Gå direkt till kursmenyn Gå direkt till innehållet

Pedagogik

När man möter en ny grupp med deltagare måste man ta sig en stund och känna in stämningen. Känner de varandra? Vilken typ av skrivande vill de göra? Är de här med författardrömmar eller för att deras föräldrar anmält dem till en kurs på biblioteket? Jag hade en gång en ungdom som ilsket meddelade: ”Jag är bara här för att min mamma tycker att jag ska aktivera mig på sommarlovet!” Det påverkade hela gruppen på ett negativt sätt och det tog en stund att få alla att känna sig bekväma efter det. Det är väldigt utlämnade att låta okända personer få ta del av ens texter och många som skriver behöver en liten knuff för att våga visa sina alster för någon annan. 

En del vill att man konkret berättar exakt vad de ska förbättra, andra vill egentligen bara att man ska lyssna på dem och bekräfta deras tankar och idéer, att de ska få känna sig sedda som blivande författare.

För att ge deltagarna modet att dela med sig försöker jag som handledare vara mycket uppmuntrande och påtalar ofta att det inte finns något som är rätt eller fel, utan tvärtom så är allt de skriver eller fantiserar ihop rätt. Jag försöker också dela med mig av mitt eget material. Det kan vara att jag deltar i en övning på samma villkor som deltagarna och läser upp min text precis som de gör eller att jag berättar om någon idé jag har och undrar: ”Vad tänker ni om det?” När man sedan fått igång deras egen kreativitet handlar det mycket om att lyssna. Man får känna av på vilken nivå en deltagare vill ha respons på sina texter och idéer. En del vill att man konkret berättar exakt vad de ska förbättra, andra vill egentligen bara att man ska lyssna på dem och bekräfta deras tankar och idéer, att de ska få känna sig sedda som blivande författare.

Jag tycker det är viktigt att vara en förebild för dem jag möter, inte bara en skrivande sådan utan också en som bejakar fantasier och galna idéer. Som barn kan det vara överväldigande att ensam gå runt med sina skrivtankar och planer. Finns det inte några lyssnande vuxna i närheten skulle jag tro att idéer och drömmar bleknar hos många av dem. Därför är jag mestadels positiv till allting jag får berättat för mig även om det ibland kan bli lite väl magstarkt med monsterätande demoner eller huvudpersoner som dödar varandra på olika vidriga sätt. Överlag är jag väldigt försiktigt med att kritisera deras skrivtankar och idéer på ett negativt sätt. När man ger respons på texter kan man alltid hitta något positivt att lyfta. Har man pratat om gestaltning med gruppen går det oftast att hitta någonting som är bra gestaltat och lyfta det. Man kan också plocka fram saker i texten som får spänningen att öka eller läsaren att känna olika känslor. Ibland finns så kallade planteringar som skribenten gjort omedvetet eller medvetet och då kan man prata en stund om dem.

Plantering

Om en pistol omnämns i bokens början har man “planterat den” i läsarens minne. Sedan dyker den upp senare i texten för att användas. Om pistolen inte har planterats hos läsaren kommer texten att kännas mindre trovärdig.

Jag brukar prata om att jag inte alltid stavar rätt och att det inte gör någonting. Det kan till och med vara bra att stava fel, då kan man komma på nya ord att använda. Särskilt om man skriver fantasytexter kan man uppmuntra barnen att spara sina felstavade ord så kanske de kan få en ny betydelse. Huvudpersonen i en av mina bokserier heter Majra och det beror enbart på en tidigare felstavning. Den här typen av exempel kan vara bra att berätta för barn som ibland fastnar vid att texter ska vara rättstavade och grammatiskt korrekta. 

Illustrerad bild med en lång trappa. I bakgrunden syns träd, rötter och bokhyllor med böcker.

Ai-genererad bild med Midjourney, CC BY-NC 4.0

De flesta barn och ungdomar som har sökt sig till en skrivkurs på ett bibliotek brukar ha lätt för att börja skriva. Men om ett barn har svårt att komma igång med skrivandet brukar jag försöka koppla barnets intressen till det vi ska göra. Som fantasyförfattare har jag varit på besök i ett antal skolklasser där det alltid finns barn som avskyr att skriva. Bästa tipset är då att fråga dem vad de gör på sin fritid. Särskilt tacksamt är om de spelar någon typ av spel som man kan koppla ihop med den skrivövning man gör. Jag brukar be barnet skriva en text om när de möter något av monstren i spelet. Även de mest skrivovilliga spelnördar brukar gå igång på detta. 

Om man har svårt att få gruppen att fungera tillsammans är det bra med någon aktivitet där man skrattar ihop. Ett tips är att göra gemensamma skrivövningar. Man kan till exempel skriva olika typer av stafettberättelser som man skickar mellan sig. Min favoritövning är att låta deltagarna skriva tillsammans två och två utan att prata med varandra. Uppgiften är att skriva ett argt brev där man ska klaga på någonting. Man skriver bara ett ord i taget och skickar sedan vidare brevet till sin partner, som fyller på med ett nytt ord och sedan skickar tillbaka pappret. Det brukar fungera bra att skriva på två arga brev samtidigt så behöver ingen sitta och vänta på sin tur. När man hör att deltagarna börjar fnissa kan man oftast känna sig helt säker på att skrivstunden tillsammans kommer bli lyckad. 

Tidsåtgång

Att göra skrivövningar tar ofta längre tid än man tror. Jag har ofta en bestämd tidsplan som jag reviderar allt eftersom dagen går. Vid behov anpassar jag skrivövningarna och deltagarna får antingen längre eller kortare tid att skriva på, beroende på hur mycket tid vi har kvar av dagen. Det kan också uppstå situationer under dagens gång där deltagarna vill ägna längre tid åt en övning än vad jag som kursledare har tänkt mig. Då kan det vara bra att vara flexibel och kunna stanna i det och lyssna in vad gruppen vill i stället för att rusa vidare för att man har en tidsplan att följa. 

Det är också trevligt om alla som vill får chansen att läsa upp sin text och ha ett kort samtal om den. Men tänk på att ju fler deltagare du har desto mer tid går det åt till detta moment så se till att samtalen inte tar för lång tid kring varje text. Det tar alltid längre tid att göra skrivövningar och samtala kring texterna än vad man tror. Jag brukar försöka känna av vilken typ av grupp det är när vi ska göra uppläsningar. I en del grupper funkar det bra att säga: ”Vem vill börja?” och någon modig person erbjuder sig då att läsa och så småningom brukar övriga hänga på. Men om man känner att det är en osäker grupp med många försiktiga deltagare som kanske inte känner varandra kan det vara lättare att du som ledare säger att vi ska gå ett varv och läsa upp våra texter och så låter du närmaste person bredvid dig börja.

Om det är riktigt svårt att få deltagarna att läsa upp sina texter kan du själv läsa dem högt utan att avslöja vem som skrivit vad. Men enligt min erfarenhet är det extremt ovanligt med den typen av svårarbetade grupper, även om jag har stött på dem vid några tillfällen under mina år som skrivledare. En annan sak som kan lätta upp det hela är att du själv är med och gör samma skrivövningar som deltagarna och då också läser upp dem. 

Reflektionsfrågor

  • Hur skulle du inleda en skrivträff med barn eller unga för att skapa en tillåtande och kreativ atmosfär?
  • Vad tycker du är viktigt att framhålla när du vill uppmuntra barn eller unga att skriva egna berättelser?