Delaktighet – ett gemensamt ansvar
Det är många aktörer som driver delaktighetsfrågorna på alla nivåer i samhället. Å ena sidan är det positivt att många aktörer vill bidra till helheten. Å andra sidan blir fragmenteringen en utmaning om Sverige ska fortsätta vara en mogen digitaliseringsnation.
I Digitaliseringsrådets rapport En lägesbild av digital kompetens [arkiverad på Internet archive] konstateras att det finns många korta och underfinansierade projekt som syftar till att höja allmänhetens digitala kompetenser och/eller minska digitalt utanförskap, på olika nivåer i samhället. Rapporten lyfter bristen på nationell struktur, samverkan och roll- och ansvarsfördelning. Det pågår många parallella arbeten men det finns samtidigt områden där inget görs. Samverkan skrivs in i uppdrag och strategier men det betyder inte att arbetet koordineras utifrån att uppnå största relevans och träffsäkerhet.
“Både staten och kommunen har ett viktigt ansvar för att främja delaktighet främst för att välfärden behöver värna om invånarna och det demokratiska samhället. När samhället digitaliseras behövs det en lättillgänglig och stabil struktur för handledning och lärande. Många kommunala professioner hanterar digitalt utanförskap i sitt arbete samtidigt påtalas ett behov av att precisera ansvaret, resurser och koordinering.” (Digitaliseringsrådet, 2019:7)
Digitaliseringsrådet har identifierat tre övergripande områden i sin modell:
- Infrastruktur och tjänstefokus
- Samhälls- och kunskapsfokus
- Beteende- och individfokus
I Digitaliseringsrådets fördjupningsrapport Delaktighet i en digital tid (2019) finns en bild som placerat olika aktörer som arbetar med digital delaktighet utifrån olika mål och perspektiv. Här är bilden beskuren.
Anne Kaun, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Södertörns högskola, konstaterar att samhället har högt ställda ambitioner kring digitalisering. Som ett exempel ger hon Arbetsförmedlingen som strävar efter 90 procent självinskrivning via internet, samtidigt som kontor stängs runt om i landet runt. De vill åstadkomma “digitalt by default”, vilket också kan förstås som “digitalt tvång”. Men dessa digitaliseringsprojekt bär sällan hela kostnaden själva, eftersom de individer som av olika anledningar står utanför det “digitala imperativet” då söker sig till andra verksamheter – ofta bibliotek – vilka enligt Anne Kaun erbjuder “digitalt omsorgsarbete”:
“På liknande sätt skulle jag vilja beskriva digitalt omsorgsarbete som utförs på våra bibliotek idag, nämligen som smörjmedel för samhällets stora satsning på digitalisering. Det innebär arbete som är förknippat med låg prestige och som är i stort sett osynligt i rapporterings- och utvärderingskulturen men som ändå måste utföras för att genomdriva digitaliseringsprojektet.”
Förutom att bibliotek och andra aktörer som utför digitalt omsorgsarbete möjliggör och bär en del av supportkostnaden för de stora samhälleliga digitaliseringsprojekten pekar hon på ytterligare en viktig sak: det faktum att allmänheten behöver stöd och hjälp i att handskas med dessa digitala tjänster kommer idag inte utvecklarna till del. De får inte feedback om när användarvänligheten bristen i deras egna tjänster.
Tillgänglighet och tillit
Att de offentliga tjänsterna är tillgängliga är särskilt viktigt. I förlängningen hänger det ihop med medborgarnas tillit till samhället. I Sverige har vi generellt sett hög tillit, men de människor som är mest utsatta och hamnar utanför kan känna sig svikna av systemet. Någon som redan har låg tillit hamnar i en situation där man genom de digitala tjänsterna får ännu lägre tillit.
Reflektionsfråga – Digitalt omsorgsarbete
Kring vad behöver era besökare digital omsorg? Vilka behov blir synliga på biblioteket?
Frivillig fördjupning
Bankdosor, skam och sms-poesi. Essäer om bibliotekens arbete med digitalisering.
Kungliga biblioteket (2020)
Digitalt först? Kommuners och professionellas arbete för ökad digital inkludering.
Cecilia Nordqvist och Elin Wihlborg (2019) Linköpings universitet