Gå direkt till innehållet
Collage av barn som sitter på och befinner sig bland gigantiska böcker. På huvudet balanserar de en hög med normalstora böcker. Blå bakgrund.
Collage av Rebecca Risén, CCBY 4.0

Podd: Delaktighet och deltagande

I det här poddavsnittet möter vi Sofia Lindström Sol som samtalar med Julia Pennlert om delaktighet i kulturen idag.

Det här poddsamtalet ingår i kursen Strategisk utveckling av läsfrämjande på folkbibliotek som riktar sig till bibliotekschefer. Innehållet i podden är intressant för dig som vill utveckla dina kunskaper kring strategiska perspektiv på läsfrämjande verksamhet, med fokus på barns och ungas läsning och kollegialt lärande. Du behöver inte ha gått kursen för att ta del av poddsamtalen. Lyssna gärna på ett eller flera samtal och diskutera innehållet vidare på din arbetsplats! Detta poddavsnitt är den tredje delen av nio i serien som publiceras på Digiteket.

Kursen

Kursen ”Strategisk utveckling av läsfrämjande på folkbibliotek” genomförs av Bibliotekshögskolan vid Högskolan i Borås under hösten 2023 och våren 2024, i samarbete med övriga lärosäten med biblioteks- och informationsvetenskaplig utbildning. Kursen är en del av Kulturrådets regeringsuppdrag Läsfrämjandelyft för folkbibliotek 2021-2023

Digiteket
Strategiskt läsfrämjande 6(9): Delaktighet och deltagande
Loading
/

Julia Pennlert: Hej och välkomna till det här samtalet. 

Jag som pratar heter Julia Pennlert och med mig idag har jag Sofia Lindström Sol som är verksam som forskare inom kulturpolitik vid Högskolan i Borås, Bibliotekshögskolan. Vi kommer att prata utifrån temat delaktighet i kulturen idag. 

Hej Sofia! 

Sofia Lindström Sol: Hej! 

Julia Pennlert: Du har i din forskning, bland annat i rapporten som också heter ”Delaktighet i kulturen – en forskningsöversikt”, undersökt begreppet delaktighet. Då blir jag nyfiken. Vad betyder egentligen det här begreppet och hur används det?

Sofia Lindström Sol: Tyvärr så har det här begreppet väldigt många betydelser och ganska många användningar, men det är också viktigt att, förutom att fråga sig vad det betyder, alltså vad det gör, fråga sig vad det får för konsekvenser. 

Delaktighet är ett begrepp som är kopplat till demokrati. Statsvetaren Carol Pateman skrev en bok 1970, där hon menar att full delaktighet handlar om att alla parter i ett beslutsfattande organ ska ha lika möjlighet att påverka ett beslut. 
I kulturpolitiken, mer specifikt, så är det i Sverige kopplat till en politisk oro kring en viss typ av bristande demografisk delaktighet, alltså att vi har vissa grupper i samhället som inte deltar lika mycket som andra. Man kopplar också samman icke-deltagande i kulturen med ett icke-deltagande i samhället och därför utvecklar man olika policys för att öka delaktighet, alltså att få fler att delta, att bredda delaktighet och att nå icke-användare av kultur. 

Så, man mäter ofta vad folk gör i Sverige när de är ”kulturella” och man försöker då också mäta vem som går på våra offentligt finansierade kulturinstitutioner och hur mycket de går. Men jag skulle säga att det här är inte delaktighet, det är snarare deltagande. Det kan vara bra att skilja på de begreppen. 

Ett annat sätt att skilja på begreppen och för att avgränsa vad delaktighet är, är att använda sig av medieforskaren Niko Carpentier. Han skiljer mellan tillgång, interaktion och delaktighet. Tillgång och interaktion är ju viktiga aspekter för att uppnå delaktighet. 
Tillgång är ofta det vi pratar om när vi pratar om kulturpolitiken, till exempel vem som går på våra institutioner. Naturligtvis handlar det också om att man har tillgänglighet, som en person med olika funktionsnedsättningar till exempel. Vi får inte diskriminera människor. 

Interaktion är också ett sätt att öka eller fördjupa deltagandet i kulturen. Man ska inte bara passivt betrakta någonting längre utan också interagera med objekt, med andra besökare eller användare av kultur. Tillgång är naturligtvis en viktig jämlikhets- och demokratifråga. Interaktion är ett sätt för kulturen och kulturinstitutioner att fördjupa relationen mellan besökare, användare, objekt och personer som jobbar där. Delaktighet handlar om makt och inflytande. 

Ibland brukar man mäta delaktighet med hjälp av stegar. Längst ner har vi kanske någonting som kallas ”icke-delaktighet”. Som att man får det att se ut som att vi är väldigt demokratiska här, alla har möjlighet att influera beslut, men egentligen så ligger beslutsfattandet på ett begränsat antal personer. Att använda människor som kuliss fastän inget inflytande har skett till exempel. 
Vissa modeller ser alltså ut som stegar för att kunna visa att stegen längst ner alltså inte är delaktighet. Längst upp brukar det vara ett gemensamt beslutsfattande mellan till exempel barn och vuxna. 

Så det skulle jag säga är bra sätt för att försöka förtydliga vad begreppet delaktighet är.

Julia Pennlert: Spännande. Lite nyansering och problematisering av begreppet. Man kan säga att det innefattar många olika delar. De behövs för att få syn på vad delaktighet egentligen är och vem som är delaktig och deltagande.

Jag vet att du också, genom ett projekt, har varit följeforskare och placerad på en kulturförvaltning. Då blir vi såklart nyfikna på att höra mer, med koppling till det mer praktiska arbetet som utförs på en kulturförvaltning. Vad var det du fick syn på i det dagliga arbetet där, med din forskarblick?

Sofia Lindström Sol: För det första fick jag syn på hur svårt det kan vara att omvandla ganska otydliga politiska mål till konkret praktik. Det kunde till exempel handla om ett mål om att öka delaktighet i utsatta områden. Då måste man som enskild tjänsteman först försöka förstå: Vad innebär det med ökad delaktighet? Vad innebär ett utsatt område? 

Samtidigt som man inte vill bli detaljstyrd som tjänsteperson, så känner man ju också ett behov att tydligare förstå vad det egentligen är som menas med de här olika begreppen. Det finns en ambivalens mot mätning och styrning. Samtidigt som de här frågorna är mycket mer komplexa än till exempel att räkna huvuden, så är det också så att man gärna vill mäta framgång och mål på något sätt, för att veta om något av det man gör faktiskt har betydelse för människor eller får de effekter som man tänkt sig. Så jag såg en ambivalens där i förhållande till målstyrning. 

För det andra så såg jag att kulturen får ett alltmer ökat socialt ansvar. Det kan handla om sociala frågor som olika typer av utsatthet och utanförskap och att det här parades ihop med en ständigt minskande kulturbudget. Då blev samverkan med andra sektorer och inom kommunen, till exempel med socialtjänsten eller skolan, ett sätt att både legitimera sin verksamhet och att få resurser att räcka till. 

När det gäller barn och unga såg jag att man blev tvungen att omförhandla en ganska romantiserad bild av vem den kreativa unga personen kan vara när man skapar verksamheter för barn och unga. Detta för att få dem att bli aktivt deltagande, inte bara passivt deltagande. Man föreställde sig att unga liksom skulle komma in i de rum som vuxna har gjort tillgängliga och bara direkt ta det här rummet i besittning, börja skapa event eller planera någonting. Men de unga behövde känna en väldigt stark tillit först, både till rummet och till de vuxna, innan de kunde tänka sig att delta på det sätt som vuxna bedömt är det bästa eller det mest åtråvärda sättet att vara delaktig. En lite lätt romantiserad bild av de delaktiga unga. 

Det fick mig att fundera över de här modellerna med stegar. Unga själva kunde delta på olika sätt vid olika tillfällen. Det var väl viktigt för dem att vara accepterade i rummet, att en vecka bara vilja hänga eller titta på, en annan vecka vara mer aktiv, en annan vecka hjälpa sin vän. De själva moraliserade inte kring att något deltagande ska vara bättre än något annat och därför blev det inte heller meningsfullt för de vuxna att göra det. De fick tänka om där. 

Jag såg också att delaktighet kunde kräva väldigt mycket av tjänstepersonerna när det skulle omvandlas från policy till praktik. Det handlar ju om att skapa relationer för att få den här tilliten. Det kunde vara svårt att lämna jobbet hemma när delaktigheten fick negativa konsekvenser. 
Det är inte negativt att en ung person litar mycket på vuxna i ett offentligt rum, men de kunde till exempel berätta saker som att de mådde väldigt dåligt och hade svårt hemma och så där. Då var det svårt för tjänstemännen att lämna jobbet hemma. Så man måste också räkna med att sådant händer.

Hur förbereder man för det i en offentligt finansierad kulturinstitution? 

När det gäller läsning, så såg man ju naturligtvis att lära känna ungdomarna blir ett sätt att också lära sig om deras intressen och därigenom styra dem mot läsning, en liten slags förförelse. Till exempel: ”Jag såg att du gillar det här spelet. Vet du om att det finns en massa böcker om det här spelet?” Om de inte redan hade läsning som intresse, så försökte man genom deras intresse också styra de mot läsningen. Det tyckte jag var intressant.

Det är också så att vi studerar ”Bokstart” i Göteborg som ett exempel på det här med att kulturen har fått allt större socialt ansvar eller åläggs en slags tro att man genom kulturen kan lösa sociala problem.

För de som inte vet vad ”Bokstart” är, så är det en satsning på bokgåvor och hembesök med boksamtal med föräldrar till små barn i så kallade ”utsatta områden”. Där har man då definierat ”utsatt område” utifrån polisens kartläggning av utsatta områden i Sverige. 

Då såg vi att bibliotekarier har en lite annorlunda inställning till de här boksamtalen än vad kommunens tjänstepersoner hade. Det fanns en tjänsteman som har ansvar för samordningen av en stadsövergripande satsning på läsning för barn. Bibliotekarier betonar läsningen som ett trevligt sätt att umgås med sina barn. Det finns njutning i läsningen i sig och så vidare. En trevlig stund, läsglädje. I kommunen fanns det mycket mer direkt instrumentella mål om att öka barnens språkförmåga för att man sen också ska klara sig bättre i skolan. Det fanns ett tydligare socialpolitiskt mål som riktade sig mot föräldrarnas förmåga att vara dels en engagerad förälder, dels en läsande förebild.

Julia Pennlert: Spännande. Så det var mycket nyanseringar och problematiseringar som du fick syn på i följeforskningsprojektet och kanske också en del målkonflikter.

Jag vet också att du i din forskning har undersökt grupper och målgrupper som anses var marginaliserade. Enligt bibliotekslagen ska folkbiblioteken arbeta för att nå alla. Vi var till exempel inne på utsatta områden, som skulle kunna ses som en plats där barn och unga finns. Men vilka konflikter kan uppstå i det här arbetet? Hur kan man få syn på sådana målgruppskonflikter och hur kan de kanske hanteras?

Sofia Lindström Sol: För det första ska jag säga att vi skulle behöva veta mycket mer när det gäller hur bibliotek arbetar med just social utsatthet och marginaliserade grupper. Men man samverkar. Det är ju egentligen så man gör inom alla kulturinstitutioner, kanske speciellt inom biblioteket. Man samverkar gärna med andra offentliga aktörer, men också med civilsamhället. Det här beskrivs som en viktig strategi för att säkra kulturens lokala betydelse och förankring för att kunna öka delaktigheten för marginaliserade grupper. 

Uppsökande arbete blir en väldigt viktig strategi för att nå dem man normalt inte når. Naturligtvis kan det uppstå konflikter, eftersom organisationer kan ha olika logiker, de kan ha olika syn på sitt kärnuppdrag, de kan ha olika definitioner och förståelse av delaktighet, marginalisering och social utsatthet och hur man bör bemötas. 

Naturligtvis uppstår frågor som: Är det verkligen kulturens uppgift att lösa sociala problem? Är det verkligen biblioteket som ska ha det här ansvaret? 

Därför är det viktigt att se det här som en allt större trend i en omvandling av välfärdssamhället, som bland annat tar sig uttryck genom ett minskat åtagande i det offentliga, gentemot socialt utsatta personer och social utsatthet, vilket i sin tur leder till politiska ansvarsförskjutningar, både mot individer och inom kommunala verksamheter, som till exempel från socialtjänst till bibliotek. Det skapar spänningar. 

Det är intressant att jämföra hur den här diskussionen pågår genom att läsa till exempel undersökningar gjorda av fackföreningen DIK och hur forskningen ser ut kring det här. Bibliotekens ansvar för social utsatthet i USA, där det har pågått mycket längre att man pratat om sådana här frågor och om bibliotekets ansvar. I Sverige har man mer inställningen att det inte är bibliotekens roll, medan man i USA säger att det är självklart att det är bibliotekens roll, att ta hand om socialt utsatta personer och att försöka lösa sociala utsatta situationer. Det tror jag har att göra med skillnader i våra välfärdssystem. I Sverige har vi tidigare haft en mycket mer generös och bred välfärd som nu smalnat av och bantats ner. 

Då vill fackföreningen DIK till exempel pekar på att ”nej, men den här typen av generellt välfärdssystem ska vi ska ha kvar, vi ska inte behöva ta över de här problemen”. I USA har man kanske aldrig haft den typen av omfattande välfärd, så det går liksom inte att titta tillbaka på någonting tidigare. 

Jag tycker man märker att politiken mot utsatthet blir alltmer reaktiv i stället för förebyggande när det gäller social utsatthet. Och det är alltid viktigt att ställa sig frågan: ”Vad ska vi ha kulturen till i det här?”

Om det är så att biblioteket inte kan lösa sociala problem, ska de då inte längre få stöd, till exempel av det offentliga? Det är också viktigt att fråga sig om det här ökade ansvaret för sociala frågor är ett svar på en politisk utmaning att möta ojämlikhetens problem, istället för att i grunden förändra de villkor som skapar ojämlikhet.

Julia Pennlert: Det är jättespännande och det är också väldigt spännande i relation till det här med läsning och läsfrämjande. Alltså vad? Är läsningen ett verktyg, ett instrumentellt verktyg för demokrati och delaktighet? Handlar det om läsförståelse och språkförståelse? Eller handlar det, precis som du var inne på, om en stund tillsammans och någon form av mer estetiskt och konstnärligt värde i den skönlitterära och fria läsningen?

I den här kursen ingår ju dels att just att inventera hur det läsfrämjande arbetet skrivs fram i dokument och policys, men också att kartlägga det faktiska arbetet. Vi är inne på den här balansen mellan hur ord omsätts i praktiken, både i relation till målgruppskonflikter och hur de officiella dokumenten och skrivningarna ibland säger ganska lite om hur målen praktiskt ska nås.
Kan du säga någonting om just den här relationen mellan dokument, planer och praktik? Eller, om jag ska formulera det annorlunda, vad vi ska göra och det vi faktiskt gör?

Sofia Lindström Sol: Det är ganska typiskt för kulturpolitikens ganska mjuka styrning. Om vi jämför med skolan, till exempel, så är den mycket, mycket mer hårt styrd. Det har att göra med en historia av ganska starka professionella grupper inom kulturinstitutioner såsom biblioteket, som underifrån har påverkat kulturpolitiken väldigt mycket. 

Men det jag såg var ju att kulturtjänstepersoner åläggs ansvar för att hitta indikatorer på brett formulerade mål kring till exempel delaktighet, för att kunna rapportera till kulturnämnden. 
Det här beskrevs som oerhört utmanande. Jag hade till exempel en person som tidigare hade jobbat inom en förvaltning som hette ”Kretslopp och vatten”. Där fanns den intressanta skillnaden, jämfört med kulturen, i att väldigt, väldigt tydligt kunna säga vilka mål man ska ha.

Hon sa att miljöfrågan är så otroligt mycket tydligare. Den är mer mätbar. Det är lättare att forskningsmässigt hitta argument för varför det ena är bättre än det andra. Alltså: Varför ska vi ha tre meter rör hellre en två meter rör? Vi ser omedelbart tydliga effekter, medan kulturens effekter kan dröja flera år. Det saknas väldigt mycket forskning på långsiktiga effekter av kultur och det är väldigt svårt att fånga effekten av kultur på en individ, på en grupp, på ett samhälle. Så kulturen har svårt att visa specifik nytta och vad det forskningsmässigt gör för skillnad. 

Men det gäller ju faktiskt inte bara kulturen. Det gäller faktiskt också andra politikområden som vård och skola, till exempel. Jag tycker det är viktigt att komma ihåg att som forskare är ju vårt uppdrag inte att säga att det är så här det ska göras, utan att följa utvecklingen av politiska förändringar kring varför man tycker att det är viktigt med läsning. Det har ju skiftat över tid. Våra kollegor här på Bibliotekshögskolan har skrivit väldigt mycket intressant om det, vilket också säger någonting om att det kan skifta igen. Det är inte statiskt.

Det finns också vissa forskare som menar att biblioteket måste behålla sin roll som försvarare av en plats, eller kanske vara ett rum där människor inte behöver vara mätbara eller behöva definiera sig själv utifrån olika instrumentella mål, utan vara en plats för reflektion. Ett motstånd mot den här typen av ekonomisering av självet. 

Julia Pennlert: Det här är ju jättespännande och kanske ett litet medskick, även om vi inte ska säga hur man bör göra saker. Om man till exempel är en arbetsgrupp eller chef på ett bibliotek som sitter där med en biblioteksplan och kanske samverkar med andra aktörer och organisationer: att man tar sig tid till att faktiskt definiera de här begreppen tillsammans med andra. Att man kanske försöker konkretisera de här lite stora formuleringarna som finns i biblioteksplaner eller i andra kommunala dokument så att man vet vad det är man arbetar mot och inte hamnar i så mycket konflikter. Det kanske krävs en stunds reflektion och diskussion kring de här dokumenten också, i till exempel arbetsgrupper på folkbibliotek.

Sofia Lindström Sol: Jag tror, att som tradition i Sverige så kan man inte detaljstyra kulturen alls. Man får förlita sig på tjänstepersonerna och ge verktyg till verksamheterna för att kunna skapa gott innehåll utifrån generella mål. 

Tjänstepersoners förståelse av problem och lösningar tar form och skapar både nya politiska problem och möjligheter och förvaltningsmässiga möjligheter och utmaningar. De har ju liksom en egen reflektion och samhällsförståelse som de kommer med i sitt arbete. De är inte underkastade policydirektiv, utan de är aktivt reflekterande professionella som skapar nya former av demokrati och välfärd. 

Det viktiga tror jag är att om man vill ha sociala mål, så måste man också ta fram dem i dialog med människor i sitt närområde. Vad är viktigt för dem? Vad har de för kompetenser? Vad har de för förståelse av vad som är ett gott liv och det sätt som kanske ett bibliotek och en biblioteksverksamhet kan vara med och bidra till det? I stället för att kanske försöka uppfostra människor.

Jag ser en viss tendens i politiken generellt att man alltmer börjar fokusera på människors moral och karaktär, i stället för att tänka kring deras mer allmänna förutsättningar. Det tror jag är viktigare när det gäller delaktighetsperspektivet. Om man vill förändra människors liv till det bättre måste man först förstå vad deras förståelse av ett bra liv är.

Julia Pennlert: Med de orden tackar jag dig, Sofia Lidström Sol, för det här samtalet. Tack för att du ville vara med i podden.

Sofia Lindström Sol: Tack så mycket!

Samlingsinformation om poddserien

Är du intresserad av att följa hela denna poddserie samlar Digiteket fördjupad information på en egen sida: Digiteket publicerar podd med Bibliotekshögskolan i Borås.

Nytt kurstillfälle i höst

Då kursen Strategisk utveckling av läsfrämjande på folkbibliotek just haft högt söktryck har Bibliotekshögskolan, Högskolan i Borås valt att ge kursen en gång till, hösten 2024. Bokmärk kurssidan och häng på låset när anmälningen öppnar.

Om de medverkande i podden

  • Julia Pennlert är disputerad i litteraturvetenskap, universitetslektor med inriktning mot läsning och läsfrämjande.
  • Sofia Lindström Sol är universitetslektor vid Akademin för bibliotek, information, pedagogik och IT (inklusive Bibliotekshögskolan) — Institutionen för biblioteks- och informationsvetenskap. Hon undervisar på bibliotekarieprogrammet på Högskolan i Borås och gör ibland gästbesök på institutioner som Kulturverkstan och Högskolan för Scen och Musik i Göteborg. Sofia Lindström Sol disputerade 2016 med avhandlingen (Un)bearable freedom. Exploring the becoming of the artist in education, work and family life

Upphovsrätt och licens för innehåll på aktuell sida

Observera att innehållet (texten, bilder, video och så vidare) på sidan kan vara licensierad i enlighet med olika licenser.

Texten på denna sida är licensierat enligt Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell (CC BY 4.0).

Detta innebär att du:

  • får kopiera och dela vidare materialet i vilket medium eller format som helst
  • får remixa, återanvända och bygga på materialet
  • får använda det i kommersiella syfte och sammanhang
  • inte behöver fråga om lov.

Om du bearbetar, delar eller använder texten:

  • Ge ett korrekt Erkännande
    • ange verkets namn,
    • ange vem som skapat verket,
    • ange länk till verkets ursprungsplats,
    • ange länk till upphovspersonens webbsida (frivilligt, men trevligt),
    • ange vilka delar som eventuellt är bearbetade
    • länka till licensen.

Ett korrekt erkännande skulle kunna se ut så här:

Allt du skulle vilja veta om Creative Commons, men varit för skraj att fråga om, av Ola Nilsson. Texten är licensierad med Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell (CC BY 4.0).

Denna podd har tagits fram i samarbete mellan Bibliotekshögskolan vid Högskolan i Borås och Digiteket, för att lyfta kursen Strategisk utveckling av läsfrämjande på folkbibliotek.

Kommentarer

Vad tyckte du var intressant i podden?

Digiteket-redaktionen vill gärna veta mer om hur du har använt artikeln.


Fält markerade med * är obligatoriska. Redaktionen granskar kommentarer innan de publiceras. Din e-post kommer inte publiceras.