Gå direkt till innehållet
Kollage av barn som sitter på och befinner sig bland gigantiska böcker. På huvudet balanserar de en hög med normalstora böcker. Grön bakgrund.
Kollage av Rebecca Risén, CCBY 4.0

Podd: Forskningsbaserat arbetssätt

I det här poddavsnittet möter vi Ola Pilerot som samtalar med Julia Pennlert om begreppet forskningsbaserat arbetssätt, vad begreppet består av och hur det kan ta sig ut i den konkreta verksamheten. Under samtalet diskuteras också folkbibliotekens omvärldsbevakning utifrån färska forskningsresultat.

Det här poddsamtalet ingår i kursen Strategisk utveckling av läsfrämjande på folkbibliotek som riktar sig till bibliotekschefer. Innehållet i podden är intressant för dig som vill utveckla dina kunskaper kring strategiska perspektiv på läsfrämjande verksamhet, med fokus på barns och ungas läsning och kollegialt lärande. Du behöver inte ha gått kursen för att ta del av poddsamtalen. Lyssna gärna på ett eller flera samtal och diskutera innehållet vidare på din arbetsplats! Detta poddavsnitt är den tredje delen av nio i serien som publiceras på Digiteket.

Kursen

Kursen ”Strategisk utveckling av läsfrämjande på folkbibliotek” genomförs av Bibliotekshögskolan vid Högskolan i Borås under hösten 2023 och våren 2024, i samarbete med övriga lärosäten med biblioteks- och informationsvetenskaplig utbildning. Kursen är en del av Kulturrådets regeringsuppdrag Läsfrämjandelyft för folkbibliotek 2021-2023

Digiteket
Strategiskt läsfrämjande 4(9): Forskningsbaserat arbetssätt
Loading
/
Julia Pennlert: Hej och välkomna till detta samtal med temat ”Forskningsbaserat arbetssätt.” Jag som pratar heter Julia Pennlert, och med mig idag har jag Ola Pilerot, professor i biblioteks-och informationsvetenskap vid Bibliotekshögskolan, Högskolan i Borås. Hej Ola!

Ola Pilerot: Halloj!

Julia Pennlert: Rubriken för det här samtalet idag är ju ”Forskningsbaserat arbetssätt” Hur skulle du kort beskriva vad som utmärker ett sådant arbetssätt?

Ola Pilerot: Ja, jag tänker ofta på det som ett slags tudelat perspektiv. Å ena sidan så tänker jag mig att det naturligtvis handlar om att man i arbetet drar nytta av det vi kallar för forskning, typ publikationer och texter och sådana grejer. Men också, och det är minst lika viktigt tycker jag, att man ibland behöver arbeta forskningsorienterat, alltså att man själv jobbar på ett sätt som innebär att man på något vis systematiskt undersöker företeelser. Det är också ett slags forskningssätt, tänker jag.

Julia Pennlert: Hur kan då de här två perspektiven relateras till just arbetet på ett folkbibliotek? Eller att leda och organisera det arbete som sker på folkbibliotek?

Ola Pilerot: Mmm. Jo, men alltså. Folkbiblioteksarbete genomsyras verkligen av uppgifter och frågor och allehanda utmaningar som ju kräver att man tar reda på, och mer eller mindre systematiskt undersöker allehanda företeelser, som har med jobbet att göra. Och man måste naturligtvis inte alltid vända sig till forskning i de här sammanhangen, men ibland är det verkligen dit man behöver gå.

Julia Pennlert: Och vilka är det egentligen som ska ha det här arbetssättet? Är det liksom med ett perspektiv eller förhållningssätt – som en särskild blick att se på verksamheten?

Ola Pilerot: Ja, jag tycker att det är välfunnet att se det som ett perspektiv eller ett förhållningssätt. Alla som arbetar på biblioteket behöver omfattas av det här förhållningssättet, men det är klart att det finns ju liksom vissa kategorier, medarbetare och vissa sammanhang där det är mer påkallat än annars. Till exempel är det ju inte ovanligt att man arbetar i allehanda projekt då det ofta, särskilt inledningsvis, finns ett särskilt behov av att så att säga sondera terrängen inom vilken man förväntas verka. Men sen så tror jag i och för sig också att den eller de som jobbar med visioner och långsiktiga planer kan ha ett något större behov av att konsultera diverse underlag för att orientera sig.

Julia Pennlert: Just det, du har ju ganska nyss kommit ut med en studie som just undersökt det här med att ”sondera terrängen” och den handlar om folkbibliotekens omvärldsbevakning. Kan du lite kort beskriva vad ni kom fram till i den undersökningen?

Ola Pilerot: Det kan jag göra, ganska mycket skulle jag vilja påstå. En del saker tycker jag är särskilt spännande, jag ska komma till det. Men om man ska lista några punkter så handlar det om att omvärldsbevakning är en aktivitet som är utbredd bland bibliotekens personal. Det vill säga, även om man inte som biblioteksmedarbetare faktiskt kanske tänker på att ”nu håller jag på med omvärldsbevakning” så visar vår undersökning att det är väldigt utbrett, att man liksom, och det ska också sägas att omvärldsbevakning är ju, man måste ha ett ord för det som vi pratar om, och vi har inte ställt frågor på det viset, så att vi har sagt hur mycket håller du på med omvärldsbevakning? Utan vi har ställt frågor som handlar om i vilken typ, exempelvis, i vilken mån uppfattar du att du behöver ta reda på grejer som du tror att du behöver kunna för att göra ett bra jobb? Det är ju ett slags omvärldsbevakning då. Men ett resultat är ju att detta är utbrett, men också att tiden som man uppfattar att man har för att göra detta inte riktigt räcker till. Att den också, nästan alltid är integrerad i andra arbetsuppgifter, arbetsuppgifter som man så att säga, liksom tänker att det är det här jag ska göra på jobbet, en inbäddade i dem ingår det här med omvärldsbevakning då.
Sen tycker jag också att det är lite spännande när vi har frågat om drivkrafter för omvärldsbevakning. Att de flesta, nu ska jag också lägga till att vi har både gjort en hyfsat fet enkät, en ganska omfattande enkät och sen har vi intervjuat. Och av enkätresultaten att döma så kan man konstatera att de flesta uppfattar att drivkraften för omvärldsbevakning har att göra med den egna nyfikenheten, att man liksom inte kan låta bli. Någon säger rentav att ”jag måste hålla på med det, annars blir det inget roligt på jobbet”. Och det betonas också, för övrigt, det som jag redan snuddade vid, att det är arbetsuppgifterna som styr vad det är man kollar på, vad det är man försöker bevaka. Däremot är det också så att förväntningar från ledning, till exempel kring omvärldsbevakning de verkar inte ha särskilt stor betydelse. De framträder inte så särskilt mycket, i vårt resultat då.

Julia Pennlert: Det är ju spännande. Jag vill stanna lite där, tror jag. Ja, vad skulle det kunna vara för förväntningar från ledningen och hur man … 

Ola Pilerot: Jo, men jag föreställer mig att man från ledningens sida är medveten om eller öppen för eller har liksom en utgångspunkt som utgår från att det är eftersträvansvärt och värdefullt och viktigt att omvärldsbevaka. I sådana fall tror jag att man som en ledningsfigur försöker att kommunicera det i sin personalstyrka.
Men det uppfattar inte vi då från våra resultat att det är fallet, riktigt. Det må vara så att man tycker att det är en viktig fråga, men det verkar inte vara som så, eller det är alldeles tydligt, skulle jag säga att de som har svarat på enkäten som då har haft olika alternativ att välja på, där ett alternativ är att det är ledningen som pushar mig eller uppmanar mig till att göra detta är ett alternativ som väljs väldigt lite då. Det är inte det som det handlar om utan det är den egna nyfikenheten och arbetsuppgifterna. Men, jag tycker egentligen också, det finns två särskilt intressanta resultat tycker jag. Det som är kanske allra mest intressant är att samtidigt som det här med att ha koll på omvärlden då är någonting som jättemånga uppfattar att de ägnar sig åt och som de tycker att de har lite ont om tid att ägna sig åt. Så, framträder som någonting som inte riktigt betraktas som ”riktigt arbete”, så att säga. 
Någon säger, det är väldigt illustrativt, någon säger i vår studie i vår intervjustudie att det kan ju kännas lite om att som om man sitter och läser i en bok och så är det glasdörrar i korridoren så att folk ser in, då sitter man och läser någonting, då kan man ställa sig frågan nu, nu ser det nog inte ut som att jag arbetar på riktigt. Det är lite så att man nästan måste smyga med det och det tycker jag är en intressant dimension av det hela. 
Det är också en dimension som illustrerar det här som vi skriver om i rapporten, att det är en aktivitet som i hög utsträckning i någon mening är osynlig, osynlig och integrerad i andra arbetsuppgifter. Så att dels det då tycker jag är ett intressant resultat. Avslutningsvis tycker jag också att det är ett intressant resultat att den här aktiviteten omvärldsbevakning tycks bidra ganska kraftigt till att uppluckra gränsen mellan arbete och fritid. Därför att kanske, möjligen beroende på att om man är nyfikenhetsdriven och, i kombination med om man inte uppfattar att det är någonting som man kanske ”får” hålla på med, när ska man då ägna sig åt det? Jo man gör det på fritiden. Man gör det när man har slutat jobba helt enkelt. 
Så det är de sakerna jag framför allt tänker på. Men sen så kan jag inte låta bli heller att säga, för det är så att vi, vi avslutar vår rapport och, det är också lite spännande att säga här, det slog mig nu när jag tänker på det, att vår rapport är ett exempel på någonting som skulle kunna kallas för forskning. Någonting som den som jobbar på bibliotek kan gå till för att få inspiration och göra sitt jobb på ett bättre och mer intressant och spännande sätt. 
Men vi har ju valt, och det är kanske till besvikelse för en del läsare, att inte avsluta rapporten med rekommendationer för hur man ska jobba. Vi vill inte vara normativa, vi vill inte skriva biblioteksmedarbetare på näsan och säga såhär ska du göra eller så ska du göra. Det vill vi inte, därför att vi inser och förstår att det är någonting som med nödvändighet behöver göras och anpassas efter det sätt på vilket man själv är som biblioteksmedarbetare. Men vi har också valt att inte göra det då, alltså att vara normativa, därför att vi vill, vi tänker på vårt forskningsbidrag som ett slags underlag för vidare reflektion och därför har vi skickat med ett par ganska utmanande frågor i slutet på rapporten. Det är: ”Hur kan den omvärldsbevakning som bedrivs främjas utan att styras?” Jag tror att det kan vara svårt att styra den då därför att den just är liksom, det finns en så tydlig individuell dimension i det hela att man gör på sitt sätt. Men det betyder ju inte att den inte ska främjas utan den behöver främjas utan att styras, det är den ena frågan och ”Hur kan de anställda ges likvärdiga men flexibla förutsättningar för att ägna sig åt omvärldsbevakning?” Tänk på det, vet jag!

Julia Pennlert: Jättespännande frågor och jag tänker att vi kanske kommer att komma tillbaka till det här med hur man också kan synliggöra arbetet kopplat till att det kanske känns som att man inte gör någonting när man sitter där bakom glasväggen och läser en bok eller vad man gör, man kanske surfar runt lite och titta på någonting. Vi kommer tillbaka till det alldeles strax. Men först tänkte jag återknyta lite till det du sa inledningsvis om studien, du sa att ni hade gjort en ”hyfsat fet enkät”. Och för de som inte vet vad en hyfsat ”fet enkät är” i forskningssammanhang och också kanske hur många ni har intervjuat. För det här, det rör sig alltså om en rapport där ni har använt er av två olika metoder, apropå forskningsbaserat arbetssätt som både har en kvantitativ dimension och en kvalitativ. Kan du säga någonting lite grann om den hyfsat stort feta enkäten? Och hur många det var ni valde att intervjua och varför ni valde att kombinera just de här metoderna i den här rapporten?

Ola Pilerot: Det ska jag naturligtvis göra. Ja just det, jag slarvar lite med uttrycken här, men det är en ganska omfattande enkät. Så borde jag nog sagt och den skickade vi till, tror jag bestämt, alla svenska folkbibliotek och vi skickade med en uppmaning till den som tog emot det här mejlet, vi mejlade ut, den som löd att ”Sprid gärna den här enkäten bland era medarbetare på biblioteket!”. 
Det har ganska många gjort, vilket innebär om vi nu skickade den till typ 340 folkbibliotek tror jag, jag minns inte exakt. Så fick vi in knappt 800 ifyllda enkäter. Och att vi valde att göra en enkät i det första steget, jag tänker på studien som om vore den uppdelad i två steg och det första steget var den här enkäten. Det berodde mycket på att vi ville försöka åstadkomma någon slags överblick eller någon slags bakgrund till de mer djupborrande intervjuerna som vi sedermera gjorde i det andra steget. Så enkäten syftar till att ge oss en översiktlig bild kring vissa mönster i den här aktiviteten som handlar om omvärldsbevakning, bland annat det som jag redan har nämnt lite grand. Uppfattar man sig ha tid för det? Ägnar man sig åt det? Och det är det ju tydligt, att det gör man. 
Men samtidigt så uppfattar man sig väldigt ofta då inte har tid för att göra det. Vi har också ställt frågor om sådant som har att göra med huruvida man ibland tänker på omvärldsbevakning eller bedriver omvärldsbevakning som någonting som man gör i grupp, alltså tillsammans med andra eller om man mest tänker på det som en enskild individuell aktivitet. Då är det just det senare som framför allt framträder. Det är någonting man gör för sin egen del då. 
För övrigt vill jag bara också betona eller kommentera det där med att sitta och läsa en bok. Det kan ju vara så att man sitter och läser i en bok, men man läser nog aldrig en hel bok. Ett begrepp som kom fram under vårt arbete med den här undersökningen var ju begreppet ”lästid”. Det tycks vara ett etablerat, en etablerad term på biblioteksfältet, men som vi nog framför allt ser i relation till den som jobbar med barnbiblioteksverksamhet som naturligtvis behöver ha tid för att läsa barnlitteraturutgivningen och kunna tala för den och så där. Men det är också intressant att notera att det finns de bland våra intervjudeltagare, jag ska strax berätta om dem också som säger att ”ja, många talar ju om vikten av att ha lästid, men för mig är det kanske inte den rätta melodin utan jag uppfattar att jag behöver ägna mig åt omvärldsbevakning, läsa grejer, kolla runt, surfa, se saker, så att det kommer när det är rätt tid så att säga. Jag sitter inte nödvändigtvis i en timme eller 2 timmar eller, varje torsdag förmiddag eller något sådant där, utan det sker när det behöver ske, liksom.”
Men just vad beträffar intervjustudien. Där var vårt mål att rekrytera ett tiotal personer från olika bibliotek i olika positioner med olika erfarenheter. Det nådde vi nästan, men inte riktigt. Vi gjorde åtta långa intervjuer med åtta biblioteksmedarbetare och gick mer på djupet kring sådana frågor som framstod som spännande att utforska utifrån enkätresultatet. Det är de två bitarna då.

Julia Pennlert: Och då kommer vi till den här frågan om synliggörandet kanske? Eller om du har förslag på någon konkret aktivitet, vi har ju nämnt en rad olika aktiviteter och sätt på vilka man kan omvärldsbevaka och när det behövs, och när det görs. Om vi tänker oss att vi nu riktar oss till bibliotekschefer som ska på något sätt leda och styra, eller framför allt främja det här arbetssättet och perspektivet. Har du något förslag som går ganska lätt att införliva och integrera i verksamheten kopplat just till det forskningsbaserade arbetssättet?

Ola Pilerot: Ja och nej. Det är en stor utmaning och när jag tänker på den här frågan så, det som först kommer till mig, det är att, jag tror att man behöver hitta sätt att ägna sig åt omvärldsbevakning som funkar för det enskilda biblioteket. 
Men det vill jag säga att man kanske inte kan göra typ samma saker på alla bibliotek, för det är ju en grundläggande idé med biblioteksverksamhet att den ska utgå från det sammanhang inom vilken den bedrivs, det vill säga att man har sina särskilda användarkategorier och grupper, man kan inte vända sig till alla grupper på samma sätt. Det får också till följd att man kanske inte med nödvändighet kan göra omvärldsbevakning på samma sätt. 
Vi uppehåller oss lite grand vid det här i vår rapport som där vi liksom höjer ett varningens finger för att det kan förekomma ett slags reproduktion i Bibliotekssverige det vill säga att alla springer på samma bollar. Det är vissa specifika frågor, ofta en i taget, som är liksom heta potatisar för stunden och alla vill fördjupa sig i det samtidigt. Det är naturligtvis begripligt och jag tänker mig att det kan på ett sätt vara ganska bra, därför att man ska ju inte bortse från vikten av att man letar efter det som på kanske kan kallas för goda exempel då, ”best practice” på engelska. 
Det betyder att man om man jobbar på biblioteket så vill man också se vad gör man på andra bibliotek för att få inspiration och så vidare. Det är helt begripligt som sagt. Men jag tror också att det är angeläget att försöka ta avstamp i den egna miljön, den egna kontexten. Men det jag också tänker är, att jag tror att man ska börja med som chef att grunda uppfattningen om man nu delar den, vill säga att det är någonting som behöver pågå, det är en bra början att man överhuvudtaget är öppen för att det är arbete, det är riktigt arbete, det är inte något man ska smyga med.
Men om jag skulle komma med något förslag kring någon sådan här konkret verksamhet så är jag benägen att vända mig till den här väldigt väletablerade idén som många säkert känner till sedan tidigare, nämligen det som ofta kallas för tidskriftklubb. Man måste inte prata om det som en tidskriftklubb, men att man faktiskt skapar gemensamma referenspunkter i en arbetsgrupp genom att åtminstone låta några läsa någon text som potentiellt kan vara inspirerande och intressant för den verksamhet man bedriver. Alla kanske inte måste läsa, men någon får ju läsa och berätta för de andra och att man skapar någon slags kontinuitet i den aktiviteten. Det tror jag kan vara ett fruktbart sätt att sätta igång. Men allra viktigast tänker jag dock, det är just att få upp ögonen för att det här är någonting som alla faktiskt ägnar sig åt. Och det verkar inte fruktbart att man skapar en atmosfär där man upplever sig behöva lite grand smyga med det. Sen ska man också ta på allvar gränsen mellan arbete och fritid, även om jag inte med nödvändighet tycker att det måste vara ett problem att man kollar sitt jobbfacebookflöde på helgen. Det är klart man kan göra det om man är nyfiken och vill göra det, men det kan ju vara väl värt för den som är chef att ha en tanke kring att alla kanske inte vill göra det. Så tänker jag ungefär.

Julia Pennlert: Stort tack, tänker jag. Är det något mer du inte har sagt, Ola, som du kommer på att du vill tillägga?

Ola Pilerot: Det är två grejer faktiskt och det är ett centralt stråk genom vår rapport. I enkäten, för övrigt, så vill jag också säga att vi gav utrymme för det jag tänker på som fritextkommentarer alltså, den som fyllde i enkäten fick också möjlighet att skriva det som hen tyckte var värt att framföra och det gav ett ganska rikligt material. Det sammantaget med intervjuerna visar på att det finns ett ganska tydligt stråk genom hela materialet som handlar om att tiden är knapp men uppfattar sig ha behov av att göra sina ”riktiga” arbetsuppgifter, så att säga. Men då tänker jag så här att det är klart att det tar tid att ägna sig åt omvärldsbevakning och den här tiden kostar någonting, men jag skulle nog ändå vilja påstå att det blir faktiskt dyrare att inte göra det, därför att då kommer verksamheten i stort att bli mindre bra än vad den skulle kunna ha varit om man inte låter sig vara informerad eller om man inte jobbar systematiskt med att ha koll på sin omgivning och sin omvärld. Det är den ena saken och den andra är att jag tänkte, nämligen att jag kanske får möjlighet att skicka med någonting. Ja, då, då tycker jag, då vill jag säga till alla chefer att vara öppen för att tillmötesgå och ta på allvar medarbetares nyfikenhet, kreativitet och därmed deras omvärldsbevakningsbehov.

Julia Pennlert: Jättebra tips från Ola Pilot och stort tack för att du var med i det här samtalet. Tack för att ni har lyssnat. Hej då! 

Ola Pilerot: Hej då!

Samlingsinformation om poddserien

Är du intresserad av att följa hela denna poddserie samlar Digiteket fördjupad information på en egen sida: Digiteket publicerar podd med Bibliotekshögskolan i Borås.

Nytt kurstillfälle i höst

Då kursen Strategisk utveckling av läsfrämjande på folkbibliotek just haft högt söktryck har Bibliotekshögskolan, Högskolan i Borås valt att ge kursen en gång till, hösten 2024. Bokmärk kurssidan och häng på låset när anmälningen öppnar.

Om de medverkande i podden

  • Julia Pennlert är disputerad i litteraturvetenskap, universitetslektor med inriktning mot läsning och läsfrämjande.
  • Ola Pilerot är docent och professor vid Akademin för bibliotek, information, pedagogik och IT (inklusive Bibliotekshögskolan) — Institutionen för biblioteks- och informationsvetenskap är docent i biblioteks- och informationsvetenskap.

Upphovsrätt och licens för innehåll på aktuell sida

Observera att innehållet (texten, bilder, video och så vidare) på sidan kan vara licensierad i enlighet med olika licenser.

Texten på denna sida är licensierat enligt Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell (CC BY 4.0).

Detta innebär att du:

  • får kopiera och dela vidare materialet i vilket medium eller format som helst
  • får remixa, återanvända och bygga på materialet
  • får använda det i kommersiella syfte och sammanhang
  • inte behöver fråga om lov.

Om du bearbetar, delar eller använder texten:

  • Ge ett korrekt Erkännande
    • ange verkets namn,
    • ange vem som skapat verket,
    • ange länk till verkets ursprungsplats,
    • ange länk till upphovspersonens webbsida (frivilligt, men trevligt),
    • ange vilka delar som eventuellt är bearbetade
    • länka till licensen.

Ett korrekt erkännande skulle kunna se ut så här:

Allt du skulle vilja veta om Creative Commons, men varit för skraj att fråga om, av Ola Nilsson. Texten är licensierad med Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell (CC BY 4.0).

Denna podd har tagits fram i samarbete mellan Bibliotekshögskolan vid Högskolan i Borås och Digiteket, för att lyfta kursen Strategisk utveckling av läsfrämjande på folkbibliotek.

Kommentarer

Vad tyckte du var intressant i podden?

Digiteket-redaktionen vill gärna veta mer om hur du har använt artikeln.


Fält markerade med * är obligatoriska. Redaktionen granskar kommentarer innan de publiceras. Din e-post kommer inte publiceras.