Berättelser

Berättelser

Pilotbiblioteken och Sundsvalls stadsbibliotek har delat med sig av några levande och inspirerande berättelser från sina arbeten med att identifiera barn och ungdomar i nationella minoriteter, skapa goda relationer och föra givande samråd och samtal.

Deras arbeten började lite famlande med känslan av osäkerhet inför uppgiften. Men med nyfikenhet och ett ödmjukt lyssnande har de kunnat föra givande samtal med både barn, ungdomar och vuxna ur minoriteterna.

Här finns exempel på när de har:

• haft spontana möten med barn och föräldrar i biblioteket som leder vidare till ett samråd
• mött små barn och pedagoger på en finsk förskoleavdelning och på biblioteket
• träffat romska ungdomar på en fritidsgård
• träffat barn och vuxna i en minoritetsförening
• bjudit in till aktiviteter på biblioteket
• återkopplat

Spontant möte i Härnösands bibliotek

”Under ett pass på barnavdelningen kom B i samtal med en förälder med två barn. De hade tittat på vår hylla med nationella minoritetsspråk och letade efter böcker på lulesamiska. B passade på att berätta om vårt uppdrag och fick veta att dottern, åtta år, hade börjat modersmålsundervisning på distans i lulesamiska. Vi fick deras kontaktuppgifter och kom överens om att träffas vid ett senare tillfälle.

Mamman är själv uppvuxen utan något samiskt språk, men resten av släkten som bor i Norrbotten talar lulesamiska till vardags. Detta är en viktig anledning till att mamman vill ge språket till sina barn. När det var dags för vårt möte hade de besök av mammans kusin med barn, som också följde med. De vuxna var mycket taggade inför samtalet och jämförde språksituationen på sina hemorter.

Barnet har ingen naturlig kontakt med samiska i sin vardag men familjen har sökt upp den samiska föreningen i en annan stad. Vår roll som bibliotek är viktig och de var väldigt positiva till idén om språkväskor. De önskade flera böcker på just lulesamiska, men var också medvetna om att utbudet inte är så stort. Barnet vill gärna lära sig språket och verkar nyfiken och mån om att hitta böcker att läsa.”

Besök på en finsk förskoleavdelning i Sundsvall

”Vi besökte en förskola som har en finsk avdelning. Där mötte vi avdelningens sju barn i åldrarna 1-4 år samt två pedagoger. Vi började med att presentera oss för barnen och när de övergick till att leka passade vi på att prata med personalen en stund. Vi ställde frågor om antalet barn på avdelningen, deras ålder, om de var tvåspråkiga och så vidare. Sedan ägnade vi resten av tiden åt att vara med barnen. Vi hade med oss två sverigefinska språkväskor samt nya finska bilderböcker från biblioteket som vi hade lånat ut till avdelningen. Det var mycket uppskattat.

Personalen pratade både svenska och finska med barnen men försökte prata så mycket finska som möjligt. De berättade för oss om finska traditioner och blev glada när de hittade en bok om traditioner bland de böcker vi hade med oss.

Barnen blev väldigt förtjusta i de spel som vi hade med oss i språkväskorna och som vi använde för att prata med dem. Både barn och personal blev intresserade av vår PenPal och vi visade hur de med hjälp av pennan kunde lyssna på de finska böckerna. De ville gärna behålla språkväskorna så vi lånade ut båda väskorna till dem.

Vi passade även på att fråga om mumintrollen. Personalen förklarade att den finska befolkningen är stolt över mumintrollen och att både barn och vuxna är förtjusta i figurerna och att läsa böckerna om dem.

Det kändes bra att få veta detta eftersom våra språkväskor innehåller både muminspel och muminfigurer.

PENpal är en talande penna med ljudfiler som kan användas till särskilda böcker samt information om de nationella minoriteterna.

Vi upptäckte att en av pojkarna var särskilt förtjust i mumintrollen något som vi kommer använda oss av när förskolan besöker oss på biblioteket. Nästa träff med barnen och pedagogerna blir på deras närmsta bibliotek. Vi bad också personalen att kontakta oss om de hade förslag på böcker vi kunde köpa in.

Nästa gång lade vi mötet på ett av våra närbibliotek för att det skulle vara lätt för förskolan att ta sig dit. Där fick barnen leta efter finska böcker och bibliotekspersonalen visade runt i lokalerna. Sedan fick barnen måla muminfigurer, leka med play-doh, där vi skapade finska flaggan och andra figurer.

Under pysslet bjöd vi på frukt och Festis och barnen lärde oss några ord på finska. Vi frågade pedagogerna om de kunde tänka sig att ha egna samråd med frågor till barnen om biblioteket och delge oss resultatet.

De gav oss ett positivt svar och vi lämnade ut ett formulär som de kunde använda. Vi visade appen Biblio där det finns e-böcker på finska. De gav oss inköpsförslag på finska böcker.”

Samråd på en finsk föreningskväll i Sundsvall

”På måndagar har finska föreningen aktiviteter för barn och unga i sin föreningslokal. Vi var välkomna dit för att presentera oss och berätta om samråden. Förutom barnen, två pojkar på tre respektive fem år deltog barnens mammor i samrådet. Det var bra tycker vi eftersom barnen var små och inte kände oss sedan tidigare.

Vi hade med oss en sverigefinsk språkväska. I väskan fanns böcker, föremål, spel och en PENpal. Vi började med att presentera oss och berättade varför vi var där. Barnen lekte men var pratsamma och talade om sina namn och hur gamla de var. Vi visade språkväskorna och barnen började bläddra i böckerna samt leka med PENpalen.

Föräldrarna tyckte det var bra böcker i väskan och berättade vilka författare som var populära i Finland. Vi bjöd på fika och pratade om böcker. En av pojkarna berättade att han gillar böcker om Alfons och ville att vi skulle köpa in fler till biblioteket.

Vi fick också förslag på att köpa in en bokserie om Minttu. Barnen tycker om att läsa både på finska och svenska. Den äldre pojken gillar serien om Cirkusdeckarna och önskade den på finska. Han ville även läsa böcker om fotboll på finska. Vi pratade också mycket med föräldrarna som bland annat berättade att de känner till fler föräldrar som talar finska i hemmet tillsammans med sina barn. 

Vi bestämde att nästa gång bjuda in dem till biblioteket för att leka, pyssla och kanske måla de finska bilderbokstrågen. Efter samrådet beställde vi fler böcker på finska om Alfons efter barnens önskemål.”

Samråd på en fritidsgård i Sundsvall

”Vår kontaktperson på fritidsgården hade pratat med romska ungdomar om att träffa oss där. Vi hade med oss fika och en enkät med förhoppning att några av ungdomarna skulle vilja fylla i den. Eftersom fritidsgården var öppen även för andra fick vi hjälp av personal att samla de romska ungdomarna i ett rum tillsammans med oss.

Det kom åtta romska ungdomar under kvällen. Tre tjejer och fem killar. Vi pratade om allt möjligt, om skolan, kompisar, vad de gör på fritidsgården, hur ofta de är där med mera. Efter ett tag ställde vi frågor om biblioteksverksamheten.

Tjejerna visste inte att biblioteket hade böcker på romani chib. En av dem hade aldrig sett en bok med romsk text och kunde inte föreställa sig hur det skulle vara att läsa en sådan bok.

De saknade en plats att hänga och plugga på. Ett mysigt ställe där det inte känns som att de stör.

En av killarna pratade enskilt med oss en stund. Då kom det fram att han inte ville gå till vårt bibliotek eftersom han kände att det inte var tryggt att vara där.

Killarna önskade att vi skulle ha en studio på biblioteket. De skriver egna låtar och även kunde tänka sig att lära yngre barn hur man kan jobba med musik i en studio. De tipsade om att biblioteket kunde ha egna kurser kring ljud och att spela in musik. De saknade körkortsböcker för mopedkort vilket vi direkt lovade att kolla upp. En av dem önskade att vi hade aktiviteter med romsk dans och musik. Att de själva kunde få uppträda och visa sin kultur. Gärna på den romska nationaldagen den 8 april.

Vi fick också tips om att jobba mer med sociala medier och skicka ut affischer till fritidsgårdarna när det händer något speciellt på biblioteket. Skulle biblioteket anordna utflykter för romska ungdomar trodde de att många skulle anmäla sig till den aktiviteten. De tycker om att göra saker tillsammans med andra romer.

Förslag att biblioteket skulle ha Playstation 4 och TV kom också in. Vi fick in åtta enkätsvar och blev bjudna att besöka fritidsgården igen. Kvällen förstärkte vår tidigare erfarenhet, att det personliga mötet är ett viktigt kommunikationssätt.”

En bibliotekaries berättelse från Härnösands bibliotek

”Det är april och via Pingstkyrkan har jag fått kontakt med en kvinna med romskt påbrå. Det visar sig att vi känner varandra, hon jobbar på det fritids där mitt yngsta barn har gått, något som underlättar vår kontakt. I vår mailkontakt skriver hon ”Det stämmer att jag har romsk härkomst till viss del, min mormor tillhörde resandefolket men min mamma är inte uppvuxen med henne och därför har inte heller jag fått med mig vare sig kulturen eller språket. Jag är osäker på hur jag ska kunna hjälpa er, men finns det något jag kan göra så vore det kul.”

Jag bjuder in till ett förutsättningslöst samtal på biblioteket och frågar om det går bra att jag har en kollega med mig, vilket hon tycker är okej. För att förbereda oss har vi plockat fram en del böcker om och av romer, både för vuxna och barn. Vi har kokat kaffe och bokat ett rum för mötet. Just då pågår utställningen ”Unga Romska Röster” på vårt bibliotek och vi har planerat att titta på den tillsammans efter samtalet. Det känns pirrigt, vi vet inte var mötet ska leda och vi är medvetna vårt överläge. Vi två är på hemmaplan men hon som så modigt tackat ja till att komma är ensam. Vår medvetenhet om hennes något utsatta situation tror jag hjälpte oss att vara extra ödmjuka i vårt bemötande.

I samtalet kommer det fram att hon egentligen aldrig varit stolt över sin romska härkomst och hon har aldrig kallat sig rom. Trots att hennes man alltid har stöttat henne har hon aldrig pratat med sina barn, som är fem och nio år, om sin bakgrund och sin släkt. När hon träffade sin man första gången fick han på något sätt höra om hennes bakgrund. Han kom fram till henne och sa högt: Är du zigenare? Vad exotiskt!! Hon skämdes på alla sätt och vis; inte så högt! Så säger man inte, det är ett skällsord, osv. Men nu är de gifta, har två barn och det är hans förtjänst att vi sitter och samtalar om just det.

Jag och min kollega berättar om pilotprojektet, om vårt uppdrag samt vad det innebär att vara Romsk läsambassad. Vi pratar även om de rättigheter som nationella minoriteter har i Sverige. Vi visar böcker och vi går och tittar på utställningen tillsammans. När vi tar farväl har hon lånat några böcker, bland annat Katizi och barnböckerna av Marin Salto. Vi tackar så mycket för samtalet. Hon vet att pilotprojektet går ut på att samråda med barn, men eftersom hon inte har pratat med sina barn om deras romska härkomst kommer vi överens om att det inte längre är målet med vårt möte, men att vi är jätteglada för samtalet vi har haft vuxna emellan. Och vi låtar det vila där.

Några veckor senare möter jag henne i biblioteket. Hon är där för att byta böcker, hon letar efter nästa Katitzibok. Då berättar hon att något har börjat växa i henne och att hon har pratat med sin 9-åring som blev mycket intresserad av sin bakgrund i den romska kulturen. Hon har även berättat om oss på biblioteket och han vill gärna träffa oss! Jag får gåshud när hon berättar det.

I slutet av maj sitter vi i verkstan med mamman, sonen och hans lillasyster. Vi har återigen plockat fram böcker och fixat fika åt alla. Nu är det sonen som är i fokus, han får ställa alla sina frågor och vi berättar lugnt och försiktig om vad vi gör och att vi vill bli bättre, att vi vill att han ska känna att det är hans bibliotek, där han blir sedd och hörd. Sedan går vi ut i biblioteket och tittar på barnavdelningens hylla med nationella minoritetsspråk. Han vill se hela barnavdelningen, så vi visar honom runt och lämnar sedan familjen så att de i lugn och ro kan låna böcker med sig hem.

Dessa båda samtal, först med mamman och sedan med barnet, var små pärlor i vårt arbete. Det skapades en stämning där alla vågade tala öppet och förutsättningslöst med nyfikenhet för vart samtalet skulle ta oss. När vi bjöd in mamman första gången visste vi inte om det skulle bli något mer efter det. Men vi vågade ta det första steget som alla resor börjar med.”

Vi kunde inte förutse var vi var på väg, men även små stenar ger ringar på vattnet. Förr eller senare når ringarna längre och längre ut, om vi ser dem eller inte är inte viktigt, de finns där ändå.”

Aktiviteter för romska barn och familjer på Oxie bibliotek i Malmö

”Vi samarbetar med en romsk förening där ungdomar läser för yngre barn. Personer ur föreningen är med och översätter från svenska till romani. Vår erfarenhet är att många ungdomar tar hand om sina syskon och att det är viktigt att ha programverksamhet som stimulerar även dem.

För att möta ungdomarna i en för dem trygg miljö lägger vi program på en fritidsgård. Ett särskilt lyckat program var med Alma Dzafic Ferhatovic som gjort filmen Klassens Z. Hon inspirerade de unga med sin personliga berättelse kopplad till sina studier i mänskliga rättigheter. Det blev ett bra möte tack vare att hon utgick från sina egna erfarenheter.

När vi märkte att barn i skolåldern blandade sina språk, de fyllde i med svenska ord när de saknade ord på sitt eget språk och tvärtom, började vi med en Ordklubb. På träffarna har vi teman där vi går igenom ord för färger och veckodagarnas namn med mera.

Vi har även arrangerat Romsk familjelördag med aktiviteter för alla åldrar.”

Samråd med vuxna i Örnsköldsviks kommun

”Inom ramen för pilotprojektet har vi närvarat vid ett av kommunens samråd inom fokusområdet språk och kultur som biblioteksenheten ansvarar för. Det gav oss en möjlighet att via vuxna få kontakt med deras barn eller barnbarn och informera om bibliotekets uppdrag att även samråda med barn och ungdomar.”

Kontakt med modersmålslärare i Örnsköldsvik

”Vi har haft ett planeringsmöte med två modersmålslärare och i höst planerar vi samråd med barn och ungdomar som har modersmålsundervisning i finska.

Vi samarbetar med bibliotekskollegor som har gått utbildning i tjänstedesign och ska tillsammans med dem genomföra samråd med fokus på den planerade förändringen av barn-och ungdomsavdelningen.”