En rikare ordvärld

Fredrik Holm: Välkomna till Halmstads stadsbibliotek där vi idag ska prata om expansivt språk. Jag heter Fredrik Holm och vid min sida har jag Karolina Duraffourd och även en gäst från Region Gävleborg.

Cajsa Blank: Precis! Cajsa Blank heter jag och jag jobbar med biblioteksutveckling för barn och unga inom Kultur Gävleborg. 

Fredrik: Varmt välkommen hit! Vad är ett expansivt språk?

Cajsa: Jag är ingen expert på detta men jag kan förklara utifrån mina erfarenheter av att ha jobbat inom förskolan. Där pratar vi om ett expansivt språkbruk och det är något som vi använder när vi pratar med barnen. Det handlar om att använda så många olika ord som möjligt. Lite förenklat så undviker vi uttryck som “vill du ha den eller den?” och använder mer specifika ord “vill du ha kaffe eller te?”

Fredrik: Just det. För en pedagog i förskolan handlar det om att man behöver göra sig begriplig snabbt och enkelt. Behöver man tänka extra mycket på det i vissa situationer eller ska man försöka ha det expansiva språkbruket med sig hela tiden?

Cajsa: Vilken bra fråga! Det måste alltid vara en avvägning, i första hand ska man göra sig förstådd. För det finns alltid de barn som kan ha svårt att hänga med i språket och vi måste alltid lägga oss på en rimlig nivå när vi ska möta dem. Det gäller ju även i hur man möter vuxna. Det skiljer inte så mycket i mötet med barn och vuxna. När jag tittar på den jag samtalar med kan jag oftast se om den förstår mig eller inte.

I stort sett tänker jag att det är bra att vara så ordrik som möjligt. För då kan man använda ord i rätt sammanhang och göra nya ord tydliga eller levande på olika sätt. I stället för att undvika svåra ord kan man jobba med att förtydliga dem och förstärka dem med hjälp av bilder och tecken. 

Fredrik: Har du några tips på hur man ska tänka kring det här som pedagog eller vuxen i barns närhet?

Cajsa: Om man vill vara riktigt språkexpansiv? När det känns som att man aldrig slutar prata – då har man lyckats!

Fredrik: Det finns således ingen motsättning i att göra sig förstådd och samtidigt vara ordrik? Att man både kan vara enkel och komplicerad.

Cajsa: Det man kan tänka på är att det finns vissa ord som barn ibland har svårare att förstå. Det kan vara mellanord, som egentligen inte betyder någonting, och då kan man hoppa över de orden eller försöka bygga meningar där dessa ord inte är med.

Fredrik: Har du exempel på det?

Cajsa: Att man tar bort ord som ”och” och ”den”. Att man försöker göra meningarna korta, tydliga och innehållsrika. För att vara expansiv betyder inte att du fortsätter prata i all oändlighet utan det betyder att du använder de ord som behövs. Inga onödiga ord ska användas utan istället fler ord som benämner det specifika och kanske även fler synonymer till dessa ord. Att man ska tänka bredare och större och att man säger det man menar.

Om vi är i en matsituation på en förskola och vill presentera maten så kan du säga “Vill du ha köttbullar eller spagetti?” men du kan också säga ”Vill du ha den stora skålen med massvis med spaghetti eller vill du ha den lilla skålen som har några köttbullar?” Då ger man barnen direkt någonting att hänga upp orden på. Och det gör vi ofta när vi pratar med barn och pratar om det som man har framför sig. Då blir det tydligt för barnen även om vi använder många ord.

Fredrik: Är det adjektiven som vi framför allt ska använda? 

Cajsa: Jag vet inte riktigt.

Karolina Duraffourd: När man tittar ut och ser fåglar, ska man då säga ”Ser ni talgoxen där borta? Det är en fågel”? Att man vågar vara så specifik?

Cajsa: Ja, det tycker jag verkligen. Då kan man säga: ”Kolla, ser ni trädet? Där sitter en fågel. Kan ni se? Det är en talgoxe. Den är både gul och svart.”

Fredrik: Just det. När jag funderade på vad ett expansivt språk är tänkte jag på att det är kontextberoende och individ- eller barngruppsanpassat. Hur korrelerar det här med den proximala utvecklingszonen? Att man hela tiden försöker utmana barnen genom att höja ribban lite högre. Att man har någonting som man strävar mot. Är det det som är ett expansivt språk? Bygger det på att man siktar mot nästa steg i utvecklingen?

Cajsa: Ja precis. Om vi tänker att ett barn vet vad ordet ”vovve” är, att det är den kunskapsnivå barnet har. Ljudet ”vovve” har barnet kopplat ihop med djuret. Då kan nästa nivå vara att säga ”Ja, en vovve, hunden”. Om du till och med vet vad det är för hundras, så kan du lägga till det också. Det blir ytterligare ett steg ”Det är en labrador”. Sen kan du gå tillbaka till den lägre nivån i komplexitet och säga att ”den har fyra ben”. Den här hunden kan man prata hur mycket som helst om. Istället för att bara säga ”Ja, det var en vovve”. Det är inte ett expansivt språk utan det handlar om att prata mer om den där saken man har framför sig.

Karolina: Det känns som att det är en inre parameter hos pedagoger och hos oss, att vi är nyfikna och tänker: ”Åh, jag vill verkligen förklara det här för barnen!” Men jag tror att vi har en tendens att vara lata i språket också. 

Fredrik: Ja, både att man kan vara lat och ibland kanske stressad. Jag tror också att man inte riktigt tillskriver barnet kompetens. Att man tänker att barnet måste begripa det jag säger redan från början. Det är där vi brukar lyfta fram böckerna, där det oftast finns ett rikare språk än i talspråket. Vi är ganska enkla i det vi kommunicerar och det handlar om att vi snabbt och enkelt vill göra oss förstådda. Men jag tycker också det är intressant att prata om vikten av att man tar sig tid att utveckla det talade.

Cajsa: Böckerna är superviktiga för att hjälpa språket och även vilka böcker vi väljer. Många klassificerar böcker efter ålder och det är lätt att tänka att då blir det rätt. Men så behöver det inte alltid vara. Biblioteket är fantastiskt med sitt sätt att klassificera böcker efter ålder, för att det blir lättare att hitta då. Men vi människor, och barn, är alla olika och allting som är intressant kan vara intressant på olika sätt. Ibland kanske man behöver ha en väldigt kort bok, som en pekbok, för att fånga barnets intresse. För att det ska kännas att det har lyckats läsa en hel bok. 

Samtidigt tror jag att de flesta barn vill ha mer. Pekböckerna kan bli begränsande också, ett sätt att tro att barnen bara klarar av att se just det som finns på en bild. När det står exakt det som visas på bilden tycker jag att det hade kunnat finnas mer. Om det är en boll så hade det kunnat stå rund också.

Fredrik: Där kan man ju som vuxen använda fler ord.

Karolina: Ja, man kan ju lägga till.

Fredrik: Det kanske står “Titta bollarna!” Då kan man säga “Titta, den klarröda bollen” eller “Den blanka bollen”. Vår vän och logopedkollega Karolina Larsson har föreläst för oss om att man kan lägga till adjektiv till pekboken för att utveckla den. Hur tänker du kring bokval? Att man inte ska vara rädd för att välja böcker med lite tyngre språk?

Cajsa: Jag tycker inte att man ska vara rädd att välja böcker med mycket text. Det som är så fantastiskt med böcker är att man alltid kan stanna upp och prata om innehållet och sedan fortsätta läsa. Intresset finns kvar, det är inte samma sak om man pausar en film.

Sidbläddringen gör att det finns en tydlig plats att pausa. Det blir naturliga ställen att förklara på. Därför tycker jag att du ska välja böcker som ligger precis där i den proximala utvecklingszonen, där det blir en utmaning. Och samtidigt varva med att läsa de böckerna som barnen är helt hemma i, som de känner igen. För man vill komma åt båda dessa saker hos barnen, att de ska känna sig som proffs och emellanåt bli utmanade. 

Fredrik: För att sätta fingret på ett litet problem så tycker jag ibland när jag träffar pedagoger i min yrkesroll att de drar sig för att välja böcker med mycket text. Vad tror du är nyckeln till att få pedagoger att vilja välja böcker med mer text? Tror du att pedagogerna känner att de har för lite tid att läsa?

Cajsa: Jag tror att det har med barngruppen att göra. Det kan skilja sig så otroligt mycket vilken språklig nivå barnen ligger på. Och det kan göra det jättesvårt med högläsning i förskolan eftersom barnen kan ligga på så olika nivå men vara i samma åldersspann. 

Men jag tycker inte att man måste läsa klart en bok. Har man valt en bok som har jättemycket text i sig och barnen bara orkar några sidor, då kan man pausa den. Istället kan man leka resten av boken eller bara titta på bilderna i boken. Det finns andra sätt att gå tillväga när det börjar bli spring i benen på barnen. Man måste inte säga ”Sitt ner och fortsätt lyssna på mig nu”.

Fredrik: Nej, då får man inte en så väldigt positiv bild av läsningen.

Karolina: Och att man kan vidga synen för barnen på själva läsandet. Att det inte måste vara så allvarligt.

Fredrik: Vi är många vuxna kring våra barn och som förälder har man en annan möjlighet till läsning. För det är ju en skillnad i att bli läst för i grupp och att sitta tillsammans och läsa en-till-en. Samtidigt finns det en vinst i att läsa i grupp, att man kan efterarbeta en bok tillsammans. Det är många som kommer hit till biblioteket och ser på barnteater. Där kan man jobba väldigt mycket inför och efter med böcker, och man kan prata kring den gemensamma upplevelsen. Den verkligt stora vinsten i att ha högläsning i grupp är att man får en gemensam referensram. Leken kan fortsätta oavsett om man är färdig med boken eller inte.

Cajsa: Det är det som är så häftigt med böcker! Att de ger den här gemensamma upplevelsen. Att här kan vi mötas i nuet. Jag tror att det är därför jag gillar böcker. Jag gillar mötet som sker, som kan bli till när man tittar i en bok tillsammans. Vart kan den ta oss? Och till vilka platser och till vilka tankar? Vilka kan vi bli? Särskilt när man inte känner barnet så bra. I förskolan möter vi barn som vi inte känner till en början. Och vi skapar relationer som ska hålla under en lång tid. Men i början av relationsbygget så behöver man mötas i något gemensamt för att börja byggandet, och då är böckerna helt fantastiska.

Fredrik: Ja, det är spännande att se vilka tankeprocesser som kan komma i gång. Både med böckerna och även i barnteater. Vi har ibland ynnesten att få se barnteaterföreställningar. Dessa är fantastiska att se, men det är också fantastiskt att se på barn som ser på barnteater. Hur de följer föreställningen. Det är rätt häftigt att se när de på scen vågar ta ut svängarna i språket. 

Cajsa: Ja, precis som vuxna så gillar barn olika grejer. Barn har olika smak och tycke. Men att tro att de har mindre kunskaper om sig själva eller sin omvärld, det är ett ganska förminskade sätt att se på barn tycker jag. För de lever i sin verklighet, precis som vi gör. De kan så otroligt mycket och är dessutom mästare på att lära sig. Mycket bättre än vuxna människor, och det ska man ju verkligen hålla fast i. Låta dem känna den känslan av att de är bäst på det.

Vi behöver låta dem möta så mycket som möjligt. Jag tycker ofta att man pratar om att det finns en viss konst, teater eller dans för barn. Att det ska vara enkla danser eller enkel konst att titta på. Men när man tar ett gäng barn till museet så har man ingen aning om vilka grejer det är de kommer att fastna för eller vilka frågeställningar som väcks hos dem. Det är det som är så fascinerande!

Barn lockas till helt andra saker än vad jag tror, och här finns det en makt hos vuxna. När vi bestämmer böcker eller filmer eller konst så har vi gjort ett urval. Då är det viktigt att tänka på att man kanske stänger en väg till andra upplevelser. 

Karolina: Det är på ett sätt att ha barnperspektivet med sig.

Fredrik: Nu har vi pratat om både det ena och det andra. Vad tror du är de största faktorerna som gör att vi vuxna, både föräldrar, pedagoger och vi på biblioteken, inte använder ett tillräckligt expansivt språkbruk? Vad tror du hejdar oss?

Cajsa: Jag tror att det är för att vi i grund och botten vill bli förstådda. Vi vill vara enkla. Men det hänger också ihop med det som du sa i början, att pedagogerna är lite stressade och att det ska gå fort. Att vi inte tar oss tiden till att tänka och formulera en längre mening. När vi har sådär ”hall-bråttom” som jag tror att alla kanske känner igen sig i, då blir det ganska kort, avhugget och även otydligt.

Fredrik: Det är inte alltid att det lättförståeliga är det som är kort egentligen.

Cajsa: Nej.

Karolina: Jag tänkte på en sak. Kan man också leka med uttrycken? För jag hade en väldigt häftig släkting när jag var liten. Han pratade med stora ord och långa meningar, och han var väldigt uttrycksfull. Jag tyckte att det var så fascinerande. Då blev språket något annat. Det blev en lek på ett vis. Även om jag inte förstod så visste jag att han ville kommunicera någonting till mig som han tyckte var fascinerande själv. I det ligger det ju något också, vår undertext i vad vi säger. 

Cajsa: Ja, innehållet och känslan är superviktigt!

Karolina: Man berör samtidigt som man säger något. 

Cajsa: Ska vi lära oss ordet ”delikat” så är det kanske svårare att lära sig om jag säger ”det betyder att det smakar väldigt gott”. Men om man sitter och äter och säger ”det här var delikat, mmm”, då kommer antagligen barnet förstå innebörden ändå. Dessutom finns det ett sammanhang att hänga upp det ordet på som gör att det är lättare att lära sig det och minnas. 

Jag tänker även på ordkonstnärer. De som leker med ord, så som Robert Broberg. Han är barnslig, och då menar jag i betydelsen att det är någonting bra. I min värld betyder det att vara lekfull och kreativ. I hans texter finns det ett brett sätt att se på ord, som är så roligt. Hur han lyckas vända och vrida på dem och visa vad ord betyder på ett ganska tydligt sätt som barn ofta hänger med på och tycker är skojigt. Den typen av lek med språket är fantastisk!

Karolina: Nu pratar vi kanske också om sång och ramsor? Att de också innebär mycket lek, som gör det intressant. Jag tänker på min systerdotter. Hon hittar på en massa ord, när hon inte tycker att de räcker till eller att hon har fått ett bra ord för något. Hon hittade på att om man tycker om något lite extra, då älskar man “om” det. Tänk bara ”älskar om det”.

Cajsa: Fantastiskt!

Fredrik: Ja, men barn kör på, de uppfinner nya ord hela tiden. Det är härligt att de verkligen leker med språket. Jag minns ett barn som första gången såg Halvan och polisbåten: ”Oj, en polisbilbåt”. En båt som ser ut som en polisbil. Det räckte inte för barnet att säga bara polisbåt, utan polisbilbåt kändes mer rimligt.

Vi var lite grann vid hindren, men vad är hemligheten för att lyckas med att vara expansiv i sitt språk?

Cajsa: Jag tror att om man som vuxen benämner det man ser och det man vet, då är man på god väg. Att forma den typen av språk som ger barnen större möjligheter att få fler ord. För det handlar ju väldigt mycket om att bli exponerad för de här orden tidigt. Och att samtidigt försöka hålla sig inom den gränsen där man blir förstådd. Du kan alltid ge en stor lång mening, och sedan förklara den i en liten mening efteråt.

Barnet kommer ändå att få höra de där orden som hen behöver få höra. Innan barnen har börjat uttrycka alla orden själv så lagrar de massvis med ljudminnen. Och skapar den här banken inuti sig själv. Det vore tråkigt om vi bara använde de orden som vi vet att barnet kan eller förstår, för skulle vi jobba på det sättet så skulle de ju aldrig ha lärt sig prata.

Karolina: Precis. Att man använder många av sinnena i sitt tal, för det är lätt att säga ”den där kannan här som står här” men om jag lägger till ”den här blänkande kannan med kallt vatten” då händer det ju någonting. Att vi vågar salta på, att vi kryddar språket.

Cajsa: Krydda språket är väldigt bra sagt. Du hade kunnat säga ”vattenkannan” men när vi lägger till ”den genomskinliga, blänkande kannan”, eller ”stora, lilla”. Till och med den som lyssnar nu har en uppfattning av den här kannan. Säger vi bara vattenkanna hade det kunnat vara en plastkanna för att vattna ute med. Nu tror jag att alla är ganska införstådda med att det är något annat. Krydda språket lite grann och ge fler beskrivande ord.

Karolina: Precis, jag får lust att testa detta med barn direkt. Men jag har en fråga, Fredrik. Vi har många förskolor här i Halmstad, där vi har haft föreställningar, där barnen pratar väldigt lite svenska. Ytterst lite. Hur ska vi tänka där?

Cajsa: Jag skulle prata långsamt. Om man själv tänker sig in i situationer när man inte förstår ett språk så är tydlighet, att artikulera och prata lite långsammare, viktigt. Och, om man kan och om barnen kan, teckna eller gestikulera eller visa bilder eller peka. Det ger alltid en tydlighet. Då kan man stötta och stödja språket på det viset. Särskilt i förskolor som använder tecken kontinuerligt är det en superbra hjälp. Finns det dessutom någon som kan hjälpa till och teckna på modersmålet, är det dubbelbra.

Fredrik: Jag tänker på något som vi var inne på. Nu står det kanske inte tydligt åldrar på de här böckerna för de allra minsta barnen vi har, småbarnsböcker och bilderböcker. Men hur tänker du, skulle biblioteken generellt kunna göra någonting bättre? Det handlar om barn i olika utvecklingsstadier och olika bakgrund och förutsättningar. Man kan vara nyanländ i Sverige och vara sex år, men svenskan är helt ny. Så där är man ju på spädbarnsnivå. Skulle vi kunna tänka på ett annat sätt? 

Cajsa: Ja, men ibland skulle man ju önska att det kunde vara en mer fri gräns mellan all den litteratur som hör till barn och unga. Att den skulle kunna vara blandad på biblioteket på ett annat sätt. Så att jag som ungdom också kan välja bilderböcker.

Vi har många vuxna människor idag som säger att de inte läser, som säger att de inte har läst en hel bok någonsin. Och då tänker jag på bilderböcker som också kan vara ett bra första steg. Det är ju inga dåliga böcker utan en bokskatt som har massvis med humor i sig. Det är jättetydligt för mig som har en 3-åring och en 7-åring hemma. När vi läser de här böckerna så skrattar de åt olika saker och tycker helt olika saker i boken är intressanta.Trots att boken är skriven för någon som är runt 3 år tycker 7-åringen att boken fortfarande går att skratta åt, och jag med. Där sitter vi tre stycken i helt olika åldrar och skrattar åt samma bok, fast på olika ställen ibland. Det finns en glädje i böckerna och den här åldersindelningen av böcker kan då bli lite trixig. För att det kanske hämmar någon att gå dit där den skulle behöva vara, att den finns på en annan fysisk plats på biblioteket. 

Fredrik: Där har vi vuxna ett stort ansvar. Om man har en klass med ungdomar så skulle man kunna låta alla läsa bilderböcker. Det kanske inte alls är ett expansivt språk för somliga men för vissa så är det det.

Karolina: Jag tänker på identitet också, för språk är ju mycket identitet. Att man kan få lite växtvärk om man ska öva sig i att börja förklara och se saker på ett nytt språk. Att man kanske inte identifierar sig med det här språkbruket eller att man själv som vuxen behöver utmana sig.

Cajsa: Absolut, det är en vanesak. Det blir liksom som att använda all sin potential hela tiden på något sätt. Men det är också att ge all sin potential till någon annan.

Karolina: Verkligen! Också att man väcker sinnena på något sätt, ”Ser du vad räffligt det är under dina stövlar? Vilken färg har de då?” Man kan också ställa frågor, kanske? Så att man leker fram hela längre meningar: “Titta, där finns det lite smuts, vad är det för smuts? Är det hundbajs? Luktar det?” 

Fredrik: Jag tänker att vi börjar närma oss ett slut här. Vad har vi lärt oss? Vi har lärt oss att expansivt språkbruk är olika för olika individer. Att vi inte ska vara rädda för att lita på barnens förmåga att ta till sig det. Att vi inte kan hålla inne med det för att då får de aldrig erfara det. Att vi måste möta de svåra orden för att man ska lära sig dem. Att vi ska krydda språket. Det är väl kärnan i alla fall.

Karolina: Och kanske andas några gånger, så att vi inte är så stressade.

Cajsa: Det måste inte gå fort.

Fredrik: Barnen måste inte förstå varje ord i en mening första gången de hör det. Tusen tack för att vi fick prata med dig!

Cajsa: Tack för att jag fick vara med här, superkul!

Karolina: Tack så mycket.