delaktiga därför att de kan inte genomskåda vad de blir utsatta för. Och den här medvetenheten som man behöver ha, man behöver ha en fördjupad kunskap om inte det digitala i sig, utan vad det digitala gör med människan.
Och jag skrev lite grann om då och då tyckte jag att det var lite befriande att läsa många utav den här litteraturen då på både var det digitala möjliggör för människor i ett utanförskap att man kan få uppleva andra världar. Till exempel när vi läste den här. Vad heter den Anne om de här damerna som går på boxning på biblioteket som spelar dataspel? I ett utsatt område i New York och vad det innebar för dem, men också vad boxning innebar för den amerikanska kulturen i stort. Bowling tror jag du är inne på Kerstin. Ja bowling förlåt bowling. Vad heter boken Anne? Bowling alone. Ja Bowling alone. Ja, jag kommer ihåg fel titel. Det var fel b.
Nej men alltså man ser vad olika kulturer kan innebära för någonting och likaså den här Nussbaum som vi pratade om förut. Vilka känslor får man ha i det här sammanhanget och hur kan vi upprätthålla någon sorts integritet och en av de viktigare frågorna hamnar ju liksom i integritetsfältet, därför att det är så viktigt.
Det är så viktigt, speciellt i ett bibliotekssammanhang som har det här demokratiska uppdraget i samhället och som ska verka för fri åsiktsbildning och för intresse för kultur och kunna ta del av information och litteratur och sånt så då är de bitarna viktigare än mycket annat och då blir det här digitalt först, krockar lite grann med det. Men nu hette projektet så och vi lät det fortsätta att heta så och så förvaltar vi det på något sätt.
Jag tänkte på det du sa om att det digitala eller digitalisering har gått från att innebära en möjlighet till att och sen beskrev du en ganska komplicerad liksom problembild med den typ av brottslighet man kan bli utsatt för och så där.
Men jag tänker också på att det digitala gått från att vara en möjlighet och någonting som öppnar upp saker till att också vara ett sorts minimikrav, att en viss digital kompetens som viss digital närvaro är liksom nödvändigt för att man ska kunna delta fullt ut i samhället och vara liksom en medborgare fullt ut. Det är många saker som man inte, liksom så att man blir utestängd ifrån om man inte har en grundläggande digital kompetens och det är också någonting som har blivit tydligt för mig att det ligger på bibliotekens bord till i väldigt stor utsträckning att så att säga vara den där kontaktytan eller den ytan där de här medborgarna kan få hjälp med att skriva ut saker om de inte har en skrivare, får hjälp med att läsa en hemsida, instruktioner på en hemsida, om de behöver blanketter från Skatteverket eller ja sådana saker så att och det är ju ett enormt viktigt och ganska tungt uppdrag som biblioteken så att säga har fått i knät, kan man säga.
Ja precis, som de förvaltar också och biblioteken är ju öppna. De är på småorter så är ju biblioteken kanske det enda som finns som är öppet där man kan ses och mötas.
Precis, jag tänkte också säga att det är inte så förvånansvärt när vi pratar digitalisering, att vi kommer till konkreta platser, alltså som bibliotek. Även om vanliga föreställningar kring internet och digitalt är så immateriella. Det är molnen som svävar över oss och så vidare. Det mesta som har med digitalisering att göra är väldigt materiellt, och då blir det ju ännu viktigare med sådana konkreta platser. Det, man kan till exempel få hjälp med det digitala på bibliotek och det läser vi en till bok i vår grupp som heter Palaces for the people, och där diskuteras just bibliotek som social infrastruktur. Och om man då har den där sociala infrastrukturen och en digital infrastruktur som kommer ihop så blir ju biblioteken perfekt case att diskutera sådana här frågor.
Precis att det var flera gånger vi återkom till liksom erfarenheten från dem som står på bibliotek golven av att det kommer folk liksom som kanske har ett supportnummer att ringa men som har valt att inte göra det därför att de vill träffa en person, så att det här att vilja träffa en person att kunna sitta ner tillsammans och titta på hur ser det ut på skärmen när du gör det här som du säger det digitala är digitalt å ena sidan, men det är också väldigt fysiskt konkret att man har den här skärmen framför sig. Man har den här bankdosan i handen och det handlar ganska mycket om att lära sig hantera de här grejerna också och hantera den här visuella informationen liksom, så att den här platsen där man kan sitta ner och göra det och när man kan träffa människor som kan hjälpa en att göra det är ju otroligt viktig.
Ja digitalisering var ju den här cirkelns tema.
Och ungefär mitt i cirkeln eller ja, men en bit in i alla fall i cirkeln så kom ju Coronapandemin och vi hade planerat att ha vissa träffar redan i utgångsläget så att säga digitalt, men vi hade också planerat att ses i rummet och ha och ha samtal i rummet, men då fick vi alltså ställa om och ha resterande och träffar digitalt i Zoom, samtidigt som alla deltagare på olika sätt då fick ta hand om en massa problemlösning kring den här nya situationen, och fick också arbeta väldigt snabbt med digitalisering på olika sätt i sina yrken.
Så att jag tänkte bara fråga er kanske först och främst Giovanna och Kerstin, hur ni upplevde att ha den här cirkeln i gång samtidigt som pandemin hände så att säga eller den händer ju fortfarande, men började hända.
Ja egentligen så förtydligar det den situation som jag tycker att vi befinner oss i konstant, det vill säga att vi har en teoretisk förväntan på oss vad gäller digitalisering och sen har vi en praktisk situation som vi behöver arbeta med till vardags. Och här blev det verkligen. Det blir så synligt och det blev så intressant att formulera sig kring det i text, så arbetade jag med dilemmat kring en digital utvecklingsplan som jag förväntades producera i ett Excelark utav vår IT-avdelning, samtidigt som då allt det här hände och det enda vi kunde arbeta med det var det digitala nästan i vissa perioder alltså. Vi fick ersätta ganska många av våra aktiviteter med digitala aktiviteter både internt och också visavi våra låntagare.
Så det var om man får säga att en pandemi kan vara nyttig, det får man absolut inte, men i det här fallet bidrog pandemin till att synliggöra detta.
Dessa två spår som vi arbetar med, det pågick en enorm utveckling under ytan som var från dag till dag som var från case till case. Okej, nu kan vi inte. Nu kan vi inte mötas. Vi möts digitalt eller nu gör vi så att vi skickar ut sms poesi till alla eftersom vi inte kan ha våra poesicirklar längre alltså samtidigt som vi då förväntas tänka digital utveckling i ett Excelark.
Och samtidigt som många behövde fortsätta att komma till biblioteken då och ställa frågor. Att få det här mitt i cirkeln var ju lite intressant. Vi hade ju ändå planerat in ett par digitala träffar i cirkeln och eftersom det här hade medlemmar över hela landet så var det ju väldigt många som plötsligt slapp resa då någonstans för att delta så att på det viset var det ju bekvämt att man hade digitala verktyg och kunde göra det.
En annan aspekt som jag tänkte på lite grann, det är ju det här med position i rummet, för när man sitter på Zoom sitter ju alla framför dig som lika stora fyrkanter. Men när man sitter i ett rum så, jag vet att någon gång när vi hade cirkeln på Södertörn så satt vi ett ganska stort rum och det var väldigt glest mellan alla, man skulle kunna trott att pandemin redan hade börjat, men då positionerar man sig så det var ett par som satt ihop där och så var det några där och så. Det blir ett annat förhållningssätt, men det blir ju också andra typer utav samtal och man visar andra typer av känslor än när man bara sitter med framför en dataskärm med alla människor framför sig. Så att det är på två sätt det blir på ett sätt blev det jämlikt med alla i samma situation, på ett sätt så den här dynamiken i en grupp uppstår ju inte riktigt på nätet.
Anna, vill du säga någonting om hur det var från ditt perspektiv.
Ja nej, men jag kommer att tänka på det som har talats om mer kontextkollaps också, alltså när man rör sig i digitala utrymmen. Att när man har Zoomseminarier så sitter man kanske i sitt kök, i sitt vardagsrum eller sovrum beroende på hur mycket plats man har också. Och att man inte har på sig sin seminariemask så tydligt som när man kliver in på ett universitetscampus till exempel, så det är också en annan sak som man fick hantera.
Hur känns det att vara seminarieledare medan jag sitter i mitt sovrum och är egentligen kanske bara påklädd på min överkropp som man har skojat så mycket om och så vidare, men hela hela den biten och hur separerar jag olika områden i mitt vardagsliv och på vilket sätt markerar jag nu att jag är fortfarande seminarieledare även om vi inte har den där rumsliga markering längre som du beskrev? Men samtidigt är det ju också intressant att lyssna på hundar, husdjur och se in i vardagsrum och så vidare. Det är ju också givande på ett sätt.
Att ha den här kontextkollapsen, det flyter ihop på något sätt, men det var ju väldigt utmanande att det var mycket på en gång och det händer väldigt snabbt och man fick vara kreativt och så vidare så.
Och sen kanske det går bra i en sådan roll som jag har då som projektledare som kan jobba mycket på distans.
Men är man då till exempel chef för ett stadsbibliotek? Man ska hålla öppet, man ska se till så att alla människor kan hålla avstånd och det ska vara rena tangentbord och det ska vara Utrustning av olika slag och så här det blir ju en mycket större omställning och sen det här att hitta de här alternativen, digitala alternativen till det fysiska som man är van att jobba med. Det är både nyttigt och svårt att göra det.
Har pandemin påverkat hur ni tänker om digitalisering i ert yrke. Det var ju inne på det lite grann Giovanna, kanske att om jag förstod det rätt så beskrev du det som att pandemin kunde göra det som ingen digital utvecklingsplan i världen kan göra, nämligen att det tar fram folks kreativitet, kreativitet att det blir en konkret problemlösning.
Hur gör vi när vi inte kan ha den här poesikvällen? Jo, men vi kan ju använda det. Vi kan ju använda sms vi kan skicka ut sms, vi har poesi via sms och så har du några andra tankar kring hur den här pandemin har liksom påverkat just digitaliseringsaspekten i ditt yrke?
Ja, jag är säker på att ganska många fler verksamheter kommer att genomföras också digitalt. Jag tror också att många har fått blodad tand på att göra små filmer och digitala boktips och allt det tror jag kommer att vara kvar. Jag tror att vi kommer att ha en kombination av så att säga levande och digital verksamhet i fortsättningen också visar vi våra låntagare. Sen måste man ju vara aktsam och varsam för att se hur mycket av detta tas emot.
Hur många kan hantera den här typen utav teknik idag? Vi pratar ju fortfarande om en målgrupp som inte är jättedigital och där har vi väl varit extremt entusiastiska när vi har lagt upp mycket filmer på sociala medier och så. Men hur många av våra äldre till exempel kan titta på detta? Så det behöver vi ju fortfarande liksom komma i kapp med så jag tror att vi har en högre nivå av verksamhet digitalt samtidigt som vi har vårt folkbildningsuppdrag som ligger kvar och är jätte jätteviktigt.
Men jag tror att det här har varit en jag skulle vilja säga också självförtroendestärkande period för många medarbetare som har känt att vi ligger efter och som inte riktigt har förstått uppdraget, det måste jag säga. Uppdraget har inte varit tydligt. Det digitala uppdraget biblioteken har.
Nu har vi bara jobbat utifrån de behov vi sett och det har gått jättebra så vi har skapat vårt eget uppdrag och det tror jag att vi har med oss stärkta härifrån. Jag tror också att kontoren kanske inte kommer att ha samma tydliga funktion vi kommer att fortsätta se oss digitalt. Det kommer att vara möjligt att ha många fler möten utan att resa och så, men det gäller ju det hela samhället tänker jag.
Vi har också vant oss vid att ta till oss kunskap digitalt. Vi såg ju då under pandemin, jag tror vi har typ 24 mars eller något sånt där brytdatum med digiteket.se, som fick ställa om utifrån de behov som vi såg på folkbiblioteken.
Att ge den typen av kunskap. Hur gör man sån här verksamhet digitalt och användningen av Digiteket gick ju upp i skyn högt ifrån det datumet och uppåt och i dagsläget så är det ju 80% av all bibliotekspersonal som har ett konto som har gjort någon kurs på biblioteket eller på digiteket.se. Så det här är ett behov av kunskap och att fortsätta att utveckla sig i det här området ser vi att pandemin har bidragit till.
OK.
Samtalet går mot sin avslutning nu, men det passar sig väl att prata om framtiden när vi avslutar samtalet och en fortsättning som kommer på den här forskarcirkeln det är ju att det kommer komma ut en bok en antologi med några av essäerna några av texterna från deltagarna i den här forskar cirkeln och även texter från mig och Anne och Mikael Forsman. Så den kommer att komma ut, vi ska ha ett releasesamtal om boken i början av december, så vi håller på att jobba med den just nu. Men jag tänkte också vända mig till er andra och fråga hur ni tar med er forskarcirkeln i er verksamhet här fram över.
Kan börja med Kerstin
Ja att fortsätta att tänka i det här sättet att bearbeta dilemman, alltså att konkretisera dem, skriva dem och hitta olika aspekter på dem. Också sen rent praktiskt inom projektet så kommer vi att försöka och bygga en digital kurs utifrån de här erfarenheterna utifrån de olika föreläsningarna som vi har och den litteratur som ni har tipsat om. Också för att för att det är många som efterfrågar en metod för problemlösning eller för att gestalta digitala dilemman. Så det är någonting som jag tar med mig härifrån.
Giovanna
I mitt personliga fall, så har en form utav dålig självkänsla kring de här frågorna verkligen brutits. Jag har inte varit skeptiker i den bemärkelsen att jag har varit misstänksam eller ovillig att utvecklas digitalt, men jag har varit oklar över vad som förväntas och den oklarheten den är för mig borta skulle jag vilja säga. Det är vi som äger frågan på ett annat sätt tänker jag nu åtminstone på den arbetsplatsen där jag är nu. Jag tycker att mitt vårt sätt att formulera oss kring det får vara det som gäller nu.
Jag har fyllt i den digitala utvecklingsplanstabellen och den blev jätte lång.
Och ingen, särskilt inte IT avdelningen förstod, men då blir det jag som får förklara istället för tvärtom.
Tack, så det har betytt jättemycket vill jag verkligen säga.
Anne, vill du säga något?
Ja, alltså. För mig var det ju först och främst spännande att lyssna på alla dilemman och se dem som ett forskningsobjekt lite grann och tar de med i min forskning ooch hur jag kan teoretisera de. Men jag tror jag kommer också testa. Jag kommer testa skriva ett dilemma från mitt vardagsliv på jobbet själv, för jag tror verkligen att det är väldigt givande att ge sig själv tiden till reflektion och sen hitta i litteraturen anknytningspunkter utan att kanske lösa upp dilemmat. Men bara för att kunna se det från olika perspektiv.
Fint bra.
Och du då?
Men tack Kerstin, det är bra att du släpper in mig i samtalet också. Jag tänker inte på det själv.
Jo, men jag arbetar ju med den här antologin. Jag är redaktör för antologin så jag sitter och läser de här texterna igen och noggrant och det är en sak som slår mig är att det liksom kanske finns också i den här titeln skeptikerspåret en tanke om att det handlar om att uttrycka teknikfientlighet på något sätt. Och så är det verkligen inte alltså. Jag har lärt mig. Jag har lärt mig att bibliotekspersonal verkligen är liksom ska jag säga enormt intresserad av och reflekterande kring vad vi som samhälle kan göra med de här tekniska möjligheterna och vad vi bör göra med dem och ser på ett sätt som är väldigt intressant för väldigt olika möjligheter och problem kring den samhällsutveckling som vi befinner oss mitt i. Så att jag har lärt mig oerhört mycket om samhället, bara genom att läsa de här dilemmatexterna, alltså, vad är det? Vad lever vi i för samhälle nu? Vad är och vad? Vad står vår demokrati inför för utmaningar för det är som att den här platsen, biblioteket som jag som person har en väldigt stark relation till.
Jag har tillbringat väldigt mycket av min tid, min uppväxt på bibliotek och alltid älskat att vara på bibliotek och att få en annan blick på den här platsen. Hur viktigt det är att den här platsen finns och vad som händer på den här platsen är verkligen någonting som jag kommer att ta med mig som jag kommer att tänka mer på.
Men då så då vill jag säga tack till er till Kerstin Olsson till Giovanna Jörgensen och till Anne Kaun för att ni var med och samtalade med mig idag. Så ja. Tack för det.
Tack så jättemycket.
Tack.
Tack så mycket.