MIK-utsikten: Kunskapsresistens och konfirmeringsbias – sårbara hinder för att bedöma information

En stor utmaning med komplexa medielandskap är att de digitala världarna tenderar att samspela med en rad mänskliga kognitiva sårbarheter. Till dessa kan man räkna kunskapsresistens och konfirmeringsbias. Mathias Cederholm tipsar om aktuell forskning och diskussioner kring tendensen att söka information för att bevisa sin egen uppfattning snarare än att lära sig något nytt.

För några år sedan var ordet ”faktaresistens” på allas läppar. Åsa Wikforss bok Alternativa fakta blev en populär introduktion till problem kring hur kognitiv bias och övertygelser kan hindra oss från att ta till oss kunskap. Hon passade också på att slå ett slag för de bättre termerna kunskapsresistens eller kunskapsmotstånd.

Sedan dess har hon dragit igång ett större forskningsprogram kring kunskapsresistens, och nu har ett antal forskare knutna till programmet publicerat en antologi om kunskapsläget inom detta tvärvetenskapliga fält. Boken heter Knowledge Resistance in High-Choice Information Environments, redaktörer är Jesper Strömbäck, Åsa Wikforss, Kathrin Glüer, Torun Lindholm och Henrik Oscarsson. Den har ingångar till en rad frågeställningar kring människors möte med information i vår nya digitala omvärld. Det handlar om mänsklig kognition i allmänhet, om grupptillhörigheter och inte minst om de speciella utmaningar som uppstått i och med en uppsjö digitala medier. Det vill säga bland annat våra sociala medier-flöden och sökmotorer. Det här är ämnen som hjälper oss att ringa in vilka typer av kunskap och förmågor som är viktiga för medborgare när de navigerar, söker och bedömer information. De har även ofta direkt bäring på vilka vägar undervisning i och förmedling av medie- och informationskunnighet bör ta framöver.

Bokomslag med titeln Knowledge Resistance in High-Choice Information Environments.

Antologin Knowledge Resistance in High-Choice Information Environments finns att ladda ner fritt på Routledge. Den går även att beställa som fysisk bok.

Det har hänt en hel del i de relevanta och ibland ganska komplexa forskningsfälten under senare år, och det är förträffligt att vi nu har tillgång till en uppdaterad översikt. Boken är utgiven av Routledge och den finns fritt tillgänglig i digital form. Forskningsprogrammet har haft en del seminarier under sitt arbete hittills. Ett av dem från november 2019, med en rad spännande inbjudna forskare, finns inspelat och utlagt på Youtube. Länkar till de olika presentationerna finns i följande inlägg på Facebook.

Seminarium

Vill man få inblickar i hur forskningen som behandlas i antologin kan se ut idag, kan man titta på ett färskt inspelat seminarium från Center for Social Media and Politics (New York University). Där diskuterar några välkända forskare, inte minst David Rand, olika konkreta åtgärder mot bland annat missinformation i digitala miljöer och vilken effekt de har. På sidan där man finner inspelningen länkas också en rad nyare forskningsartiklar av Rand och medarbetare som Gordon Pennycook, samt en förteckning över alla artiklar, papers med mera från teamet kring Rand (och de är rätt många).

Manifest:  ”Kollektiv intelligens”

Frågan om hur man ska kommunicera komplex vetenskaplig kunskap kan bli ganska besvärlig, inte minst i anslutning till ämnen som tenderar mötas just av olika former av kunskapsresistens. Detta är en problematik som blivit mycket tydlig under covidpandemin och vaccinprogrammen världen över de senaste åren och som ofta har lett till ett anmärkningsvärt informationskaos.

Nu har en grupp forskare kommit med ett manifest om hur vetenskap borde kommuniceras i form av ”kollektiv intelligens”. Flera av forskarna, inte minst Stephan Lewandowsky, är frekvent återkommande i den ovan nämnda antologin om kunskapsresistens. Manifestet kommer med en rad förslag på hur man kan arbeta för att säkra trovärdigheten i vetenskaplig kommunikation. De innefattar dels att bygga förtroende och transparens, och dels att se till så att det verkligen är ett samlat och aktuellt forskningsläge, och eventuell konsensus, som presenteras. Man tar upp några exempel på projekt och plattformar där de här tillnärmelsesätten har förekommit: The Debunking Handbook 2020, Indie-SAGE, Red Team C19 NL, openIDEO, Wikipedia, The COVID-19 Vaccine Communication Handbook & Wiki. Några av dessa har jag berört i tidigare artiklar i MIK-utsikten. Manifestet är skapat på just det vis man rekommenderar, med utkast och omröstningar. Dokumentet är aktivt – man kan själv gå in och rösta på olika punkter, läsa tidigare längre versioner (med referenser) och redigeringar av texten samt kika på pol.is-rapporten med de olika avsnittens röstningsdata.

Överhuvudtaget har grundläggande vetenskaplig kunnighet och förmåga att navigera i vetenskaplig information kommit alltmer i fokus inom medie- och informationskunnighetsparaplyet. Det kan man till exempel se i UNESCO:s nya ramverk för undervisning i MIK. Men diskussionen har också alltmer utsträckts till frågan om hur kommunikation av vetenskaplig information kan göras mer lättförstådd, trovärdig och pedagogisk för en bred allmänhet. Det är förmodligen en viktig prioritering när vårt informationslandskap innebär så stora utmaningar för människor som fallet är idag. Det finns stora mängder pseudovetenskap, och svårbedömt innehåll med vetenskaplig bäring, som ofta är svårt för den enskilde mediekonsumenten att bedöma och ta ställning till.

Att motverka konfirmeringsbias

Kan man göra något för att motverka sina egna tendenser till så kallad konfirmeringsbias, en viktig faktor bakom kunskapsresistens? Jodå, detta är faktiskt något man kan öva sig i, och det finns metoder för att motverka kognitiv bias i synnerhet när man arbetar i grupp. Möjligheten att se att detta arbetssätt tillämpats kan i sin tur faktiskt öka såväl kvaliteten som upplevelsen av trovärdighet i till exempel en Wikipediaartikel. Detta är något jag berört tidigare och hoppas kunna fördjupa mig kring i en senare MIK-utsikt.

Forskaren Carey Morewedge har i en artikel för The Journalist’s Resource tagit upp problemet med konfirmeringsbias inom journalistiken, och pläderar för att journalister är en yrkeskår där det kan vara extra viktigt att lära sig hålla emot egna tendenser till kognitiv bias. Morewedge tar upp några studier som visat på att det faktiskt är möjligt att med ganska enkla interventioner, exempelvis videor om bias, eller med särskilt avpassade spel, minska olika typer av kognitiv bias hos deltagarna. Det behövs mer forskning, men ansatsen är både intressant och lovande, och skulle ju kunna vara relevant för långt fler grupper än journalister. Kanske är det något vi till och med kommer att möta i morgondagens skolundervisning?

Ny essä av Fister

Barbara Fister är en väletablerad skribent i MIK-relaterade frågor. Digiteket har tidigare publicerat en översatt essä av henne om hur källkritik kommit att förändras i grunden av våra nya digitala informationssystem – Ödlemänniskor i biblioteket. I våras kom Fister med en ny essä hos Project Information Literacy, PIL: Principled Uncertainty: Why Learning to Ask Good Questions Matters More than Finding Answers.

I den funderar hon över en rad utmaningar som belysts via pandemin. Hur agerar vi människor i förhållande till osäker eller snabbt föränderlig information, när vi är oroliga och vi inte kan finna tydliga auktoritativa källor (men nätet samtidigt fylls av tvivelaktigt innehåll från opportunister, och av politisering och polarisering)? Fister menar att vi behöver lära oss att hantera osäkerhet med nyfikenhet och ett etiskt förhållningssätt, och att vi noga måste tänka igenom hur man kan ställa, eller generera, frågor. Fister går sedan vidare till att kritisera hur (den amerikanska) skolan inte ger de verktygen till elever och studenter. Det handlar inte minst om synen på kunskap. I verkligheten handlar kunskap sällan om att driva och bevisa sin tes – men i skolan blir det lätt så. Fister menar att det istället är viktigt att lyfta fram att information är kollektiv, nätverkad, och ofta drivs på för att nå en publik.

Det finns många spännande punkter i texten. Jag passar på att understryka kopplingen till den forskningsdiskussion som pågått några år, om hur nyfikenhet (”scientific curiosity”) verkar vara en viktig förmåga för att undvika kunskapsmotstånd och för att inte falla för pseudovetenskap eller konspirationsteorier.

Mathias Cederholm

Mathias Cederholm är utbildare och researcher i MIK och digital källkritik, vid Alle fonti HB. Han är även gästlärare vid Lunds universitet och administratör för Facebookgruppen ”Källkritik, fake news och faktagranskning”.