Gå direkt till innehållet

MIK-utsikten: Nytt om AI, Youtube, missinformation och konspirationsteorier

I denna MIK-utsikt tar Mathias Cederholm upp en ny våg av AI-tjänster samt YouTubes roll i spridningen av konspirationsteorier. Forskningsläget kring bekämpning av missinformation på nätet diskuteras, parallellt med lärdomar från ”infodemin” under covid-19. Tips: Missa inte Naomi Kleins senaste boksläpp.

Det kommer allt fler nya AI-tjänster och här tar MIK-utsikten upp ett par stycken som uppmärksammats på sistone. Här presenteras också en intressant artikel om Youtube, konspirationsteorier och sociala mediers föränderlighet; en annan artikel om forskningsläget rörande vad man egentligen kan göra mot missinformation på sociala medier; samt ännu en artikel (och en bok) om vad vi kan lära oss av den s.k. infodemin som följde covid-pandemin. Avslutningsvis presenteras en ny bok av Naomi Klein som verkar vara riktigt spännande.

Två intressanta AI-tjänster

Redan i våras hade MIK-utsikten uppe en rad spännande (och en del mer oroväckande) exempel på möjligheter som nu snabbt växer fram med generativ AI, och det lär bli mer av den varan framöver. Den här gången nöjer jag mig med att peka på två intressanta AI-tjänster.

HeyGen Labs videogenerativa AI-tjänst

HeyGen Labs har en ny videogenerativ AI-tjänst, en videoöversättare i betaversion, som många fått upp ögonen för på sistone. Den kan översätta videoinspelat tal till andra språk, och dessutom anpassa munrörelserna, läppsynkronisera. Med ganska imponerande resultat. Detta kan innebära stora möjligheter för olika aktörer att nå ut på ett annat sätt än tidigare. Det kan exempelvis bli mycket enklare att anpassa informationsvideor till olika språkgrupper, eller att nå internationell publik med sitt videomaterial. Man kan också ha farhågor om hur oseriösa aktörer förmodligen kommer att utnyttja dessa möjligheter.

Carl Heath gjorde ett test och för några resonemang om detta på sin Youtubekanal. Denna film innehåller ingen visuell information utan består bara av folk som pratar, detta medför att ingen syntolkad version har bedömts behövas.

Carl Heath visar ”automagisk” översättning med AI på Youtube.

Och vetenskapsjournalisten med mera Stuart Ritchie gjorde några liknande test som han lade ut på Twitter/X.

Också Ola på Digiteket var tvungen att testa tjänsten och nedan kan ni se hur han läser några stycken ur Kejsarn av Portugallien i Litteraturbanken-inscanning på svenska, sen AI-konverterat till mandarin.

Denna film innehåller ingen visuell information utan består bara av folk som pratar, detta medför att ingen syntolkad version har bedömts behövas.

LongShot FactGPT, en indisk faktagranskande chattbot

LongShot FactGPT, en indisk faktagranskande chatbot, utlovar automatiserad faktagranskning. Fungerar det verkligen? Faktagranskarna på danska TjekDet testade den och kom fram till att den faktiskt är ganska bra. I de flesta fallen i testet gör den bra granskningar av påståenden, och den ger nyanserade resonemang, samt inte minst referenser (som ju inte exempelvis ChatGPT hittills hanterat särskilt bra). Intressant är också att de få fall då det inte blir riktigt korrekt är i situationer som ser ut att kunna förutsägas, det vill säga man kan redan på förhand veta när man bör kontrollera de automatiska faktagranskningarna lite noggrannare. Men redan är nog FactGPT så pass bra att den kan underlätta för såväl fact checkers som för den vanliga informationssökaren/mediekonsumenten. Och för bibliotekarien?

Läs mer om FactGPT hos danska faktagranskarorganisationen TjekDet.

Det kommer nya sådana här AI-lösningar i en strid ström, en del riktigt intressanta, andra inte. Det lär dröja innan vi har en inarbetad infrastruktur för test och utvärderingar av dem. Men jag passar på att påminna om sidan There’s an AI for that, där man åtminstone kan få en överblick av ett stort antal nyare AI-appar och liknande, och vilka uppgifter de är tänkta att hjälpa oss med. I skrivande stund drygt 8000 stycken AI, sorterade i närmare 2200 olika typer av uppgifter/funktioner.

Caulfield om Youtube, konspirationsteorier och hans kommande bok

Mike Caulfield är en av mina personliga favoriter när det kommer till tankeväckande resonemang kring digital källkritik med pedagogiska utgångspunkter. Och jag väntar med spänning på hans och Sam Wineburgs kommande gemensamma bok Verified: How to Think Straight, Get Duped Less, and Make Better Decisions about What to Believe Online. Bägge har under senare år gjort en viktig insats i arbetet med den källkritiska metod som kallas för lateral läsning, ”lateral reading”, eller i Caulfields tappning SIFT (the four moves).

Men så länge kan man läsa en intressant artikel som Caulfield nyligen skrev tillsammans med den kända desinformationsforskaren Kate Starbird. De utgår i artikeln från de konspirationsteorier som spreds om de stora bränderna på ön Maui, Hawaii, i somras. Idéer om att bränderna var anlagda som del i en hemlig ”plan” fick stor spridning. Caulfield och Starbird undersöker hur avgörande Youtube var för det här innehållet, som en uppföljning till en debatt för några år sedan då Youtube ofta uppfattades som kanske den allra viktigaste plattformen för sådant här innehåll, och som därmed fungerade som en slags radikaliseringsmotor. Intressant nog finner författarna att det ser annorlunda ut nu. Om man gjorde sökningar på de pågående händelserna på Maui så lyfte Youtube upp främst mer trovärdigt innehåll i sökresultaten, även om ens sökformuleringar innehöll element som drog mot de konspirationsteorier som samtidigt spreds, och samma sak verkar ofta gälla större nyhetshändelser numera. Youtubes sökfunktion och algoritmer verkar alltså inte vara samma vägledare in i konspirationsmiljöer som den var för några år sedan, medan däremot motsvarande sökningar på exempelvis Twitter/X däremot ledde rakt ut i konspirationssfären.

Några intressanta och relevanta slutsatser i artikeln:

  • Sökningar på olika plattformar ger alltså olika resultat. Detta är nog något som bör beaktas i MIK-undervisning, exempelvis när man diskuterar ”lateral läsning”.
  • Kortvideor, shorts, kan lätt förvandlas till missinformation eftersom de i regel innehåller väldigt lite kontext, som därmed kan utnyttjas i nästa led av andra aktörer. Även detta är relevant i MIK-sammanhang, och dessutom något för nyhetsmedier att fundera över.
  • Och så ett rätt intressant resonemang. Att paketera seriösa granskningar i en stil som påminner om hur konspirationsteorier ofta paketeras ser ut att kunna vara ett sätt att nå en annan publik än den granskare vanligen når. I sitt material fann Caulfield och Starbird en seriös video om ”the REAL reason behind the fires” som hade fått anmärkningsvärt stor publik. Kanske är detta ett sätt att nå människor med en konspirationistisk läggning?

Artikel, och bok, om lärdomar från infodemin

Covid-pandemin åtföljdes av ett kaotiskt informationslandskap, den så kallade infodemin, som innebar många utmaningar. Det spreds mängder av rykten, missförstånd, konspirationsteorier och ren desinformation om viruset och sjukdomen, och om vaccinerna och alternativa läkemedel. Och många människors oro i en sådan här situation gör dem extra mottagliga för den här typen av tvivelaktigheter. I en krissituation som en pandemi är det alltså viktigt att tillförlitlig information når ut till den breda allmänheten, och att den innehåller adekvata bemötanden av de felaktigheter som får spridning. Detta är inte alltid så lätt, i synnerhet i en föränderlig situation med snabbrörligt kunskapsläge och när samtidigt en flod av svårbedömd och ständigt ny information väller fram på till exempel sociala medier.

I en kortfattad artikel sammanfattar forskaren Claire Wardle (bland annat känd för analysmodellen Information disorder) diskussioner som förts om strategier för att möta miss/desinformation av denna art. Strategier som involverar såväl myndigheter som medier, sjukvård, bibliotek, skola och den breda allmänheten. Hennes resonemang bygger inte minst på problem kring det som kallas ”data voids” – ”data deficits” – ”information deficits”. De syftar på de situationer som uppkommer när någon ny företeelse väcker mycket intresse men få eller inga trovärdiga aktörer hunnit fylla den informations”lucka” som då uppkommer. En sådan ”lucka” kan ofta komma att ”fyllas” av mindre seriösa aktörer som därmed får lätt att hitta ut till en publik som oroligt söker efter information online. Wardle rekommenderar, utöver de mer traditionella MIK-relaterade råden för den enskilde, att institutioner med flera lägger kraft på att i realtid omvärldsbevaka vilka ämnen som väcker oro – det finns olika angreppssätt och verktyg för en sådan omvärldsbevakning, och sedan ”fylla” de här luckorna med adekvat lättillgänglig information, gärna grafisk, gärna via ”trusted messengers”, och gärna i samma forum som de där folk uttrycker sin oro.

Vill man fördjupa sig i diskussionen om lärdomar från infodemin så gav nyligen WHO tillsammans med Springer ut en antologi om detta, Managing Infodemics in the 21st Century: Addressing New Public Health Challenges in the Information Ecosystem, där Wardle och en rad andra experter presenterar olika lärdomar inför framtiden. Boken finns digitalt som open access.

Artikeln ”How to mitigate misinformation”

I MIK-utsikten har vi flera gånger tagit upp aktuell forskning rörande frågor om hur man kan motverka miss- och desinformation på sociala medier, ett spännande forskningsfält där det hänt en del de allra senaste åren. Nyligen kom en läsvärd och populärt hållen översikt av detta komplexa forskningsläge, publicerad i den välrenommerade vetenskapliga tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences of the United States of America (PNAS). I artikeln diskuteras olika spår inom den här forskningen: mediekunnighet; så kallad inoculation (att ”vaccinera” mot desinformation et cetera); faktagranskning eller fact checking; nudging (eller svenska: puffning) för att försöka ändra beteenden; åtgärder mot uppenbar manipulation och så kallade superspridare, med mera. Artikeln har hunnit få med nyare forskning som visar att flera av de här angreppssätten kan fungera relativt bra, men att effekterna blir desto bättre när de kombineras.

Boktips: Doppelganger: A Trip into the Mirror World av Naomi Klein

Den kända journalisten, författaren med mera Naomi Klein har en slags dubbelgångare, Naomi Wolf, som hon ständigt förväxlats med genom åren. En gång i tiden fanns det en del likheter mellan dem i deras verksamhet, men under senare år har Naomi Wolf vandrat långt ner i det som brukar kallas för kaninhålet, och hon har exempelvis varit den ökände Steve Bannons återkommande favoritgäst i hans lika ökända poddprogram. Klein har nu skrivit en hel bok om detta, där hon använder Naomi Wolf som en ingång för att försöka förstå och ge en bild av den märkliga ”spegelvärld” gentemot samhället som vuxit fram i alternativmedier, på sociala medier, i nätverk kring konspirationsteorier och politisk extremism och populism.

Naomi Kleins bok heter Doppelganger: A Trip into the Mirror World och kom ut i mitten av september. I samband med lanseringen kom många positiva recensioner i amerikanska tidningar och magasin, men vill man höra lite mer ingående om vad boken handlar om och hur Klein resonerat när hon skrev den så finns några poddavsnitt som är värda att lyssna på. Där varvas kompetenta reflektioner kring boken med intervjuer/samtal med Klein. De jag väljer att lyfta fram är ett avsnitt av podden Conspirituality (de har även ett kortare avsnitt där Matthew Remski berättar om sin läsupplevelse), ett avsnitt av QAnon Anonymous, samt ett avsnitt av Guardians podd Today in Focus.

Click on the button to load the content from soundcloud.com.

Load content

Faktaruta

Mathias är utbildare och researcher i MIK och digital källkritik vid Alle fonti HB. Han är bland annat även gästlärare vid Lunds universitet och administratör för Facebookgruppen ”Källkritik, fake news och faktagranskning”.

Mathias Cederholm

Upphovsrätt och licens för innehåll på aktuell sida

Observera att innehållet (texten, bilder, video och så vidare) på sidan kan vara licensierad i enlighet med olika licenser.

Sammanfattningen av texten på denna sida är licensierat enligt Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell (CC BY 4.0).

Detta innebär att du:

  • får kopiera och dela vidare materialet i vilket medium eller format som helst
  • får remixa, återanvända och bygga på materialet
  • får använda det i kommersiella syfte och sammanhang
  • inte behöver fråga om lov.

Om du bearbetar, delar eller använder texten:

  • Ge ett korrekt Erkännande
    • ange verkets namn,
    • ange vem som skapat verket,
    • ange länk till verkets ursprungsplats,
    • ange länk till upphovspersonens webbsida (frivilligt, men trevligt),
    • ange vilka delar som eventuellt är bearbetade
    • länka till licensen.

Ett korrekt erkännande skulle kunna se ut så här:

Allt du skulle vilja veta om Creative Commons, men varit för skraj att fråga om, av Ola Nilsson. Texten är licensierad med Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell (CC BY 4.0).

Puffbilden och huvudbilden är By the Campfire av Arnold Peter Weisz-Kubínčan, tagen från Slovenská národná galéria, SNG. Public domain.

Kommentarer

Anonym

Mycket intressant och jag önskar jag hade tid att fördjupa mig i varje länk. Jag kommer också att tänka på alla vänner och bekanta som jag vill rekommendera innehållet. Jättebra att det står hur man får dela texten! Tack.

Vad tar du med dig från denna MIK-utsikt?

Digiteket-redaktionen vill gärna veta mer om hur du har använt artikeln.


Fält markerade med * är obligatoriska. Redaktionen granskar kommentarer innan de publiceras. Din e-post kommer inte publiceras.