MIK-utsikten: Hur pratar man med någon som tror på konspirationsteorier?

Konspirationsteorier är vanligt förekommande på sociala medier och alla har väl någon gång, inte minst under pandemiåren, stött teorier av den typen och människor som tror på dem. Det har kommit en hel del MIK-relaterade satsningar i flera olika länder för att försöka öka den samlade motståndskraften bland allmänheten mot desinformation och konspirationsteorier, med allt från granskningar, debunkningar och guider till pedagogiska spel och annat för att stärka exempelvis kritiskt och analytiskt tänkande. Men en fråga som är lite annorlunda är den om de som redan fallit för konspirationsteorier. Hur man pratar med en sådan person är en annan sak än den om den allmänna motståndskraften. Det är dessutom viktigt att komma ihåg att den typen av samtal är avhängiga den specifika situationen.

De flesta känner nog till att det ofta är ganska svårt att övertala någon som verkligen tror på en konspirationsteori om dess felaktighet. Att enbart peka på vad som är felaktigt och hänvisa till logik och trovärdiga källor räcker oftast inte. Problemet är välkänt och har diskuterats länge inom forskningen. De som verkligen har blivit övertygade om någon konspirationsteori tenderar att knyta denna position till sin identitet, med tillhörande starka känslomässiga band. Konspirationsteorier kan vara ett svar på osäkerhet och oro och medför ofta en grupptillhörighet med mekanismer som påminner om en sektgemenskap. Men trots att hållningen ofta är ett svar på en känsla av maktlöshet lindras i regel inte denna grundläggande känsla, utan snarare drivs den på ytterligare, och det uppstår lätt en spiral nedåt i ett eskalerande konspirationistiskt tänkesätt.

Rekommendationer för vårdpersonal

Nyligen har några psykologiforskare med bland annat den välkända konspirationsteoriexperten Karen Douglas gått igenom forskningsläget och sammanställt några rekommendationer för den specifika situationen när till exempel vårdpersonal ska kommunicera med patienter om hälsorelaterade konspirationsteorier. Rekommendationerna publicerades förra året i Medical Journal of Australia, och forskarna har i januari i år följt upp med en mer populärt hållen artikel i The Conversation. Deras artiklar inleds med genomgångar av olika orsaker till att människor faller offer för konspirationsteorier och om de olika svårigheter i bemötandet av dessa som kan förekomma, för att därefter ta upp fem grundläggande råd om vilka förhållningssätt som kan vara konstruktiva i det här mötet:

1. Ha ett öppet sinne, försök att vara lyssnande och inte skapa låsningar.
2. Vara mottaglig, för att kunna skapa en grund för empati.
3. Ha ett kritiskt tänkande, det vill säga att bekräfta och samtidigt rikta om användningen av det kritiska tänkandet mot själva konspirationsteorin.
4. Visa att konspirationsteorin inte tillhör normen. Många konspirationstroende har inte insett hur avvikande från den sociala normen deras hållningar är, ofta även bland grupper de kan identifiera sig med.
5. Uppmuntra ett fokus på vad man kan kontrollera i sitt eget liv, det vill säga att stödja den agens som faktiskt finns.

I den första artikeln finns även några exempel på hur de här principerna kan formuleras i konkreta meningar och fraser.

Andra situationer

Egentligen finns nog inget allmängiltigt tillvägagångssätt när det handlar om hur man ska prata med en konspirationstroende. En faktor för valet av angreppssätt är hur problematisk den aktuella konspirationsteorin egentligen är. Om den riskerar medföra ett beteende som innebär fara för personen eller dennes omgivning blir det mer angeläget att ingripa. Konspirationsteorier som rör vaccin och andra frågor med medicinsk bäring kan ofta betraktas som mer problematiska, i synnerhet om de medför beteenden som kan återverka på hälsa, medicinering och så vidare. De senaste årens konspirationsteorier om valfusk i USA och Brasilien har visat sig kunna bli direkt samhällsfarliga, liksom olika konspirationsteorier knutna till extremistiska grupperingar. En annan faktor som spelar in är hur starkt troende personen är. Det kan vara stor skillnad mellan människor som är lite osäkra och nyfikna på en sådan teori, och sådana som blivit övertygade och gått in i ett konsekvent konspirationistiskt tänkesätt och blivit närmast missionerande. I det förra fallet kan det vara möjligt att nå fram med sakliga argument och trovärdiga källor, om man håller en vänlig ton. Att raljera, gå på person och liknande är alltid kontraproduktivt och riskerar att driva personen längre in i en försvarsposition som bara stärker den konspirationistiska hållningen. Men i fallet med redan övertygade personer kan det vara riktigt svårt, och situationen kräver i regel en längre tids arbete, som inte minst handlar om att bygga upp en relation av tillit. Ett sådant samtal ska helst inte ske offentligt, utan hellre i ett personligt möte.

Om man ändå möts inför någon form av publik finns det mycket att tänka på, vare sig vi talar om ett klassrum eller ett kommentarsfält på sociala medier. Då är ”publiken”, i synnerhet de som själva är osäkra och vacklande och så vidare, den avgörande målgruppen. Det är närmast omöjligt att få en konspirationstroende att ändra sig i en diskussion med publik, och om man går i konfrontation är risken stor att personen (och andra som sympatiserar) bombarderar både dig och publiken med påståenden och källor som är tvivelaktiga. Men de kan vara mycket arbets- och tidskrävande att kontrollera och bemöta och ger samtidigt nyfikna och osäkra i publiken ingångar in i konspirationsvärlden. Hela situationen kan alltså bli riktigt kontraproduktiv, om den inte hanteras genomtänkt. Det finns inte mycket material med råd om hur man bör hantera en sådan här situation, men Expo kom för några år sedan med en läsvärd guide för lärare och pedagoger om hur man kan hantera konspirationsteorier i ett klassrum, där just ”publik”-aspekten är viktig. Några tumregler från Expos lärarhandledning Med myter som vapen:

→ Tänk brett Varför tror just den här eleven på konspirationsteorin? Det handlar ofta om mer än bara idéer. Konspirationsteorierna är en plattform i tillvaron, ett socialt sammanhang för en ung människa som känner sig osäker och utanför. Vilket stöd kan eleven behöva för att våga tänka annorlunda?
→ Visa respekt Håna aldrig någon för de idéer hen har. Idéerna har som sagt förmodligen en viktig funktion i personens tillvaro. Att håna är respektlöst och dessutom bästa sättet att stänga dörrarna till förändring.
→ Peka på utvägar Idéer kan vara som ett dåligt äktenskap. Även om man inte tror på det längre är alternativet skrämmande, eftersom man vet vad man har men inte vad man får. För att kunna lämna och gå vidare måste det finnas en väg ut, som leder till en ny plattform.
→ Gå inte på konspirationsteorin direkt Det är bra att jobba med att stärka förmågan att testa och genomskåda olika uppfattningar – men välj andra områden än just den konspirationsteorin som någon i klassen tror på. Och då gör man också det arbetet bäst hela klassen tillsammans.

Själv skrev jag för ett par år sedan ett längre Facebook-inlägg med en del råd om motsvarande situation i exempelvis ett kommentarsfält, där också ”publik”-aspekten är viktig.

Under pandemiåren har det kommit många artiklar i nyhetsmedier där psykologer gett olika tips och råd om hur man pratar med exempelvis anhöriga som fallit för konspirationsteorier, och i regel brukar råden vara ungefär samma som i rekommendationerna för vårdpersonal som tagits upp ovan. Det har också kommit några guider om hur man mer allmänt kan identifiera konspirationsteorier, om de grundläggande kännetecknen för dem, och en del tips om hur man kan bemöta dem.

Ett bra exempel är guiden Konspirationsteorier – en handbok, av forskarna Stephan Lewandowsky och John Cook från 2020 (övers till svenska 2022), och EU-kommissionens sida Identifying conspiracy theories, med liknande genomgångar och med fin infografik. 

Vill man fördjupa sig specifikt i covidrelaterade konspirationsteorier under pandemin publicerade MSB 2021 en rapport författad av Andreas Önnerfors, Konspirationsteorier och covid-19: mekanismerna bakom en snabbväxande samhällsutmaning, som även har ett kapitel om bemötande, med exempelvis olika tentativa förslag på motberättelser man kan använda när man vill bemöta konspirationsteorier.

Som avslutning ska återigen påpekas att detta är ett erkänt svårt ämne, kanske i synnerhet för närstående. Det är helt enkelt ofta svårt att verkligen nå fram till någon som blivit övertygad anhängare av mer omfattande konspirationsteorier och hos vilken ett konspirationistiskt tänkesätt etablerats på ett mer djupgående vis. Det är inget personligt misslyckande om man inte klarar det gentemot en anhörig, vän eller liknande, samtidigt som det kan vara en sorgesam erfarenhet. I regel behöver personen själv komma till ett stadium där den konspirationistiska positionen börjar kännas problematisk, och det kan leda till en form av livskris. Då kan anhöriga, vänner och bekanta vara viktiga i vad man väl får kalla en återknytning till verkligheten.

Puffbild: Detalj ur Flat jord av Science Photo Library/NTB, licens: fri att använda enligt CC BY-NC