Ska det verkligen behövas en pandemi? Digital inkludering från ett universitetsbiblioteksperspektiv

Vi pratar ofta om digital inkludering på folkbiblioteken. I denna artikel får vi lite insikt kring arbetet med digital inkludering från ett universitetsbiblioteksperspektiv

Anneli Friberg

“Bibliotekschefen Anneli Friberg varnade för konsekvenserna av den digitala klyftan på senaste kommunfullmäktige i Mjölby. Ojämn fördelning av tillgång på datorer, bredband och datatekniskt kunnande gör att grupper av befolkningen delvis utestängs från samhället. När internet tas i allt större anspråk inom olika områden i samhället växer klyftan mellan de som har de tekniska verktygen och de som inte har det. Det handlar inte enbart om det, utan också om förmågan att använda internet i kommunikation, studier och kunskapsbyggande. Självfallet tycker bibliotekschefen att kommunens bibliotek kan få en ännu större betydelse än idag som digital mötesplats. Hon har goda chanser att få gehör hos politikerna.”   

Citatet är från en krönika av Gunilla Resch, som publicerades i Östgöta Correspondenten den 22 februari 2010. Det slog mig just att det “brandtal” som jag höll för kommunfullmäktige för drygt tio år sedan sannolikt hade kunnat återanvändas idag 2020 (eventuellt med vissa justeringar). I en artikel i Biblioteksbladet läser jag att Omstartskommissionen lyfter fram att folkbiblioteken har en roll att spela i omstarten av samhället efter coronakrisen. En omstart där digitalisering, AI och innovationer är viktiga komponenter. Men det framgår också att en “fråga som måste lösas är klyftan mellan dem som använder sig av digital teknik och de som inte gör det. Och för att minska det digitala utanförskapet behövs biblioteken.”  

Vi som jobbar på bibliotek vet att det redan sedan länge pågår ett omfattande arbete med att på olika sätt motverka den digitala klyftan och att främja digital delaktighet. Det har helt enkelt kommit att bli en betydande och självklar del av vardagen på många bibliotek. I Omstartskommissionens rapport, som har tagits fram på uppdrag av Stockholms handelskammare, föreslås att offentliga bibliotek ska få i uppgift att utveckla tjänster för att minska det digitala utanförskapet. Biblioteken “kan bli naturliga mötesplatser för att få hjälp. De har i viss mån redan den rollen, men genom att göra den tydligare, och tilldela resurser därefter, kan vi lyckas ännu bättre.” Jag är helt enig. Men är det verkligen så att det behövdes en pandemi för att detta arbete skulle bli synligt på bred front?   

En sak är i alla fall säker, och det är att pandemin har både främjat och påskyndat en digital omställning på olika sätt. Elin Wihlborg är professor i statsvetenskap på Linköpings universitet (LiU), och hon har under många år forskat om hur digitaliseringen förändrar samhället i allmänhet och offentlig verksamhet i synnerhet. I våras intervjuades Elin av SVT Nyheter (22 april, 2020) och hon kallar det som hänt på grund av pandemin “en slags chockdigitalisering”. Hon lyfte fram det faktum att hela Sveriges offentliga förvaltning har mobiliserat och ställt om på ett sätt som vi aldrig tidigare har skådat. I inslaget nämner Elin till exempel resfria möten som diskuterats under väldigt lång tid utan att leda till någon egentlig förändring, men helt plötsligt bara sker det; folk slutar resa och hittar andra sätta att mötas på med hjälp av digitala verktyg. 

Så när incitamentet till förändring är tillräckligt stort, då ställer vi om. Jag ser det på min arbetsplats och jag ser det på andra bibliotek, runt om i landet. I slutet av augusti deltog jag i en nätverksträff som anordnades av Svensk biblioteksförenings expertnätverk för digitala bibliotekstjänster. Där lyftes flera goda exempel på hur olika bibliotek har hittat digitala lösningar eller alternativ till “traditionella bibliotekstjänster”; boktips har blivit digitala, liksom sagostunder och vägledning. Det har poddats och det har skapats filmer. På Linköpings universitetsbibliotek (LiUB), liksom på många andra bibliotek, började vi erbjuda handledning via Zoom under våren. Detta är sannolikt något vi kommer att fortsätta med. Vi har även testat att erbjuda en virtuell informationsdisk “Infodisk i Zoom”, något som vi inte heller är ensamma om. 

En grundförutsättning för att biblioteken ska kunna vara en resurs för samhället vad gäller arbetet med digital inkludering, är att vi som jobbar på biblioteken känner oss kompetensmässigt trygga med digitala verktyg och metoder. För drygt nio år sedan fick jag möjlighet att gästblogga på Peter Alsbjers blogg. Mitt inlägg (14 januari, 2011) handlade om digital delaktighet utifrån ett föräldraperspektiv, och där refererade jag bland annat till Jonas Tana som i ett tidigare blogginlägg (7 januari, 2011) skrev: “Ifall den digitala klyftan inom biblioteket blir bredare, så kommer det att vara mycket svårt att bekämpa den klyfta som växer utanför biblioteket. Och om det finns en tröskel för att använda de nya digitala tjänsterna bland bibliotekets personal, hur ska man då kunna förutsätta eller ens hoppas på att användarna, som är i riskzonen att falla ner i den digitala klyftan, skall dra nytta av tjänsterna?” 

Min bild är att denna klyfta fortfarande existerar inom biblioteksbranschen och att det delvis beror på att förutsättningarna för kompetensutveckling ser väldigt olika ut för olika bibliotek. Därför är nationella satsningar som till exempel Digidelkampanjen (2010-2013) och Digitalt först med användaren i fokus och inte minst Digiteket särskilt viktiga. Jag tror dock att klyftan är betydligt mindre än i många andra branscher och något mindre än i samhället i stort. Hur som helst, så är jag övertygad om att detta är en framgångsfaktor när det gäller att motverka det digitala utanförskapet: att satsa på att kompetensutveckla nyckelpersoner (det vill säga biblioteksanställda) som i sin tur genom sin yrkesroll kan nå ut till en bredare allmänhet.      

Digital inkludering LiUB

Hur kan det digitala utanförskapet se ut i ett akademiskt sammanhang? LiUB:s primära målgrupp är LiU:s studenter och anställda. Många av de anställda rör sig på en glidande skala mellan att undervisa och att forska, och har därför delvis olika behov beroende på om de kontaktar oss i sin lärarroll eller i sin forskarroll. De digitala utmaningarna och frågeställningar som vi ställs inför är något annorlunda jämfört med hur det är på folkbibliotek. Lite förenklat kan man säga att våra användares behov är kopplade till studier och/eller forskning och handlar om åtkomst till och användande av vetenskaplig information, medan folkbibliotekens användare har behov som är mer kopplade till nyttjande av digitala samhällstjänster. Men, baserat på den erfarenhet jag har från mina tio år på folkbibliotek, ser jag en stor likhet i det faktum att biblioteket har en viktig uppgift i att på olika sätt möta, stödja och hjälpa dem som “faller mellan stolarna”. 

Det blev särskilt tydligt för mig när jag ser tillbaka på de insikter jag har fått efter att vi började jobba med DigiMaker på LiUB. Hösten 2017 drog vi igång ett projekt som kom att resultera i det vi idag kallar DigiMaker vilket är bibliotekets Makerspace. Hösten 2018 invigdes vårt första DigiMaker som är en fysisk miljö som idag är etablerad på två av våra tre campusbibliotek. På det tredje biblioteket är det ännu i sin linda, men vi har en del tankar om hur vi ska kunna starta upp DigiMaker även där. Lokalerna och det vi utrustar dem med ser lite olika ut, eftersom ambitionen är att de ska spegla de behov som studenter och forskare har på våra respektive campus. I DigiMaker finns bland annat LEGO, VR, 3D/CAD, iPad, symaskin (mycket populär), pärlor, Green screen och GoPro fusion (360-graders kamera) att tillgå. Syftet med DigiMaker är att erbjuda en “neutral” plats, det vill säga en miljö på campus som inte är knuten till en särskild fakultet eller institution. En kreativ miljö där idéer och tekniker kan testas, användas och delas. Fokus ligger på att introducera och inspirera, och förhoppningsvis kan vi även bidra till en demokratisering av digitala verktyg. 

Ett specifikt spår inom DigiMaker kallar vi internt för Digital Lab. Detta är mer ett koncept än en fysisk plats och har en stark koppling till digital scholarship. Digital Lab  handlar om att med teknikens hjälp visualisera och tydliggöra digital information och data för att kunna se mönster och samband. Här vänder vi oss primärt till forskare, exempelvis  det samarbete som vi har haft med LiU-forskaren Erik Nylander vilket resulterade i Folkhögskoledatabasen. En databas där man kan söka i folkhögskolors nationella kurskataloger från 1952-2019. Erik har inom ramen för ett forskningsprojekt fått möjlighet att digitalisera katalogerna, som är OCR-inlästa. På så vis finns de nu öppet tillgängliga och sökbara för vem som helst som vill undersöka hur enskilda folkhögskolors verksamhet har förändrats över tid. Biblioteket har ett unikt helikopterperspektiv och kan, förutom att bidra med egen kompetens, identifiera möjliga samarbeten inom universitet.     

Något som angränsar till detta, men som är mycket mer grundläggande är de temaworkshops som vi erbjuder inom ramen för DigiMaker. Här handlar det verkligen “bara” om att introducera och inspirera. En del workshops har fokus på att visa hur utrustningen ska användas, som till exempel introduktionsworkshop för 3D/CAD. Andra workshops har fokus på att visa nya digitala metoder och verktyg som kan underlätta både studier och forskning. De första workshoparna som vi erbjöd var ett test för att se hur intresset var. Vi anlitade studenter som skulle hålla i tre olika workshops: Excel, Python och GitHub. Dessa visade sig möta ett stort behov och blev genast fulltecknade, vilket har lett till att vi nu kommer att testa nya workshops i podcast-inspelning och framöver även filmskapande. Överhuvudtaget vill vi gärna främja att studenter lär studenter, så kallad peer-to-peer learning. Därför har vi anställt ett gäng studentmedarbetare som skapar workshops utifrån sina egna utbildningar och intressen som kan vara till nytta för många andra studenter och även forskare. Kanske kan detta främja ett lärande och en kompetenshöjning som ger ringar på vattnet, även utanför en akademisk kontext? I så fall skulle man kunna se DigiMaker som ett litet bidrag i arbetet med att främja den digitala omställningen också i ett större perspektiv. 

Nu kan man ju fråga sig om detta är något som ett universitetsbibliotek överhuvudtaget ska ägna sig åt, och ja: det tycker jag verkligen. Vår uppgift är att erbjuda bästa möjliga verksamhet för dem vi finns till för, och det gör vi dels genom att hålla oss inom ramen för det uppdrag vi har, dels genom att vara lyhörda för de behov som våra användare har. När det gäller DigiMaker (inklusive Digital Lab-spåret), så hittar vi stöd för detta i LiU:s verksamhetsplan. Ett av de utpekade prioriterade områdena handlar nämligen om att “kraftsamla för att möta den digitala transformationen”, och en av målbilderna för detta är att LiU ska erbjuda “goda möjligheter att genomföra och tillgängliggöra undervisning och forskning med hjälp av digitala verktyg och stödsystem.” Detta har vi tagit fasta på och funderat över hur vårt (bibliotekets) bidrag till detta skulle kunna se ut, och vi har konkretiserat det i bibliotekets verksamhetsplan 2020-2022 på följande sätt: 

“Verksamheten [DigiMaker] fortsätter att utvecklas framför allt i form av kompetensutveckling inom teknik och samråd med användare. Den öppna verksamheten utvecklas med mer studentinteraktion och -driv genom att studentmedhjälpare anlitas.”  

“Med en ökad tillgång till publikationer och (forsknings)data, kommer ett behov av ett kunskapslyft vad gäller digitala verktyg och metoder som kan underlätta arbetet för forskare såväl som studenter. Under 2020 kommer UB därför att fortsätta etablera och utveckla ett Digital Lab-koncept som syftar till att introducera forskare till olika digitala verktyg och metoder som kan underlätta deras arbete med att söka, sortera, analysera, visualiser och sprida data, samt förbereda studenter för det digitaliserade samhälle de kommer att verka i, efter avslutade studier.”    

Engagemanget för digital inkludering för oss vidare

För mig har det alltid varit viktigt att kunna visa på (legitimera, om man så vill) varför vi väljer att satsa på vissa saker i vår verksamhet, medan vi väljer bort andra. Att jobba med digital inkludering, som en del av den digitala transformationen, är viktigt och kan ibland (fortfarande) behöva motiveras och förklaras både externt och internt. Då tycker jag att det är bra att kunna koppla det arbetet till de styrdokument/uppdrag/instruktioner man har att tillgå. Men den primära motivatorn i detta arbete, liksom i allt annat vi gör, måste vara viljan och ambitionen att möta det behov som våra användare har. Men det räcker såklart inte med att bara vilja, man behöver också ha kompetensen att kunna. Vad gäller digitala metoder och verktyg så har DigiMaker lett till en viss kompetenshöjning på biblioteket. Initialt var de flesta som jobbar med DigiMaker noviser, men de har successivt lärt sig själva (genom att testa olika saker) och lärt varandra. 

Vi har som sagt var olika förutsättningar i form av resurser och kompetens i våra respektive organisationer, men utifrån det jag har sett och upplevt så finns det ett genuint engagemang för dessa frågor både på folkbibliotek och universitets- och högskolebibliotek. Ett engagemang som fanns långt innan pandemin, så nej: det behövdes verkligen inte en pandemi för att vi i bibliotekssverige skulle börja jobba med det här. Däremot så gav den oss möjligen en spark i baken att lyfta oss själva till nästa nivå, eftersom även vi drabbades av “chockdigitaliseringen”. Men kanske viktigast av allt var att andra, utanför biblioteksbranschen, fick upp ögonen för hur värdeskapande biblioteken är även inom detta område. Detta måste vi förvalta genom att vara proaktiva både internt och externt. Gentemot uppdragsgivare och huvudmän måste vi fortsätta lyfta goda exempel på insatser (tjänster och stöd) som gör skillnad för våra användare. Internt inom biblioteket måste vi fortsätta vara nyfikna och peppa och stödja varandra i att våga och vilja vidga våra kompetenser till att omfatta även de digitala.    

 

Fler lästips:

Digitala kompetenser för demokrati och lokalsamhällens utveckling Om pågående forskningsprojekt vid LiU, och mer specifikt om forskning i samverkan med bibliotek: Biblioteken och digitala kompetenser