Kulturpolitisk styrning av läsfrämjande insatser

Texten som följer nedan är en transkribering av podden Kulturpolitisk styrning på läsfrämjande insatser av och med Julia Pennlert och Jenny Johannisson.

Julia Pennlert: Hej och välkomna till dagens samtal på temat ”Kulturpolitisk styrning på läsfrämjande insatser.” Jag som pratar heter Julia Pennlert och med mig idag har jag Jenny Johannisson, docent i biblioteks- och informationsvetenskap och också verksam på Myndigheten för Kulturanalys. Varmt välkommen till detta samtal Jenny!

Jenny Johannisson: Tack så jättemycket!

Julia Pennlert: Vad är det du egentligen gör på jobbet och hur kombinerar du de här två rollerna du har?

Jenny Johannisson: Ja, man kan ju säga att på båda arbetsplatserna så ägnar jag ju mig åt att försöka förstå och analysera kulturpolitik. Men det är klart, det är två olika sätt att skapa kunskap om kulturpolitik, som forskare då använder man sig av teoretiska perspektiv för att kritiskt analysera på ett fritt sätt, medan på Myndigheten för Kulturanalys, vi arbetar på regeringens uppdrag och vi genomför ingen kulturpolitik utan det enda vi gör är analyserar och utvärderar kulturpolitikens effekter, på en övergripande nivå och alltid i relation till de nationella kulturpolitiska målen. Så det är klart att myndigheten har till exempel inte gjort några särskilda analyser eller utvärderingar av just läsfrämjande insatser, men vi har gjort andra studier som kan vara relevanta.

Julia Pennlert: Just det. Och hur kan man då egentligen säga att läsfrämjande eller satsningar på läsfrämjande inom olika sfärer och med olika involverade aktörer faktiskt är kulturpolitiskt styrda?

Jenny Johannisson: Mm, jag tycker det är ganska tydligt att just insatser för läsfrämjande har en lång historia inom just kulturpolitiken, och där har vi ju kollegor på Bibliotekshögskolan och på andra lärosäten med biblioteks- och informationsvetenskap, som just har visat de här långa historiska rötterna. Till exempel Linnéa Lindsköld, Anna Lundh, och Åse Hedmark.

Det har alltså funnits ända sedan början av 1900-talet en ganska tydlig idé om att det är viktigt att föra ut god litteratur till alla invånare i Sverige. Och om vi tittar på de målen som finns för litteratur- och läsfrämjande, det här att det ska vara möjligt för alla att utveckla en läsförmåga och att man ska ha tillgång just till litteratur av hög kvalité så kan man se dem nästan som en slags översättning av de nationella kulturpolitiska målen och särskilt det mål som vi kallar för deltagande-målet: att det ska vara möjligt för alla att delta i kulturlivet. 

Där kan vi ju se, inte minst med utgångspunkt i en rapport som Myndigheten för Kulturanalys publicerade i maj, som handlar om hinder för att bredda deltagandet i kulturlivet, att de hindren också är aktuella när det gäller litteratur- och läsfrämjande. 

Och de viktigaste hindren handlar ju om socioekonomi och det är ju kopplat förstås till inkomst till exempel. Men det handlar ju också om utbildning och det ser vi ju att det är vanligare med läsning och en hög läskompetens hos invånare som har en längre utbildning. Men vi ser ju också då att demografiska faktorer spelar in, till exempel kön; att kvinnor läser i högre utsträckning än män. 

Men det finns också andra hinder som till exempel att då att långa geografiska avstånd, om vi tänker på tillgång till litteratur, till exempel vid bibliotek, att det kan bli viktiga hinder. Och vi ser också att det kan finnas intressanta hinder som är kopplade också till den typ av litteratur som ska vara av hög kvalitet som kulturpolitiken har liksom prioriterat, att den inte alltid stämmer överens med befolkningens sammansättning, om vi tänker till exempel i termer av representation, eftersom befolkningssammansättningen i Sverige har förändrats och det finns många fler erfarenheter representerade hos dem som bor i Sverige idag jämfört med för 20 år sedan. 

Så det finns ju hinder, men de har också kultur- och litteraturpolitiken försökt att överbrygga och det allra tydligaste exemplet –  kanske för oss som jobbar på Bibliotekshögskolan, det är ju biblioteken, alltså den bibliotekslagen vi har, som innebär då att det är avgiftsfritt, att alla kommuner ska ha ett bibliotek, men också att det finns en bredd i bibliotekens verksamhet så att man också försöker att jobba med det här att göra litteraturen bredare och tillgänglig för fler också på det sättet. Det är ju väldigt tydliga insatser. Men lika viktigt är kanske då litteraturpolitiken, som mer handlar om att se till att litterära upphovspersoner har möjlighet att verka professionellt. För det är klart, har vi inga författare så blir det väldigt svårt för invånarna att få tillgång till den här litteraturen av hög kvalité, och då har vi allt ifrån stipendier till litteraturstöd och de insatser som just nu då är under diskussion att genomföras.

Julia Pennlert: Du tecknar ju här en väldigt bred bild, ett väldigt brett perspektiv. Då blir jag nyfiken på det här med läsfrämjande och ifall det faktiskt är en kulturpolitisk fråga enbart, jag kan ju från mitt perspektiv se hur läsning och läsfrämjande snarare breddar ut sig och involverar många olika departement och politiska sektorer och organisationer, institutioner, statliga myndigheter som utbildning till exempel. Vi har ”Läslyftet” och ”Läslovet” och nu senast ”Läsfrämjande-lyftet.” Är det verkligen en kulturpolitisk fråga det här med läsfrämjande?

Jenny Johannisson: Även om läsfrämjande har djupa och långa rötter i kulturpolitiken så är det klart att läsfrämjande är väl kanske som alla kulturpolitiska mål, omöjligt tror jag, att uppnå bara inom kulturpolitiken. Och inte minst hänger det ihop med de här hindren jag beskrev tidigare, om vi har hinder för att alla ska kunna få tillgång till litteratur av hög kvalité och en god läsförmåga som är kopplade till inkomst och utbildning. Ja, det är klart, det är ju inte kulturpolitikens mandat att bidra till att utjämna de tydliga skillnader vi ser mellan invånare, utan när det gäller utbildning så är det förstås utbildningspolitiken. Och när det inkomstskillnader, så är det ju också då andra politikområden som måste jobba för det här. Men det är klart att du är inne på kanske en väldigt viktig koppling, och den är ju just den till utbildningspolitiken och inte minst kan vi ju tänka på de satsningar som nu ska göras på bemannade skolbibliotek. Men också att det här med läsförmåga ju är väldigt tydligt kopplat till det som utbildningspolitiken ju handlar om, att bidra till att alla ska kunna lära sig saker på olika sätt.

Julia Pennlert: Det här tangerar ju också, tänker jag, frågan som handlar om samverkan och samarbete både mellan olika politiska områden och fält, och kanske lite mer konkret mellan en skolbibliotekarie och lärare för att ta ett exempel, eller folkbibliotek och skolor, eller andra organisationer och aktörer som kommer in i folkbiblioteken. Samverkan, planering, organisering och ledning. 

Hur ser du från din horisont? 

Jag vet att du inte specifikt undersökt just läsfrämjande insatser, men med mer bred pensel, hur ser du att projekt som handlar om läsfrämjande organisatoriskt styrs och leds?

Jenny Johannisson: Jag tänker då att det finns en ganska, alltså att insatserna för litteratur- och läsfrämjande följer ett ganska tydligt mönster om vi tittar på den statliga nivån för statlig styrning alltså vi har uppställda mål, de kulturpolitiska målen ligger ju då som ett raster också över målen för litteratur – och läsfrämjande och de är också fastställda av Sveriges riksdag. 

Sen har vi ju Kulturrådet som upprättar handlingsplaner då för hur de här målen ska kunna uppnås och de samverkar ju redan idag Kulturrådet med Skolverket och förväntas väl helt enkelt bara, och det tror jag säkert de kommer göra, utveckla den typen av samverkan och det gör ju också att det är viktigt, tror naturligtvis vi på Myndigheten för kulturanalys då om jag tar på mig den hatten, att man också tydligt utvärderar de här insatserna – når man de mål man vill? Och det är klart att det är ju alltid en utmaning när det just kräver att olika politikområden, olika myndigheter samarbetar. Men då har man ju till sin hjälp på den statliga nivån, för om vi tittar på insatserna för läsfrämjande så är det klart att de statliga medel och de insatser man gör för kunskaps- och metodutveckling är jätteviktiga, men det är klart att den mest avgörande verksamheten, den sker ju i dels då naturligtvis de kommunala folkbiblioteken och också den regionala nivån blir väldigt viktig här i och med att man har den här tydliga rollen att just bidra till kompetensutveckling- och verksamhetsutveckling. Men vi har ju också skolbiblioteken, som ju är kommunala men som ju då är på förslag med en annan huvudman än naturligtvis folkbiblioteken inom kommunen.

Julia Pennlert: Och hur ser du på det här med utvärderingar? Du nämner det här med att det är viktigt att man såklart utvärderar insatserna så att man konkret kan se om man har uppnått målen. Har du några tips eller råd kring hur de här utvärderingarna kan se ut? och är det så verkligen att utvärderingarna matchar de aktiviteterna som man har genomfört?

Jenny Johannisson: Jag tror att det är viktigt att utvärdering och analys kommer från flera håll. Jag menar, till exempel Myndigheten för Kulturanalys, vi kan ju fokusera på den här mer övergripande nivån, är det här liksom en kulturpolitisk styrning som får de effekter som man hade tänkt? Men sen ska ju också utvärdering syfta till lärande och metodutveckling och det kan inte Myndigheten för Kulturanalys bistå med. 

Naturligtvis är Kulturrådet och jag utgår från också Skolverket här, att det är viktigt att de samarbetar, särskilt i de insatser där liksom insatsen kräver samarbete mellan utbildningspolitik och kulturpolitik. Men jag tror också att den akademiska forskningen är jätteviktig där det sker så mycket kunskapsutveckling som handlar om en mer djupare förståelse av hur invånare tar del av litteratur idag på många fler sätt än tidigare, vad läsning egentligen är för någonting. Och det är ju ingenting som jag tror att statliga myndigheter är kanske de bäst lämpade, utan alla de här olika aktörerna som skapar kunskap, tänker jag behöver jobba från sina olika håll för att man då liksom sammantaget ska få en nyanserad bild.

Julia Pennlert: Just det och då tänker jag också på detta med andra, något annat du vill skicka med kring just den kulturpolitiska påverkan, eller framför allt hur läsfrämjande kan förstås som en pusselbit, i större kulturpolitiska och som vi var inne på, också andra politiska departement och avdelningar? Har du något sista tips?

Jenny Johannisson: En, tycker vi på Myndigheten då ganska viktigt förslag till åtgärd för att överkomma de här hindren för deltagande, som jag beskrev tidigare, det är ju att undvika att liksom endast göra insatser i form av projekt. Det behöver absolut inte vara något fel på projekt och jag menar, kortsiktiga insatser kan ofta bidra till en kraftsamling och att man upptäcker jätteintressanta nya metoder till exempel, men det är också väldigt viktigt om vi verkligen vill uppnå målen för litteratur- och läsfrämjande, att man har kontinuerliga anslag till verksamhet som pågår hela tiden. 

För det vår utredning om breddat deltagande väldigt tydligt visar är att särskilt om man vill nå dem som kanske ännu inte har fått tillgång till litteratur och läsförmåga, då handlar det om att bygga relationer som sträcker sig över lång tid och det kräver ju de här kontinuerliga anslagen. Jobbar man för mycket med bara kortsiktiga projekt, då är risken stor att man uppnår just en ganska kortsiktig effekt och sen när projektet är över så rinner det ut i sanden. Utan det som krävs är ju de här långsiktiga satsningarna.

Julia Pennlert: Supertack för bra råd! Långsiktiga, kanske lite mer strategiska satsningar där relationer är i fokus. Stort tack för samtalet Jenny Johannisson. Tack för att du ville vara med!

Jenny Johannisson: Tack så mycket!