Lateral läsning och informationssystem i tider av misstro

Barbara Fisters essä publicerades ursprungligen på hennes webbsida och översätts till svenska med tillstånd. Texten är  ett manus inför en föreläsning vid konferensen ChALS. Översättning av Ola Nilsson. 

Detta är en föreläsning som jag förberedde inför den svenska informationskunnighetskonferensen ChALS på Chalmers universitet. Avancez!

Tack för inbjudan till den här konferensen, jag uppskattar er villighet att lyssna till en amerikan som inte har lärt sig svenska. Jag beklagar.

Jag pratar med er från södra Minnesota, i den centrala och norra delen av Förenta staterna, på land som stulits från Dakotafolket Očhéthi Šakówiŋ. Efter brutna fördrag som lett till exil för ursprungsbefolkningen bosatte sig européer som min norska farfar, irländare, tyskar, finnar och svenskar här. När jag växte upp fick jag höra historier om pionjärer, men inte mycket om vad som hände med dem vars land hade tagits. De här berättelserna om pionjärer hade ett syfte: i bästa fall lärde de oss att Förenta staterna var en plats där människor med olika bakgrund kunde få en hemvist. Det var också berättelser om hur vi tog något vilt och skapade bondgårdar och städer av det. Indianer var en del av en romantisk och mytisk dåtid och inte en del av vår moderna historia, eller nuvarande samhälle. (Såklart försvann inte indianerna, de är fortfarande här, på samma sätt som samerna.)  

Jag växte upp med missinformation om mitt lands förflutna. Information i linje med skildringen av Det Amerikanska Framsteget, där en gigantisk vit kvinna för med sig teknik och modernisering, och indianer och vildmark försvinner in i mörkrets periferi i västerns gränsland. Den här propagandan fanns med i reseguider för de som sökte sig västerut för att bosätta sig på stulet land. 

Faktum är att alla amerikaner växer upp påverkade av desinformation som funnits runt oss inte bara i årtionden, utan till och med århundraden. Vår kultur är djupt påverkad av rasism, som sociologen Tressie McMillan Cottom nyligen påpekade: “vit överhöghet är och har alltid varit en desinformationskampanj”. (Nicole Cooke har också några väldigt smarta saker att säga om detta.) Så fort vita människor började kidnappa afrikaner så började dessa förslavade färgade som byggde de amerikanska rikedomarna beskrivas i en avhumaniserande terminologi för att rättfärdiga grymheter och utnyttjande. Mycket senare, årtionden efter att Sydstaterna förlorat inbördeskriget och de förslavade fått rättigheter som amerikanska medborgare påbörjade vita sydstatare en kampanj för att ta ifrån dem dessa rättigheter. I detta projekt ingick inte bara terrorism utan också kampanjer över hela USA för att uppföra statyer tillägnade konfederalismen som ett sätt att visuellt förändra hur vi uppfattar vår historia. 

Det pågår nu processer för att förändra och ibland ta bort dessa monument, som den här statyn över en sydstatsgeneral, men detta sker inte utan bråk. Den här typen av desinformation är speciellt svår att bemöta då den är så djupt inbäddad i oss och många vita är fortfarande i en förnekelsefas kring att de själva har tjänat på rasismen. Detta är en av anledningarna till att vi måste stå upp för sanningen. Sanning stödjer rättvisa. Genom att hjälpa människor att känna igen desinformation i alla dess former så hoppas vi att vi kan bidra till en bättre värld. 

En av de roliga sakerna med att vara bibliotekarie är att hjälpa människor att se bortom de enkla historierna, att hjälpa dem att upptäcka komplexitet och djup när de försöker skapa mening kring olika saker. Vi vill att elever ska känna att de har rätten att ställa de bra frågorna och vi vill att de ska öva sig i att göra sunda bedömningar över den information de möter. Vi vill att de ska kunna behärska informationsresurser och verktyg eftersom det ger dem handlingskraft och förbereder dem för att på ett medvetet sätt kunna delta i samhällslivet. När detta fungerar som bäst är det en utbildning för demokrati.   

Hur ska den här utbildningen se ut idag, när man söker efter information eller bara ramlar över den på sociala medier i en extremt stor omfattning och i hög hastighet. När populära plattformar gör det enkelt att skapa desinformation som sprids effektivare och får större räckvidd än bra journalistik. När information söker oss, och inte tvärtom. Detta pågår samtidigt som de som vi outsourcat delar av jobbet att fatta goda beslut åt oss går på knäna på grund av bristande finansiering, avsiktlig underminering, och en misstro till deras verksamhet som institutioner växer. Det här problemet är mycket större i USA än i Sverige, men det är ett problem över hela världen. 

Det här konferenstemat ligger rätt i tiden. Mitt sätt att tänka kring detta grundlades för några år sedan. Jag har i 30 år arbetat som undervisande bibliotekarie på ett litet college grundat av svenska immigranter. Det störde mig att vi inte pratade om vad det innebär att vara informationskompetent, med eleverna, det vill säga att vi knappt nämnde något om all den information de mötte varje dag. För att elever ska kunna genomföra sina akademiska studier är det viktigt att de är medvetna om hur bibliotek fungerar. Men det är inte säkert att det förbereder dem för en värld där information flödar genom en uppsjö sociala kanaler, vars bakomliggande motorer är höljda i dunkel. Vi förbereder dem inte för att göra informerade val utifrån informationstillgång som når dem med nätets hastighet. 

2019 gick jag med i Project Information Literacy, ett fristående icke-kommersiellt forskningsinstitut som leds av samhällsvetaren Dr. Alison Head, som de senaste tio åren har designat och genomfört en uppsjö stora forskningsprojekt som syftar till att förstå studenters upplevelser av information – i skolan, i det dagliga livet, när de läser nyheterna – samt hur de använder sin informationskunnighet när de lämnar skolan för arbetslivet.

Vi har förstått att de har svårt att komma igång med sina forskningsprojekt. De tenderar att anlägga en strategi och hålla fast vid den, och att söka “säkra” källor. De följer ivrigt nyhetsflödet, men de litar inte på det. De berättar att de efter examen inte känner att deras utbildning hjälpt dem att ställa egna frågor. De är frustrerade över de integritetskränkande systemen, men använder dem resignerat ändå.

Året jag gick med i Project Information Literacy hade jag möjligheten att arbeta med en studie kring hur studenter tänker kring de algoritmer som formar deras värld. Vad de känner till om dem och om de är oroliga för dem. Vi fick reda på att en del av dem försöker skydda sin integritet, och också hur de kände kring “obehagliga” annonser som förföljde dem. Men vi förstod också att de upplevde undervisningen om mediekunnighet som otillräcklig. Som en student uttryckte det:

Vanligtvis är det en tvådagarsgrej om “Så här är du säker på att dina källor är trovärdiga”. Så lät det på gymnasiet, och den informationen är daterad. Det är inte på samma sätt som det var förut.  

I vissa fall uppmanades eleverna att helt enkelt ignorera nätet, vilket inte precis stärker folks informationskunnighet.

Genom att intervjua lärare har vi också fått reda på att de är väldigt oroade över desinformation, men de känner sig inte redo att undervisa om det. De önskar dock att andra kunde göra det.

Allt det här bekräftar min uppfattning att om, vi på allvar menar att det är viktigt med informationskunnighet, så måste vi prata om mer än detta att bara söka och granska information för skolprojekt eller att behandla våra dyra databaser som en överlägsen informationsshoppingplattform. Vi behöver hjälpa dem att tänka på informationssystem: arkitekturen, infrastrukturen, och de grundläggande ideologierna som skapar vår informationsmiljö, inklusive det att systemen är sociala och påverkas av upphovsmännens bias och förutfattade meningar.  

Att lära ut tekniken som kallas “lateral läsning” är ett relativt enkelt sätt att få in den här typen av litteracitet (kunnighet) i vår undervisning. Mike Caulfield, föreståndare för en avdelning som jobbar med nätverkande och “blended learning” på ett universitet i västra USA, menar att våra traditionella metoder för att undervisa kring medie- och informationskunnighet inte längre fungerar. Han anser att det viktigaste är att lära sig hur information fungerar på nätet. I årtionden har vi fokuserat på att lära eleverna att noggrant studera webbsidor i syfte att avgöra om de är trovärdiga. Att leta efter ledtrådar på individuella webbsidor fungerar dock inte i höghastighetsmiljöer där vi bombarderas av ett kontinuerligt informationsflöde där budskapen ofta saknar avsändare och är utformade för att känslomässigt påverka oss.

För att skapa sin heuristik utgick han från forskningsresultat från Stanfords historieundervisningsgrupp. Sam Wineburg och hans kollegor har utvärderat granskningsförmågan hos 3000 studenter och jämfört hur de och deras utbildade historiker till lärare arbetar i förhållande till hur professionella faktagranskare gör. Faktagranskarna använder metoden “lateral läsning”, de kollar andra källor för kontext innan de spenderar tid på att läsa och analysera en källa. De kunde snabbt avfärda desinformation, medan studenterna och deras lärare ofta misslyckades, och misslyckades långsamt. Det är viktigt att lära sig hur man fattar snabba och sunda beslut på nätet med tanke på mängden val vi kontinuerligt ställs inför. Ska jag tro det här? Är det ok att dela det här? 

Om du deltog i morgonsessionen så har du redan blivit introducerad i Nyhetsvärderaren som innehåller bra exempel att använda med elever för att öva lateral läsning.

Detta är ett bra verktyg att använda i klassrummet. Det kan till och med åtgärda lite av den utbildningsskada elever lider av. Forskargruppen på Stanford såg att studenter som gjorde dåliga källval ofta använde metoder som de lärt sig i skolan. De resonerade “det är en punkt com, så det är inte lika bra som punkt org”. De läste “Om”-informationen på en sida istället för att läsa om sidan på andra källor. De bedömde en sida som trovärdig om den såg proffsig ut. Detta är råd som fortfarande lärs ut för källvärdering av webbsidor på många universitetssidor – och de är värre än värdelösa. Som en rapport från gruppen konstaterade:   

“Alla högskolor eller universitet som påstår att de förbereder studenterna för samhälleligt deltagande men som misslyckas med att ge dem systematiska instruktioner i nät-trovärdighet försummar sitt utbildningsuppdrag.”

Forskningsgruppen på Stanford skapade en läroplan för digital medborgarlitteracitet som innehåller lektionsplaneringar, presentationer, aktiviteter och filmer. Även om innehållet har ett USA-fokus så kan du kanske hitta användbara idéer där. Du behöver registrera dig för ett konto för att komma åt materialet som är gratis att använda. Plattformen innehåller en hel del material på temat lateral läsning men också om att granska källor och tolka data.

Mike Caulfield utvecklade en kortare och enklare läroplan baserad på det koncept om lateral läsning som syftade till att vara enkelt att lära. Konceptet bygger på fyra steg som du genomför när du ska värdera information på nätet. Det kan hända att du redan efter att ha genomfört bara två av stegen kan avgöra informationens kvalitet. Han kallar metoden för SIFT:

Stop. Stanna upp innan du trycker på dela-knappen, särskilt om du reagerar känslomässigt på informationen. Mycket av den dåliga informationen som sprids för att den presenteras i  form som får dig att känna något. 

Investigate. Undersök källan – inte genom att granska den noggrant utan genom att lämna den och söka information om den. Vem står bakom publikationen? Vilket rykte har den? Wikipedia ger dig ofta snabbt svar på dessa frågor. Du kan stanna här, eller gå vidare till …

Find better coverage. Hitta bättre källor. Om du fortfarande är osäker, lämna sidan och sök på ämnet. Kanske hittar du en källa som du hyser tillit till, som har bevakat samma nyhet eller ämne. Kanske hittar du en faktagranskning gjord av någon annan som gör att du kan avfärda informationen.

Trace claims, quotes, and media to the original source. Spåra påståenden, citat och media till deras ursprungskälla. Om du fortfarande är osäker eller verkligen vill grotta ner dig, eftersök varifrån den tveksamma källan fått sin information och se om den korrekt återger eller om den van- eller feltolkar originalet.

Poängen med detta är att rusta dig själv med förmågan att snabbt kunna göra bra bedömningar, utan att slösa tid genom att leta efter ledtrådar bland källor som kanske inte är sanningsenliga med sitt syfte eller trovärdighet.

Här är till exempel ett påstående från en organisation som vid en snabb anblick ser vettig ut. Barnläkare är bra folk. Texten ser ut att vara ett ställningstagande kring att det bara finns två kön, vilket är det naturliga och oföränderliga. De radar upp en massa argument som låter vetenskapliga och som stöttar deras åsikter. Men istället för att lägga tid på att granska deras argumentation så kommer jag genomföra en lateral läsning av budskapet. 

Wikipedia innehåller lite information om gruppen. Ahh! Det är en liten grupp ute i marginalen som till och med bedöms som en “hatgrupp”. Men de framstår ju som så officiella!

Det visar sig att det också finns en annan, mycket äldre, större och professionell  barnläkarorganisation med helt andra riktlinjer kring behandling av icke-binära barn. Men det är enkelt att förväxla dessa två. Det är troligtvis också meningen. Jag skulle kunna fortsätta processen och gå vidare för att hitta bättre källor, eller så avslutar jag här och helt enkelt avfärdar sidan som desinformation. 

Låt oss ta några minuter och testa denna teknik. Jag visar en skärmdump på en källa och du kan se om du kan tillämpa SIFT-metoden för att snabbt göra en bedömning. Om du vill kan du berätta vad du kommer fram till. 

[Här visade jag en skärmdump på ett uttalande från The Heritage Foundation och och deltagarna fick 30 sekunder på sig att samla in information om organisationen och formulera några slutsatser.]

Den här är lite annorlunda.

Det finns ingen uppenbar källa att granska. Det är bara en bild med tillhörande text. I detta fall kan du hoppa till det tredje steget och hitta bättre källor. Förorsakade radioaktiv strålning från Fukushimas kärnkraftverk missbildningar på blommor? [Deltagarna fick en halv minut på sig att söka lateralt och kommentera.]

Detta borde ge er idéer kring hur man kan introducera konceptet lateral läsning utan att det tar så lång tid. Mike Caulfield har mängder av exempel på sin infodemic.blog. Glöm inte heller bort allt användbart material på Nyhetsvärderaren.

Även om dessa steg är tänkta för information på nätet så är konceptet med lateral läsning också tillämpbart på akademisk och vetenskaplig information. Istället för att läsa en artikel eller studie rakt igenom, ta reda på vad du kan om tidningen den publicerades i. Återigen, Wikipedia är ofta bra för en snabb översiktsbild. Sätt artikelns resultat i kontexten av en relaterad sökning: Sticker resultatet ut, fyller resultatet ett kunskapshål, eller innehåller den något helt nytt? Det är såklart alltid nyttigt att titta på artikelns referenser för att få en uppfattning om hur den passar in i idéströmmningar. Detta är inte alltid är uppenbart för elever som ofta är vana vid enkelheten vid sökningar med nyckelord. Att akademiskt arbete inbegriper nätverkande av social natur är viktigt att uttrycka explicit. Vi bibliotekarier har en tendens att försöka förenkla sök och göra det lika enkelt som Google.

Men genom att hantera biblioteksdatabaser som informationsshoppingplattformar vilka, likt Google, ser ut att ge oss svar snabbt och effektivt, kanske vi döljer hur forskning egentligen fungerar – på samma sätt som Google döljer hur tjänsten avgör vad som är relevant och användbart.

Det finns begränsningar i SIFT:s heuristik, varav den mest uppenbara är i steg tre. Den utgår från att vi alla är eniga kring vad en trovärdig källa är utan att gå in på vad som gör en källa trovärdig. Vi ska helt enkelt utgå från att The New York Times, eller kanske Dagens Nyheter, är en källa till kvalitetsjournalistik. Vi förklarar nödvändigtvis inte varför vi håller vissa publikationer som bra och trovärdiga eller hur de arbetar annorlunda i jämförelse med mindre respekterade källor. Den här baskunskapen kanske är en del av svensk skola, som är mycket bättre på medie- och informationskunnighet än den amerikanska? Min erfarenhet är att de studenter jag träffat överlag inte känner till journalistikens grundläggande principer eller hur pressetik fungerar.

När jag pratar med dem om pressetik är de ofta skeptiska. På grund av   marknadsfundamentalismen som så länge dominerat både den ekonomiska och politiska sfären har många blivit hjärntvättade till att tro att egenintresse är den stora motivationen bakom mänskligt beteende och denna egoism är definitivt ett designval på plattformarna där de dagligen konsumerar media.

Låt oss använda Youtube som exempel. Google är ett företag inom reklambranschen som köpte videoplattformen för att öka sin reklamräckvidd. Youtube är utformat på så sätt att de försöker få folk att fortsätta titta för att de ska bli exponerade för än fler annonser. En ny video med känslomässigt tilltal presenteras för en precis efter det att den förra tog slut. 

Dessa anspelar på rädsla, ilska eller humor. Egenintresse är inbyggt i modellen och det ger bränsle åt skapandet och spridandet av extremt innehåll. Innehållsskapande kreatörer förevisas statistik som uppmuntrar dem att se sig själva som ett varumärke att tjäna pengar på. Eftersom uppmärksamhet kan konverteras till pengar så försöker folk gissa hur plattformens algoritmer fungerar så att de kan få fler följare, fler visningar, mer kändisskap och ibland bli rika på kuppen. Plattformarna tjänar på att miljoner skapar innehåll för plattformen att visa reklam i anslutning till.

Det fungerar också på andra hållet. En stor anledning till att dessa plattformar har blivit så toxiska är att deras system kan utnyttjas av vit makt-anhängare, konspirationsteoretiker och extremister av alla de slag. Marknadsföringstjänster som “message testing” och personaliseringsverktyg som utformats för att sälja saker, funkar bra för att också sälja idéer. Eftersom vi inte alla möter samma budskap så kan det vara svårt att förstå att hela communities skapas och medlemmar nyrekryteras till diverse märkliga sammanslutningar. Algoritmstyrda plattformar som formar tittarskaror har blivit intäktskällor och megafoner för människor som förorenar nätet med lögner och hat. 

Elever har viss förståelse för hur de här plattformarna fungerar eftersom de använder dem och ser hur olika typer av innehåll belönas av algoritmerna. De har mindre möjlighet att förstå de etiska ställningstaganden som ligger bakom kvalitetsinformation. Om det vanligaste mötet du har med information kommer från plattformar som grundar sig i övertygande egenintresse så kommer du utgå från att alla system som producerar och delar information också är utformade för att fånga din uppmärksamhet och sälja på dig idéer. Det är därför det är viktigt för oss att byta vårt informationskunnighetsfokus från att söka-och-välja-information till diskussioner om vilka samhälleliga vanor som skapar bra information och hur de systemen vi använder verkligen fungerar.

Låt mig utgå från ett exempel från en pågående kris i mitt land. En stor procentandel av amerikaner vägrar att vaccinera sig mot covid-19. Istället för att ta ett vaccin som bevisligen är effektivt men som de misstror, så delar de information med varandra som förstärks av vinklade TV-program som når miljoner samt genom Facebookgrupper och annan social media. Eftersom de litar på varandra, men inte på den medicinska vetenskapen eller regeringen, gör de sig själva sjuka genom att istället använda hästmedicin eller andra märkliga botemedel. 

Om vi endast fokuserar på informationskvalitet så är det ju bara att leda dessa människor till bättre information. Men de misstror inte själva informationen, de misstror hela samhällssystemet. De har byggt upp alternativa meningsskapande system med egna, separata kunskapsnätverk som de vänder sig till för information. 

Även om de inte litar på vetenskap eller utbildning så litar de märkligt nog på Google. De utgår från att sökmotorn förser dem med neutrala svar och att den är ett bekvämt sätt att hitta svar bortom eliternas påverkan. Googles sökresultats “flathet” gör att hela processen på något sätt upplevs som trovärdig och icke-dömande, i motsats till  uppfattning om de “ljugande” experterna. 

Vad de inte förstår är att Googles algoritmer är lika biasstyrda som vi är. Det och andra algoritmdrivna system formas av både bias vid input av data och av de som programmerat systemen som betraktar världen från sin väldigt specifika position i samhället. De är i huvudsak vita, män, rika, libertarianer och mer fokuserade på ekonomisk vinning än sanningsanspråk. De vet inte heller att svaren Google förmedlar påverkas av sättet vi ställer frågor. Olika formuleringar kring samma ämne ger påfallande olika resultat. Som forskaren Francesca Tripodi formulerar det:

“Hur en individ betraktar världen formar vilka nyckelord de väljer vid sökningar. Dessa ideologiska sprickor skapar multipla internet i sig baserade på konfirmationsbias.” 

Dessa sprickor utnyttjas av människor som drar nytta av “data voids”, datahål. Man skapar en samhällelig diskussion, ger denna ett unikt namn och publicerar information om denna på nätet så att deras material är det enda resultatet folk får när de söker efter dem. Åtminstone tills nyhetsorganisationer och andra ansvarstagande aktörer hunnit ifatt. 

Vi är samhället skyldiga att hjälpa till med kunskap om hur systemen fungerar. Vi har inte bara att göra med en informationskvalitetskris, utan en epistemologisk kris. Utbildning i sig kommer inte lösa samhällets förtroendekris inför dess institutioner, men den kan förse de som saknar en inneboende misstro till auktoriteter och som inte redan är djupt nere i desinformationens kaninhål med användbara strategier. 

Eftersom det jag förespråkar kan komma att kräva en hel del arbete är jag nödgad att bistå med några praktiska förslag kring hur vi kan förhålla oss till våra komplicerade informationssystem. Här är några idéer vi har kommit fram till genom Project Information Literacy:

För det första, fundera på hur informationskunnighet kan formuleras som demokratiutbildning. Vad lär sig våra elever när vi pratar om informationskunnighet? Skickar  vi med dem verktyg som kan användas för att ta kloka beslut om information i sina liv? Detta är ett samtal att föra med de lärare vi arbetar med: Vilket är syftet med att be våra elever att göra research? Var överlappar de olika disciplinerna vardagslivet och kan vi använda dessa överlappningar för att utbilda för demokrati?

För det andra, låt oss prata om hur etik och etiskt handlande påverkar skapandet av bra information. Kanske lär sig svenska elever det här, men de amerikanska gör det inte. Vi tenderar att ta genvägen och säga “lita på de här källorna” utan att förklara varför de är bra källor. Vi borde prata om att bra informationssökande institutioner ibland misslyckas, men samtidigt behålla distinktionerna mellan vetenskap, journalistik och skolan respektive sociala medier-företag, tv-personligheter och influencers. Dessa skiljer sig åt, epistemologiskt och etiskt, och dessa skillnader spelar roll. 

För det tredje. Barn och unga är OK. Detta lärde vi oss genom att genomföra fokusgruppsintervjuer med över 100 elever på åtta olika skolor i USA. När vi tillsammans med dem tittade närmare på hur algoritmer spelar en roll i våra dagliga liv, från att besluta till vem som blir antagen till universitetet till vem som får ett jobb till hur långt ett fängelsestraff ska vara baserat på obskyra algoritmiska processer så blev de upprörda och ville förändra saker. De uttryckte också en oro över hur deras äldre och yngre närstående var utsatta för risk av de algoritmiska övertalningssystemen. Om de ges en chans att lära och sen dela med sig av vad de vet så skulle eleverna kunna engagera sig i lokal föreningsverksamhet som skulle kunna vara både till hjälp för lokalsamhället och en kraftfull lärerfarenhet för eleverna. Om du bedriver någon sorts utåtriktat läroprogram i lokalsamhället så vore det en bra möjlighet att sprida viktig kunskap. 

Slutligen så skulle jag råda oss som bibliotekarier att stiga fram. Vi har hört från lärare att de inte känner sig redo att undervisa om vår nuvarande informationsmiljö eftersom de inte förstår den. Som professionella informationshanterare borde vi bistå med ledarskap där det fattas. Vi kan iallafall utbilda oss själva och hitta ställen där informationskunnigheten passar in. Vi kan också facilitera samtal om de här frågorna med lokala experter. Ibland är bibliotekets roll som öppen och gemensam yta för lokalsamhället det bästa för att stödja den här typen av lärande. Oavsett om det handlar om lektioner i lateral läsning eller djupare utforskande frågor kring vem man bör lita på och hur vi vet saker så handlar det om en bildning för demokrati.