Uppslukande bibblan – en immersiv konferens

I november 2023 genomfördes konferensen Uppslukande bibblan – En samskapande konferens om immersiva medier i bibliotek på Hedenlunda slott i Flen. Konferensen syftade till att undersöka hur immersiva medier (VR och AR) kan användas i bibliotek för att stärka empati och trygghet, främja lärande, öka tillgänglighet och inspirera till läsfrämjande. Digitekets Ola var inbjuden som konferensdrönare för att hovra runt bland deltagare och föreläsningar, samla in och sammanfatta intryck och diskussioner.

Konferensen bjöd, förutom gemensamma spår där olika aspekter av immersiv media tematiskt utforskades, också på en deltagande virtuell dans-performance samt en föreläsning av den amerikanske konstnären Lance Weiler.

Den sammanfattande och avslutande konferensdrönarrapporten kan läsas här:

Det första som möter mig när jag ankommit till Hedenlunda slott utanför Flen är ett rum där ett stort antal VR-headset av olika märken och utföranden ligger uppdukade, redo för alla att prova på. Jag ser personer som ser ut att spela pingis, folk som gestikulerar vilt i luften, som om de höll på att frammana demoner med trollformler, och en person med 3D-headset på huvudet som pratar rakt ut och verkar vara inbegripen i en diskussion om strulande kopiatorer.

Stockholms stads bemötande-VR-övning, där man möter en arg man som gapar och gormar om att kopiatorn är trasig, ska fungera som ett sätt att låta personalen öva på att hantera besvärliga situationer. Det här liknar på många sätt olika typer av rollspel, och jag drabbas av aktivt stresspåslag som när det blir tal om teambuilding-aktiviteter eller “roliga” mötes-inchecknings-övningar (Vem är du i Astrid Lindgren-universumet? Beskriv ditt mående som om du vore en väderpresentatör på tv! Ställ er i ordning i ett led utifrån skostorlekar!). Det indikerar att tekniken faktiskt fungerar. Att det är jobbigt att prata med en arg virtuell avatar är bra, kanske är det inte lika jobbigt som att möta personen i verkligheten, men en virtuell miljö är skalbar på ett helt annat sätt än fysiskt rollspel i rummet. Kanske är det här vi har VR:s framtid? Att kunna återskapa sociala situationer som är svåra att öva på i praktiken?

I Malmö har vi genomfört övningar kring utrymning och agerande vid PDV, pågående dödligt våld. Vad ska vi göra om ett terrorattentat inträffar eller om någon börjar skjuta inne på biblioteket? Detta känns som ett typexempel på VR-träning i framtiden. Att vi kan sättas i svåra och psykiskt påfrestande situationer utan att vi utsätts för fysisk fara.

Att gå från att testa datorspelet Half-Life Alyx (jag fastnade bakom en bildörr) till att möta den arga kopiatormannen med ett visst zombie-betonat utseende var lite av en kulturkrock. I vanliga fall löser vi ju den här typen av problem i spelvärldar genom att skjuta dem med vår BFG9000, eller banka dem med kofot, något som inte lät sig göras i simulatorn, utan där förväntas vi försöka deskalera situationen genom att prata med den upprörda besökaren. 

Att spela pingis i VR-miljö var en förvånansvärt kinestetisk upplevelse, bortsett från att man med handkontrollen inte riktigt höll i pingisracketen ordentligt. Det är åter det där märkliga med tekniken som inte riktigt är löst, även om vi befinner oss i en förvånansvärt immersiv virtuell miljö, såsom Half-Life, är det en konstant lärandeprocess som tar en ut ur illusionen titt som tätt: Hur greppar jag bildörren som är i vägen? Hur klättrar jag upp för en brandstege? Varför är pingisracketen fastklistrad på handen istället för i handen? Kroppens grundläggande motoriska rörelser översätts inte intuitivt till den virtuella världen än. Det uppstår krockar och immersionen bryts.

Konferensen genomfördes under två dagar och var ett samarbete mellan Biblioteksutveckling Sörmland, Flens kommun, Modda Sörmland, Biblioteksutveckling Östergötland, Region Västerbotten, Region Värmland och Stockholms stadsbibliotek. Konferensen var en så kallad unconference, vilket innebär att den är mer deltagarstyrd och fokuserar på deltagaraktivitet. Arrangörerna samverkar också i 3D-bibblan som jag rekommenderar att man besöker om man är intresserad av den här typen av teknik i biblioteksmiljö. 

Parallellt med den fysiska konferensen pågick konferensen samtidigt i den virtuella världen, i detta fall i Mozilla hubs.

På något sätt blir vi till barn igen, vi måste öva och lära oss den grundläggande mänskliga motoriken: Hur går man? Hur böjer man sig ner? Hur greppar man något? Allt detta utan att krocka med verklighetens bord, lampor eller sladdar. Finns det en VR-simulering där man är ett barn som försöker lära sig ställa sig upp för första gången?

Lance Weiler

Den amerikanska konstnären Lance Weiler deltog på länk från USA och berättade om sina olika projekt som ofta nyttjar ny teknik. Han har till exempel gjort två projekt där han blandat klassisk litteratur med ny teknik: Sherlock Holmes & the Internet of Things och Frankenstein AI. Det förstnämnda har samlat tusentals deltagare från över 60 länder som gemensamt spelat och samskapat det kollaborativa historieberättarspelet som nyttjar deltagarnas egna digitala enheter.

Weiler strävar efter att skapa konst, upplevelser och berättelser som är unika för varje deltagare genom att erbjuda icke-linjära och generativa narrativ. Genom att integrera immersiva teknologier i offentliga rum, som bibliotek, ser Weiler möjligheter att förvandla dessa till platser för lärande och samhällsbyggande snarare än konsumtion.

Han ser folkbiblioteken som en sorts allmänhetens fyrbåkar, öppna platser som behövs i en omvärld där dessa försvinner och kommersialiseras i en allt större utsträckning. Folkbiblioteken har inga bakomliggande motiv, utan de vill människor väl. 

Genom att utmana traditionella berättarmetoder och utforska nya teknologier strävar Weiler efter att skapa djupare upplevelser som engagerar publiken på ett personligt plan, vilket öppnar upp för nya möjligheter inom både utbildning och underhållning.

Han berättade om sitt arbete med just generative storytelling, utställningar där saker ändras beroende på hur besökarna interagerar med eller närmar sig olika objekt eller delar av utställningen. Deltagarna påverkar historien de själva deltar i genom att göra olika saker. Här började jag genast fundera på om inte biblioteken skulle kunna jobba med liknande upplevelser? Hyllplan som lyses upp när man närmar sig dem, böcker som ger ifrån sig olika ljud när man tar dem från hyllan beroende på deras signum och så vidare. Eller en utställning där saker kan förändras, ljus/ljud/screens, beroende på vad man gör, om man står, sitter, eller var man befinner sig. Geostaket/geofencing ger en massa plottad data kring var besökare har valt att gå och stå. 

Varför inte inspireras mer av den immersiva tekniken i gränslandet mellan teknik och historieberättande:

2023 list of 50+ Immersive Things that mix storytelling, performance, play, design & code

Perspektivspår

Konferensen bjöd sen på ett antal perspektivspår, där olika aspekter av immersiv, uppslukande, teknik diskuterades och workshoppades kring i grupper. Målsättningen var att deltagarna skulle få med sig insikter och praktiska idéer att genomföra i sina egna biblioteksverksamheter. Varje perspektivspår leddes av en expert inom respektive område. Målet var att de både skulle uppmuntra och utmana deltagarna utifrån sin expertis.  

Empatispåret leddes av Maria Bauer, beteendevetare och delaktig i framtagandet av VR-upplevelsen kring bemötande som används av Stockholms stadsbibliotek. Här lyftes olika aspekter av att kunna bli berörd och känslomässigt påverkad av VR-upplevelser och vilka krav det ställer på verksamheten som anordnar en VR-aktivitet. Behöver vi vara förberedda på att möta dem efter upplevelsen då upplevelser i en virtuell verklighet kan upplevas som verklighetstrogna?  

I lärandespåret med Gustav Wollentz från Nordiskt centrum för kulturarvspedagogik diskuterades olika aspekter av lärande med och om VR, kanske kan biblioteket vara ett rum där man kan få testa på teknik utanför den kommersiella sfären. Det pratades om olika läraspekter som beteendeförändringar, kollaborativt lärande genom VR, öva i att prata inför publik, tillgängliggörande av konstarkiv och mycket annat. 

I tillgänglighetsspåret med Josephine Rydberg, doktorand på Stockholms konstnärliga högskola och verksamhetsutvecklare för Crossmedia vid Region Gävleborg, diskuterades en mängd frågor kring det sociala relaterade till VR och AR. Kan vi använda tekniken för att möjliggöra upplevelser och lärdomar för till exempel människor med funktionsnedsättningar? Skulle biblioteken också kunna erbjuda sociala rum i den virtuella världen?

Läsfrämjandespåret leddes av Mattis Lindmark, systemutvecklare inriktad mot 3D, digital medieproduktion och datorspel, verksam vid Humlab i Umeå. I detta spår utforskades olika aspekter av att kombinera det analoga med det digitala, så kallad mixed reality. Deltagarna skapade en prototyp för ett digifysiskt escape room där de letade ledtrådar i fysiska böcker som behövdes för att lösa problem i den virtuella världen.    

Den virtuella dansen

Programmet under dagen avbröts mitt i av en virtuell dansföreställning skapad av koreografen Robin Jonsson, där deltagarna fick dansa som avatarer i en virtuell värld. Föreställningen var ett utdrag från föreställningarna Newcomers och Get real, där deltagarna, med hjälp av VR-headset, guidas genom en interaktiv och kroppslig utforskning tillsammans med dansaren Nea Landin.  

I föreställningen får deltagarna först möjlighet att bekanta sig med sin “nya kropp” i ett virtuellt rum med speglar innan de transporteras till ett rave i en lagerlokal. Alla deltagare ser likadana ut, med undantag för Neas avatar som kontrollerar rörelserna via en motion capture suit, vilket suddar ut gränserna mellan kroppar och skapar en kollektiv upplevelse.

Nea berättar att tanken är att föreställningen ska ge deltagarna möjlighet att utforska intimitet och relationen mellan kroppar – var de börjar och var de slutar. Genom att guida, dansa med och för deltagarna uppmuntras interaktioner såsom kramar, vilket skapar en intim atmosfär. 

– Målet är att erbjuda en ny kroppslig och uppslukande upplevelse som öppnar upp dans för dem som kanske inte är bekväma med det annars, och att skapa en ny form av kontakt, berättar Nea.

Genom att manipulera kropparnas storlek och skapa specifika miljöer för olika åldersgrupper, utforskar föreställningen gränserna för personligt utrymme och interaktion. Nea berättar att det är skillnad i hur barn och vuxna beter sig i den virtuella dansmiljön.

– Det finns en tydlig skillnad i hur barn och unga interagerar, där unga tar för sig mer och utforskar miljön på egen hand, och vad deras digitala avatar kan göra. Vuxna är mer återhållsamma och undviker att “dansa in i varandra”. De behöver ofta uppmuntras att ta för sig.

Se mer om hur virtuell dans och om hur tekniken bakom fungerar.

Konferensen var väldigt lyckad, både formmässigt och innehållsmässigt och jag är ytterst  tacksam att jag fick delta, både som åhörare men också som konferensdrönare och få chansen att avrunda tillställningen med mina observationer. Manus till den föreläsningen kan du hitta här. 

Jag håller tummarna för att konferensen får en uppföljare i en eller annan form framöver!