Texten och tekniken – olika perspektiv på digital läsning

På vilka sätt kan den digitala läsningen och den digitala läsaren egentligen tolkas och förstås? Hur kan egentligen digitaliseringens påverkan på samhället i stort påverka läsfrämjande och litteraturförmedling? Det söker Julia Pennlert, Högskolan i Borås, svar på i den här forskningsartikeln, som ingår i temat Digitalt läsfrämjande. Artikeln tar upp såväl teoretiska diskussioner som praktiska konsekvenser för digital läsning.

Att läsa och skriva är i allra högsta grad en teknologisk historia. Genom historien har olika teknologier och medier varit betydelsefulla för hur litteraturen har skapats och använts. Skrivandet och läsandet är alltså på olika sätt kopplade till olika typer av teknologiska uppfinningar – eller den tidens “nya” medieformat – som exempelvis papyrusrullen, skrivmaskinen, tangentbordet eller en smart telefon.  (För en historisk såväl som samtida genomgång av skrivandets teknologier och hur de påverkar läsandet och skrivandet se exempelvis A Better Pencil).

Textens teknologier är alltså även i vår tid fortfarande relevanta för såväl litteratur-samhället som för den enskilda läsaren. Men hur vi får tillgång till en text, (genom vilka teknologiska bärare som texten passerar igenom, om vi så vill) presenterar också olika former av utmaningar för läsfrämjande och eller litteratur-förmedlande aktiviteter och verksamheter.

Syftet med den här texten är därför att vila blicken vid några av de teoretiska diskussioner som under de senaste åren rört hur den digitala teknologin påverkar läsandet, men jag vill också fokusera på de mer praktiska konsekvenserna för läsaren och läsningens roll i relation till det digitala medielandskapet. Några av de frågor som jag därför ställer mig är följande: På vilka sätt kan den digitala läsningen och den digitala läsaren egentligen tolkas och förstås? Hur kan egentligen digitaliseringens påverkan på samhället i stort – där ju läsaren och litteraturen ingår – påverka läsfrämjande och litteraturförmedling?

Texten är disponerad i tre avsnitt med egna rubriker och är därför möjlig att fördjupa sig i efter eget intresse, som delar eller som en helhet. Den första delen; Brott eller kontinuitet? – Den digitala läsningen är en sammanfattning av några av de bärande teoretiska resonemang som kan kopplas till relationen mellan läsning och digital teknik. Den andra delen: Högre eller lägre trösklar ? – den digitala bokkulturen handlar istället om hur internet möjliggjort nya mötesplatser där läsargemenskaper kan uppstå, men också hur dessa olika digitala mötesplatser kan betraktas genom olika perspektiv. Den sista och avslutande delen;  Nya eller gamla sätt? – Att läsfrämja i en digital tid kan bäst beskrivas som ett avslutande summerande avsnitt där potentiella konsekvenser av samband mellan läsning, litteratur och digital teknik kopplas till metoder och diskussioner som rör läsfrämjande och litteraturförmedling.

Att litteraturen, texten och läsaren på olika sätt formas av de mediala och teknologiska omgivningar som omger dem är inte nytt för 2020-talet. Inte sällan används just litteratursociologiska perspektiv för att få syn på de relationer som uppstår mellan text och kontext. I en text från 2002, ger Johan Svedjedal, professor i litteraturvetenskap följande betraktelse kring sambandet mellan text och teknik,  med utgångspunkt i framväxandet av den svenska järnvägen: Svedjedal skriver följande under rubriken:  Boken i det globala flödet av text, ljud och bild (Svd 200219):

”När järnvägarna slog igenom i Sverige vid mitten av 1800-talet ledde det till ett uppsving för bokvärlden. Tidigare hade förläggare haft stora problem med att alls få ut sina böcker till avlägsna orter – recensionerna kunde komma åtskilliga månader innan böckerna faktiskt fanns tillgängliga och på 1830-talet kunde det dröja ett år innan en ny svensk bok nått ut över hela landet (…)  järnvägen präglade också den litterära kulturen på andra plan. Farten i järnvägsresan blev snart en symbol för modernitet, för ett nytt slags nervösare livskänsla. Järnvägsresan blev ett tillfälle för bokläsning.”

I citatet porträtteras på flera sätt en svunnen tid. Idag kan vi närsomhelst och oavsett var vi befinner oss, genom ett klick få tag i en nyligt utgiven titel. Samtidigt visar Svedjedals reflektion hur läsaren formar sina vanor i samklang med samtidens infrastruktur och hur bokmarknadens aktörer också förhåller sig till de rådande omständigheterna.  Svedjedal diskuterar också i ett särskilt avsnitt  radions introduktion i Sverige och dess effekt på litteraturens område på följande sätt: ”Och när radion slog igenom omkring 1930 fruktade många i bokbranschen först bokens nya konkurrent – men bokvärlden lärde sig snabbt se den litteraturfrämjande kraften i radioteater, litteraturkrönikor, klassikerföredrag och Dagens dikt.” Även historiskt har alltså även andra medier framställts som den tryckta bokens “konkurrent”, ett tema som även syns i den samtida debatten – där istället den digitala medieanvändningen ibland kontrasteras mot bokläsning.

Under de senaste två decennierna som har passerat sedan Svedjedal publicerade sin text i Svenska Dagbladet har den teknologiska utvecklingen ökat i rask takt. Det ärinte längre järnvägar och radio som står i fokus utan snarare hur den digitala tekniken påverkar läsaren, läsningen och litteraturen. I en tid av smarta telefoner, wifi-uppkoppling och sociala medier har skrivandet, läsandet och den litterära kulturen flyttat online. Läsarens väg till texten har alltså fått fler nya (digitala) transportvägar. Även allmänheten har tagit sig an den nya digitala tekniken, i rapporten Svenskarna och internet 2019 konstateras exempelvis att 91% av den svenska befolkningen använder internet dagligen.

Den digitala teknologins framväxt, potential och konsekvenser har också stått i blickfånget i de diskussioner som på olika sätt präglat 2000-talet, både inom forskning och i den allmänna debatten. Där pessimister har hävdat den tryckta bokens död på grund av internets utveckling har andra istället intagit en mer positiv position och betonat fördelarna för bokens område i en digital tid. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att även de kritiska argument som används för att beskriva farhågorna med vår samtids nya teknik, den digitala, och dess effekter också kan spåras historiskt. Andrew Piper påvisar denna historiska pendelrörelse i Book was there – reading in electronic times (2012) genom att slå fast följande: ”Everything that has been said about life in an online world has already been said about books.”

Oavsett om man sällar sig till kritikerna eller optimisterna står det klart att medievanorna under 2000-talet befinner sig i förändring vilket har konsekvenser för hur och vad vi läser. I A better pencil – Readers, writers and the digital revolution (2009) konstaterar Dennis Baron att oavsett hur vi förhåller hos till nya tekniker och teknologier, om vi omfamnar eller tar avstånd ifrån dem, så står det klart att dessa på olika sätt påverkar hur vi skriver och läser. Baron skriver följande: ”The technologies of literacy – what we write with and what we write on – help to determinate what we write and what we can’t write.”

Det står även klart att den tryckta boken fått finna sig i att representeras och presenteras i olika mediala format samtidigt under 2000-talet, men också att nya digitala bokformat (som e-boken eller ljudboken) har blivit populära hos läsarna. I exempelvis Svenskarna och internet 2019 uppger något mer än hälften av internetanvändarna (42%) att de konsumerar digitala böcker. Enligt Sveriges officiella biblioteksstatistik, som presenteras i rapporten Bibliotek 2019,  förstärks bilden av att läsarna upptäckt de nya digitala bokformaten, både gällande tillgång och efterfrågan. Under 2019 konstateras i rapporten att antalet e-bokstitlar ökat med 10% samt att utlåningen av e-böcker uppgår till 2,4 miljoner lån. Ur ett annat perspektiv, nämligen med utgångspunkt i bokbransch och bokmarknad visar Erik Wikberg i rapporten Bokförsäljningsstatistiken – Helåret 2019 hur digitala kanaler och främst ”digitala abonnemangstjänster” ökar kraftigt. Wikberg konstaterar följande i samma rapport: ”Utvecklingen visar en bokmarknad som genomgår en omfattande digitalisering.”

Det rör sig alltså inte längre om att läsaren ska hitta en lämplig bok för resan på järnvägen, utan istället gör den digitala ljudbokens format att man ständigt kan bära med sig en bok och konsumera litteratur samtidigt som man gör något annat. När jag för några år sedan gick igenom en intensiv debatt  kring just ljudboken på Dagens Nyheters kultursida (som resulterade i artikeln “Röster om den kommersiella ljudboken i Sverige”)  blev just detta tema tydligt, att ljudboken går att infoga i litteratur-läsarens livspussel, samtidigt som han eller hon pendlar, joggar eller städar.

Den digitala teknologins inverkan på litteratur och läsning gestaltas också genom hur digitala miljöer utgör nya arenor och plattformar där läsare kan mötas och dela med sig av sina läsupplevelser tillsammans med andra. Genom en knapptryckning är det även möjligt för aspirerande författare att publicera egna skönlitterära texter, presentera sig själva som författare och ingå i digitala skrivar-gemenskaper. Som Christian Lenemark påpekar i Litteraturens nätverk – Berättande på Internet (2012) har den samtida medieutvecklingen lett till att ”traditionella föreställningar om vad en författare är, vad en läsare är, vad en berättelse är, är under (om)förhandling.”

Digitaliseringen påverkar alltså de instanser och aktörer som förknippas med böcker och läsning; bibliotek, förlag, läsare och författare – delvis för att de befinner sig i samma mediala kretslopp eller på liknande plattformar.  Det rör sig alltså om en dubbel rörelse, vilket bäst kan beskrivas med hjälp av Dennis Barons ord från A better pencil – Readers, writers and the Digital Revolution (2009).  Baron skriver följande: “(…) the technology works two ways: it channels what we do, but it also changes to meet the need of writers and readers, who play a role in modifying the direction that writing technology takes.”

Brott eller kontinuitet – Den digitala läsningen?

Den digitala teknologins framväxt på litteraturens område har lett till att flera forskare ägnat uppmärksamhet åt hur relationen mellan digital teknik och litteratur – eller läsning –  kan tolkas och förstås. (Litteraturtips: se exempelvis The digital literary sphere : reading, writing, and selling books in the internet era / Simone Murray.)

Dessa studier kan sägas kännetecknas av sin tvärvetenskaplighet, de representeras av olika ämnesområden som exempelvis pedagogik, litteraturvetenskap, medievetenskap och biblioteks-och informationsvetenskap.

Men den digitala läsningen i sig kan också gå under flera olika benämningar vilket Maria Rasmusson visar i Det digitala läsandet – begrepp, processer och resultat. Rasmusson nämner närbesläktade termer som exempelvis ”digital reading, digital literacy, reading on screen eller reading on the Internet.” Men alla dessa nya sätt genom vilket vi tillägnar oss en text gör också att själva termen “läsning” inte alltid betyder att vi har läst en tryckt text, i det tryckta bokformatet – utan kan av en läsare, eller en biblioteksanvändare lika gärna anspela på en ljud-eller e-boksläsning. Den digitala teknologin påverkar också det skönlitterära skrivandets former och format, genom att vissa texter bara finns tillgängliga digitalt. I A better pencil – Readers, Writers and the Digital Revolution som länkas till ovan, ger Dennis Baron ett exempel på detta genom att konstatera följande: ”Computers have allowed us to create new genres – internet chat, email, the web page and the blog – that cannot exist outside the virtual world.”

En återkommande röd tråd i delar av den teoretiska diskussionen kring den digitala läsningen är att samtidens tekniska förutsättningar alltså på olika sätt leder till förändrade förutsättningar, både för läsandet och skrivandet. För att dröja lite vid frågan om att läsa, går det alltså att konstatera att flera forskare påpekar att när texten representeras i nya mediala sammanhang så ändras också sättet genom vilket vi läser den. I boken How we think – Digital media and contemporary technogenesis (2012)  diskuterar exempelvis Katherine Hayles läsningens villkor i en alltmer skärmbaserad mediekultur, ur en amerikansk kontext. Hayles huvudsakliga tes är att när allt allt fler – särskilt unga människor – allt oftare – i huvudsak läser via skärm utvecklas en ny form av läsning, en hyperläsning. Denna typ av läsning gör det möjligt för läsaren, argumenterar Hayles, att navigera i ett myllrande textlandskap och hantera de stora textmängder av information som är publicerad i digitala sammanhang. Hayles uttrycker sig på följande sätt:

”[hyperläsningen] enables a reader quickly to construct landscapes of associated research fields and subfields; it shows ranges of possibilities; it identifies texts and passages most relevant to a given query; and it easily juxtaposes many different texts and passages. (s.62)”

Hyperläsningen står också i relation till en mer kognitiv förändring som påverkar hur vi läser från skärm menar Hayles vidare, nämligen utvecklingen av en så kallad hyperuppmärksamhet. Denna hyperuppmärksamhet beskrivs av Hayles som användbar när läsaren snabbt rör sig mellan bitar av information och texttyper men ändå vill få ett grepp om vad en särskild text innehåller, eller helt enkelt hitta rätt typ av information. I likhet med Hayles utgångspunkter och slutsatser diskuterar Naomi S Baron den digitala läsningens utmaningar och möjligheter i Words onscreen – The fate of reading in a digital world (2015).  I inledningen av boken intar Baron vad som bäst kan beskrivas som en provokativ position genom att fråga sig om det överhuvudtaget är någon skillnad att läsa en text i tryckt eller digitalt format. Hennes svar är, för att uttrycka det koncist att den digitala teknologin visst påverkar vad och hur vi läser, men också att tiden vi ägnar åt en text är avhängigt vilket medialt format som texten presenteras i.

Enligt Baron tenderar vi att välja texter i det kortare formatet när vi läser från en skärm, samtidigt som vi helst undviker att gå tillbaka till samma text och läsa den ytterligare en gång. Baron beskriver denna läsart med benämningen ”reading on the prowl” som bäst kan översättas  till svenska som ”läsning på jakt” och utvecklar sitt resonemang på följande sätt:

”Is there a new normal for reading? As we have seen, current trends include letting digital technologies nudge us away from continuous reading to reading on the prowl, losing patience with complicated texts or even long ones, and paying less attention to the cognitive and aesthetic affordances of physical print.” (s.229)

För att följa Hayles och Barons resonemang så är det alltså möjligt att betrakta läsning som sker via en skärm som en typ av läsning som innebär att läsaren utvecklar nya beteenden och läser på nya sätt. I relation till just Barons koncept ”läsning på jakt” – är det däremot betydelsefullt att komma ihåg att den digitala läsningen i sig inte alltid är förknippad med skärm och information. Genom exempelvis ljudboken så är det ju möjligt för läsaren att kanske fysiskt befinna sig på “jakt” – eller någon annan utomhusaktivitet, för den delen –  samtidigt som skönlitterära berättelser konsumeras. Ljudboken lägger också till en rad andra nya egenskaper, eller funktioner, möjliga för läsaren att välja, styra och navigera. Han eller hon kan välja titel efter uppläsare till exempel, eller anpassa tempot i uppläsningen efter eget tycke och smak.

Men finns det då skäl för oro för framtidens läsare? Att unga och blivande läsare inte längre fördjupar sig i längre texter eller går tillbaka och läser om en text de precis har ögnat igenom? Eller att de lyssnar på en ljudbok med ett halvt öra, medan något annat alltid pågår?  I den allmänna debatten såväl som i den akademiska litteraturen som diskuterat digitala läsarter så beskrivs ofta en oro för unga läsares läsvanor och (bristande) läsförståelse. (Se ex Maria Rasmussons Det digitala läsandet s.9) Även om det är angeläget att diskutera hur vi ska möta framtidens läsare, som läsfrämjare eller litteraturförmedlare så är det också viktigt att påminna oss om att historien ger oss många olika exempel på hur litteraturens form, format och teknologiska förutsättningar på olika sätt samspelar med varandra och att läsningen idag sker i både “äldre” och ”nyare” medieformat. Hur vi läser är alltså präglat av det mediala format som vi använder oss av, om vi läser i en tryckt bok, med hjälp av en skärm eller en smart telefon.

Högre eller lägre trösklar? – den digitala bokkulturen

Parallellt med att nya former och format för litteratur vuxit fram har den digitala tekniken gjort det möjligt för läsare att möta andra med hjälp av en internetuppkoppling eller stabilt Wi-Fi. För den litteraturintresserade finns flera olika former av digitala mötesplatser för litteratur, boksamtal eller skönlitterärt skrivande. Bland exemplen finns både nätgemenskaper förknippade med en specifik genre, (som poeter.se) recensionssajter eller digitala bokcirklar. Det varierade utbudet syns också i relation till hur dessa platser är modererade eller styrda, ibland finns uttalade upphovspersoner eller bibliotek, i andra fall är det svårare att få klarhet i vem som är avsändare. I vissa fall skapas en gemensam erfarenhetsbank, där vi kan interagera med varandra genom att den digitala mötesplatsen blir en plats där vi kan dela med oss av frågor som låntagare som vi för tillfället inte finner svar på själva.

Det som delas och postas inom ramen för den här typen av gemenskaper gör det även möjligt för oss att inventera, spåra och undersöka hur läsning manifesteras och representeras online. I sammanhanget är vad Henry Jenkins i Confronting the Challenges of Participatory Culture(2009) benämner som ”deltagarkultur” en viktig term. I Jenkins mening består deltagarkulturen av att deltagarna upplever att det finns låga trösklar till deltagande samt att deras bidrag och engagemang upplevs som betydelsefullt hos de som medverkar. Deltagarkulturer präglar många av de digitala mötesplatserna med fokus på läsning och litteratur som finns tillgängliga och i flera fall så uppmuntras också delaktighet på flera sätt bland de funktioner som finns representerade på dessa platser. (Litteraturtips se exempelvis: Poesi pågår : en studie av Poeter.se 2003-2016 (2018). I Literature and social media (2020) konstaterar Bronwen Thomas att ett kännetecknande drag i utvecklingen av vad som ibland benämns som Web 2.0 är att gränserna mellan producent och konsument suddas ut i konturerna, samtidigt som uppdelningen mellan professionell och amatör har förlorat sin tidigare giltighet.

På ett sätt går det alltså att betrakta de kännetecknande dragen i dessa mötesplatser som en form av digitalt umgänge för människor som är intresserade av läsning och litteratur,  där nya funktioner gör det möjligt för läsaren att dela med sig av sitt litteraturintresse på andra sätt än tidigare. Men det nya ersätter inte det gamla, utan det rör sig snarare om pågående litterära praktiker där manifestationer och representationer av läsande och skrivande återbrukas i nya läsfrämjande och litteraturförmedlande digitala sammanhang. Ett sådant exempel är vad som ibland kallas för #bookstagram på bildbloggen Instagram. Genom att fotografera framsidan på en bok, eller komponera en bild där bildens omslag syns kan vem som helst delta och tagga sitt inlägg med #bookstagram. Att markera sitt inlägg med just en sådan hashtag innebär att man som läsare är del av en kollektiv global rörelse, där vem som helst – läsare eller författare kan delta, påpekar Thomas i Literature and social media .(s.74-75)..  Samtidigt visar också fenomenet #bookstagram hur flera olika medier samspelar, och att även den tryckta boken har legitimitet och status i digitala miljöer. När man väl börjar befinna sig i de digitala gemenskaperna och hur de på olika sätt manifesterar litteraturintresse och läsning blir det synligt hur – i likhet med vad Thomas också slår fast – den tryckta boken nästan finns överallt (även) på sociala medier. Som en konsekvens ser vi alltså även här ett samspel, mellan den bokbundna, tryck-baserade litterära kulturen och den digitala deltagarkulturen Den samtida litterära kulturen som dagligen upprättas och upprätthålls av läsare har alltså inte fasta gränsdragningar mellan digital/tryckt – utan kännetecknas snarare av lösa konturer mellan den digitala världen och diktsamlingen.

Nya eller gamla sätt – Att läsfrämja i en digital tid?

Med utgångspunkt i ovanstående diskussioner kring digital läsning samt den digitala bok-kulturens olika skepnader är det närmast en självklarhet att även bibliotek, bibliotekarier, skolor, lärare och andra som dagligen umgås med litteratur påverkas och präglas av den digitala samtiden. I exempelvis Demokratins skattkammare – förslag till nationell biblioteksstrategi (2019) kopplas begreppet ”digitalt” till termer som tillgänglighet, tillgång eller beskrivs som  kompetens och förmåga. Relationen mellan bibliotek och samhälle, och den pågående samhällsutvecklingen betonas på följande sätt:

”Digitalisering av biblioteksverksamheten är en del av hela samhällets digitalisering, där Sverige strävar efter att vara världsledande. Inte bara kulturarvet, utan nationens hela kunskapsarv ska så lätt och fritt som möjligt vara digitalt tillgängligt.” (s. 21)

I relation till ovanstående är det alltså självklart att biblioteken som institution ska ’hänga med’ i trender vad gäller teknikvanor i samtidens medielandskap. (Litteraturtips se ex: Användarna först med det digitala i fokus)  Hur detta ska ske har bland annat adresserats av den särskilda satsningen Digitalt först – med användaren i fokus,  ett uppdrag samordnat av Kungliga Biblioteket. Delar av projektet har också studerats av följeforskare vid Bibliotekshögskolan, Högskolan i Borås. Syftet med att följa projektet har varit att att få ökad kunskap kring ”folkbibliotekariers förväntningar och uppfattningar” kring bibliotekets roll, samt sin egen yrkesroll i relation till upplevd ”digital kompetens”. Genom intervjuer med bibliotekarier till de olika kompetensutvecklingsmöjligheter som presenterats inför de verksamma bibliotekarierna i och med Digitalt först, undersöker och analyserar rapportförfattarna ovanstående syfte. Resultatet av studien som helhet finns publicerat i rapporten Användarna först med det digitala i fokus: Folkbibliotekariers arbete inom den nationella satsningen för ökad digital kompetens (pdf). I rapporten konstateras bland annat att ”digitala verktyg och tjänster har normaliserats in i bibliotekets verksamhet samtidigt som utgångspunkten och målbilden ofta utgår från det analoga i första hand.” (s.42) En liknande slutsats formulerar Linn Holmstedt i rapporten Robotar och ritblock – Digital biblioteksverksamhet för barn och unga på folkbiblioteken i Stockholms län (2019) när hon konstaterar att läsfrämjande verksamheter inom folkbibliotek ofta är ”fokuserade på traditionell litteracitet och tryckt text.” (s.4)

Men det framkommer också en annan bild, som delvis pekar på motsatsen, där exempel på en mångfald av digitala teknologier används ute på biblioteken framkommer. I samma rapport som nämnts ovan Användarna först med det digitala i fokus konstateras att den digitala teknikanvändningen ofta används i samband med läsfrämjande, genom att rapportförfattarna (Lindberg et al.) konstaterar följande:  : ”(…) Inom det läsfrämjande uppdraget använder man sig av digitala verktyg som verktyg bland andra (…)” s. 41

En liknande beskrivning, också med särskilt fokus på läsfrämjande verksamhet, beskrivs i rapporten   Läsfrämjande som professionellt objekt – rapport från fortbildning och följeforskning i ett interregionalt bibliotekssamarbete (2020)   där det konstateras följande: ” Det ges rikligt med exempel på hur digitala medier och metoder kan föras in i det läsfrämjande arbetet på ett relativt sömlöst sätt (…).” (s.17)

Parallellt med att digitala verktyg introduceras och används på biblioteken finns även en mer uttalad skepsis eller oro kring vad dessa verktyg och metoder ska ha för konsekvenser för den redan existerande verksamheten. I samma rapport uttrycks detta som att det förekommer en uttryckt ängslan hos bibliotekarierna – och delvis även biblioteken –  av att ”hamna på efterkälken i den tekniska utvecklingen”. Det samtida digitala medielandskapet innebär alltså ökade krav för bibliotek och bibliotekarier att utnyttja och använda sig av digital teknik i det dagliga arbetet, vilket beskrivs som resurskrävande. Hur den digitala tekniken bör integreras i det läsfrämjande arbetet upplevs också leda till svåra prioriteringar och val hos den individuella bibliotekarien. Rapportförfattarna summerar denna rävsax på följande sätt: ”Den digitala tekniken som ett verktyg i det läsfrämjande arbetet framställs exempelvis som en konkurrent i prioriteringarna inom verksamheten.” (s.16)

Även om digitala verktyg och medier alltså används inom det läsfrämjande området och/eller kan kopplas till litteraturförmedling har alltså den tryckta boken, eller ”analoga”, målbilder en fortsatt betydelsefull roll, vilket gör att  den digitala tekniken kanske bäst kan beskrivas som ”komplement” till de aktiviteter och verksamheter som bedrivs. (s.25) Samtidigt visar ovanstående exempel på hur digitala förhållningssätt inte alltid i praktiken är lätta att upprätta och upprätthålla, utan att inkräkta på redan etablerade arbetssätt och tidsmässiga begränsningar. Men de bibliotekarier som deltagit i ovan nämnda studier är inte ensamma om att ha en splittrad syn kring vad det samtida digitala medielandskapet faktiskt innebär. I vissa fall beskrivs det som lätt att integrera digitala verktyg i det läsfrämjande arbetet, samtidigt som andra hävdar att det snarare inkräktar på redan existerande verksamhet, och snarare utgör ytterligare en aspekt att ta hänsyn till i det dagliga arbetet. Med hänsyn till läsning och litteratur, finns en formulering i Demokratins skattkammare – förslag till nationell biblioteksstrategi som är värd att dröja vid.  Under rubriken ”Läsning” slås nämligen fast att: ”Det vidgade textbegreppet är naturligt i bibliotekens verksamhet. Det är mediernas innehåll, inte formaten, som är centralt.” (s.13) Denna mening står i kontrast mot vad Katherine Hayles och Naomi S Baron konstaterar, att formaten faktiskt påverkar hur och vad vi läser. Med hjälp av Henry Jenkins och Thomas Bronwens perspektiv på den digitala litterära kulturen så är det också möjligt att vidare problematisera antagandet att texten står fri från det medieformat som den presenteras inom, samt att de sätt på vilka vi läser, diskuterar och samtalar kring en text faktiskt är avhängig den miljö – digital eller analog – där det faktiskt sker.  Genom att förlänga Svedjedals iakttagelse kring hur järnvägen, tåget och radion påverkar läsandet och litteraturen är det sannolikt att vi kommer att fortsätta diskutera hur internet, smarta telefoner och hörlurar kommer att påverka såväl läsare och litteraturen även i framtiden. Det vi också kan bära med oss, är följande slutsatser ur rapporten  Läsfrämjande som professionellt objekt:

”Studiens resultat indikerar att den traditionella mediehierarki som placerar den tryckta boken främst kan behöva problematiseras och nyanseras. En mer medvetet differentierad användning av olika medieformat kan potentiellt vidga användarnas upplevelse av litteratur och läsning.” (s.25)

Ser man till hur läsarna rör sig mellan olika medieformat och betraktar textens teknologier i ett bredare perspektiv, så finns goda förutsättningar för att ett läsfrämjande och litteraturförmedlande arbete ska kunna vidareutvecklas, med hjälp av en medvetenhet kring hur våra metoder och arbetssätt även präglar användarnas syn på litterära format och medier.

Summering och slutord

Med utgångspunkt i samtidens litterära landskap är det möjligt att få syn på hur litteraturen och läsningen är och bär på en teknologisk historia. Kanske är det så att just den digitala teknikens huvudsakliga förtjänst är just detta, att samtidens myllrande textlandskap i digitalt format också belyser att den tryckta boken och litteraturen i sig alltid förhåller sig till skiftande teknologier och mediekulturer. Detta gäller förstås inte bara hur en text produceras och konsumeras, utan också i hög grad de som dagligen arbetar med frågor som rör läsfrämjande och litteraturförmedling – som liksom läsarna – befinner sig en teknologisk omvärld. Den digitala läsningen pågår runtomkring oss, i vardagen, och kommer till uttryck på olika sätt, genom att främja eller begränsa särskilda aspekter av det litterära verket vi tillägnar oss. I vissa sammanhang är det kanske av relevans för bibliotekarier och andra som arbetar med litteratur (eller läsning) att vidga användarnas/läsarnas perspektiv på vad litteratur är och i vilka format den finns tillgänglig, medan det i andra situationer kanske snarare handlar om ett omvänt perspektiv, att dagens digitalt vana yngre målgrupper ska förstå att även den tryckta litteraturen har spår av teknologi. Det som också står klart, är att läsfrämjande och litteraturförmedling även i framtiden kommer att vara områden som kommer att fortsätta diskuteras men också att det digitala på olika sätt gör att vi tvingas vidareutveckla våra metoder för att möta framtidens läsare som ständigt rör sig.


© Linda Rydh
Julia Pennlert är disputerad i litteraturvetenskap och arbetar som lektor vid Bibliotekshögskolan, Högskolan i Borås med särskild inriktning mot läsning och läsfrämjande arbete.

Julia är programansvarig för Magisterprogrammet i Litteraturpedagogik vid Högskolan i Borås. Hennes forskning rör sig kring frågor som handlar om vad den digitala tekniken gör med läsandet, läsarna och litteraturen och hon har under den senaste tiden intresserat sig särskilt för den kommersiella ljudbokens framväxt, och är redaktör för den nyutkomna boken Från Strindberg till Storytel – Korskopplingar mellan ljud och litteratur (Daidalos, 2021)

Mer att läsa på temat digitalt läsfrämjande:

Nina Ström (förord): Digital läsning och digitalt läsfrämjande – en angelägenhet för biblioteken

Anders Öhman: Den digitala kulturen och läsmotivationen

 

 

 

 

Referenser:

Andersson, J. (2020) Svenskarna och internet 2019, Internetstiftelsen i Sverige, Stockholm.

Baron, Dennis. A better pencil. Reading, writing and the digital revolution. New York: Oxford University Press. 2009.

Baron, Naomi, S. Words onscreen – the fate of reading in a digital world. New York: Oxford University Press. 2015.

Fichtelius, E. Persson, C & Enarson, E.  (red.) (2019) Demokratins skattkammare – förslag till nationell biblioteksstrategi, Kungliga Biblioteket, Stockholm.

Holmstedt, L. (2019). ”Robotar och ritblock –  Digital biblioteksverksamhet för barn och unga på folkbiblioteken i Stockholms län” Stockholm

Jenkins, et. al. Confronting the Challenges of Participatory Culture: Media Education for the 21st Century

Lindberg, J. Pennlert, J. Ringbo, M. ”Läsfrämjande som professionellt objekt – rapport från fortbildning och följeforskning i ett interregionalt bibliotekssamarbete” (2020). Högskolan i Borås, Borås

Nowé Hedvall, K. Lindberg, J. Michnik, K, Ögland, M. (2019) ”Användarna först med det digitala i fokus: Folkbibliotekariers arbete inom den nationella satsningen för ökad digital kompetens.” Högskolan i Borås,

Piper, A. (2012) Book was there – reading in electronic times. University of Chicago Press: Chicago.

Pennlert, J. (2018) Poesi pågår – en studie av poeter.se 2003-2019. Umeå Universitet, Umeå.

Pennlert, J. (2019) Röster om den kommersiella ljudboken i Sverige. Svensklärarens Årsbok, Svensklärareföreningen.

Rasmusson, Maria. Det digitala läsandet – Begrepp, processer och resultat. (diss.) Fakulteten för humanvetenskap, Mittuniversitetet, Härnösand.

Svedjedal, Johan. ”Boken i det globala flödet av text, ljud och bild”. Svenska Dagbladet, 19/2 2000.

Thomas, Bronwen. Literature and social media. London: Routledge