Lär dig faila

Hur ser vi på professionella misslyckanden och hur tar vi tillvara på dem? Kan ett bejakande av misslyckanden både bidra till ett bättre arbetsklimat och till en möjlighet att utveckla organisationen? Vad är egentligen ett misslyckande? Detta är frågor som Biblioteksutveckling Region Örebro län frågat sig och arbetat med under en längre tid. Resultatet, som både är en metod och en mötesplats, kallar de Fail Camp. Den här artikeln grundar sig på en intervju som Digiteket genomfört med Linda Berg Ottoson, utvecklingsledare på regionen, om hur Fail Camp började och vad som ingår i konceptet och upplägget.

Har du någonsin fått en inbjudan som ber dig att belysa dina misslyckanden och låta dem utgöra en grund för kompetensutveckling? 

Region Örebro län arbetar sedan 2017 med något som de kallar för Fail Camp, konferenser och träffar som fokuserar på misslyckanden eller på sådant där allt inte gått som förväntat. Det började som en idé i samband med att regionens samverkansprojekt Läs, bro’!, som hade fokus på att få unga pojkar att läsa böcker, skulle redovisas. Mycket i det långa projektet hade varit motigt och inte gått som det varit tänkt. Projektet hade tvingats ta en annan väg än den projektplanen stakat ut och redan på kickoff:en kändes det som att man var ur fas. När projektet nått sitt slut och det blev dags att planera en slutkonferens konstaterade Linda Berg Ottoson, som då arbetade som projektledare för det tre år långa projektet, att det kändes helt fel att planera en slutkonferens med fokus på hur bra allting blivit:

– När projektet var slut skulle vi planera en slutkonferens. Då sade jag till min kollega Peter Alsbjer att jag bara ville prata om allt som gått åt skogen. Vi måste ha upp allt på bordet. Det fanns ju så klart även bra exempel att prata om, men det kändes lite förljuget att fokusera på det. Som att sminka upp något och säga ”titta, vad fint”. Jag hade ledsnat på goda exempel och på att ha fina konferenser där man bara lyfter fram sådant som gått bra. I vårt projekt fanns det så mycket som var problematiskt och svårt. Det fanns sådant som jag inte tyckte gått så bra. Det var då idén uppstod: Kan vi inte göra tvärtom och prata om sådant som var svårt och dåligt i stället?

Om Fail Camp som koncept och upplägg

Fail Camp är en metod och en mötesplats för samtal som går ut på att man i stället för att tysta ner och gömma undan sådant som inte gått bra, belyser och gör det till en positiv kraft för fortsatt utveckling; för individen, för gruppen och för arbetsplatsen. Fail Camps kan ske både i form av konferenser och kortare träffar. 

Att redan inledningsvis sätta grundtonen för Fail Camp-konferensen eller -träffen är avgörande. Det är extra viktigt att klargöra varför och berätta om vad idén springer ur. Personliga erfarenheter och att själv kunna visa sig sårbar, att våga dela med sig av att man själv ofta varit rädd för att misslyckas, sänker garden och skapar ett tillåtande, prestigelöst klimat inför de kommande samtalen, menar Linda:

– Peter, min kollega, och jag har försökt inleda och sätta någon slags grundton och varit ganska personliga redan från början för att bjuda in till en tillåtande, icke-dömande, accepterande miljö.

 Deltagare har beskrivit det som att det uppstår en katharsis-effekt. Även där man tänker sig att ”det här blir tufft” så har det blivit väldigt fina samtal.

Själva kärnan i Fail Camp är de så kallade fail-samtalen. I inbjudan till träffen har deltagarna uppmanats att ta med ett eget misslyckande, vi säger Bring Your Own Fail, som antingen kan hämtas från privatlivet eller från yrkeslivet.

– Erfarenheten säger att de flesta tar upp exempel från arbetslivet. Det kan vara mindre svårt att prata om. Deltagarna är dessutom där inom ramen för sitt arbete och har ett jobbinriktat fokus när de kommer till träffen.  

Under träffarna delas deltagarna in i grupper om tre. Linda rekommenderar att gruppindelningen görs så att deltagarna känner varandra i så liten utsträckning som möjligt, eftersom det kan vara svårt att dela med sig av egna misslyckanden med sina närmaste arbetskamrater. Det kan också bli problematiskt om chefer och medarbetare blandas, då det kan upplevas svårt att vara helt öppen om misslyckanden inför sin arbetsgivare. 

– Det bästa är nog att i så hög grad som möjligt blanda deltagarna. När man inte känner varandra blir man lite friare. Det är som när man hamnar med en främling på en buss och klämmer ur sig hela sitt liv. Det är lite som att sitta i ett biktbås. 

Samtidigt påpekar Linda att det är när en nära arbetsgrupp kan börja dela sina misslyckanden med varandra som det kan bli verkligt intressant och förändra någonting på arbetsplatsen. Genom att tala med varandra på ett annat sätt och lägga vikt vid andra samtal får man också syn på varandra på ett nytt sätt. 

– På vår arbetsplats, till exempel, har vi börjat få till ett mycket öppnare arbetsklimat. I dag har vi lite mer sänkta axlar när vi pratar med varandra och vår chef. Genom att man själv vågar dela med sig påverkar man klimatet på arbetsplatsen. Då uppstår det en annan kultur till slut. Det är dock viktigt att tänka på hur noga man måste vara med att först skapa en bra, tillåtande och avslappnad grundstämning för att det ska fungera. Det sista man kan göra är att klampa in och säga: ”Nu ska vi prata misslyckanden! Har du gjort bort dig någon gång?” Kanske särskilt i små arbetsgrupper.

Det är som när man hamnar med en främling på en buss och klämmer ur sig hela sitt liv. Det är lite som att sitta i ett biktbås. 

Innan samtalen i de små grupperna tar vid behöver deltagarna få värma upp lite grand. Därför får de en uppvärmningsfråga att samtala kring, innan det huvudsakliga samtalet inleds. Om det är ett större en- eller tvådagars Fail Camp väljer Linda och hennes kollega dessutom att först starta dagen med någonting annat på temat, som en föreläsning till exempel.

När samtalen kring misslyckandena sedan inleds har gruppen fått en på förhand bestämd mängd tid för att dela med sig av sina misslyckanden och tiden fördelas jämnt över de tre deltagarna. Efter att gruppen gått varvet runt har deltagarna i uppgift att försöka hitta gemensamma nämnare hos de tre exempel de tagit del av. 

Som avslutning lyfts diskussionen till helgruppsnivå. Utan att berätta om exemplen delar respektive grupp med sig av sina observationer kring gemensamma nämnare de kunnat se. Fram träder en större bild som kanske leder till att man ser gemensamma nämnare även i helgruppen. Som extra stöd får deltagarna också ett antal förslag på punkter att fokusera på och som kan hjälpa till att hålla kursen i samtalen och skapa en tillåtande och positiv anda.

– Det händer någonting i de här samtalen. Deltagare har beskrivit det som att det uppstår en katharsis-effekt. Även där man tänker sig att ”det här blir tufft” så har det blivit väldigt fina samtal. Det är väl för att man så sällan har den här typen av sårbara samtal. Man är hela tiden sin prestation, ska vara lyckad och visa upp en fasad. Den monteras ner under fail-samtalen. Plötsligt kommer man innanför skalet på varandra och kan dela det man vanligtvis inte pratar om. Det vi sett och som ofta dykt upp i den stora gruppen är frågan ”Vad är egentligen ett misslyckande? Var det ens ett misslyckande?” Man börjar vända och vrida på begreppet ”misslyckande”. Ifrågasätta hur vi ser på misslyckanden och den roll de spelar. Det vi också kunnat se är att man konstaterar att det tar tid att bygga relationer och att en tydlig kommunikation är svårt, att det är det som misslyckandet oftast bestått i.

Det som börjar i samtal om egna misslyckanden övergår i samtal om lärdomar, vad som är viktigt att tänka på inför framtiden men framför allt för att skapa ett snällare klimat.

Även om dessa träffar tar sin utgångspunkt i misslyckanden och delandet av misslyckandet, så kan Linda och hennes kollegor samtidigt se att deltagarna inte fastnar i de negativa tankegångarna. Samtalen vänds till att prata om hur man kan göra i stället och vilken ens egen roll för att skapa förändring kan vara samt hur stor påverkan man själv kan ha för att skapa ett tillåtande, förtroendeingivande klimat på arbetsplatsen där man delar utmaningar med varandra. Det som börjar i samtal om egna misslyckanden övergår i samtal om lärdomar, vad som är viktigt att tänka på inför framtiden men framför allt för att skapa ett snällare klimat. 

– I takt med att man blir lite snällare mot sig själv, jobbar med självacceptans och självmedkänsla, så blir man mindre dömande mot andra också. Jag tänker att sådana här samtal luckrar upp och får oss lite mer benägna att förstå oss själva och andra. Huvudsyftet med Fail Camp-träffarna, särskilt när jag tänker på det med några år på nacken, är att sänka axlarna på andra, att få andra att känna att det är ok att göra fel, men samtidigt själv våga vara sårbar, våga testa, göra fel, testa igen och diskutera vad som är rätt och vad som är fel, vad som är ett misslyckande och vad som inte är det.

Utdrag ur inbjudan från 2018 års Fail Camp:

Library Fail Camp 2018 #failcamp 18

Nu är det äntligen dags att vältra sig i misslyckanden igen!

För andra året i rad bjuder Regional biblioteksutveckling Örebro län in till spännande dagar på temat FAIL.

Att leva i en framgångskultur kan bidra till att erfarenheter från det som inte blev som vi tänkt oss tystas ner och sopas under mattan.

Tillsammans väljer vi att vända på perspektivet, lyfta på locket och synliggöra. Att se misslyckanden som en naturlig del i lärande och kvalitets- och verksamhetsutvecklingen. Den här gången vältrar vi oss också i akronymer:

Dag 1: BYOF (Bring Your Own Fail)

Ta med ett eller några av dina favorit-fails och var beredd att berätta om det i grupp. 

I takt med att man blir lite snällare mot sig själv, jobbar med självacceptans och självmedkänsla, så blir man mindre dömande mot andra också. Jag tänker att sådana här samtal luckrar upp och får oss lite mer benägna att förstå oss själva och andra.

Region Örebro län har både arrangerat Fail Camps i form av konferenser med övernattning och som mindre Fail Camps i workshop-format och som halvdagar. Bland annat har man fått möjlighet att presentera och erbjuda konceptet på Folk och Kultur i Eskilstuna, Marskonferensen i Umeå samt på IFLA:s bibliotekskonferens Next Library i Berlin. Det året hade också två deltagare från Manchester skickat in en pitch om en liknande idé, vilket ledde till att Örebro och Manchester fick samarbeta och kombinera sina idéer och genomföra ett gemensamt Fail Camp.