Martin Törnros om civic tech, integritet, MIK och bibliotekens roll

Du har utvecklat tjänsterna Mikoteket och Ekokammaren samt jobbar med utställningar i Interaktiva rum. Har vi glömt något?

Det är de huvudsakliga sakerna jag sysslar med men jag har ju också arrangerat ett MIK-jam och skapat en massa digitala småverktyg. Jag satte nyligen upp ett interaktivt dansrum, där man kan mötas på dansgolvet trots att vi idkar social distansering. Verktyget  kommer eventuellt användas under ett större online-event i höst med deltagare från hela landet. 

Hur lång tid tar ett sådant projekt från idé till färdig produkt? Det känns som att du är väldigt snabb?

Det tog ett par dagar. Prototyputvecklingen är det roligaste, jag tröttnar fort när projekt blir för utdragna. Jag får en idé eller hör talas om ett problem från andra, och börjar skissa. Många projekt skrotas dock halvvägs på grund av olika orsaker. Jag har en teknisk bakgrund och lägger mina projekt på en nivå så att jag själv kan ha kul. Jag har nu skaffat en bra erfarenhet över att kunna uppskatta tidsåtgång på mina projekt vilket gör att jag enklare kan välja vad jag ska fokusera på. 

Mikoteket som du nämnde i inledningen var dock ett större projekt med mycket text och sammanfattningar över vad andra hade skrivit inom området. Mikoteket innehåller inbäddade praktiska interaktiva övningar i verktyget och det är ofta det jag vill åstadkomma: att få folk att själva undersöka hur saker fungerar. Jag vill inte skriva folk på näsan och berätta “hur det ligger till” utan presentera små interaktiva verktyg som får folk att tänka. Det pedagogiska upplägget och urvalet är dock svårt. Vad är mest relevant? Mikoteket är också en typ av tjänst som kräver tid för att kunna hålla det ajour och i skick. 

Hur kommer det sig att du började utveckla verktyg och utbildningsresurser kopplade till MIK?

Visualisering har alltid lockat mig, framförallt i kombination med pedagogik. Att ta något som är komplext och lägga det på en sådan nivå så det blir tillgängligt för alla, gärna med interaktiva element. Källkritiksspåret landade jag i efter att ha sett Wall Street Journals Blue Feed, Red Feed som visualiserade demokratiska facebookflöde kontra republikanska. Ekokammaren är mycket inspirerad av denna. Efter att jag hade lanserat den ville bibliotek att jag skulle komma och visa och prata om den vilket sen ledde till att jag fick uppdrag att genomföra workshops i källkritik. Detta ledde i slutändan  till det som nu är Mikoteket: en tjänst som vi sen släppte fritt för alla att använda. 

Varför är dessa MIK-frågor viktiga för dig?

Jag har ett stort samhällsintresse. En av mina  drivkrafter är att kunna tillämpa det jag är duktig på, på något som är samhällsnyttigt. Det finns kanske inte så många som skulle anställa en att göra det jag gör men jag uppskattar friheten och är stolt över att kunna bidra med både ett designtänk och det tekniska. Det är kul att folk uppskattar det jag gör och jag vill fortsätta att kunna erbjuda folk gratis verktyg som finansieras av att jag håller workshops. 

Mikoteket handlar mycket om aspekter av sökningar. Hur ser du på folks allmänna sökkompetens idag? 

Jag tror att folk söker ganska färgat, att de ställer ganska ledande frågor. När man vänder sig till Google har man en färdig frågeställning vilken redan innan man trycker på Enter är färgad av den information man har sen innan. Är klimathotet fejk? Är vegansk mat bra för hälsan? Frågeställningarna innehåller i sig värderingar och då kommer även svaren påverkas av dessa. Jag tror folk är medvetna om att hur man googlar påverkar svaren men att man kanske inte i så stor utsträckning försöker formulera en neutral sökfråga innan själva sökningen.

Om man tittar på #metoo som exempel så kan man i Google Trends se relaterade sökningar och den vanligaste sökningen är  ”#metoo plus Flashback”. Detta är ju inte i sig en dålig sökfråga – du vet vad du letar efter och kommer att hitta #metoo-trådar på Flashback. Men det är kanske snarare ett dåligt val av informationsplattform för viktiga samhällsfrågor. Man är kanske i allmänhet inte så medveten om vilka plattformar som är “bra”.

Under en föreläsning vi tog del av i Malmö pratade du mycket om AI och maskininlärning. Hur ser det ut i nuläget i förhållande till MIK-begreppet? Vilka nya utmaningar står vi inför som samhälle?

Jag har fastnat mycket för begreppet källtillit, vilket kanske snarare är en lösning och inte en utmaning. Vårt informationsöverflöd är så stort och vi kan inte vara källkritisk till allt. Vi behöver ha tillit till experter och institutioner, sådana vi vet att vi kan lita på. 

Vad gäller AI har det pratats mycket om deep fakes, det vill säga videos där man byter ut ansiktena till andras på ett verklighetstroget sätt. Än så länge är dock i princip alla som produceras pornografiska. Farhågorna om att denna teknik skulle användas för att skapa falska uttalande av politiker och dylikt har inte besannats. 

I filmen Top 10 Deepfake Videos visas exempel där deepfake används.

Länk till Top 10 Deepfake Videos, framtagen av WatchMojo.com, på YouTube.

Jag tycker att integritetsaspekter är viktiga. De är inte nya, men borde belysas än mer. Det har pratats mycket om företags insamling av personlig data men en sak som jag tycker missas är den vardagsnära integriteten. I en relation som har någon sorts våld i sig finns det också ofta också en digital kontroll: platsdelning är påslaget, övervakningsappar installeras, sms-historik gås igenom, och så vidare. Detta är otroligt viktigt ur en MIK-aspekt och pratas alldeles för lite om: Vilken data delar du med dig av, inte bara till företag, utan till nära och kära? De här sociala aspekterna av teknik är viktiga. En annan aspekt av det här är porrfilter där diskussionen kring vilken information man får tillgång till och vad som blockeras av filtret, är viktig. Filter som kanske är utvecklade i andra länder och utifrån deras samhälleliga normer. Filtren är AI-baserade och bygger bland anat på vad folk anmäler på sociala medier vilket leder till att andras normer och värderingar påverkar vilken information vi kan få tillgång till. 

Ekokammaren låg nere under över ett år år av lite olika anledningar. En var att Facebook gjorde det svårare att använda deras API (ett API är en tjänst som gör att man kan hämta data från en annan tjänst) efter Cambridge Analytica-skandalen. Det blev svårare att använda och skapa samhällsnyttiga verktyg. Detta i kombination med olika juridiska aspekter gör det svårare att utveckla det som kallas för civic tech, det vill säga teknik utnyttjad av civilsamhället i syfte att underlätta för medborgarna, ofta utan vinstintresse. Ett exempel på juridiska hinder är den nya EU-lagstiftningen artikel 11 och 13 som skulle kunna göra att man inte kan dela länkar, bilder och ingresser. Det är problematiskt när juridiken blockerar olika ideella samhällsnyttiga  alternativ. Ett bra exempel på civic tech är en tjänst som låter en begära ut offentliga handlingar från kommuner, samlat på en och samma sida. Ett annat exempel är högaktuellt nu i coronatider: hela Sveriges makerspace-rörelse går ihop och printar skyddsvisir i 3D-skrivare. Även här fanns det juridiska hinder i början med  upphovsrättstvister mellan kommersiella intresse och maker-rörelsen samt avsaknad av CE-märkning. Det är synd att goda initiativ bromsas av juridiska hinder.

Vad skulle bibliotekens roll kunna vara ur en MIK-aspekt?

Biblioteken kan vara duktiga på att snappa upp olika typer av civic tech-initiativ. Många har till exempel makerspace men har kanske inte alltid någon direkt plan för hur de ska användas. Dessa är bra demokratiska arenor där folk kan genomföra olika typer av projekt. I Berlin har till exempel funktionsnedsatta designat hjälpmedel tillsammans med designers för att underlätta sin vardag.

Biblioteken kan tänka till kring sina miljöer bortom böckerna och tidningarna. Kan den nya tekniken användas demokratifrämjande? Kan den användas som en samverkansplattform? Biblioteken är redan en mötesplats som aktivt arbetar för att föra samman olika grupper. Gällande källkritik så är min uppfattning och erfarenhet att bibliotekarier aldrig direkt får frågor gällande detta av låntagare.  Däremot brukar föreläsningar och seminarium vara välbesökta, så uppenbarligen finns det ett intresse av allmänheten. 

Man kanske kunde ha en dedikerad MIK-hörna på biblioteket där det finns färdiga verktyg framme och personal som kan visa dessa, som till exempel Ekokammaren. Biblioteken kanske inte ska förvänta sig att besökarna kommer in och vill lära mer, utan behöver vara mer proaktiva. MIK-hörnan skulle även kunna ha olika typer av integritetsverktyg. Inegritetsaspekterna är dock knepiga. Många människor har idag ett väldigt lågt integritetstänk kombinerat med ett högt förtroende för biblioteken vilket gör att de kommer och vill ha hjälp med sina bankärende och dylikt. Detta förtroende bör tillvaratas.

Vad har du för projekt på gång nu?

Jag håller på med ett ett verktyg som autotextar simultant vilket skulle göra att man kan liveströmma till varandra med automatisk textning. Detta verktyg skulle till exempel kunna användas för att texta seminarium.

Jag har också nyligen utvecklat olika typer av verktyg med en låg instegströskel inom digital källkritik. Många av de resurser som finns har en hög ingång eller direkt uttalad målgrupp, som till exempel Digiteket. Andra har för svårt eller akademiskt språk. De nya verktygen är tänkta att kunna användas på arbetsplatser och studieförbund av människor utan direkta förkunskaper.

Jag har också sysslat med interaktiva sagor där man själv skapar sin historia beroende vilka val man gör och gjort en sida med enkla instruktioner kring hur man själv kan skapa dessa.