Podd: Läsfrämjande för barn och unga

Julia Pennlert: Varmt välkomna hit till det här samtalet som kommer att handla om läsfrämjande och barn och unga. Och med mig här idag har jag två stycken medarbetare och kollegor här på Högskolan i Borås, Sandra Hillén, som kommer från Institutionen för pedagogiskt arbete vid högskolan och Emma Berge Kleberg som kommer från Bibliotekshögskolan, Högskolan i Borås. Vi har samlat er här tillsammans för ett samtal om just barn och unga och läsfrämjande. Sandra, du kan väl börja med att berätta om hur du kom i kontakt med det här området och vad du har genomfört för typ av projekt som kan kopplas till just barn och unga och läsfrämjande?
Sandra Hillén: Mm, det kan jag gärna göra. Jag är etnolog i botten så jag har egentligen flera ingångar när det gäller det läsfrämjande arbetet bland barn. Förutom själva biblioteks-perspektivet så har jag med mig ett pedagogiskt perspektiv på småbarn och läsning i förskolan bland annat. Men jag har också ett etnologiskt perspektiv på läsfrämjande och synen på det läsande barnet i ett större samhällsperspektiv. Och jag kan väl säga att de perspektiv jag har med mig utgår då från ett intresse för barn och barndom utifrån frågor om barns delaktighet och barns rättigheter. Men jag intresserar mig också för barns tillgång till kultur och kulturinstitutioner, och hur de använder dem och hur de representeras i kulturinstitutioner som bibliotek, men också museer till exempel. Och jag kan väl säga att mitt läsfrämjande intresse startade i och med att jag och en annan etnolog fick frågan om att vara följe-forskare i ett läsfrämjande projekt som hette ”Berätta leka, läsa” och det drevs av den ideella föreningen Läsrörelsen. 
Det här var ett ganska stort projekt. Det var, det involverade förskolor och bibliotek i tre län och totalt så deltog närmare 10 000 barn. Och de kom från närmare 500 småbarnsavdelningar, eller småbarns-avdelningar på förskolor. Men det var också 65 kontaktpersoner och bibliotekarier från bibliotek runt om i länen som var med. Och det här var lite speciellt också, det riktade sig till de allra yngsta. Det riktade sig till 1-3 – åringarna. Och det är barn i en ålder där de är i full färd med att skapa och utveckla sitt verbala språk, och de kommunicerar lika mycket med sitt kroppsspråk som med prat och så. Fokuset i det här projektet låg på närläsning av bilderböcker. Det var bilderböcker som var utvalda på förhand, och de gavs också som bokgåvor både till förskolorna och barnen. Förskolorna jobbade med de här böckerna på många olika vis, exempelvis genom lek, sång, drama, bild och genom att utföra olika typer av experiment tillsammans med barnen. Och bibliotekens roll var ju, förutom då distribuera bokgåvor, så anordnade de bland annat utställningar tillsammans med förskolorna där de visade upp det som hade gjorts i projektet där föräldrar och så blev inbjudna och barnen besökte biblioteken. Bland annat var de där och tittade på sång och teaterföreställningar med teman från böckerna. Och sen så byggde ju mycket av det som gjordes såklart vidare på redan etablerade samarbete mellan bibliotek och förskolor. Och det fanns också en tanke om att man skulle stimulera då samarbetet mellan förskolor och bibliotek. Men det fanns också en tanke om att locka dit föräldrarna till barnen, att de skulle hitta till biblioteken helt enkelt. Och efter det så har jag också gjort följeforskning av projektet ”Stärkta bibliotek. Staden där vi läser.” det drevs av folkbiblioteken i Göteborg och en del av Kulturrådets satsning på ”Stärkta bibliotek”. Och det handlar om att utveckla stadens barnbiblioteksverksamhet på tre arenor i biblioteket, i samhället och digitalt. Det hade ett särskilt fokus på metoder som rör mångspråk, tillgänglighet och ett familje centrerat arbetssätt. 
Och i Göteborg har man också ett långsiktigt arbete för jämlika livsvillkor och man har också haft en mobilisering med fokus på läsning och barn. Det här projektet låg ganska nära den mobiliseringen då. Ett viktigt begrepp i det projektet var också proportionell universalism. Och det handlar ju om att man gör generella insatser som gynnar alla. Men det koncentreras till de mest behövande och prioriterade grupperna. Så mycket av det som gjordes handlade om, och arbeta mot prioriterade områden. Många aktiviteter som genomfördes i projektet riktade sig till barn och unga i stadens mer segregerade stadsdelar och så, och det skedde också mycket uppsökande aktiviteter som genomfördes på plats eller att man riktade inbjudningar till barn i de områden där man tyckte att de behövde det mest. Och sen har jag också, genomför jag också just nu praktiknära forskning i samverkan med Falköpings kommun. Då handlar det om läsfrämjande verksamhet där barn i kommunen samlas kring läsning och bibliotek i sommarlovs-programmet ”Läsglädje”. De här barnen som väljs ut, de väljs ut proportionellt utifrån behoven på kommunens skolor, men också utifrån individuella behov. Och så försöker man blanda grupperna lite så att det finns läsvana barn, och så finns det sådana som kanske inte är så läsvana och de är då på bibliotek eller biblioteks-filialer, eller i vissa fall då i skolor runt om i kommunen.
Julia Pennlert: Spännande. Det finns mycket där som du precis har berättat Sandra, som vi kommer att återkomma till, framför allt de här aktiviteterna är jag nyfiken på, aktiviteterna som riktar sig till barn och unga och deras föräldrar och det här familje-centrerade arbetssättet som du nämnde. 
Men jag ska vända mig till Emma nu, här bredvid mig. Du är ju en av medförfattarna till studien som sen blev en rapport som kom ganska nyligen. Va? Eller hur? Förra året? Med rubriken ”Vad har ni saknat? Barn!” Och rapporten finns på Kulturrådets hemsida att ladda ner. Kan du berätta lite om den undersökningen ni genomförde?
Emma Berge Kleber: Ja, det var ju jag och Amira Sofie Sandin som är lektor här på högskolan som fick i uppdrag av Kulturrådet att undersöka hur barn och – ungdomsverksamheten på biblioteken påverkades under pandemin. Så vi utgick också från ”Stärkta biblioteks”- projektansökningar och valde ut några bibliotek och kommuner där sex stycken, som vi fick intervjua och veta mer om svårigheterna och utmaningarna med att nå barn och unga under den här tuffa perioden med pandemin. Och just det där med att kunna genomföra projekt under perioden. Men det blev ju också så att det blev att vi kom in på annat än deras ordinarie, deras ordinarie verksamhet för barn och unga också, det gick inte riktigt att separera projektarbetet och deras ordinarie verksamhet utan vi fick prata med bibliotekarierna och personalen på bibliotek och veta vilka utmaningar de hade stött på under den här pandemi-tiden och hur de fick anpassa sig i projekten och i verksamheten. Och så fick vi ju då, ja, de fick också berätta vilka lärdomar de tog med sig in i framtiden efter de här erfarenheterna.
Julia Pennlert: Spännande. Nu har vi ju faktiskt lämnat pandemin bakom oss. Men till er båda kommer nu här i stället en fråga kring just det här med kunskap som finns bland bibliotekarierna som ni har mött i de projekten ni har följt. Eller de bibliotekarierna som ni kanske har intervjuat och på olika sätt kommit i kontakt med, Vad ser ni som den största kunskapen eller kompetensen som finns hos bibliotekarierna som arbetar med barn och unga målgruppen och kanske genomför läsfrämjande aktiviteter då för just den här målgruppen?
Sandra Hillén: Mmm,  jag som är lite mer utomstående som inte är bibliotekarie i botten, jag är ju väldigt imponerad av just det här uppsökande arbetet som redan sker runt omkring på biblioteken. Och just de här inarbetade samarbetena som finns med andra aktörer runt omkring i samhället. Men också av de kompetenser som finns bland bibliotekarier och andra anställda. Och jag tror att det är lite som du var inne på, Emma, fet är jättesvårt att dra gränser genom – mellan projekt och den ordinarie verksamheten, för det går ju såklart ihop och det är ju inte heller meningen tänker jag, att läsfrämjande projekt ska läggas utanpå utan man ska ju använda sig av det man redan har såklart. Sen är jag också väldigt såhär imponerad av den här förmågan att möta olika målgrupper, särskilt barn och unga. Och jag är också imponerad av hur biblioteken verkligen placerar in sig som en viktig del av samhället och också av den här förmågan att väldigt snabbt anpassa sig till ganska omvälvande samhällsförändringar också, och det känns ju som något otroligt positivt att ta med sig in i ett läsfrämjande arbete.
Julia Pennlert: Och där är ju pandemin ett sådant exempel, till exempel på hur biblioteken fick ganska snabbt ställa om sin ordinarie verksamhet till andra förutsättningar och hänga med i samhällsutvecklingen. 
Emma Berge Kleber:  Ja Precis. 
Julia Pennlert: Är det något du tänker på? Emma?
Emma Berge Kleber: Nej, för där visar de, barn-bibliotekarierna väldigt mycket att de just deras kunskap men också förmågan att kunna ställa om och tänka om, göra om, vara flexibla. Och jag tror att om man ser andra studier så säger man ofta att barnbibliotekarier är ganska flexibla och kan anpassa verksamheten. Men pandemin gav ju verkligen ett tydligt bevis på det här, att de fick ändra från en dag till en annan och annat som märktes under pandemin just var ju betydelsen av de personliga mötena att kunna träffas i ett rum och bygga relationerna. Så det var också tydligt att man, ja, man fick ju lära sig där att – vad viktigt det är att kunna träffa barnen och ha en dialog och få lite respons så här och det är mycket lättare att få den här delaktigheten och, ja långsiktigheten och så i arbetet.
Julia Pennlert: Där tänker jag att situationen, omständigheterna under pandemin var så extrema, både med restriktionerna som fanns i samhället och att man inte kunde röra sig på samma sätt som tidigare. 
Ni lyfte ju en rad olika kompetenser här i det läsfrämjande arbetet riktat mot barn och unga som är kopplat till målgruppen, och flexibilitet, och att bygga relationer. Men för att utföra det här arbetet, alltså för att kompetenserna så att säga ska komma målgruppen till godo för att projektet ska kunna genomföras, aktiviteten ska kunna överhuvudtaget äga rum, så kan man också tänka sig att det finns lite utmaningar, eller svårigheter eller hinder. Är det någonting som ni har uppmärksammat? Vad skulle det kunna i så fall vara då för något litet trubbel på vägen?
Vad säger ni? 
Emma Berge Kleber: Ja, en sak som kom fram i vår undersökning, förutom det här med pandemin som låg som ett filter då. Det var ju betydelsen av att faktiskt få den här tiden, den extra tiden för reflektion och att tänka vidare framåt, och såhär och tänka vad har vi gjort och utvärdera, vad ska vi göra vidare… Och också den här tiden för kompetensutveckling och dela med sig av erfarenheter till andra. Och det var ju också en, under pandemin så var det bibliotek som faktiskt fick lite extra tid för just eftertanke och reflektion som var oerhört värdefullt och de kunde kompetensutveckla stora delar av personalen. 
Men det är just det när vi återkommer till ett normalläge och också kunna ha den här tiden som man behöver för ett kvalitativt arbete. 
Sandra Hillén: Jag kan ju tagga i det lite grann och prata lite utifrån det jag har sett. Och det är ju just det här att ur ett chefs-perspektiv så behöver man ju verkligen vara medveten om att när erfaren personal från den egna verksamheten plockas in i ett projekt så medför det utmaningar med bemanning och liknande. För det går ju liksom inte att bedriva ett större projekt och satsningar som människor ska göra utöver allt det andra de gör i sin ordinarie tjänst då. Men samtidigt är det också så otroligt positivt har jag hört då från de som jobbar på biblioteken att faktiskt får den här tiden som projekt och speciella satsningar kan ge, att faktiskt få jobba lite mer strategiskt med de här frågorna som man hela tiden tacklas med och som man tänker på mycket men som det inte finns tid i den ordinarie tjänsten, det är ju den där tiden för eftertanke som du pratar om, Emma. Och också samtidigt så vill man ju såklart engagera de som redan känner till den egna verksamheten och de som redan har inarbetade nätverk och kontakter och så, så att mmm. 
Julia Pennlert: mmm, tid till reflektion och eftertanke och lite strategiska satsningar här och strategiskt tänkande kring den, den verksamheten eller de projekten man är med i. 
Du inledde ju lite där Sandra med att prata om en rad olika aktiviteter eller metoder som anordnades för målgruppen. Är det något särskilt där du tänker på? I mönster, finns det, är det bara en viss typ av aktiviteter eller finns det många olika varianter och variationer på aktiviteterna? Gör alla samma sak eller gör alla lite olika? Är egentligen min fråga.
Sandra Hillén: Jag skulle nog säga att visst finns det mönster, men jag ser också att saker görs olika. Nu har jag ju följt projekt som och satsningen som har genomdrivits av lite olika aktörer, alltså initiativtagaren är olika även om biblioteken har haft en stor roll i alla de här. Det första ”Berätta leka, läsa” drevs ju av en ideell förening, Läsrörelsen, men det var ju samverkan med bibliotek och förskolor. ”Stärkta bibliotek. Staden där vi läser.” drevs av folkbiblioteken själva. Och nu i det här ”Läsglädje” så är det ju utbildningsförvaltningen i kommunen som driver det, men det är samverkan med bibliotek. 
Så jag tänker att det handlar ju också lite om vilka motiv man har till satsningarna, och de kan ju verkligen variera, även om kanske arbetssätten och liksom man kan se mönster i dem. Men det finns ju oftast den där tanken om läsningen som i grunden god, men också som ett slags instrument för att nå någon annan slags effekt. Nu måste jag ändå säga att biblioteken är ju bra på att driva frågan om att läsningen är god nog, såklart. Men eftersom det är lite olika motiv här i de här projekten som jag har mött så kan jag se att jag har mött tankar om läsningen som en utjämnande och kompensatorisk kraft och särskilt när det gäller barns språk. Exempel på det kan ju vara hyfsat mätbara effekter som ökad läsförståelse bland skolelever, det är lite det man pratar om i ”Läsglädje” i Falköping då, men också ökad språkutveckling hos de små som i  ”Berätta, leka, läsa”, och det beror det mycket på att förskolorna liksom laddade ju det här projektet med mening. Och det är ju en stor sak i förskolan så. Men det kan ju också handla om mer svårgripbara saker som ökad integration och läsning, som en utjämnande kraft i jämlikhets- och integrationsarbete, vilket var särskilt tydligt i ”Stärkta bibliotek. Staden där vi läser” i Göteborg då, men också till viss del i ”Läsglädje i Falköping”. För mig som forskare är det här jättefascinerande, för det säger så mycket om både hur vi betraktar läsning men också hur vi ser på barn och barndom. Så.
Julia Pennlert: Någonting du vill lägga till, Emma där om mönster i aktiviteter och metoder under pandemin? I er studie var det väl kanske inte de vanliga aktiviteterna så att säga som kunde genomföras?
Emma Berge Kleber: Nej, det blev ju att biblioteken fick flytta ut vissa, de hade träffar utomhus eller flyttade ut sin verksamhet, aktiviteterna till större lokaler där det fanns mer plats att samlas på. Ja, de var ju flexibla som sagt och anpassade sig mycket.
Men det var också digitala lösningar så man fick ha läsfrämjande aktiviteter och annat via digitala forum. Och där var det kanske inte helt enkelt för barn och unga, alla gånger. Alla har inte tillgång till bra uppkoppling hemma, så där, apropå jämlikhet kan det vara svårt. Sen var det väl också en del av barnen som faktiskt uttryckte att det var, de ville inte ha digitalt, de ville hellre träffas fysiskt i biblioteket eftersom de var lite trötta på det digitala. Det var så mycket digitalt redan på skolan och så. Och sen just det där med att kunna hjälpa barnen till exempel, vid när man, gjorde olika workshops och så med digitala medier och så att. Nej, men det var väl svårt att det inte blev så rättvist för alla barn och tillgängligt för alla.
Och små barn har ju också väldigt svårt att göra digital aktivitet just. Men som sagt, just det där att möta barn och unga på någon annan plats än biblioteket var ju ett sätt att arbeta också då under pandemin. 
Sandra Hillén: Jag kan ju haka i dig lite. apropå mönster och så som jag har sett i de läsfrämjande satsningar som jag har följt, det är ju från bibliotekens sida den här ständiga strävan om att nå grupper som man ännu inte nått.
Emma Berge Kleber: Ja
Sandra Hillén: Mmm, Under pandemin kanske det handlade lite mer om att behålla de grupper man redan har, eller hur möter vi dem? 
Emma Berge Kleber: Ja, men precis. Sen var det väl det här att, det efter den här pandemin och det var ju några bibliotekarier som också uttryckt en oro för att man kanske har tappat någon generation av barn som inte har fått den där vanliga biblioteks-introduktionen. De har inte fått komma till biblioteket och har inte fått in den här biblioteksvanan att gå runt och titta efter böcker. Så det var också en svårighet och utmaning som de har nu efteråt att kunna, få tillbaks de här barnen och användaren användarna till biblioteket och komma ikapp med den här verksamheten i förhoppning att de inte har tappat vissa åldrar som inte har fått den vanliga. För väldigt många barn så är skolan ett riktigt bra sätt att nå så många som möjligt, så när inte skolklasserna har fått komma till biblioteket på samma sätt så ja, det är väl det som har legat till grund för oron då.
Julia Pennlert: Jag ska faktiskt tacka er här nu för jag tycker att vi har haft ett väldigt, väldigt fint samtal med er kopplat till just läsfrämjande för barn och unga. 
Ni har tagit upp både de här projekten ni har genomfört och följer forskningsprojekt på lite olika nivåer med lite olika målgrupper, när det kommer till åldersspann på de här barnen och unga. Men också tycker jag att ni har synliggjort bibliotekets roll både som institution i samhället och plats. En fysisk plats. En fysisk mötesplats där det vimlar av bibliotekarier som är flexibla och även väldigt duktiga på relationer till målgruppen. Nyfikna. Så stort tack för er medverkan i det här samtalet och jag som har lett samtalet heter Julia Pennlert. Tack för att ni har lyssnat.