När radioteater blev poddbio

Barn- och ungdomsbibliotekarien Lina Andersson på Mariestads stadsbibliotek ville testa att arrangera radioteater på biblioteket, men det blev inte alls som förväntat. I den här artikeln skriver hon om det värdefulla i att inte ge upp en misslyckad idé och hur utvärdering kan göras lite i taget.

För några månader sedan landade ett mejl i min inkorg från Sveriges Radio Drama för unga. Jag är säker på att fler bibliotekarier vid samma tidpunkt fick samma mejl, men kontentan av innehållet kan sammanfattas som ”Spela upp radioteater för barn på biblioteket! Vi har materialet, ni har besökarna.” Idén var enkel: biblioteken runt om i landet skulle kunna skapa evenemang kring Sveriges Radio Dramas serier för unga. I mejlet tipsades det om radioteatern Elvis och Sam som baserar sig på Mårten Melins bok Mammas lilla prins om Elvis Presleys uppväxt. Målgruppen var barn mellan 9 och 13 år och upplevelsen var det centrala: ”Som en lässtund, men där man lyssnar på radiobio istället”, stod det i mejlet.

Jag provlyssnade lite på ”Elvis och Sam” och tog beslutet att jag självklart ville ge radioteater för barn på biblioteket en chans. Radioteater, eller radiobio som det så käckt kallades i mejlet, kan anordnas med relativt små medel. Allt som behövs är ett rum som kan mörkläggas för mysig stämning, lite sköna kuddar och filtar att sitta och ligga på, kanske någon mysig belysning och en någorlunda bra högtalare. Mitt bibliotek hade alla förutsättningar för att spela radioteater och jag satte igång att planera för evenemanget.

I mejlet kallades det som sagt för ”radiobio”, men jag tyckte i stunden att det lät lite … krystat kanske? Kanske var jag rädd för att lova för mycket om jag kallade evenemanget för radiobio – i mitt huvud är bio någonting visuellt, rörlig bild och så vidare, därför bestämde jag mig för att kalla evenemanget för radioteater (teater är kanske också ett begrepp som för många associeras till något visuellt, men det sammansatta ordet ”radioteater” är för mig som växte upp på 1990-talet definitivt kopplat till just ljud).

I samråd med min kollega på kommunikationsenheten fixades affischer som sattes upp i biblioteket och runt om i Mariestad. Jag gjorde inlägg på sociala medier och pratade med skolklasser som kom till biblioteket på besök, samt med lokaltidningen för att verkligen, i den mån jag kunde, försöka sprida ordet om radioteatern. Det skulle bli en följetong uppdelad i tre träffar där två 15 minuter långa avsnitt skulle spelas per gång.

Lokalen jag hade valt för träffarna är placerad på bibliotekets andra våning. Det är en stor lokal med möjlighet att ta in ett sjuttiotal personer, men med hjälp av tygskärmar kunde jag dela av den för att skapa högre mysfaktor, vilket jag också gjorde inför den första träffen. För att ytterligare boosta den mysiga stämningen mörklade jag lokalen och letade runt på internet tills jag hittade en animerad stjärnhimmel som jag kunde loopa på storbildsskärm (jag har gått Digitekets kurser om upphovsrätt och kan lova på heder och samvete att loopen var okej att använda).

För att verkligen få till en härlig stund som i någon mån kunde påminna om ett teaterbesök, eller för all del biobesök, hade jag bett min chef om att få låna hennes popcornmaskin och på premiärdagen spred sig doften av nypoppade, varma popcorn i lokalen. Jag hade kanske inte väntat mig en anstormning av barn, men med tanke på all marknadsföring, såväl digital som analog, hade jag definitivt hoppats på fler än två besökare. Men det kom bara två barn på alla tre träffarna, och det var dessutom min kollegas barn.

Jag var så besviken. Fy vad dåligt det hade gått! Vilken urkass idé att satsa på radioteater. Bäst att bara lägga ner alltihop, ta nya tag och satsa på något nytt.

Men så lyftes frågan om radioteatern på ett personalmöte. ”Du ska väl köra fler gånger?” frågade någon och jag hörde mig själv säga: ”Jo, men det ska jag väl … eh … jag ska bara fundera lite först.”

Och så inleddes något som jag skulle vilja kalla en informell utvärdering. Jag sammankallade inte till något möte, men jag började diskutera ämnet med kollegor. Vad var det som hade gått fel förra gången? Den första reflektionen gällde affischen jag hade designat tillsammans med kommunikationsenheten för att marknadsföra evenemanget. Kanske var den i det barnsligaste laget. Barn i åldrarna 9–13 år kanske ändå inte dras till en affisch med två barn som ligger på ett golv och äter popcorn? Samtidigt som tankarna snurrade kring affischens design började jag också diskutera en detalj på affischen med en kollega, nämligen texten ”anmälan till barn- och ungdomsbibliotekarie Lina Andersson”. Missförstå mig rätt, i många fall är det bra att ta anmälningar till evenemang. Ibland delas till och med biljetter ut inför våra arrangemang, men eftersom det kommit så få besökare på första vändan med radioteatern undrade jag om just texten om att anmäla sig blev en hög tröskel mellan barnen och evenemanget. Kanske vore det bättre att inte ha någon anmälan just den här gången och öppna upp för spontanitet – det kunde ju i alla fall vara värt ett försök. Jag fick medhåll från mina kollegor och till nästa vända med radioteatern skulle det vara fritt för alla barn att komma.

Vidare pratade jag med mina kollegor om själva namnet. Radiobio, som Sveriges Radio Drama hade föreslagit kanske ändå var en bättre idé? Radioteater är kanske inte en lika vedertagen term nu som när jag själv var barn. Faktum är ju, som nämndes ovan, att inte ens Sveriges Radio själva kallar sina produktioner för radioteater längre. Bio är klatschigare. I den vevan fick jag också en annan fråga från en kollega: ”Men radio då? Lyssnar barn ens på radio?” Jag vet inte i hur stor utsträckning barn lyssnar på radio, men vi funderade oavsett det en stund tillsammans och kom fram till att det möjligtvis kan vara lättare att dra kopplingar till ordet podcast – eller podd i en försvenskad förkortning. Poddbio? Poddbio!

Så långt hade jag tillsammans med mina kollegor när det fanns tid för det (i fikarummet, vid lugna stunder i informationsdisken eller på kontoret) kommit fram till att affischen behövde förändras och namnet behövde ändras. Innehållet då? En tanke som slog mig redan under första vändan med radioteater var att det kanske inte är helt perfekt med en följetong. Det kan vara svårt för deltagarna att hinna med alla tillfällen och komma ihåg var berättelsen slutade. Om barnet missar första tillfället, är det då ens någon poäng att komma på nästa? Vem vill se en halv film? Eller lyssna på en halv berättelse? Kanske kunde jag hitta något annat bland det stora utbudet för barn hos Sveriges Radio Drama?

Då hittade jag en samling berättelser som hette Sommarskräck – spökhistorier om 15 minuter vardera. Tio stycken, bara att välja och vraka. Om det är något som lånas mycket av barn i åldrarna 9–13 år så är det ju rysare. Jag frågade min kollegas barn (de som hade kommit på de första träffarna) om de tyckte att det var en bra idé med skräckhistorier. Svaret blev ett rungande ”JA!”. 

Med ett nytt koncept, nytt namn och en ny affisch bokades det in nya datum för “Poddbio med tema Sommarskräck”. Upplägget i övrigt var detsamma som tidigare: samma rum avdelat med skärmar och med fördragna gardiner, en stämningshöjande loop på storbild, filtar och kuddar, och såklart nypoppade popcorn. På första träffen kom det 14 barn. Procentuellt är det en ökning av antalet besökare med 600 procent, vilket var långt mer än vad jag hade förväntat mig. På andra träffen kom det lika många, och flera av dem var där för andra gången. Jag passade på att fråga vad de tyckte om poddbion och fick nästan bara positiva kommentarer (“det var kul”, “det var mysigt”, “popcornen var goda”), men de sa också att de minsann klarade av mycket läskigare historier än de jag spelat upp för dem.

Det är lätt att tappa modet när ett evenemang inte går som förväntat. Det är kanske ännu lättare att slänga idén i papperskorgen direkt, ta nästa förslag ur idébanken och testa det istället.

Vad är det jag vill berätta med min anekdot då? Jo, att man inte ska underskatta utvärderingar. Vi pratar mycket på min arbetsplats om att vi måste utvärdera våra aktiviteter i högre utsträckning, men dessa utvärderingar sträcker sig oftast inte längre än till att besvara frågorna: ”Hur många kom på evenemanget?” och ”Gick det bra eller dåligt?” Två frågor som har en tendens att kopplas samman i ett svar: ”Det kom si och så många, så det gick ju bra.” Ett bekymmer är också tidsbrist, åtminstone där jag jobbar. Vi har möten fullproppade med innehåll och det är svårt att trycka in fler möten däremellan. Utvärderingen av våra aktiviteter och evenemang hamnar därför lätt i periferin – nya evenemang hägrar i horisonten och de får företräde. Det är med andra ord inte helt lätt att planera in en timmes utvärdering i våra fullspäckade scheman.

Men just därför kanske det är ännu viktigare att vi frågar oss varför vi utvärderar, och för vem vi gör det? Radioteatern, som till en början endast lockade två barn, var i sig inget totalt misslyckande. De två barnen tilltalades av historien och tyckte att det var mysigt att ligga på kuddar och filtar, mumsa popcorn och bara lyssna. Det kändes däremot som ett misslyckande för mig eftersom jag inte nådde ut till den prioriterade målgruppen tillräckligt. Utvärderingen som följde syftade till att fundera över de val som gjorts: valet av berättelse, val av namn på evenemanget, valet av ord på affischen och valet att låta deltagarna anmäla sig. Varför gjorde jag just dessa val, vad hade de lett fram till och hur kunde jag göra annorlunda?

Genom att begrunda dessa frågor, för mig själv och i samtal med mina kollegor, kunde jag bearbeta evenemanget och ge det en ny chans.

Det är lätt att tappa modet när ett evenemang inte går som förväntat. Det är kanske ännu lättare att slänga idén i papperskorgen direkt, ta nästa förslag ur idébanken och testa det istället. Jag lärde mig av den här erfarenheten att det är möjligt att utvärdera på olika sätt. Kursböckerna jag läste under bibliotekarieutbildningen om projektledning målar gärna upp en bild av att en utvärdering är något vi kan och borde strukturera, planera och avsätta tid för. Verkligheten för många bibliotekarier kan i vissa fall vara en annan, och det strukturerade utvärderingsarbetet kan ibland vara svårt att pussla ihop. Men det går att utvärdera även i mikrodoser, lite varje dag när det finns tid över.

Det visade ju sig faktiskt på Mariestads stadsbibliotek att det inte var själva idén i sig som var dålig, utan den behövde testas, bearbetas och omformas för att bättre tilltala deltagarna. Tack vare grymma kollegor som mer än gärna lät mig älta och bolla nya idéer fick jag till slut skörda frukten av vad jag vill kalla ett väldigt lyckat evenemang – inte bara sett till antalet besökare utan även till mottagandet av dem som var där. Till hösten planerar jag att fortsätta med poddbio. Och vem vet? Nu när idén faktiskt har gått hem kanske jag till och med vågar mig på att spela upp en följetong igen.

Puffbild av Meg Boulden fri att använda enligt the Unsplash License