”Jag fick aldrig gå i skolan” – om IKT-vanor och behov hos vuxna i början av sin litteracitetsutveckling

Detta är en av artiklarna i forskningsantologin Bildning i en digital tid som samlar bidragen till konferensen Mötesplats Profession – Forskning som hölls i Umeå i november. Artikeln återpubliceras med författarens godkännande. 

Bakgrund och problemformulering

Mycket tyder på att nyanlända tillhör ett flertal riskgrupper när det gäller att hamna i utanförskap, både när det gäller den sociala och digitala världen samt samhället i stort. Gruppen nyanlända består av människor med vitt skilda bakgrunder, allt från högutbildade akademiker till personer som aldrig har gått i skolan. De sistnämnda, som ofta befinner sig i början av sin litteracitetsutveckling på grund av utebliven skolgång, blir extra utsatta. (Caidi & Allard 2005, s. 314) 

Enligt bibliotekslagen är asylsökande, nyanlända och andra grupper som inte har svenska som modersmål en prioriterad målgrupp för landets folkbibliotek. (Bibliotekslag, 2013:801) För att kunna erbjuda relevant verksamhet för målgruppen måste biblioteket skaffa mer kunskap gällande vilka utmaningar och behov som finns. 

Forskningen kring digital delaktighet har länge fokuserat på tillgång men på senare år har forskare kommit fram till att ökad tillgång till och insatser för att göra IKT mer användarvänligt inte leder till att människor blir bättre på att använda IKT. (Herold 2009, s. 74). Vissa menar även att utan utbildning och färdigheter så är tillgång irrelevant och ointressant. (Caidi och Allard 2005, s. 315) 

Många flyktingar, även om de inte hade tillgång till IKT i sina hemländer, har det i allt större utsträckning i sina värdländer, särskilt i form av mobiltelefoner. (Patil, 2019, s. 64) Telefonerna blir ett viktigt verktyg för kommunikation med anhöriga även om användning av och kunskap om mobilerna tenderar att vara begränsad. (Almohamed 2016, s. 167) 

Andrade och Doolin (2016, s. 412) menar att nyanlända kan få en förbättrad självkänsla och ett mått av kontroll i hur de lever sina liv genom att använda sig av IKT på ett meningsfullt sätt i vardagliga aktiviteter. IKT kan även användas för att möjliggöra aktivt deltagande i samhället. 

En måste vara medveten om att IKT inte är en lösning i sig och kan dessutom förvärra social exkludering eller skapa en digital exkludering. (Andrade & Doolin 2016, s. 406) De som är utanför i andra sammanhang tenderar även att hamna utanför när det gäller IKT. (Ono & Zavodny 2008, s. 1467) 

Andrade och Doolin (2016, s. 405) studerade hur IKT påverkar social inkludering hos flyktingar. De ville ta reda på flyktingarnas IKT-behov, hur de använder IKT för att möta andra behov i samhället och de upplevda fördelarna av IKT-användning i deras liv. På ett liknande sätt ämnar denna studie, ta reda på målgruppens behov och IKT-vanor i förhoppningen att resultatet ska kunna användas av bibliotek och andra samhällsviktiga institutioner för att erbjuda relevanta tjänster för målgruppen.

 Studiens två frågeställningar var:

  • Hur ser IKT-bakgrunden och vanorna ut hos nyanlända vuxna svenskar i början av sin litteracitetsutveckling samt vad upplever de själva för behov gällande IKT?
  •  Utifrån dessa behov, hur kan biblioteken använda kunskap om målgruppens upplevda behov och bakgrund för att erbjuda relevanta bibliotekstjänster? 

Metod och målgrupp

Eftersom syftet med denna studie var att kartlägga IKT-vanor hos vuxna i början av sin litteracitetsutveckling så blev urvalet vuxna med noll till två års skolbakgrund. Deltagarna var en del av en SFI-klass som kallas för ”alfabetiseringsgruppen”. Denna klass besökte biblioteket regelbundet för att delta i lättlästa läsecirklar. Samtliga av de som gick med på att delta i studien var daritalande. 

Metoden bestod av en gruppintervju med sju deltagare och av kompletterande enskilda samtal med två av deltagarna. Samtliga kontakter med deltagarna skedde med hjälp av daritalande tolk. Intervjuerna var utformade som samtal som styrdes med hjälp av en intervjuguide med frågor uppdelade i följande övergripande kategorier: bakgrund, tillgång till IKT, erfarenhet och användning av IKT, känslor och åsikter. Intervjuaren använde sig av samtal i rundor som samtalsmodell. 

Resultat

Samtliga deltagare i studien var nyanlända kvinnor från Afghanistan i åldrarna trettiotvå till sextiofyra och de hade bott i Sverige mellan 5 månader och 2 år. Alla hade familj i Sverige och släktingar kvar i Afghanistan. Av de sju deltagarna så fanns det bara en som hade gått i skolan och hon hade gått i två år. Hon låg på en lite högre nivå när det gällde både läs- och skrivkunnighet än de övriga deltagarna vars nivå var nästintill obefintlig. Alla kunde skriva sitt förnamn men bara vissa sitt efternamn. När det däremot gällde att läsa siffror så kände sig deltagarna mer bekväma och kunde läsa till exempel telefonnummer. En av deltagarna var dock noga med att säga att hon inte kunde matematik. 

När de beskrev sina situationer från hemlandet så sa deltagarna att alla var hemma på dagarna och att ingen fick ha jobb utanför hemmet. En kvinna beskrev situationen som väldigt svår och att i staden där hon kom från fanns det hårda regler för kvinnor som begränsade deras möjligheter att röra sig utanför hemmet. En annan deltagare uttryckte hur tufft, jobbigt och svårt det var eftersom hon inte fick gå i skolan, vilket var en dröm för henne. Här i Sverige vill hon gärna studera hur mycket som helst. 

Deltagarna har liknande erfarenheter av IKT från hemlandet. De flesta hade erfarenhet av ”enkla” mobiltelefoner, alltså inte smarta telefoner. Bara en av deltagarna ägde en egen mobiltelefon i hemlandet medan i de flesta andra ägde en gemensamt i familjen. En deltagare berättade att familjen inte hade telefon utan fick låna grannens. Hennes utflyttade barn ringde till grannen som i sin tur hämtade henne så att hon kunde hålla kontakt med sina barn trots att de befann sig i ett annat land. 

Samtliga deltagare äger numera en mobiltelefon och har fått låna antingen en Ipad eller en dator av SFI. Deltagarna kunde inte svara på frågan om de hade en smartphone då de inte visste vad en smartphone var. När ordet ”wifi” förklarades så visade det sig att alla deltagarna utom en hade en smartphone. 

Flera deltagare angav att ett av de viktigaste skälen till att de skaffade mobil var för att banken hade sagt till dem att de var tvungna att skaffa Bank-id eftersom det var nödvändigt i Sverige och att det inte gick utan smartphone. En kvinna berättade att hon lånade sina barns mobiltelefon innan hon skaffade egen. Hon saknade sin mamma i hemlandet och kände att det var viktigt att skaffa en mobil för att kunna hålla kontakten med henne. En annan deltagare menade att det kändes som att samhället försökte tvinga henne att skaffa mobil och hon var tvungen att lära sig. Flera andra deltagare berättade att de skaffade mobil för att de hade kompisar eller familjemedlemmar som sa åt dem att göra det. 

När det gällde användningen av teknik så fanns det stora variationer i hur mycket deltagarna klarade av med sina mobiltelefoner. En deltagare berättar att i princip det enda som hon kände sig riktigt bekväm med är att hon visste hur hon ska trycka för att svara om någon ringer. Flera andra berättade att de kan ta emot samtal utan problem men har desto svårare att ringa ett samtal. ”Ibland går det inte”, sa en kvinna. De tyckte att det var svårt att skriva in numret. Samtliga med smartphones använder sig av internetbaserade tjänster för att ta emot samtal, både lokalt och till sina hemländer. 

En deltagare uttryckte frustration över att inte kunna och berättade att hennes barn har försökt att hjälpa och lära ut hur det fungerar men att hon ändå upplevde problem med att förstå hur appar funkar. 

”Jag vet inte vad de är för någonting, eller allt som finns på telefonen.” 

Just kring begrepp och appar fanns det flera svårigheter. Nästan alla deltagare kände till Bank-ID och alla utom två hade appen men ingen hade kunskap om hur den skulle användas. Det kom fram att det finns en diskrepans i hur bankerna i Sverige arbetar när det gäller Bank-ID. Nästan alla deltagare förklarade att banken krävde att de skulle skaffa en smartphone för att skaffa Bank-ID. Däremot så visade det sig att vissa banker ställer krav på en viss språknivå. En deltagare fick höra att hon inte talade tillräckligt bra svenska för att få Bank-ID även om hennes språknivå inte var sämre än övriga deltagares och på frågan om hur hon sköter sina bankärenden svarade hon att hennes barn tar hand om ekonomin. 

Deltagarnas barn spelade en central roll när det gällde deras IKT-användning. Alla var beroende av sina barn när det gällde, inte bara hur deras telefoner fungerar utan även för andra funktioner. Inga av de intervjuade betalade sina räkningar på egen hand. I vissa fall var barnen som betalade räkningarna minderåriga. Även när det gällde andra samhällsfunktioner, till exempel beställa en läkartid, så var det barnen som fixade det i samtliga fall. 

Deltagarnas barn försökte hjälpa till på andra sätt. En kvinna berättar att hennes barn installerat Facebook på hennes telefon och skapat en profil men det gör att hon har panik för att hon är rädd för att hon ska trycka fel och hon vill att barnen ska ta bort Facebook. Det visade sig att flera hade Facebook installerat på sina mobiler men ingen använde själva plattformen utan de flesta använder bara Facebook Messenger. En kvinna berättar att hon kallar allting på sin mobil för Facebook. “Det finns mycket som barnen gör med min telefon men jag vet inte vad, jag vet inte vilka appar eller vad de heter men att barnen ibland tar mobilen och spelar spel och jag vet inte hur de gör eller vad de gör när de spelar”. 

Deltagarna uttryckte att det var “jobbigt att inte kunna” i allmänhet och att vara beroende av sina barn i synnerhet. Alla var rörande överens om att det inte alls kändes bra att behöva be barnen om hjälp och en blev nästan arg på att hon var tvungen att göra det. Dessutom förklarade en deltagare att “barnen kommer inte alltid att finnas för alla mina problem”. Någon uttryckte att hon kände skam och framförallt blev väldigt ledsen över att inte kunna själv. Alla förutom den äldsta kvinnan uttryckte en stark önskan om att vilja kunna mer och att kunna bli mer självständig. Flera av kvinnorna återkom flera gånger till att bristen på möjligheter som unga i Afghanistan har förstört och fortsätter att förstöra för dem senare i livet. En förklarade att hon är tacksam för att ha en mobil och förstår att den kan användas till mycket men att hon inte har kunskap för att kunna använda nästan några av funktionerna. Någon berättade att mobilen är en intressant ägodel men att hon tycker att det var svårt att förstå vad det är för någonting och hur den fungerar. 

Flera av deltagarna uttryckte också en allmän frustration över att inte kunna kommunicera i Sverige. En kvinna gav exemplet med att inte kunna kommunicera alls i en mataffär och beskrev känslan med att säga att “man blir en annan person och bara tystnar”. 

Den enda deltagare som utstrålar självförtroende när det gäller hennes egen mobilanvändning är samma kvinna som har gått ett par år i skolan i Afghanistan. ”Jag kan ganska mycket nu.” Och visar stolt upp hur hon kan skriva bokstäver på dari i Google translate och få upp ord på svenska. Hon säger att mobilen hjälper till mycket i Sverige men att hon vill kunna mer. Några andra uttrycker avundsjuka över att inte kunna sitt eget modersmål lika bra i skrift. 

Deltagarna berättar att de endast fått en lektion i skolan där de fick lära sig att använda sina Ipads och att det var för att de skulle kunna ta del av information och läxor som gällde skolan. Samtliga i gruppen använder sina plattor enbart för skolsyften och då begränsat till en hemsida med schemat och en app där de kan träna på att skriva samt lyssna på svenska ord. Deltagarna var överens om att de var angelägna om att få hjälp med att lära sig bättre kunna använda sina mobiltelefoner. 

Att hålla kontakt var en angelägenhet för samtliga intervjudeltagare. Vissa angav det som en primär anledning till att de skaffade mobiler. Alla håller kontakt med familj och vänner i Afghanistan och ringer regelbundet, allt från några gånger i veckan till flera gånger varje dag. Vid frågan om vad mer de använder sina telefoner till så berättade några att de hade använt sina telefoner för att få hjälp när de hade gått vilse i den nya hemstaden i Sverige. Då hade de ringt till en familjemedlem eller en vän för att få hjälp att hitta hem. För en av kvinnorna hade detta hänt ett flertal gånger. 

Den äldre kvinnan som har en icke-smart telefon säger att hon inte tycker om smarta telefoner och är inte intresserad av att äga en. Hon säger att hon försöker att lära sig sin Ipad som hon har fått från skolan men vill inte ha en smartphone för att hon tycker att de verkar jobbiga. Hon har en enkel mobil som hon använder med kontantkort för att kunna hålla kontakt med familj och vänner. 

Baserat på resultaten av intervjuerna inleddes ett pilotprojekt där deltagarna bjöds in till tio sammankomster för att lära sig mer om sina smarta telefoner, en slags skräddarsydd studiecirkel i IKT riktad till målgruppen. Enligt deltagarnas önskemål var kursen ledd av en daritalande person och tempot var långsamt med mycket repetition. 

Diskussion

Det blev snabbt tydligt vilken skillnad det var i både läs- och skrivkunnighet samt IKT-färdigheter mellan de deltagare som hade två års skolerfarenhet och de som inte fick gå i skolan alls. Det var påtagligt vad utbildning kan ge för möjligheter, även bara ett par år. Förutom skillnader i språknivå och litteracitetsutveckling så hade deltagaren med två års skolutbildning märkbart lättare att använda flera funktioner på sin smartphone. Det var uppenbart att deltagarna värderade skolgång väldigt högt. 

Det är nog så att deltagarna kan mer än vad de tror. Många använder flera appar eftersom de inte enbart ringer ”vanliga” samtal på mobilnätet eller med kontantkort utan även ringer internetbaserade samtal med olika appar. Dock, eftersom deltagarnas barn har laddat ner dessa olika appar och att dessa används utöver “vanliga” samtal via mobilnätet kan det orsaka förvirring hos många av deltagarna. Det kan bli svårare att ringa ett samtal när det finns fem olika appar och det kan vara en förklaring till varför vissa upplever att de inte alltid kan ringa samtal. 

Det finns en uppenbar brist på utbildning när det gäller IKT hos målgruppen. De får datorer och/ eller Ipads på SFI men enbart en lektion i hur de ska använda dem, vilket inte är tillräckligt. Dessutom så köper de smarta telefoner utan att få handledning i hur de ska användas. Att deltagarna befinner sig i början av sin litteracitetsutveckling är ytterligare en försvårande faktor. Många gånger är det deltagarnas barn som får rollen som lärare, något som de varken klarar av eller ska behöva klara av. 

Att deltagarna kände skam över att inte kunna och att behöva be sina barn om hjälp är inget konstigt. Det blir ombytta roller i relationen med barnen då föräldern hamnar i ett underläge och är den som inte kan. Det blir dessutom rentav olämpligt i fallen då minderåriga barn sköter deras föräldrars ekonomi. Tyvärr är det så är det är det enda alternativet för många av studiens deltagare. 

En kan också diskutera bankers roll och ansvar i detta, det är nog många bibliotekarier runtom i landet som kan berätta om alla gånger de förklarat bank-id, visat besökare hur de ska betala räkningar och så vidare. Vems är ansvaret? 

Mobiltelefoner blir i princip en av väldigt få (om inte den enda) kommunikationskanaler tillgängliga för deltagarna. Intressant att notera var att flera av deltagarnas mobiltelefoner ringde under gruppintervjun och att samtliga svarade och hade samtal. Det blir tydligt att mobiltelefonerna är en livlina men också ett medel för självförverkligande och för att bygga självkänsla. För många nyanlända kvinnor är deras relationer sinsemellan av stor vikt och en av få vägar till viktig information och tillgång till andra resurser de behöver för att lösa sina problem. (Walker 2015, s. 330).

Användningen av UX, tjänstedesign eller användarfokuserad inställning, blir ett effektivt sätt att erbjuda relevant verksamhet. Tids- och resurseffektivt då personalen slipper gissa sig fram till vad målgrupper vill ha eller behöver. Dessutom pekar forskning på att samarbete med målgruppen krävs för att IKT och IKT-tjänster ska blir relevanta för deras intressen. Målgruppens unika behov, kapaciteter och situationer måste förstås och lyssnas på. (Caidi & Allard 2005, s. 316, Andrade & Doolin 2016, s. 412, Walker 2015, s. 325) 

I detta fall blev det tydligt att målgruppen ville lära sig mer om sina telefoner för att i fortsättningen kunna klara av mer själva och slippa behöva vara beroende av sina barn. Intervjuerna gav också värdefull information om vilken nivå deltagarna befann sig på samt vilka specifika önskemål de hade. Att erbjuda undervisning till vuxna i början av sin litteracitetsutveckling ställer andra krav än mer “traditionell” undervisning. Målgruppen har dessutom ett behov av utbildningsmaterial som är anpassat till deras brist på formell utbildning och erfarenheter av IKT, förslagsvis material som är lätt att ta till sig och lätt att komma ihåg. 

Då deltagarna har svårigheter att ta till sig textbaserad information kan information istället presenteras via exempelvis bilder, symboler och video. Att arbeta utifrån användarnas önskemål kan också innebära utmaningar när det gäller planering då varje deltagare har unika önskemål och varierande kunskaper. 

De sammankomster som erbjöds gruppen uppskattades av såväl deltagarna som av lärare på SFI. Biblioteket hade hittat en väg att erbjuda relevanta tjänster till en prioriterad målgrupp för att bidra till att öka den digitala delaktigheten. 

Käll- och litteraturförteckning

Almohamed, Asam & Vyas, Dhaval (2016). ”Designing for the Marginalized: A Step Towards Understanding the Lives of Refugees and Asylum Seekers”. Proceedings of the 2016 ACM Conference Companion Publication on Designing Interactive Systems, Brisband, QLD, Australia. June 04-08, 2016. 

Andrade, A. D., & Doolin, B. (2016). ”Information and communication technology and the social inclusion of refugees”. Mis Quarterly, 40(2), s. 405-416. 

Bibliotekslag (SFS 2013:801). Kulturdepartementet. 

Caidi, Nadia and Allard, Daniella (2005). ”Social inclusion of newcomers to Canada: An information problem?”. Library and Information Science Research, Vol. 27 (3): s. 302-24. 

Herold, David. (2012). ”Digital natives: Discourses of exclusion in an inclusive society”. Generational Use of New Media. Red. Loos, Eugene & Haddon, Leslie & Mante-Meijer, E.A. Ashgate Publishing, s. 80-93. 

Patil, Ashwed. (2019). ”The role of ICTs in refugee lives.” ICTD ’19: Proceedings of the Tenth International Conference on Information and Communication Technologies and Development (ICTD 2019). Association for Computing Machinery, New York. Article 48, s. 1-6. 

Ono, H., and Zavodny M. (2008) ”Immigrants, English ability and the digital divide”. Social Forces, Vol.86 (4), s. 1455-1479. 

Walker, R., Koh, L., Wollersheim, D. and Liamputtong, P. (2015). ”Social connectedness and mobile phone use among refugee women in Australia”. Health Soc Care Community, Vol. 23: s. 325-336. 

Warschauer, M. (2003). Technology and Social Inclusion: Rethinking the Digital Divide. Cambridge, MA: MIT Press.