”Jag är som det gröna monstret, jag gillar mys och gos, men det gör inte min storebror”

Hur kan biblioteket arbeta fördjupat tillsammans med förskolan för att stärka små barns språkförmåga, flerspråkighet och självkänsla? Cecilia Rosengren, bibliotekarie på Husiebiblioteket i Malmö, och pedagoger på två förskolor i området Almgården såg en möjlighet att samarbeta i ett projekt för att stärka barns delaktighet, identitet och språkutveckling.

Husiebiblioteket i Malmö erbjuder regelbundet olika aktiviteter för barn som går på förskola, såsom sagostunder, men vi har svårt att nå ut till alla då vi har begränsade personalresurser. Biblioteket är ett av tretton folkbibliotek i kommunen och ligger i den östra delen av Malmö. Vårt geografiska upptagningsområde är stort och det är därför svårt för alla förskolor att komma till biblioteket, då vissa förskolor har alldeles för långt till oss.

Av en händelse hade jag för en gångs skull lite luft i mitt eget schema, vilket gjorde att jag såg en möjlighet att jobba uppsökande gentemot området Almgården. Vi har tidigare besökt området flertalet gånger med vår pop-up-cykel och haft högläsningsstunder i anslutning till förskolorna. Almgården är ett område i Husiebibliotekets upptagningsområde som är socioekonomiskt utsatt. Där bor också många barn vars familjer är flerspråkiga. I Almgården finns två förskolor: Almgårdens förskola och Fölets förskola. Initialt ville jag utforska följande två frågeställningar: Hur kan vi nå dessa barn och föräldrar med bibliotekets utbud? Kan vi stärka barnen i deras språkutveckling och identitet genom litteratur?

För att få till ett samarbete med förskolorna i Almgården bjöd jag in förste förskolläraren i området samt en pedagog från respektive förskola. Frågan jag ställde var: Finns det ett intresse för ett djupare samarbete mellan förskolorna och Husiebiblioteket? Och det fanns det, samtliga var positivt inställda till ett samarbete och vi bokade in ett första möte för ett framtida samarbete.

Vilka barn på förskolan vill vi nå? När, var och under vilka former skulle vi ses?

På mötet önskade pedagogerna att vi skulle göra en satsning för de äldsta barnen (5–6 år) eftersom pedagogerna redan jobbar med dessa barn i enskilda grupper då och då, en grupp de kallar för skolstartsgruppen och som de har möjlighet att komma iväg med utanför förskolan. 

På det första mötet bestämde vi också en tydlig plan för hur ofta vi skulle ses och var vi skulle ses. Vi kom fram till att det skulle vara bra om vi kunde träffas växelvis på förskolan och på biblioteket. Vi bestämde också att första träffen skulle ske på förskolorna så att barnen fick en första kontakt i en trygg miljö med den ”utomstående bibliotekarien”. Det var också viktigt att barnen fick lov att besöka biblioteket flertalet gånger. Kanske kunde vi sänka trösklarna för barnen att fortsätta besöka biblioteket framöver genom en tidig relation till varandra? Det hänger så klart i hög grad på barnens vuxna. 

Litteraturen då? Vilka böcker skulle vi läsa och varför? Pedagogerna önskade att temat i böckerna skulle vara att stärka barnets identitet och självkännedom. Vem är jag? Vad är jag bra på? Vad är jag mindre bra på? Vilka är mina förmågor? 

En annan viktig aspekt var barnens delaktighet, det skulle vara barnen själva som bestämde vilken bok vi skulle jobba vidare med. Vi ville också jobba med olika former av ingångar till själva boken, genom högläsning och samtal, men också med en mer skapande ingång. 

Redan under första mötet kunde vi ringa in och bestämma följande syften och mål med samarbetet:

• Stärka barnens språkliga förmåga.    
• Stärka barnens självkännedom/självkänsla/identitet/kompetens.
• Stärka barnens flerspråkighet.
• Integration – låta barnen från de olika förskolorna träffas. Kanske blir de klasskompisar när de börjar i skolan?
• Barnen får lära känna sitt närmsta folkbibliotek. 
• Att uppmuntra barnens föräldrar/vuxna att besöka Husiebiblioteket.

Första träffen med barnen: Val av bok 

Utifrån pedagogernas önskemål om litteratur som på olika sätt handlar om självkännedom/självkänsla/identitet/kompetens valde jag ut tre olika titlar som jag berättade om för barnen på respektive förskola. Som ett ”bokprat” fast för barn i förskoleåldern. Jag har tidigare i mitt yrkesliv haft många olika former av bokprat, men när jag tänker efter, aldrig för just förskolebarn. Hur skulle jag presentera böckerna på bästa sätt? Skulle jag bara visa framsidan på böckerna och berätta om innehållet? Skulle jag läsa lite ur bokens början? Jag valde att presentera böckerna genom att först visa alla tre böckerna för att sedan läsa lite ur varje bok och berätta i stort om varje boks handling. Detta var även första gången som jag träffade de flesta av barnen. Träffen ägde rum på förskolan och jag fick således komma och hälsa på barnen i en miljö som de är trygga med. 

Följande böcker presenterades för barnen:

Barnens röst är av största vikt och därför skulle barnen själva få bestämma vilken av dessa tre böcker de ville jobba vidare med. Jag själv, utifrån pedagogernas önskemål, hade gärna sett att barnen valde boken ”Att göra en kopia av Kenta” eftersom den hade många intressanta ingångar utifrån att utforska sig själv, sin kompetens och sina förmågor. Men tji fick jag …

Varje barn fick enskilt gå och rösta på en av böckerna. En och en gick barnen till ett annat rum och berättade för pedagogen vilken bok de röstade på. Vi valde en sluten omröstning för att barnen inte skulle påverkas av varandra. Barnens röster avgjorde vilken bok vi skulle jobba vidare med och båda förskolegrupperna valde samma bok med en ganska stor majoritet: ”Vi är monsterbarn.”

Andra träffen: Högläsning på svenska av vald bok

Under den andra träffen besökte barnen Husiebiblioteket för en högläsningsstund på svenska av den utvalda boken. Några av barnen hade varit på biblioteket innan och för några var det första gången som de besökte biblioteket. 

Jag läste upp boken från början till slut samtidigt som bilder projicerades på väggen. Därefter bläddrade vi tillbaka till början och stannade till och samtalade om varje monster och deras egenskaper, förmågor och känslor. Till vår hjälp hade vi också utskurna monster och en bakgrund med varje hus som monstren bor i. Varför har det gula monstret ingen röst? Varför lyssnar inte de stora? Hur gör det gula monstret sin röst hörd? Varför vill det röda monstret inte gå och lägga sig? Varför får han inte hjälpa till? Hur skulle du beskriva det röda monstret? 

När vi hade pratat, resonerat och funderat tillsammans kring de olika monstren uppmanades barnen att fundera på vilket monster som är mest likt dem själva. Varför då? Är du lik flera monster? Eller alla? 

Det som stannade kvar hos mig efter dessa samtal var när en pojke sa att han var det gröna monstret för att han gillar mys och gos och för att han gillar att kramas. Sedan berättade han att hans storebror inte gillar att kramas, att han aldrig fått en kram av sin storebror. Efter det fortsatte samtalet om att vissa gillar att kramas och andra inte. Kanske kommer det en dag då det ändå blir en kram mellan lillebror och storebror?

När jag nu reflekterar i efterhand över den här träffen, så hade det kanske varit en fördel om jag på förhand involverat pedagogerna lite mer. Kanske bett dem att ställa frågor utifrån boken eftersom barnen är trygga med sin pedagog. Nu fick vi ändå igång spännande samtal, men kanske hade de blivit ännu djupare om det var pedagogen som ställde frågorna? 

Samtalen om boken fortsatte sedan på förskolorna som fick med sig varsitt exemplar för fler läsningar. På Almgårdens förskola använde de boken både vid högläsningssituationer samt vid estetiskt lärande och undervisningsmoment. Barnen visade uppskattning för innehållet i berättelsen och valde boken ”Vi är monsterbarn” även i den ”fria leken” som erbjuds under eftermiddagarna. Dialogerna som barnen förde kring innehållet berörde naturligt flera områden som finns i förskolans läroplan, om exempelvis normkreativitet och identitetsutveckling. Barnen kunde se sig själva i flera av figurerna som belyste vikten av att kunna vara sig själv även i en miljö som inte uppmuntrar det. På Fölets förskola lästes boken högt för hela gruppen. Sedan fick barnen som var med i projektet berätta om boken en gång. Boken lades fram på avdelningen och barnen tittade i den nästan varje dag. Barnen hade diskussioner om alla monster, men även om husen de bor i. Ett tag ritade barnen bara monster.

Tredje träffen: Att läsa på flera språk

Redan från början i projektet ville jag ha någon form av flerspråkig ingång i samarbetet. Detta eftersom barnen tillsammans kunde omkring femton olika språk. I Malmö finns många barn som pratar arabiska och därför valde jag och pedagogerna att läsa boken på arabiska på Fölets förskola där ungefär hälften av barnen kan arabiska. Eftersom jag själv inte kan arabiska hade jag med mig en extern sagoläsare, Amina, som brukar läsa sagor på arabiska här på biblioteket. Boken finns inte översatt, men Amina gjorde en översättning på egen hand. På Almgårdens förskola kunde barnen många olika språk, men ingen kunde arabiska. Några av barnen hade engelska som modersmål och det fanns ett intresse hos övriga barn för det engelska språket och därför valde jag och pedagogerna att göra en läsning av boken på engelska. Boken finns inte översatt, så jag gjorde en enklare översättning på egen hand.  

Under uppläsningen stannade vi till vid varje monster och pratade om vad en färg heter på olika språk och ofta fick vi höra färgens namn på några olika språk.

Innan vi började högläsningen pratade vi med barnen om vilka språk de kunde. Vi pratade också om att språk låter och ser olika ut i skrift. Under uppläsningen stannade vi till vid varje monster och pratade om vad en färg heter på olika språk och ofta fick vi höra färgens namn på några olika språk. Vi pratade också om monstrens egenskaper och förmågor och vad det heter på olika språk. Där var gensvaret inte lika stort hos barnen som när vi pratade om olika färger. Vi hade förberett ett litet lexikon med relevanta ord på alla språk utifrån barnens språkkunskaper och försökte hjälpa till att hitta rätt ord när det inte kom självmant från barnen. Vi hade även förberett ett underlag där vi skrivit ut ord på svenska i olika färger kopplade till respektive monster för att tydliggöra färg och egenskaper hos monstren utifrån bilder.  

Högläsningen på engelska fungerade bra. Barnen hade koll på färgernas namn på engelska och några barn kunde även berätta för sina kompisar vad en färg heter på andra språk. Även monstrens egenskaper kunde barnen benämna på engelska och på andra språk. Under högläsningen på arabiska var det svårare att få alla barn engagerade. Några av barnen kunde ord på sitt modersmål, men vissa av barnen ville inte säga något även om vi försökte uppmuntra barnen genom att använda vårt förberedda lexikon. Berodde det på att det inte kändes naturligt/bekvämt? Kanske blev det lite för svårt att hänga med i läsningen på arabiska för de barn som inte kunde arabiska alls? När jag och pedagogerna utvärderade projektet pratade vi om hur barnen uppmuntras att använda andra språk än svenska på förskolan. Vissa pedagoger är flerspråkiga och då används andra språk än svenska, men pedagogerna menar att deras främsta uppgift är att framförallt jobba språkutvecklande med det svenska språket. Kanske hade träffen blivit bättre om vi hade haft med fler flerspråkiga pedagoger och gjort någon form av parallell uppläsning? Om vi hade haft fler vuxna som kunde barnens språk hade det kanske blivit enklare att få igång samtalet på ett bättre sätt som gjorde barnen mer bekväma. 

Förhoppningsvis stärktes några av barnen av denna träff och kände att de fick dela med sig av ord på sitt modersmål. Om inte under själva träffen, så kanske i hallen på förskolan där vi gav barnen ett uppdrag. Vi satte upp stora papper med ord på svenska kopplade till de olika monstren. Barnen fick sedan uppmana sina vuxna att skriva ordet på sitt modersmål. På Fölets förskola, där själva högläsningsstunden på arabiska inte engagerade alla barn, så visade barnen ett stort intresse nu i hallen och gjorde allt vad de kunde för att deras föräldrar skulle vara med och översätta orden till deras modersmål. Förhoppningsvis blev även någon vuxen stärkt i att få dela med sig av sina språkkunskaper.

Fjärde träffen: Skapande verkstad 

På vår näst sista träff var det dags att tolka monstren mer fysiskt, genom att skapa ett eget monsterbarn. Barnen besökte biblioteket där vi hade en skapandeverkstad utifrån boken. Vi började med att ge barnen en stund att fundera över vilket monster de ville skapa. Hur ska monstret se ut, vilka färger ska det ha? Hur kan jag visa vilket monster som är en spegling av mig och mina förmågor? Jag, liksom min kollega som var till min hjälp, hade skapat egna monster innan och berättade om varför vi hade valt vissa färger och varför våra monster såg ut som de gjorde.

Vi hade förberett med ett stort pysselbord och hade gott om olika material som kunde bli kropp, huvud, armar och som speglade färgerna i boken. Barnen gick loss och skapade, några mer engagerade än andra. Några barn funderade ingående över hur deras monster skulle se ut och vilka färger/material det skulle ha och hur det stämde överens med dem själva. Flera av barnen skapade röda eller gröna monster utifrån just dessa monsters egenskaper. Andra barn gick loss och skapade fritt från fantasin och tänkte nog inte så mycket på själva färgvalet. Den blå färgen var också populär. Som jag minns det var det inte så många barn som sa att de kände igen sig i det blå monstret, men blått är en fin färg tyckte många av barnen.    

Förskolorna fick även med sig ett uppdrag att göra på förskolan: Att skapa tre hus vardera. Det blir tillsammans sex hus, ett hus till vardera monster. 

Avslutande träff: Vernissage och utställning

Vi avslutade hela projektet med en vernissage och utställning på Husiebiblioteket. Barnen fick inviga utställningen tillsammans. Under tidigare träffar hade barnen från de två förskolorna enbart träffats när de var på väg in eller ut från biblioteket. Den här gången var alla barn från båda förskolorna samlade samtidigt. Barnen blev bjudna på ”monstersaft” och salta pinnar. Sedan fick de gå runt och titta på utställningen som de alla hade varit med och bidragit till. Förskolorna fick även med sig en liten bokpresent med två bilderböcker som handlar om att börja skolan.

Utställningen innehöll följande:

• Barnens egna monsterbarn.  
• Förskolornas monsterhus. 
• En projektion av boken på storbild.
• Stora papper med ord kopplade till boken på olika språk.
• Kort information om projektet och vad som visades.

Barnens alster visades under en vecka på Husiebiblioteket och deras vuxna blev även informerade om utställningen och bjöds in att besöka biblioteket (via en pappersinbjudan som pedagogerna delade ut på förskolan). Barnens vuxna fick även information om Husiebiblioteket och om biblioteken i Malmö, samt en informationsfolder som uppmuntrar till läsning hemma och till fler biblioteksbesök. Trots detta var det få föräldrar och barn som besökte oss från Almgården. Utställningen inspirerade dock andra besökande barn att läsa boken eller låna hem den, så på så vis vidgades läsupplevelsen för dessa barn. 

Efter utställningens slut fick barnen tillbaka sina monster. För vissa barn var det väldigt viktigt att få ta med monstret hem. När jag besökte förskolan för att lämna monstren frågade jag barnen om de hade besökt biblioteket med någon vuxen därhemma? Då visade det sig att de hade besökt andra bibliotek än Husiebiblioteket, så kanske hade vi ändå uppmuntrat till biblioteksbesök överlag? För oss spelar det ingen roll om de kommer till just oss, det viktigaste är att barnen får möjlighet att besöka och ta del av den biblioteksverksamhet som finns i Malmö.  

Hur gick det? Uppnådde vi mål och syfte?

Efter utställningen hade vi som ingått i projektgruppen ett sista möte för att tillsammans göra en utvärdering. Vi kom fram till att projektet i stort hade fungerat bra. En framgångsfaktor var att vi redan på vårt första möte satte upp gemensamma ramar för projektet, vad vi ville åstadkomma, hur vi skulle göra och varför. En annan viktig faktor var en tydlig struktur. På första mötet bestämde vi tillsammans datum och tider som fungerade för alla inblandade parter. Därför fungerade även samarbetet bra, alla inblandade visste vad som skulle ske och vem som ansvarade för vad. Slutligen har samtliga inblandade, förskolorna och deras kollegor samt bibliotekets personal, valt att prioritera detta läsprojekt. Så även när det uppstod personalbrist eller andra hinder såg vi till att följa projektet enligt plan. Under utvärderingen utgick vi från och svarade på följande frågeställningar:

Vad tror ni barnen har fått med sig från läsprojektet?

Det är alltid svårt att mäta barnens språkutveckling, men uppfattningen är att barnens ”läskondis” har förbättrats. En annan viktig del har varit att barnen har fått lära känna biblioteket och har nu en bra uppfattning om vad ett bibliotek är och har skapat en tidig relation till biblioteket. Barnen har fått synas, höras och varit delaktiga under projektets gång på olika sätt, vilket medverkat till ett engagemang hos barnen. 

En bieffekt av projektet är att Fölets förskola numera har ett eget kapprumsbibliotek som är väldigt uppskattat av både barnen och deras vuxna. I samband med detta projekt kände personalen på förskolan att de behövde göra mer för att uppmuntra föräldrarna vad gäller högläsning tillsammans med barnen. Vissa av barnen berättade att de aldrig går till biblioteket med sina föräldrar. Kanske för att föräldrarna känner att de inte har tid? Men att låna hem böcker direkt från förskolan är både smidigt och roligt. 

Finns det något i upplägget som saknas? 

Vi har arbetat med boken på flera olika sätt, haft högläsning på svenska och andra språk, både på biblioteket och i förskolan. Vi har även haft en skapandeprocess då barnen har fått skapa och göra en kreativ tolkning av boken. Det som skulle kunna utvecklas vidare inom framtida liknande projekt tillsammans är att vi vill jobba mer med drama och med kroppen. I så fall skulle vi kunna samarbeta med den dramapedagog som finns på en av förskolorna. En annan sak vi diskuterade var att vi hade kunnat bredda målgruppens ålder. Nu valde vi, i ett tidigt skede, att fokusera på de äldsta barnen men ett liknande upplägg hade kunnat fungera för alla barn på ”storbarnsavdelningen”. 

Hur har det fungerat med dagar/tider för träffarna?

Ibland blev det stressigt under våra träffar, ofta för att samma upplägg skulle utföras med båda förskolorna samma förmiddag. Om möjligt skulle det kanske fungera bättre om vi kunde genomföra träffarna koncentrerat med en förskola i taget. Vad är enklast, att förskolan besöker biblioteket eller att biblioteket besöker förskolan? Vi tror att det är viktigt att båda alternativen finns, men det gäller att hitta ett upplägg som fungerar för båda parter.   

En annan aspekt av upplägget är att det ibland gick för många veckor mellan träffarna, det blir kanske tydligare för barnen om träffarna sker oftare under ett kortare tidsintervall.  

Har vi uppnått våra syften med projektet?

Vi upplever att barnens läsvanor har förbättrats, de har lärt sig nya ord och fått möjlighet att fundera över vad olika uttryck i boken egentligen betyder. Vi upplever också att barnen fått möjlighet att stärka sin självkänsla genom att de reflekterat över vad de kan och är bra på. Barnen har kunnat identifiera sig med de olika monstrens egenskaper och fått möjlighet att fundera över sina egna förmågor. Att vi har försökt göra barnen delaktiga, exempelvis genom att rösta på vilken bok de vill arbeta med, tror vi också har bidragit till att stärka deras självkänsla.

Projektet har även skapat en vi-känsla och en samhörighet med barngruppen i sig och mellan förskolan och biblioteket. Men också mellan barngrupperna. Detta märktes främst under vernissagen då några av barnen pratade och fikade med barn som inte gick på den egna förskolan. Vi tror också att det kan vara värdefullt inför framtiden då barnen ska börja förskoleklass och några av dem kommer att hamna på samma skola/klass. Eftersom biblioteket varje läsår bjuder in samtliga förskoleklasser i närområdet, tänker vi att de barn som deltagit i detta projekt kommer att känna sig trygga och bekväma när de gör sitt biblioteksbesök med sin nya skolklass. Jag hoppas även att jag kommer att känna igen några av barnen och att det relationsskapande som påbörjats finns kvar och får chans att utvecklas genom nya sammanhang.   

Den flerspråkiga ingången är det som varit svårast att jobba med i projektet. Hur kan vi göra det på bästa sätt?

Den flerspråkiga ingången är det som varit svårast att jobba med i projektet. Hur kan vi göra det på bästa sätt? Jag tror att det handlar om att använda den flerspråkiga kompetens som finns bland pedagogerna på förskolan och utgå från den. Eller så tar jag med mig det som pedagogerna menar är deras fokus, att framförallt främja den svenska språkutvecklingen då det är där barnen behöver mest stöd. Barnens engagemang har dock lyst igenom, då det var barnen själva som engagerade sina vuxna att skriva ner ord på olika språk. 

Vi har tyvärr inte sett någon tydlig effekt vad gäller att få fler barn att besöka Husiebiblioteket med sina vuxna utifrån projektet, trots information till barnens vuxna. Däremot så tror vi att medvetenheten om bibliotek och läsning har ökat hos barnens vuxna. Flera av barnen har framförallt besökt det nyöppnade Rosengårdsbiblioteket som också är områdets närmaste bibliotek tillsammans med Husiebiblioteket. Det viktiga är trots allt att vi uppmuntrar till biblioteksbesök, oavsett vilket bibliotek det är!

Hur tänker vi inför framtiden?

Det hade varit önskvärt om liknande samarbeten kunde fortsätta framöver utifrån dessa erfarenheter när vi nu jobbat fram en bra relation till varandra. Vi ser det som värdefullt att samarbeta, tillsammans skapar vi förutsättningar för barnen att utvecklas. Det är också viktigt med långsiktighet, annars tappar vi den relation vi nu har etablerat till varandra. Samtidigt är det resurskrävande med projekt som detta och just nu finns tyvärr inte utrymme för ett liknande projekt med nya barn från bibliotekets sida. Vi försöker dock upprätthålla kontakten mellan bibliotek och förskola på olika sätt. Det blir till exempel enklare för pedagogen att fråga och få hjälp med att hitta lämplig litteratur som barnen efterfrågar. Jag försöker också fundera på om jag kan jobba mer med att återanvända sådant som redan gjorts, fast i ett nytt sammanhang, och därmed spara tid. Förhoppningen är ändå att vi kan fortsätta att ses och samarbeta i något sammanhang framöver eftersom det fortfarande är viktigt för biblioteket att på olika sätt nå de Malmöbor som bor i detta område.

Denna text skrevs under två fortbildningsdagar för bibliotekspersonal som Biblioteken i Malmö arrangerade för att dela kunskaper, reflektioner och erfarenheter om barns och ungas delaktighet och inflytande på bibliotek. Delaktighetsdagarna syftade till att sprida goda metoder och lärdomar genom samtal och skrivande, en form av kollegialt lärande. I följande reportage finns med information om delaktighetsdagarna och fler av de texter som skrevs.