Hur vi ställde om Boken ut och in

Så nöjd jag var, senhösten 2019 då Pia och jag hade planerat in träffar för litteraturskaparna för hela 2020. Framförhållning! Boken ut & in kallade vi vår serie där litteraturskapare efter framkomna önskemål skulle bjudas in till ”nätverksträffar med innehåll”. Vid sex vardagskvällar, tre på våren och tre på hösten, skulle författare och andra verksamma inom litteraturfältet kunna träffas för att lära känna varandra och knyta kontakter. Kanske skulle det på sikt leda till nya kreativa samarbeten?

Hur det än blev med saken var detta ett efterfrågat och betydelsefullt socialt sammanhang för ensamarbetande litteraturskapare. Två timmar skulle vi hålla på. Sista timmen mingel och prat. Första timmen workshop eller föreläsning. Om marknadsföring, om att stå på scen, om hur bibliotek jobbar med författarbesök. Vi bokade studiebesök på Lessebo Handpappersbruk, Marinmuseets bibliotek i Karlskrona och med ansvariga för de riktigt gamla samlingarna på Växjö stadsbibliotek. Vi var peppade! Vi bokade datum, trevliga lokaler, fika. Skickade inbjudningar och skapade Facebookevenemang så det stod härliga till.

Ni anar inte vad som hände sedan.

Jo, ni vet precis vad som hände sedan. I mitten av mars 2020, strax innan den första träffen skulle äga rum, bestämde vi oss för att helt enkelt boka av vårens träffar. Vi tänkte att vi säkert skulle kunna köra till hösten. Det kändes inte alls aktuellt att genomföra träffarna digitalt. Syftet med Boken ut & in var förvisso till viss del fortbildning men det minst lika viktiga ändamålet var att människor skulle träffa varandra. De avtalade föreläsarna fick betalt som planerat och vidtalades att genomföra sina uppdrag när det var möjligt. Men efter sommaren tvingades vi se den digitala sanningen i vitögat och undersöka vilka av våra planerade arrangemang vi skulle kunna genomföra på distans. Marknadsföringskursen. Scenframställandet. Och så bokade vi in en ny, om digitala författarbesök. Vi körde arrangemangen två gånger, dels för att fler datum gav fler möjlighet att vara med, dels för att få bra dynamik i grupperna med inte för många deltagare.

Maria var först ut med sina föreläsningar om marknadsföring för författare och förlag. Hon var en van zoomföreläsare och skötte all teknik själv med den äran, via sitt eget zoomkonto. Själva hade vi inte tillgång till Zoom. Det blev två väl genomförda kurser med mycket ny kunskap, goda samtal och nöjda deltagare. Och fungerande teknik.

Camilla Carnmo. ©

Efter några veckor var det dags för Tinas föreläsningar om att stå på scen. I brist på Zoom och på grund av dåliga erfarenheter av Teams skulle vi köra dem i Skype. Det blev en kväll jag sent ska glömma. Eftersom ämnet var scenframträdande behövde Tina stå upp för att kunna använda hela kroppen och visa kroppshållning, andningsteknik och annat scenrelaterat. Min tekniskt kompetenta kollega Emelie kopplade in kontorets nya fräcka Skypetermos som skulle plocka upp ljudet från hennes röst. Vi hämtade alla lampor vi kunde hitta, flyttade om datorn tills kameran fångade hela Tina och testade ljud och bild. Allt såg bra ut. Det gjorde det faktiskt.

När det sedan väl var dags att köra så var det Skype på sitt sämsta humor. (Använder någon ens Skype längre undrar jag nu i början av april 2021?) Flera deltagare kom inte in i mötet trots upprepade försök. Ljudet krånglade. En del hördes inte. Flera fick inte igång sina kameror. När Tina satt i gång sin föreläsning var jag tvungen att lämna henne i sin ensamhet för att med mina allra snabbaste steg rusa hem (mycket bra att bara ha en kilometer till jobbet) och hämta laddsladden till min laptop. Jag hade tidigare på kvällen gjort den osköna upptäckten att laddkabeln till dockan inte fungerade i laptopen. Laptopen hade vi kopplat ur dockan – för att få den magiska skypetermosen att vilja kommunicera med min dator, vilket den vägrade när datorn satt i dockan. Dessutom – ja det finns ett dessutom – hade vi varit nära att behöva ställa in hela föreläsningen strax innan start när Tina fick ett samtal från sin man som ramlat i skogen och skadat ett öga och kanske behövde skjuts till akuten. Det behövdes inte. Och datorns ström räckte tills jag kom tillbaka med kabeln. Då var Tinas föreläsning nästan klar och det var dags för den avslutande frågestunden. Men ingen frågade något – och hörde de oss ens? Nej. För då hade skypetermosen laddat ur.

Nästa gång gick det bättre. Då fick Tina trådlös mick och vi hade fått Zoom på jobbet. Emelie var support på distans och frågestunden blev fin och alla hörde och såg alla. Magiskt.

Vårt sista arrangemang för hösten handlade om digitala författarbesök och sköttes mycket proffsigt och rutinerat av föreläsaren själv via Zoom.

Vad lärde vi oss av detta? Att om saker skiter sig har folk i alla fall inte kört flera mil för att vara med. Att människor är förstående och vänliga. Att skärmkurser är platta och bökiga men roligare än inga kurser alls. Att människor är beredda på en hel del teknisk tristess för att få möta kollegor och medmänniskor och samtala om det som betyder något. Och att vi alla, oavsett ålder, är nyfiket läraktiga och nästan rent obegripligt anpassningsbara när det handlar om att kunna fortsätta med våra liv och arbetsliv. Vi vill mötas. Vi har vant oss och lärt oss. Nu längtar jag efter att bära pumptermosar med kaffe, beställa mackor och lyssna på sorlet i ett rum.