Kollegialt lärande i praktiken – att få syn på sina egna och varandras kompetenser
Nyligen publicerade Digiteket en vägledning för hur man kan jobba med kollegialt lärande i sitt uppdrag som läsfrämjare. Men vad innebär egentligen kollegialt lärande och hur kan man använda det som en metod på sin arbetsplats? Vi var med under en workshop där biblioteksmedarbetare i Skåne fick testa på metoden och ställde frågor till arrangörerna och deltagarna.
Varje år anordnar Biblioteksutveckling i Region Skåne SUD – Stora utvecklingsdagen, en dag där folkbibliotek i Skåne har möjlighet att inspireras och dra lärdomar av varandra genom att berätta om olika projekt och utvecklingsinsatser de genomfört under året. Temat för årets träff var “Samtal” och under eftermiddagen fick de som ville ta chansen att testa på “Kollegialt lärande i samtal”. Workshoppen arrangerades av Tove Eriksson Mrozowski och Fanny Sundman som båda är utvecklare på Biblioteksutveckling i Region Skåne. Själva definierar de metoden lite förenklat som “ett finare ord för att dela med sig av det man kan till sina kollegor”.
– Jag tror att på många arbetsplatser i biblioteksvärlden är det nog så att man kanske åker på mycket föreläsningar och konferenser men sedan finns det inte riktigt en delakultur när man kommer tillbaka. Det kanske inte finns en förväntan om att du kommer hem med något nytt som du kan ta med dig in i organisationen, säger Fanny Sundman.
Båda två är också noga med att påpeka att för att kunna skapa en kultur av kollegialt lärande så krävs det att man skapar strukturer för det från ledningshåll. Genom att avsätta tid för medarbetarna att dela med sig av sina kunskaper så kan det i förlängningen skapas en kultur på arbetsplatsen för kollegialt lärande och delakultur.
Varför ville ni göra en workshop om just kollegialt lärande?
– Vi ville lyfta in Läsfrämjandelyftet på något sätt här på SUD och vi ser det som att vår uppgift till stor del är att hjälpa och uppmana biblioteksmedarbetare att använda Digiteket och materialet som finns där. Och i och med att kollegialt lärande är en så stor del av delakulturen och Digiteket är en stor del av Läsfrämjandelyftet så kan vi som regionala aktörer försöka pusha för det, för jag tror det kan behövas, säger Tove Eriksson Mrozowski.
En stor utmaning för många arbetsplatser är, enligt Tove och Fanny, just att skapa en naturlig delakultur som bygger på lust snarare än tvång och krav.
– Det är hemskt om det bara blir någon slags redovisning så klart, eller att det skapar någon slags kravkänsla. Jag tror verkligen att det måste komma från ledningshåll på det sättet att man måste göra plats för det, man måste skapa utrymmet för den typen av reflektion, säger Fanny.
– Det får inte bli “Nu ska vi ha det här också” och så känner man att det tar tid från det man egentligen borde göra, säger Tove.
De förklarar att delandet av kunskaper naturligtvis är något som många bibliotek redan sysslar med på en regelbunden basis, och att kollegialt lärande ska ses mer som en annan form eller en metod av någonting som redan görs snarare än ett helt nytt sätt att dela på kunskaper.
Men hur gör man kollegialt lärande till något lustfyllt och inte till ett måste?
Spontant tänker jag att man måste ha någon slags frihet i premisserna för hur man redovisar. Att kanske fråga sina medarbetare: “Jaha, du har varit på den där utbildningen – vad var det roligaste eller vad tyckte du var det mest spännande och vad skulle du vilja dela med dig av?” eller något liknande, säger Fanny.
Varför borde biblioteken jobba mer med just den här metoden?
– Vi jobbar ju för att biblioteken ska verksamhetsutvecklas på olika sätt och då tänker jag att det redan finns så otroligt mycket kunskap i verksamheterna och att det är otroligt mycket som redan är på plats. Det måste inte hela tiden vara en extern person som kommer till arbetsplatsen och föreläser, utan jobbar man mer med kollegialt lärande och reflektion i arbetsgruppen så tror jag att man tar tillvara på väldigt mycket av den kunskap och de erfarenheter som redan finns där, säger Fanny.
Ett delmoment i det kollegiala lärandet kallas för “Ability spotting”, något som framförallt handlar om att få syn på de kompetenser som finns i anknytning till specifika arbetsmoment eller i anslutning till någon specifik verksamhet.
– Jag tror att det händer något när man sitter och pratar så här om vad man faktiskt gör på sitt arbete. Man gör det ju varje dag och det är ett väldigt praktiskt arbete att till exempel möta barn och ha någon form av samtal. Men man kanske inte riktigt tänker på vad det är man gör. Det är ju ganska “boostande” att upptäcka att det här, det kan jag faktiskt göra, det här är min verktygslåda just nu i det här mötet. Det kanske man inte tänker på dagligen, men då blir ability spotting en slags kartläggning för att se vad man kan och vad man inte kan och om det kanske finns någon på arbetsplatsen som kan lära en det, säger Tove.
När Tove och Fanny varit ute på folkbiblioteken i kommunerna i Skåne så har de märkt av en stor blygsamhet bland medarbetarna, något som de även har noterat på SUD under tidigare år.
– Visst har det varit problem initialt med att folk har sagt “Nej men oj, ska jag presentera?” och “Vad ska jag berätta?” eller “Det är väl inget särskilt det här” och så vidare, berättar Fanny.
– Ibland har vi sagt till dem att “ni måste skryta mer om er verksamhet!”. Många kommunpolitiker eller andra samarbetspartner i kommunen har inte alltid så bra koll på vad biblioteken gör, delvis för att biblioteken gör det lite i skymundan. De vågar inte riktigt lyfta upp sin verksamhet och säga “Men hallå, vi gör faktiskt det här!” Biblioteksverksamhet borde verkligen värdesättas mer ute i kommunerna, fyller Tove i.
Men på senare år, och framförallt i år, märker de av en lite mindre blygsamhet och större självaktning bland deltagarna när de får chans att berätta om sina projekt.
– Nu är det lite mer “Åh vad roligt!” eller “Jag kan vara på scen och hålla i någonting eller visa upp någonting”. Lite mer “go” helt enkelt. Och det tycker jag man känner på scenen också, den stoltheten man ser där, säger Fanny.
I lokalen pågår diskussionerna för fullt och vid ett av borden berättar en bibliotekarie för två andra deltagare om hur man kan jobba språköverskridande på bibliotek. En av deltagarna i samtalet är Helena Götesdotter, bibliotekschef i Burlövs kommun.
Vad tyckte du om den här workshoppen?
– Det var spännande, det är jätteviktigt att lära av varandra. Det behöver inte vara så där väldigt uppstyrt i en konferenslokal utan mer det här vardagliga lärandet. Att vi gör samma saker och att man får höra om det från varandra. Man får tips och man känner igen sig, säger Helena.
Vad tänker du om delmomentet Ability spotting?
– Jag tänker att det är så man gör, även om jag inte har kallat det just det. Det är ju jätteroligt. Att man mer strukturerat pratar en i taget, att man har fokus på att lyssna. Det är jättebra.
Känner du dig nöjd med workshoppen?
– Väldigt nöjd. Jag känner att jag har samlat på mig en massa energi.
En del av metoden handlar om att sätta fasta tider för de olika delmomenten och Tove och Fanny håller koll på tiden under gruppsamtalen. När workshoppen börjar närma sig sitt slut ber de alla deltagare att runda av diskussionerna.
Vad vill ni att deltagarna här idag tar med sig till sina arbetsplatser?
– Att man kanske har fått syn på någon kompetens hos sig själv som man kanske inte har tänkt på att man har. Men också att deltagarna tar med sig själva metoden och de olika övningarna för att börja med en kompetenskartläggning på sina arbetsplatser, säger Tove.
Tove och Fanny beskriver det som att de vill försöka så ett frö till att göra fler nyfikna på att arbeta med kollegialt lärande och även få dem att använda sig av den vägledning som finns publicerad på Digiteket. Tove berättar också att kollegialt lärande inom skolvärlden, i samband med Läslyftet i skolan, varit en framgångsrik metod som börjat användas allt mer av pedagoger. Sedan ett tag tillbaka kan man även gå kursen Att leda kvalitetsutveckling och kollegialt lärande på Malmö universitet. Nu hoppas de att alla inom biblioteksvärlden ska bli minst lika duktiga på kollegialt lärande.
– I bästa fall så kan kollegialt lärande leda till att man får en annan syn på sina kollegor. Att man blir bättre på att säga “där såg jag att du använde dig av din erfarenhet”. Det kan ju också vara fint, att man ser och använder varandra bättre. Och att alla känner att de kan bidra med något, avslutar Tove.
Puffbild: detalj ur Roses of Yesteryear, trägravyr av Lucien Pissarro. Licens: PDM, public domain.
