Fyrdimensionell högläsning

Fredrik Holm: Vi hälsar välkomna till Halmstads stadsbibliotek där jag Fredrik Holm, Karolina Duraffourd och Marie Gerhardsdotter Bloemer ska berätta om vår satsning som kallas Familjetisdag, en språkfrämjande insats för hela familjen. Vi börjar med varifrån vi fick inspirationen. Vill du berätta om det, Karolina?

Karolina Duraffourd: Ska jag berätta?

Fredrik: Ja.

Karolina: Det var på Litteralund, där ”Läsa för integration”, det vill säga Läsfrämjarinstitutet, medverkade. På Litteralund fanns många olika seminarier, men detta kändes annorlunda. Man skulle inte bara sitta och lyssna. De gestaltade en saga. Vi fick delta och alla kände sig inkluderade på ett särskilt sätt. Redan där såddes ett frö i mig att detta var något betydelsefullt.

Fredrik: Senare kom Malin, Marlene och Per från Läsfrämjarinstitutet hit till Halmstad. Vi fick en metodutbildning i det de kallar fyrdimensionell högläsning. De fyra dimensionerna är boken, berättarrösten, improvisationsteater och medskapande. Efter detta bestämde vi oss för att använda metoden. Så startade vi Familjetisdag i Andersberg, vilket vi nu genomför varannan tisdag under både höst och vår, med stor framgång. 

Vi bör berätta hur en träff går till. Andersberg är ett område där få har svenska som modersmål. Vi vill stödja familjerna i att främja språket – alla språk men också svenska.

Karolina: Precis.

Fredrik: Vi är många som jobbar med det, men det finns några kärnpersoner. Vad är din roll i Familjetisdag, Marie? 

Marie Gerhardsdotter Bloemer: Jag är ateljerista och konstnär. Min uppgift är att fånga upp bildspråket. Vi främjar språkutvecklingen genom bildspråk och skaparlust, i kombination med de andra komponenterna i Familjetisdagar.

Fredrik: Hur går en träff till, Karolina? Vi håller på i ungefär två timmar, från halv fyra till halv sex. Vad är det första familjen får göra när de kommer?

Karolina: Vi åker från Stadsbiblioteket med mikrofoner och teknik. Sedan hämtar vi bananer och åker dit för att förbereda festsalen. Vi dukar långbord med skyddsdukar och ställer fram stolar. HFAB sponsrar oss med fika. Runt kvart över tre börjar det knacka på fönstren. Marie har förberett skapandeaktiviteten.

Marie: Det innehåller olika steg. Det är ett välkomnande skapande där deltagarna kan landa vid borden innan teatern börjar. Man kan arbeta med olika språkuppgifter i bildform som knyter an till teaterföreställningen som kommer att visas under eftermiddagen.

Karolina: När familjerna kommer är borden förberedda. Någon står vid dörren och välkomnar dem. Barnen kommer ofta med förväntansfulla blickar. De går inte in, de skuttar och glömmer att ta av sig skorna.

Fredrik: Och träffar kompisar.

Karolina: De vill gå rakt in och se om det finns en banan där. Man kan ta en banan och upptäcka vilket skapande som erbjuds eller börja måla direkt. Denna del varar en halvtimme.

Fredrik: Vi tillämpar drop-in eftersom vi inte har någon föranmälan. Det är öppet för alla. Deltagarantalet kan variera från 40 personer till ungefär 100, vilket är mycket men har fungerat.

Marie: Det är viktigt att påpeka att till skillnad från andra workshops kommer hela familjen. Det är inte bara barn, som det kan vara exempelvis på Stadsbiblioteket, utan här deltar hela familjen.

Karolina: Det är också tanken med metoden. Föräldrarna ska få med sig språk och man gör det tillsammans.

Fredrik: Precis.

Karolina: Det har också visat sig successivt att det blivit mer så. Föräldrarna sitter inte för sig själva och pratar utan deltar i skapandet.

Marie: Absolut.

Karolina: Klockan 16 börjar gestaltningen av den bok vi har valt.

Fredrik: Då dramatiserar vi en berättelse. Vi samlar alla deltagare och de får avbryta det de håller på med.

Marie: Inklusive föräldrar.

Fredrik: Exakt. Ingen får sitta kvar och dricka kaffe eller måla. Alla ska vara delaktiga. Vi har förberett en liten scen med bänkar och kuddar. Sedan dramatiserar vi en berättelse där vi enligt LFI-metoden inkluderar olika språk. Vi låter barnen och föräldrarna delta i föreställningen i den mån vi kan. Om man ska stoppa stenar i vargens mage efter att ha räddat Rödluvan och mormor, kommer barnen fram och lägger i sina fiktiva stenar. Alla får vara delaktiga. Vad tror du är det magiska med det, Karolina?

Karolina: Ibland köper vi in teaterföreställningar och ibland har vi våra fyrdimensionella föreställningar. Jag upplever att barnen är så vana vid det fyrdimensionella konceptet där de får delta, att de nästan blir rastlösa vid ”enkelriktade” teaterföreställningar.

Marie: De är en del av det tillsammans med oss. Det finns ingen barriär, de känner oss. Det är också en stor skillnad.

Fredrik: Om vi ska diskutera metoden för den som vill genomföra detta själv. Som Karolina nämnde tar vi med oss trådlösa mikrofoner och teknik från Stadsbiblioteket. Detta behövs särskilt där många personer kan samlas. Det kan bli högljutt med många små barn. Någon kan gråta eller bli rädd. Det är avgörande att ha förstärkning av rösterna för att nå fram. Detta är särskilt viktigt för personer som inte har svenska som förstaspråk. Eftersom föreställningen är på svenska skulle svårigheter att höra utgöra ett stort hinder för förståelsen.

Karolina: Absolut.

Fredrik: Vi försöker vara tydliga, men utan headsets och mikrofoner skulle det inte fungera.

Karolina: Vi behöver dominera rummet på detta sätt så deltagarna känner sig trygga.

Fredrik: Exakt. Formatet är ganska löst så vi behöver ha den ljudmässiga styrkan för att höras i rummet. Det är en framgångsfaktor.

Marie: Jag tänker också på metoden ni använder i teaterföreställningen. Jag deltar inte så ofta eftersom jag förbereder nästa skapande aktivitet, men ni fångar upp ordförståelsen hos barn och föräldrar. Om ni nämner ”varg” och ”sten”, frågar ni vad sten heter på flera språk.

Fredrik: Precis.

Marie: Då involveras kanske en vuxen eller ett barn som inte förstår ordet på svenska. Det väcker nyfikenhet och insikt om att ”aha, det heter sten”. På ett lekfullt sätt sker ett lärande kring språket.

Fredrik: Precis. Du beskriver något viktigt. Vi kan ibland hamna i en fälla om vi säger: ”Kan du säga varg på ditt språk?” Det kan finnas en laddning i detta: ”Är inte svenskan mitt språk?” Som du sa frågar vi istället om någon kan ordet på flera språk eller på ett annat språk. Då undviker vi uppdelningen i ”ditt språk” och ”mitt språk”. Det finns många språk som vi delar i olika grad. Jag kan ingen arabiska men är nyfiken på det. Det skulle kunna bli mitt språk om jag lärde mig det. Det är bra att fråga efter fler språk, inte ditt eller mitt språk.

Marie: För att öka förståelsen.

Karolina: Det är viktigt att nämna att det kan finnas en rädsla eftersom man släpper kontrollen något när man bjuder in till delaktighet. Tryggheten i detta kommer med tiden. Berättaren har en viktig roll. Kanske sitter någon av oss i publiken och kan säga ”nu lyssnar vi”. Detta minskar springet. Berättaren säger ”du kan komma upp nu”. Annars vill kanske alla komma upp. Detta är också en förmåga som utvecklas med övning.

Marie: Det handlar om tillit till sin egen förmåga, men också till barnen och till deltagarnas förmåga. Syftet är grunden. Att det ibland tar en annan vändning än planerat är kanske inte det viktigaste.

Karolina: Vad är det viktiga?

Fredrik: Vi befinner oss fortfarande i en lärandeprocess. Vi har gradvis blivit mer avslappnade. Vi börjar behärska metoden, men är inte experter. Vi har lärt oss kontinuerligt och det är aldrig svårt att få frivilliga deltagare. Till exempel om vi har för få skådespelare och behöver någon som spelar den lilla grisen.

Karolina: Lilla grisen?

Fredrik: Lilla björnen. Om vi framför ”De tre små grisarna” till exempel. Det finns alltid någon som vill delta.

Marie: Ibland är åskådarplatserna nästan tomma.

Fredrik: Ja, ibland är det fler på scenen. Hanna är oftast berättare och gör det utmärkt. Hon håller tydligt i trådarna. Det handlar mycket om tillit. Du, Marie, är duktig på att ta fram rekvisita till oss, som också finns kvar efteråt.

Marie: Tanken är att skapa enkel rekvisita. Sådant man kan ta från skafferiet – kartong eller föremål hemifrån. Man ska inte behöva handla särskilt material. Enkel rekvisita som används i föreställningen, men som också bjuder in till lek och eget skapande. Oftast går skapandet efter teatern ut på att få göra egen rekvisita.

Fredrik: Det blir nästa steg.

Marie: Så att deltagarna kan ta med sig det hem. Vi har utvecklat det så att de får göra en liten scen av en skokartong där de kan byta rekvisita. Den tar de med sig hem och kan ändra rekvisitan beroende på vilken föreställning det är. Vi vill så frön och inspirera till att fortsätta med språkutveckling, inte bara på Familjetisdagen utan även i hemmet. Det är tanken.

Fredrik: Det är nytt för den här säsongen (våren 2024).

Marie: Vi får se, men det har fungerat bra hittills.

Fredrik: Våra kollegor Hanna och Miri som arbetar i Andersberg kom på den briljanta idén. Vi gör en scen första gången och sedan fyller man på med figurer från varje föreställning. Vi började med ”Den höjdrädda örnen Örjan” och då skapade de små örnar. Miri berättade att en mamma hade sagt att när barnet kom hem spelade det upp föreställningen i sin lilla skokartong för pappan som inte varit med.

Det är precis det vi eftersträvar – att berättandet ska fortsätta. Vi ser verkligen detta. När teaterföreställningen är slut vill många barn stanna kvar och fortsätta. När vi framförde ”Bockarna Bruse” och jag gick över bänken, fick du sitta kvar och vara troll i en timme. Alla ville vara Bockarna Bruse.

Karolina: De vill leka sagan och det är en stor vinst. Bara med ett tryne eller ett horn blir scenen mycket attraktiv efteråt. De vet att scenen också är deras.

Fredrik: Det är tanken, att ge barnen en scen att vara på, ett utrymme att verka och bli sedda i. Vi knyter fina band med både barnen och föräldrarna. Föräldrarna ser att vi tycker att deras barn är viktiga, vilket också är en framgångsfaktor.

Marie: Absolut.

Fredrik: Detta kunde vi inte ha förutsett, det uppstår spontant. Vid förra tillfället fick jag bära runt en flicka fyra varv runt lokalen och låtsas leta efter hennes mamma, trots att hon visste var mamman var. Det skapar fina möten.

Marie: Det blir relationer till slut. Det är fantastiskt. Vi har arbetat med detta ett tag och det är inte en enstaka föreställning eller workshop som snabbt avslutas utan en relation som byggs upp. Detta gör att vi kan gå djupare. De känner oss och vi känner dem. Vi känner varandra. Det fina är att man vågar ta ut svängarna mer, både i teatern och i skapandet. Angående skapandet är det viktigt för mig att alla får utrymme för sin kompetens. Därför har jag sällan en färdig idé om exakt hur något ska göras, utan presenterar förslag.

Fredrik: Just det.

Marie: Det är mycket viktigt. Vi har alla olika kompetenser och jag vill att alla får uttrycka dem. Det ska vara en lustfylld process som främjar språket. Ingen ska känna att de misslyckas om de inte skapar något fint. Det handlar om att mötas och samtala. Ett horn kan vara ett nytt ord, då börjar vi prata om det. Att få ta hem något till föräldern som inte var med skapar stolthet. Det är det viktiga, inte hur det blir eller vad det blir. Man måste ha tillit till barns och människors kompetens.

Karolina: Deras drivkraft blir så stark. De hittar inte bara på ord. Om de behöver beskriva ett öga vill de ha just ett specifikt öga. Drivkraften att skapa och delta är så stark att om de inte kan ordet försöker de förklara. De kommunicerar intensivt, vilket utvecklar interaktionen. Vi kan sätta oss bredvid dem. Åldersspannet sträcker sig från fem månader till tolv-tretton år.

Fredrik: Det är det som är roligt. Efter föreställningen finns ett mer avancerat skapande som Marie leder. Du har köpt in bra material att välja bland och har förslag på vad man kan göra. Senast handlade det om Örjan och då användes fjädrar. Man får skapa fritt, men vi erbjuder alternativ. Samtidigt serverar vi fika. Vi bjuder på frallor, vilket är något vi har lärt oss. I början hade vi mer sötsaker, men nu har vi gått över till frallor eftersom många är hungriga vid den tiden på dagen. Det är något vi har lärt oss – vi bytte från bullar till frallor. Vi har även bananer för att erbjuda något att äta.

Efter teatern pågår fikande, skapande och vissa väljer att spela teater. Vi är flera personer som arbetar med detta. Senast var vi sex-sju personer. Det krävs en del personer. När vi spelar är tre personer upptagna på scenen. Det kan fortfarande komma nya besökare så någon behöver stå vid dörren och välkomna dem, leda dem till föreställningen. Vi rör oss bland familjerna och sitter med dem. Vi sitter med familjerna, pratar och tittar. De får visa vad de gör. Många vuxna vill ha svenska kontakter och möjlighet att prata svenska med någon.

Karolina: Ja, det är tydligt.

Fredrik: Det är uppenbart att området är ganska isolerat. Det är ytterligare en positiv effekt som uppstår efter dramatiseringen.

Karolina: Ibland får deltagarna en bok efteråt.

Fredrik: Ja, det har vi numera nästan alltid. I början gjorde vi det bara ibland. Nu får de faktiskt boken. Det är också ett sätt att förlänga berättandet in i hemmen.

Karolina: Och ta med den.

Marie: Det är också intressant att se utvecklingen under de nästan tre år vi arbetat med detta. Från början var det bara barn som skapade, med viss hjälp av sina föräldrar. Nu kan man se föräldrar engagera sig lika djupt i processerna. Som du nämnde vill jag också tillägga att det fria skapandet ofta leder till fortsättningar på historien.

Karolina: Det uppskattar jag också. Det bygger på barnens fantasi “Vad hände sedan med örnen … kanske bygger de ett hus till den?”

Marie: Ja, precis.

Karolina: Eller en kompis.

Marie: Det kom ju kompisar vid senaste tillfället.

Karolina: Det är faktiskt ganska roligt.

Fredrik: De har sett och hört mer än vad vi har gjort.

Marie: Det är också positivt att det stimulerar fantasin och berättandet.

Fredrik: Ja precis. Det magiska med att sitta och göra något med händerna är att det blir naturligt att prata. Fokus ligger inte på att man ska samtala och hitta ord. Konversationen blir otvungen. Medan händerna arbetar pratar man samtidigt och ber om ”jag behöver ett limstift” eller ”jag behöver limpistolen”. Det blir socialt på ett naturligt sätt. Man behöver inte ha ögonkontakt. Man kan måla eller limma samtidigt som man pratar. Det blir avslappnat.

Karolina: Vi pratar om våra förberedelser. Vi väljer böcker och sagor som passar. Tiden för att öva in är begränsad, vilket är något man måste hantera, särskilt när deltagarna kommer från olika bibliotek som i vårt fall.

Fredrik: Det är en utmaning. Oftast brukar Miri ta på sig att skriva ett slags stolpmanus. Vi som ska spela brukar öva strax innan öppning. Det är också befriande. Vi är inga professionella skådespelare utan visar hur man kan leka med berättelsen. Det tror jag skapar en tillåtande atmosfär. Vi gör det bra förstås, men vi är inte proffs. Detta förmedlar nog känslan av ”det där kan jag också göra”.

Marie: Det bjuder in till delaktighet. Vi märker en ganska stor skillnad jämfört med inhyrda föreställningar där det ändå blir en slags barriär.

Fredrik: Till viss del. Vi har ofta valt föreställningar som bygger på delaktighet, som inte är för språktunga eller som är ganska fysiska. Men visst blir det annorlunda. Samtidigt är det roligt att kunna erbjuda även professionella föreställningar.

Karolina: Precis. Det är en annan kvalitet. När det gäller språkligt innehåll är det något att tänka på. Det är lätt att förlora deltagarnas uppmärksamhet om det är för mycket dialog och långa meningar. Svåra ord. Vi är inte rädda för svåra ord, man kan sätta upp ord på väggen som kan vara nyckelord, men för mycket intellektualitet kan bli problematiskt. När det blir för abstrakt. När vi har haft musik, som vi uppskattar, märker man snabbt att man återfår allas uppmärksamhet.

Marie: Och längden är viktig. Det är viktigt att föreställningen inte är för lång. Vi märker väldigt snabbt att efter 25 minuter …

Fredrik: Ja, det är max.

Karolina: 20 minuter är egentligen optimalt.

Marie: Sedan börjar de lämna föreställningen. Då märker jag att de kommer smygande till skapandeaktiviteten.

Fredrik: De flesta föreställningar är nog omkring en kvart. Om vi ska nämna några sagor vi har framfört är det ”Höjdrädda örnen Örjan”, som vi lärde oss när LFI var här för metodutbildningen. Vi har också gjort ”Tre små grisar”, ”Rödluvan och vargen” som är den längsta med egen musik. Vi har även framfört ”Guldlock” och ”Fyra hönor och en tupp”. Vi återanvänder föreställningarna med några års mellanrum, vilket skapar igenkänning.

Fredrik: Vad mer ska vi berätta?

Karolina: Vi har sex tillfällen per termin. Vi träffas varannan tisdag från februari till april/maj. Vi brukar ha en avslutning som blir lite festligare. Vi har haft cirkus.

Fredrik: Ja, cirkusskola har vi haft.

Marie: Och vi har kunnat vara utomhus då.

Karolina: Det är också mycket trevligt. Vi bör nämna hur långt ett tillfälle är. Det är två timmar, från 15.30 till 17.30.

Fredrik: Vad har vi lärt oss? Vad har fungerat bra eller mindre bra?

Karolina: Ljudnivån kan bli ganska hög. Det märkte vi senast också. Särskilt i början när deltagarna inte riktigt har vant sig vid formatet inför första gången kan det vara väldigt högljutt. Någon skriker, någon gråter, någon är glad och hoppar. Vi är i en stor festsal, vilket är en utmaning.

Fredrik: Ja, det är det. Vi har fått arbeta med detta. Det är en balans att låta barn vara barn och samtidigt hålla ordning. Man minns själv från barndomen hur inbjudande stora ytor var för spring.

Marie: Det uppmuntrar till det.

Fredrik: Vi har försökt begränsa springandet eftersom det blir stökigt, folk krockar, små barn blir påsprungna och större barn kan knuffa omkull de mindre. Vi märker att ju bättre relationer vi har, desto tydligare kan vi vara med gränssättningen. När vi känner varandra och pratar med föräldrarna: ”Nu vill vi inte att de springer.” Det är något vi fortsätter att utveckla. Vi lär oss hela tiden.

Fredrik: Om någon vill starta detta, vad vill vi förmedla till dem? Så att de tänker: ”Det här låter intressant. Det vill jag prova.”

Karolina: För det första har jag inte hittat någon bättre metod för att väcka intresse för språklek och böcker. Att böcker är levande och har något spännande över sig. Den energin är alltid givande. När deltagarna kommer till vårt stadsbibliotek känner de plötsligt igen oss. Det relationsbyggande som du nämner är avgörande i alla mellanmänskliga sammanhang.

Marie: Jag tänker också att man inte ska göra det för komplicerat. Teatern behöver inte ha avancerad rekvisita. Skapandet behöver inte använda dyrt material; skokartonger, äggkartonger fungerar utmärkt. Börja någonstans. Våga börja.

Fredrik: Och det är mycket givande.

Marie: Ja, det är fantastiskt. Det finns en stor tacksamhet i hela projektet.

Karolina: Efter varje tillfälle känner man denna meningsfullhet. Idag har jag gjort något som har nått fram.

Fredrik: Vi har inte intervjuat någon deltagare för ljudklipp, men det publicerades en artikel i tidningen Halmstad skriven av Krister Svan. Där har han intervjuat en av våra besökare som heter Borsra. Hon är tio år och vill bli skådespelare. I väntan på det läser hon alla barnböcker hon kan hitta. Här är ett citat: ”Jag har läst jättemånga bra. Och idag hoppas jag få komma fram och få spela lite teater.”

Karolina: Fint.

Fredrik: Vi har verkligen sett effekter av detta. Vi ska strax avsluta, men bör nämna att inspirationen främst kom från Läslandet Södertälje. Vi har också fortsatt att fortbilda oss. Vi har fått stor hjälp av Ordpalatset i Borås där vi fått metoder och kunnat besöka dem för att se hur de arbetar. Nyligen hade vi besök från Lesart i Berlin. Litteraturhuset hade också en metodutveckling. Vi lär oss kontinuerligt och plockar upp idéer från olika håll. Det är otroligt givande för en själv att arbeta med detta.

Marie: Verkligen.

Fredrik: Man utvecklas hela tiden och lär sig nya saker.

Karolina: Ja, och skapandet är mycket viktigt. Att ha någon som Marie som brinner för det. Det är också bra att våga fråga efter volontärer och få hjälp. Det finns många som vill hjälpa till men inte vet hur. En tredje viktig aspekt är att vi har haft Miri som talar arabiska och arbetar med oss. Den språkbryggan har varit ovärderlig.

Fredrik: Verkligen.

Marie: Fantastiskt.

Fredrik: Om någon skulle vilja veta mer får man gärna kontakta oss här i Halmstad. Om man är intresserad av att starta något liknande kan vi svara på frågor.

Karolina: Man får gärna komma och delta. Men då ska man vara beredd på att man kan få vara på scen. Alla som är med deltar aktivt.

Fredrik: Där tackar vi för oss.

Alla: Hej då!