”Kan vi vara med på länk?”

Av Pia Brinkfeldt. Publicerad i antologin Bankdosor, skam och SMS-poesi. CC-BY

Frågan kommer, som så många gånger tidigare, nästan per auto­matik när inbjudan gått iväg i mejlen. Nej, tänker jag spontant, inte den här gången. Vi behöver mötas. Jag svarar ganska snabbt, skriver att vi inte kommer att öppna en digital yta för de två inledande träffar som den aktuella utbildningen kräver men, att vi står för alla resekostnader för deltagarna. Och iväg. Dagen fortsätter, jag släpper konversationen och fortsätter arbeta med annat.

Lite senare kommer en reaktion på mitt förhållandevis snabbt formulerade mejl. Avsändaren är upprörd, mycket upprörd. Det är ett tydligt ställningstagande om min och min verksamhets brister och formuleringarna är bitvis hårda. Ilskan är uppenbar och jag anar en ton av sarkasm, som att det hela skulle vara ett skämt från vår sida. Det är många utropstecken, nästan en hel rad. Mitt tidigare mejlsvar ifrågasätts av personen som har en hög chefsposition i en av regionens kommuner, men som inte är målgrupp för utbildningen. Hen menar att en verksamhet som ska arbeta för regional utveck­ling inte kan förutsätta folks fysiska närvaro. Speciellt inte när vi samtidigt jobbar så mycket med digitalisering. Det är att arbeta bakåtsträvande. Bakåtsträvande. Jag suger på ordet en stund och känner mig illa till mods, som att jag har blivit påhoppad. Det känns som att ifrågasättandet gäller mig, personligen. Nästan direkt går jag in i försvarsställning och funderar på hur jag ska formulera ett nytt svar, som med tyngd och skärpa kan göra mig trovärdig igen. Vinna en kamp som ingen har uttalat.

Jag skriver om ämnet, den hbtq-diplomering av regionens kommunbibliotek som utbildningen är starten på, att vi tror att diskussionerna behöver föras tillsammans på en gemensam plats. Om vikten av att kunna skapa ett tryggt och samlat rum för delta­garna. Jag skriver om upplägget och hur korta föreläsningar ständigt kommer att varvas med reflektion och prat i små grupper, och att vi inte har tillgång till nödvändiga plattformar för att möjliggöra digital medverkan på ett tillräckligt bra sätt. Jag poängterar att arbetet mellan de två obligatoriska träffarna kommer ske digitalt, och försöker utifrån det på något sätt försvara min verksamhets position och betydelse i regionens digitaliseringsarbete. Till sist lägger jag dessutom till en rad om att det fysiska mötet inte minskat i betydelse och att vi också i ett digitaliserat samhälle fortfarande behöver träffas på flera olika sätt.

Jag hör inget mer, får ingen ytterligare respons på mitt lite utförligare mejlsvar. Men den arga är nog inte mindre arg ändå, tänker jag. Trots tystnaden och att vi fortsätter planera för utbild­ningsdagarna så kan jag inte riktigt släppa det hela. Gjorde jag rätt? Skulle jag kunna gjort på ett annat sätt? Varför kan vi inte köra på länk, egentligen?

Datum för första träffen kommer. Deltagarna är på plats, även från kommunen där den höga chefen opponerat sig. Vi möts i samma fysiska rum, det är möblerat i mindre grupper av stolar runt borden. Människor börjar komma, tar av fikat som är uppdukat utanför rummet. En kopp kaffe och en smörgås i handen, hälsa på arrangörer och kollegor, sedan in och hitta en ledig plats. Många har samåkt och kommer tillsammans, några håller ihop gruppen medan andra splittrar sin enhet när de kommer in i lokalen. Bordet längst fram i mitten blir som vanligt fullt sist. Någon kommer lite sent, försöker så diskret som möjligt ta sig mellan människor på stolar mot den plats som blivit över.

Diskussionerna och inledningen av utbildningen blir ungefär som vi tänkt. Upplägget verkar fungera bra och alla i rummet ser ut att delta i diskussionerna och samtalen. Ingen benämner det som hänt tidigare i mejltråden med chefen i kommunen, ingen känner kanske till den. Även om det inte uttalas i det fysiska rummet känner jag mig säker på en sak. Frågan ”Kan vi vara med på länk?” kommer garante­rat ställas igen. Och igen.

Vad hände och varför skaver det?

Min text handlar om den ambivalens som frågan ”Kan vi vara med på länk?” väckte i mig vid det här tillfället. Varför skavde det lite att jag sa nej till länken? Varför ansåg jag att det här mötet inte kunde genomföras i ett digitalt rum, och varför reagerade jag så starkt på att bli ifrågasatt och kallad bakåtsträvande? Vad menas ens med ”bakåtsträvande” i en digitaliseringskontext? Jag vill inte vara bakåtsträvande. Min verksamhet vill inte vara det heller. Vi jobbar ju med utveckling och digitalisering, den arga har ju rätt. Frågan om deltagande på länk är ändå rätt rimlig. Dessutom skriker det i vår bibliotekarieryggrad att vi ska vara tillgängliga för alla, jämt.

Jag arbetar med regional biblioteksverksamhet. Mitt arbetsfält är Västerbotten, 15 kommuner av olika storlek och med olika förutsättningar som samlas på en yta som täcker en åttondel av Sverige. Mellan det västligaste och det östligaste belägna biblioteket är det ungefär 40 mil. Vi som bor och verkar i denna nordliga del av landet har avstånd att jobba med, helt enkelt. Inget nytt i det. I den kontexten lyfts digitaliseringen ofta fram som viktig för att minska avstånden och öka människors delaktighet och tillgång till tjänster, samhällsservice och möten. Min organisation har genom åren inte heller sällan påtalat att vår region har ett väl utbyggt bredbandsnät och därigenom goda förutsättningar för att ta tillvara digitalise­ringen på ett bra sätt. (Region Västerbotten 2014, s. 4) Digitalisering som begrepp präglar såväl den huvudorganisation som den enhet jag arbetar vid, vi lyfter det i våra strategidokument och så ofta vi kan försöker vi kommunicera det till vår omvärld. Jag har själv formu­lerat mål och visioner om hur vi ska bli bäst i landet på att använda digitaliseringens möjligheter. Att vi vill ge bilden av att ligga i framkant råder det inga tvivel om.

Har det här något att göra med varför jag reagerade så starkt på att bli ifrågasatt? Kan jag helt och hållet stå för den här, ganska enkelspårigt kommunicerade bilden, när jag just på ett vis gått emot den genom att inte erbjuda länken? Frågor som ”Kan vi vara med på länk?” borde jag i grunden vara glad för. Det visar att min målgrupp har en hög grad av digital medvetenhet och självtillit – och den har jag ju själv i min yrkesroll jobbat för att stärka. Men något gnager ändå. Vad betyder frågan egentligen, varför är det inte självklart för mig att alltid svara ja? Varför jobbar jag inte för att det vi gör ska finnas tillgängligt på alla möjliga sätt och i alla möjliga format i vår ytmässigt stora region? Resfria möten, hållbarhet, digital kompetens osv, vi vet ju allt det där.

Utbildningar, fortbildningsinsatser och möten jag och min verksamhet arrangerar äger, förstås, sedan flera år tillbaka ibland rum genom att vi träffas fysiskt, ibland genom att vi använder någon av de digitala tjänster och plattformar som vi har tillgängliga. Jag är av uppfattningen att båda forumen behövs, i vissa fall var för sig och i vissa fall samtidigt. Men bottnar jag i att avgöra när jag väljer det ena framför det andra? I vilka lägen bestämmer jag det fysiska och i vilka lägen det digitala, och på vilka grunder? Om inte situationen som gestaltas ovan var ett förhållandevis enkelt fall att bedöma – ett ämne som kräver trygga deltagare, ett upplägg som kräver samtal av karaktären att det inte alltid finns enkla eller raka svar – hur ska jag då någonsin fatta rätt beslut om bästa formatet för ett möte eller aktivitet?

Att vara bakåtsträvande – tankar om det polariserade samtalet

Ett nej på frågan ”Kan vi vara med på länk?” kan, uppenbarligen, väcka starka reaktioner som utöver att ifrågasätta kravet på fysisk närvaro vid det aktuella tillfället, också blir ett ifrågasättande av mig och min verksamhet, och hur vi jobbar (eller inte jobbar) för utveckling. Jag tänker på det här, att ilskan från chefen i kommunen måste bottna i flera saker. Omsorg om personalens tid, ekonomi, stress och behov av prioritering, tillgång till vikarier osv. Men också en föreställning om att digitalisering innebär att allting alltid ska finnas eller ske digitalt. Varför hamnar vi, i en digitaliseringskontext, så ofta i ett antingen eller, för eller emot, i framkant eller bakåtsträvande, delaktig eller utanför, bäst i världen eller halka efter? I mejlet från chefen stod det att det är att arbeta bakåtsträvande att inte erbjuda en länk när vi samtidigt jobbar med utveckling och digitalisering. Begreppen ställdes mot varandra, vilket skapade öppningen för den polarisering i samtalet som jag föll in i när jag skulle svara. För uppenbarligen var jag också helt inne i den här bilden av digitalisering som ett antingen eller, och kände ett starkt behov av att försvara mig och vara tydlig i mitt ställningstagande. Att få rätt. Jag blev illa berörd av att kallas bakåtsträvande, och tog helt till mig den arga chefens resonemang om att det står i direkt motsats till att jobba med utveckling. Det är så lätt att hamna där. Men jag önskar mig flera nyanser, mellan och kanske också bortom ytterligheterna. För när vi alla ligger i den där framkanten, när begreppet har urvattnats och tappat sin form och styrka, vilket värde har det egentligen då? I mitt exempel i den här texten skulle det ha räckt att svara ja på frågan ”Kan vi vara med på länk?” för att trovärdigheten för mig och min verksamhet skulle stått sig. Genom att erbjuda en digital yta skulle vi inom regional biblioteksverksamhet i Västerbotten arbeta såväl för utveckling som med digitalisering. Chefen visste vid ifrågasättandet ingenting om hur utbildningen skulle genomföras eller hur upplägget var planerat. Det var inte viktigt. Framkanten blev ett ”att”. Att kunna använda en dator för att delta i ett möte. Det europeiska ramverket Digcomp 2.0 som satsningen Digitalt först med användaren i fokus bland annat använder för att definiera digital kompetens, är uppbyggt av fem kompetenser varav en är problemlösning. Problemlösning innefattar bland annat förståelse och förmåga att granska, välja och utvärdera tekniska hjälpmedel för olika typer av situationer och uppgifter (Vuorikari et al. 2016, s. 9). I det finns utrymme att tänka att det ibland skulle kunna handla om kompetens att också kunna göra bedömningen att välja bort det

digitala alternativet i vissa situationer eller för vissa uppgifter. Det som i det polariserade samtalet också kan kallas att arbeta bakåt­strävande, alltså.

Det mänskliga mötet – tankar om det digitala rummet

Jag behöver reda ut hur jag upplever det fysiska respektive det digita­la rummet. I mötet i det fysiska rummet tänker jag att det kroppsliga, kropparna, betyder något, de ger stämningar och spänningar. De ger rummet rörelse, ljud och lukt. Kroppsspråk och blickar skapar trygg­het hos mig och visar när jag kan flika in en fråga eller kommentar. Eller understryker och lägger toner eller nyanser i det som sägs.

I det fysiska rummet kan jag ana strategier, beroende på var och i förhållande till de andra en person placerar sig. På samma sätt har jag egna strategier, ibland sätter jag mig bredvid någon som jag vet har lätt för att prata och ställer många frågor. Ibland bredvid någon som jag vet har liknande ståndpunkter som jag själv, så att vi liksom blir en enhet i rummet.

I det digitala rummet är vi alla på samma, platta, nivå och det är svårt att strategiskt positionera sig med kroppen som redskap. Jag väljer inte min plats i rummet, det gör systemet. Det är också svårare att försöka överrösta eller att bli överröstad i det digitala rummet, eftersom mikrofoner och högtalare inte låter oss prata i mun på varandra. Det borde på ett sätt betyda att det digitala mötet har förutsättningar att vara mer jämlikt. Det ställer såklart krav på personen som leder mötet, jämlikhet sker inte bara av sig självt oavsett vilken plats eller plattform vi befinner oss på.

Men kanske viktigast av allt för min upplevelse är att det digitala mötet i alla lägen sker utan ögonkontakt. Jag kan se in i någons ögon och någon kan se in i mina ögon. Men vi kan inte göra det samtidigt. Det blir ingen kontakt. Om jag ska se in i dina ögon gör jag det i samma sekund omöjligt för dig att se in i mina. Möjligheten till ögonkontakt i det digitala mötet är helt enkelt bortbyggd.

Vad betyder det för mig? Egentligen är jag rätt dålig på ögonkon­takt, jag är nog den som ofta fladdrar med blicken i samtal med andra och kan känna mig osäker och obekväm om ögonkontakten blir någon sekund för lång. Men när möjligheten inte finns saknar jag den, vilket får mig att inse att också korta stunder av att kunna möta någons blick spelar roll. För att uppleva kontakt, för att jag ska kunna bekräfta den andre och för att själv känna mig sedd och hörd. Det där basala, liksom. Betydelsen av ögonkontakt i ett samtal har under­sökts i flera studier. I en av dessa, publicerad i tidskriften Social Cognitive and Affective Neuroscience, landar forskarna i slutsatsen att det finns en skillnad mellan att möta en levande person med en direkt blick, och att titta på en avbild av en människa.

”Facing a live person with a direct gaze is likely to create sensations of intimacy and enhance the experienced self-relevance and awareness of how one is seen by others” (Pönkänen et al 2011, s. 493).

Inte helt sällan ställer jag frågan ”Kan vi vara med på länk?” själv, och förväntar mig då och då den möjligheten. Jag funderar på hur jag beter mig i de sammanhangen. Ibland är det ett sätt för mig att vara med, men ändå inte. Jag lyssnar med ena örat, jobbar med annat parallellt. Min uppmärksamhet är inte genuin. Visserligen är inte det fysiska rummet en garant för min odelade uppmärksamhet under möten heller, ska sägas. Men jag kan vart fall inte fly, inte logga ut. Oavsett plattform och format kan en fråga sig om ett icke-optimalt deltagande i alla lägen är sämre än att inte delta alls?

När jag tänker efter varför jag och min verksamhet relativt ofta säger nej till att webbsända, och försöker hitta en generell och genomarbetad hållning, saknas bitar. Anledningar som formuleras handlar om att det är viktigt att mötas, mingla, workshoppa eller småprata i pauser och toaköer…sådant som vi tycker är svårt att få till på en digital plattform. Eller att innehåll och form är gjort för ett sammanhang som inte på ett tillräckligt bra sätt kan översättas till ett digitalt format bara genom att rigga teknik. Men, tänk om ett nej till ett digitalt format ibland också handlar om en negativ stress och oro över att tekniken inte ska fungera, eller för merarbetet det innebär att arrangera dubbelt? Eller, värre, tänk om det finns en rädsla för att alla skulle välja länken och ingen skulle komma till mitt fysiska rum och fikabord? Det skulle i så fall betyda att jag lägger en högre värdering i en fysisk närvaro än i en digital. Det tror jag inte att jag vill göra. Samtidigt blir jag allt mer medveten om att jag verkar vilja tro på det digitala mötet mer än vad jag har sett det digitala mötet leverera.

Ett försök att landa

Det finns en ironi i det här, att den här texten skrivs som en del i forskarcirkeln ”Skeptikerspåret”. Om gängse bild av ”skeptikern” i sammanhanget digitalisering är en något motsträvig person som ifrågasätter digitala verktyg och arbetssätt, så inser jag att jag är ju precis tvärt om. Jag vill ju, jag vill kanske till och med lite för mycket. Fortfarande är jag övertygad om att allting inte blir bra av att översättas till ett digitalt sammanhang, att det inte är så enkelt. Men det är som att jag väntat på att tekniken ska lösa problemen med tekniken. Jag har varit med och drivit fram en förändringsvåg som skapat förväntningar och på något sätt behöver jag ta ansvar för att då utveckla innehåll som är anpassat och nog bra för att upplevas digitalt. För jag är inte beredd att acceptera att det ska räcka med ett ”ja” på frågan om det går att vara med på länk, för att vi ska bibehålla trovärdigheten hos vår omvärld att vi arbetar med digitalisering och utveckling. När vi inte öppnade den digitala ytan under utbildningen hänvi­sade vi bland annat till ämnet, hbtq, och att det förutsätter en viss typ av samtal och diskussion mellan människor i ett gemensamt, tryggt rum där det inte alltid finns enkla ställningstaganden eller svar. Samtal där tid måste ges för eftertanke, samtal som behöver en annan hastighet.

Sherry Turkle går till hårt försvar av samtalet ansikte mot ansikte, ett samtal hon menar är hotat. Hon oroas av hur kreativitet, tillit och empati tycks tunnas ut i takt med färre samtal öga mot öga. ”Vad är det vi glömmer när vi talar genom maskinerna?”, frågar hon sig och efterlyser det fria samtalet där den nödvändiga oförutsägbar­heten får ta plats. Samtalen genom maskinerna kan hantera saker, frågor. Men Turkle menar att de riskerar att få oss att hoppa över de nödvändiga samtalen. Likaså kan det vara med infrastrukturen och de snabba interaktionerna genom sociala medier. Det går fort att visa stöd för något, att gilla, dela och stötta en företeelse eller ett initiativ, som därigenom också har en inneboende kraft till spridning och ökad medvetenhet i olika frågor. Men samtalet som leder till hand­ling uteblir ofta (Turkle 2017, s. 361 – 388).

Vidare menar hon att vi präglas av ett kristänk idag, där allt är viktigt och fordrar omedelbara handlingar. Turkle skriver,

”När man kallar en sak för katastrof är det svårt att säga något mer om den. Om man däremot betraktar en situation som ett resultat av människors handlingar, finns det mycket man kan säga. Då kan man utkräva ansvar. Då kan man begripa de bakomliggande orsakerna. Då kan man fundera över hur man bör handla. Då måste man ha ett samtal. Många.” (Turkle 2017, s. 370)

Här kan en parallell dras till Aristoteles resonemang om handling och framställan. Framställan har enligt Aristoteles ett mål som ligger utanför verksamheten, en produkt. I handling däremot, är målet inneboende i verksamheten och här behöver avvägningar nästan alltid göras. Allt som har med levande livet eller levande material att göra kräver dessa avvägningar, de kräver mänsklig förmåga att handla klokt (Aristoteles 2014, s. 45). Det fria samtalet, som Turkle efterlyser, förutsätter också en mängd avväganden och mänsklig klokskap, och kan därmed inte delegeras till att hanteras genom maskiner. Om vi inte endast ser tillvaron i form av situationer som behöver en snabb lösning utan som situationer formade och kopplade till det levande livet, krävs alltså avväganden. Och då blir handling (samtalet) viktigare än framställan (resultatet). Jonna Bornemark tar upp Nicholas Cusanus resonemang om förnuftets två delar som samspelar i skapandet av kunskap; ratio och intellectus. Om ratiot är förmågan att ordna och strukturera, att dela in intryck i definierbara enheter som kan räknas, så handlar intellectus snarare om att veta vad det är som är viktigt, vad som behöver fångas upp och när det är dags för ratiot att ta vid. Här krävs omdöme, subjektivitet och förmågan att se och bedöma det situationsunika (Bornemark 2018, s. 37–47). Ett system eller en digital mötesplattform torde vara bra på det människans ratio gör, att ordna och strukturera data och deltagare efter generella regler och ramar. Men för att se det som är viktigt, som behöver bedömas och i vissa fall omprövas, så krävs intellectus. Därför blir intellectus kanske extra viktigt att inte hasta igenom för snabbt när det handlar om att skapa förutsättningar för ett möte. Tänk om vi kunde testa att vid sådana tillfällen glömma systemens förmågor och funktioner och istället låta intellectus hitta det viktiga på nytt, det som skapar värde för deltagarna i den aktuella situationen och först därefter göra den situationsunika bedömning­en av format.

En oväntad vändning: Vi kör på länk!

Nu, dagar i slutet av maj 2020, har frågan ”Kan vi vara med på länk?” slutat ställas. Frågetecknet är, i alla fall tillfälligt, utbytt mot ett ut­ropstecken. Aldrig tidigare har vi varit så många som behövt ställa in så mycket som under den här väldigt märkliga våren. Men vi skulle inte bara ställa IN, nu var läget att ställa OM här. Många verksamhe­ter förväntades skifta till helt digitalt på kort tid, arrangemang och utbildningar behövde hanteras snabbt och det fysiska mötet ersattes av det digitala. Inte för att det var tänkt eller planerat så, utan för att något annat tedde sig omöjligt.

För att återkomma till Turkle har vi ju faktiskt våren 2020 varit i ett läge där begreppet ”katastrof” ändå kan ses befogat att använda. Ännu är vi delvis kvar i en period av någon slags krishantering, vi börjar möjligen närma oss en diskussion om kvalitet, inkludering och framtidsperspektiv i våra omställda möten och arrangemang men jag tror inte vi är framme än. Känslan av att saker, frågor, ären­den behöver hanteras och lösas genom snabba möten är fortfarande påtaglig, samtidigt som vi vant oss vid webbkameran och börjat experimentera med olika system och plattformar. Vissa gillar läget mer än andra.

Så vad väntar nu? Hur det här påverkar förväntningar och krav på att delta på länk framöver vet förstås ingen. Båda riktningar känns rimliga. Att vi gör en rörelse åt ena hållet, och än mer börjar förut­sätta det digitala imperativet är en möjlighet. Men likaväl skulle det, i alla fall inledningsvis, kunna bli en pendelrörelse rakt åt andra hållet. Efter en omställning som inte varit orsakad av lust eller val, utan av en pandemi, kanske vi kommer behöva en period av avstånd till det digitala mötet. En chans för samtalet mellan våra ansikten att åter suga i sig lite livskraft. Kanske kommer vi ha ett behov av det där mötet där vi kan se in i varandras ögon. Vi kommer ha varit med om många dåliga digitala miljöer, samlat erfarenheter och minnen av när tekniken inte fungerade eller när mötets intention inte kunde uppfyllas. Och efter några månader fast i hemmakontoret kan det väl få vara helt i sin ordning att tycka att det blivit på riktigt tråkigt att inte träffas, omgivna av samma luft.

Samtidigt har våren utvecklat någonting i hur vi möts digitalt, det ser jag inte minst i min egen arbetsgrupp. Vi har fnissat igenkännan­de åt bingobrickorna i våra sociala flöden som pricksäkert träffar in kommentarer som uttalats så många gånger. ”Hörs jag?”, ”Du försvann, kan du ta om det?”, ”Jag ser ingenting”, eller barn, djur och telefoner som låter och mikrofoner som glöms att stängas av. Men allt eftersom tiden gått där vi alla tvingats utsättas för en mer eller mindre helt digital professionell samvaro, har något hänt med vår digitala självtillit. Oftare än tidigare ansluter vi till våra plattformar på liknande sätt som vi, bara någon enstaka minut före mötets början, skulle kliva in i det fysiska rummet. Den digitala ställtiden och teknikchecken har minskat i omfattning. Frågorna om huruvida alla hörs och syns bra tar inte alltid mötets inledande minuter i anspråk längre. Vi är tryggare i vår förmåga att se och lita på att alla inställningar är gjorda. Jag tror det kan få betydelse för hur vi bidrar till och formar och fyller det digitala samtalet och mötet i framtiden.

Kanske kan rådande situation och de lärdomar vi drar av den bidra till vår ökade förståelse för när vi ska välja det ena eller det andra formatet för våra insatser. Kanske kommer det att kännas tydligare för oss, liksom vår målgrupp, när det fria samtalet med kroppar och ögon i ett gemensamt rum behövs och när vi inte tror att den digitala plattformen kan motsvara förväntningarna på mötets intentioner. När vi förstår vad vi missar och vilka syften vi inte kan kräva av oss själva att vi ska uppnå. Att vi därmed också lär oss mer om hur det innehåll och upplägg vi planerar för och producerar, kan formas till det digitala formatets förutsättningar och möjligheter.

Jag trodde mig behöva kunna bemöta den typen av reaktion som chefen i kommunen gav mig, med tydliga argument som jag står för. Jag kände ett behov av att bottna i en bedömning, att välja ”rätt”. Men kanske borde jag ifrågasätta den driften i mig själv, ifrågasätta behovet av att vara tydlig och förväntan på mig att välja en tydlig väg. I synnerhet eftersom jag genom den här processen, under mitt delta­gande i forskarcirkeln, landar i att jag inte har en tydlig ståndpunkt i min relation till digitala samtal och möten. Chefen i kommunen hade det, i alla fall kommunicerades det så i mejlet med många utropsteck­en. Det vore intressant att få göra om situationen, problematisera mitt svar och inte försöka dölja min ambivalens.

Och eftersom frågan ”Kan vi vara med på länk?” mest troligt kommer att ställas igen framöver trots allt, finns goda möjligheter för mig att få göra just det.

Referenser

Bornemark, J. (2018). Det omätbaras renässans – en uppgörelse med pedanternas världsherravälde. Stockholm: Volante.

Pönkänen, L.M, Alhoniemi, A, Leppänen, J.M, Hietanen, J.K. (2011). Does it make a difference if I have an eye contact with you or with your picture? An ERP study. Social Cognitive and Affective Neuroscience, 6(4), s. 486–494.

Region Västerbotten (2014). Digital agenda för Västerbotten 2014 – 2020. Region Västerbotten.

Turkle, S. (2017). Tillbaka till samtalet: Om samtalets kraft i en digital tid (övers. Linus Kollberg). Göteborg: Daidalos.

Vuorikari, R., Punie, Y., Carretero Gomez S., Van den Brande, G. (2016) DigComp 2.0: The Digital Competence Framework for Citizens. Update Phase 1: The Conceptual Reference Model. European Union.