
Genuscertifierade utlåningsmaskiner – att hantera negativ kritik på nätet
“Har ni genuscertifierat bokutlåningsmaskinerna ännu? Jag kan fixa det för halva priset. Innan man scannar boken får man ange sexuella preferenser, vilket kön man ”identifierar” sig med, rastillhörighet och politisk åsikt. Detta kan av tidsbesparande skäl förstås lagras på sitt lånekort. Eller kanske man ska operera in ett chip. Det finns lite olika alternativ …”
Kommentaren ovan skrevs till ett inlägg i samband med att Malmö Pride uppmärksammade att Malmö biblioteks personal är hbtq-certifierade. Inlägget ledde till en mindre storm av kritiska och hätska kommentarer som på olika sätt ifrågasatte certifieringen. Vi som jobbar inom biblioteksvärlden kan nog räkna med att dessa typer av konfrontationer, drev och kritiska frågor kring bibliotekens verksamhet och uppdrag kommer att öka. Biblioteken har ett demokratifrämjande uppdrag och i detta ingår flera aspekter som inte uppskattas av alla. Förhoppningsvis kan erfarenheterna från Malmö vara behjälpliga när det är er tur att handskas med de digitala stormarna.
Inledning
Den första september publicerade Malmö stadsbibliotek ett inlägg på Facebook med en bild på två glada bibliotekarier från Pride med en banderoll i händerna som löd:
“Var den du är.
Bli kär i vem du vill.
Läs vad du vill.”
Inlägget konstaterade att Biblioteken i Malmö är hbtq-certifierade och att alla besökare kan förvänta sig ett respektfullt och medvetet bemötande.
Inlägget fick några tummar upp och hjärtmarkeringar men passerade på det stora hela obemärkt förbi i flödet. Över en månad senare uppmärksammar dock en twittrare inlägget i en undertweet till ett kritiskt inlägg om Drag Queen Story Hour som genomförts på olika bibliotek.
Denna tweet får inget större genomslag med sina 2 retweets och 7 gilla-markeringar. Här hade hela historien kunnat få sitt slut om inte Andreas också letat upp det över en månad gamla inlägget på bibliotekets Facebook och skrivit en raljant kommentar.
Tereza Franzén och Johan Björkwall jobbar som kommunikatörer på biblioteken i Malmö och upptäckte de kritiska inläggen på fredagen den 9 oktober. De började besvara inläggen men anade också att det inte skulle ta slut när de gick hem för helgen.
– Jag och Johan var på plats och började besvara. Vi kände dock att den här personen som ställde frågor började sväva ut ganska mycket. Det var fredag eftermiddag och eftersom vi har som rutin att vi svarar under arbetstid försökte vi ge tydliga svar, runda av och sätta punkt. Vi tackade för diskussionen och konstaterade att vi inte kommer mötas i åsikter. Jag minns att jag pratade med Johan och sa att min magkänsla var att det nog inte är punkt här. Känslan var att detta är en person som inte ger sig.
– När vi sedan kom in på måndag morgon hade det satt fart under helgen. Men det hade också hunnit stanna av eftersom vi inte hade varit inne och svarat.
Förlöjligande och andra retoriska knep
Det som hade hänt var att en lokal företrädare för ett litet nykonservativt parti hade delat vidare bibliotekets Prideinlägg med uppmaningen “Läs kommentarerna”. Troligtvis hade hon i sin tur snappat upp det av fredagens trådstartare då de delar politiska preferenser.
Hennes inlägg gjordes 8:34 den 10 oktober och vi kan se att ett flertal kommentarer började trilla in på bibliotekets inlägg strax efter detta. På hennes inlägg kommenterar man att bibliotekens kommentarer är korkade och att de vrider sig som en mask på kroken. Flera kommenterar att de också ska gå in och skriva något och andra skrattar gott åt den upplevda dumheten.
Också:
Tereza beskriver arbetet på måndagsmorgonen:
– När vi kom in på kontoret på måndag morgon stämde vi av med Malmö stads ansvariga kommunikatör för sociala medier. Hon påminde oss om att ta det lugnt och samla oss – ta vår tid och fundera igenom allt. Policyn är att vi ska svara på frågor inom 24 timmar. Kommer det in på helgen svarar vi inom 24 timmar från måndag morgons start.
– Det var skönt att vi kunnat släppa det lite under helgen. Det gjorde att kommentarerna hunnit avstanna och gav oss möjlighet att reflektera. Är ett drev igång behöver en kanske gå in och lugna ner det. Nu satt istället flera av dem som kommenterat och väntade på att vi skulle ge oss in i tråden och besvara deras frågor.
Många av inläggen som Tereza och hennes kollegor kämpade med att bemöta var på olika sätt raljanta och som hämtade ur den retoriska verktygslådan. Sociologen Saul Alinskys bok Rules for Radicals kan ses som en handbok i politisk aktivism och har studerats av såväl Hillary Clinton som Barack Obama och av representanter för extremhögern. Denna “manual” för politiskt arbete har kommit att införlivas i många av de nya nätbaserade politiska rörelsernas metodarbete.
En viktig sak inom all politisk aktivism är att måla upp en bild av att man har många anhängare och en stor samhällellig påverkan, något som det här partiets representanter är väldigt duktiga på. I riksdagsvalet fick de 0,20 % av rösterna samtidigt som deras genomslag på sociala medier tycks avsegla en väldigt mycket större rörelse. De är duktiga på att synas och ta plats på sociala medier.
Alinsky konstaterar i sin handbok/regelbok att det bästa vapnet är förlöjligandet. Kan skämten också spridas utanför dess sammanhang är det ännu bättre. Vi ser att rätt så många av de kritiska inläggen hakar på det raljanta skämtet om att hbtq-certifieringen behövs för att biblioteket helt enkelt inte har klarat av att bemöta de här människorna innan:
Många fler upprepar tröttsamt variationer på samma tema. Här ingår också aspekter av det klassiska retoriska greppet halmgubbe. Det vill säga att man tillskriver sin motståndare åsikter som den inte har, som i detta fall att biblioteket inte skulle ha klarat av sitt bemötandeuppdrag före certifieringen.
“Så innan ni blev certifierade så behandlade ni homosexuella och andra som skit? Skäms på er isf.”
Denna typ av argumentation kombineras ofta med “spela dum”-knepet, det vill säga att man inte låtsas förstå vad som skrivs eller övertolkar och för en argumentation till sin spets.
Det finns också exempel på mer råa och osmakliga skämt. Exemplet nedan kan också tjäna som exempel på det som brukar benämnas som Godwins lag: sannolikheten ökar konstant under en nätdiskussion för att den ene ska likna den andre vid Hitler.
Kommentaren ovan besvaras:
“Hej Per. Vinkeln på din kommentar är direkt stötande. Syftet med att utbilda våra medarbetare i hbtq-frågor, maktstrukturer i samhället och normkritik, är inte att särskilja eller peka ut några grupper, utan att Biblioteken i Malmö ska vara en trygg och inkluderande plats för ALLA Malmöbor. Certifieringen är en del i Malmö stads arbete mot diskriminering ur ett bredare perspektiv. Vänligen”
Det finns såklart också exempel på det retoriska greppet whataboutism som syftar till att finta bort sakfrågan till att handla om något annat. I exemplet nedan försöker inläggsskaparen ändra fokus till att hon minsann inte känner sig välkommen.
Biblioteket svarar:
“Hej Sofia! Det var väldigt tråkigt att höra att du inte känner dig välkommen på biblioteken. Vad är det som gör att du känner så? Ha en fin kväll! Med vänliga hälsningar,”
Ett annat retoriskt grepp är att försöka flytta målstolparna, moving the goal post. Biblioteket har svarat på varför certifieringen sker och då följer man upp med att fråga om något annat. Man flyttar helt enkelt kraven på svar-målstolparna i syfte att hålla igång diskussionen.
“Naturligtvis är det bra om alla människor känner sig välkomna till stadens bibliotek, men det som många här ifrågasätter är om ni även har vidtagit åtgärder som gör att alla som besöker stadens bibliotek kan göra detta utan att riskera störas, hotas, knuffas, skadas eller på andra sätt utsättas för obehag vid besök?”
Allt det här är exempel på olika typer av trolltekniker. Att vara ett troll på internet är en definition som har ändrats över åren. Ursprungligen handlade det om någon som till exempel anlade en orimlig, absurd eller konfrontativ ståndpunkt i syfte att skapa diskussion, bråk och frustration: att till exempel påstå att Lulu är den överlägset bästa Metallica-skivan i ett hårdrocksforum, att vägra acceptera John Carpenters storhet i en skräckfilmsdiskussion eller att hävda att Örsoppen minsann är den godaste matsvampen på ett svampforum. Nuförtiden är dock definitionen en mer lös beteckning på någon som bråkar eller är kritisk på nätet, kanske i skydd under anonymitet.
Under tiden kämpar Tereza och hennes kollegor vidare med att försöka moderera och svara på inläggen. Som vanligt i dessa typer av sammanhang ökar interaktionen ju mer man svarar och kommenterar.
– Vi kämpade på i den här tråden och vissa upplevdes som respektlösa medan andra upplevdes som mer resonabla. Många hade bra känsla för hur en ska uttrycka sig, vilka argument som skulle få likes och var gränsen för någon slags anständighet går. Sen kan ju jag tycka att vissa argument är befängda men flera frågeställningar var dock helt rimliga och det är ju där det stora jobbet ligger, att konkret och tydligt besvara dessa.
Hur lägger man upp den här typen av arbete och hur bemöter man bäst den här typen av raljant argumentation förklädd till frågor? Hur ska man tänka när man formulerar sig? Det är viktigt att komma ihåg att det i den här typen av sammanhang ofta inte handlar om riktiga, genuina frågor, utan frågandet är en retorisk metod. Alinsky konstaterar i sin handbok att ett kraftfullt grepp är att få motståndaren att leva upp till sina egna regler. Det kan handla om att ställa frågor till myndigheter eller begära ut en massa dokumentation.
– Vi pratade mycket om “vad biblioteken är och står för”: Hur är vi och hur kommunicerar vi? Svaret på vår egen fråga är att biblioteken är sansad, kunnig, men ganska rolig. När vi började skriva ihop svar la vi upp arbetet metodiskt. Vi samlade alla kommentarer i ett eget dokument och skrev alla svar innan vi började posta dem. Detta skapade ett lugn i arbetet eftersom vi metodiskt postade svaren vi hade skrivit. När vi sen hade gjort det fortsatte vi på samma sätt med nya kommentarer i tur och ordning. Vi bestämde oss också för att aktivt ta ställning och inte bara reagera på kommentarer. Därför skrev vi ett ganska långt eget inlägg som inte var ett svar på en specifik kommentar, utan enbart handlade om varför biblioteken är hbtq-certifierade.
Handhjärta och ironi
En annan av Alinskys punkter är att försöka få motståndaren att leva upp till sina egna ståndpunkter, något som har klara paralleller med det som kallas för concern trolling:
“Jag är bekymrad över att ni inte klarar av att leva upp till er värdegrund och att det är därför ni behöver utbildas.”
Man anlägger ett spelat bekymmer, en faux-omtanke. Detta är en metod som är extra tacksam om mottagaren tolkar det som en genuin omtanke och en lyckad “trollning” uppstår. Den här metoden kombineras ofta med “spela dum”-metoden. Målet är ju mångt och mycket att driva med människor, att trolla dem, samtidigt som man får lajks och bekräftande skratt från meningsfränder.
I nazistiska tidningens Daily Stormers stilguide och publiceringshandbok anges förutom de vanliga publicistråden om stavning och tilltal att mottagarna helst inte ska förstå om man skämtar eller inte:
“Most people are not comfortable with material that comes across as vitriolic, raging, non-ironic hatred. The unindoctrinated should not be able to tell if we are joking or not.”
Kommentarer av typen “Härligt !!! All kärlek” och ”Handhjärta” är också ett led i att ironiskt positionera sig gentemot sina meningsfränder och ska inte betraktas som någon sorts genuin omvändelse eller omtanke. Att ironiskt använda begrepp som “handhjärta” kan också vara ett exempel på det som kallas för en hundvissla. Ett uttryck som är kodat men som förstås av målgruppen, en signal som bara vissa förstår. I vissa grupper är handhjärtesymbolen likställt med upplevt töntig rättvisepositionering, eller det som nedsättande kallas för “godhetssignaliering”, men är man inte medveten om dessa konnotationer så kanske man tolkar det som något fint och omtänksamt. En hundvissla använder frekvenser som bara hundar hör och analogin är att bara vissa insatta “hör” visslan och förstår budskapet eller signalen:
“Kolla! Höhö, de fattar inte att vi driver med dem genom att använda deras egna fåniga symboler och uttryckssätt.”
På samma sätt kan anklagelser om rasism vara ironiska. Någon får kommentaren ”rasist” och den andre svarar med gapskrattsmajlin. Man använder och annekterar motståndarens epitet och terminologi. Ett handhjärta står för något patetiskt löjligt och en rasistanklagelse är något man gemensamt hånskrattar åt. Det värsta man kan vara är en så kallad Social Justice Warrior.
Den man svarar är inte mottagaren
Tereza och Johan och de övriga kommunikatörerna fortsätter sitt arbete och bemöter kommentarerna sakligt och försöker svara ärligt men bemöts likväl med raljanta och retoriska trolltekniker. Det är lätt att glömma att den primära målgruppen och mottagaren för det man skriver INTE är den man svarar utan hela den osynliga massan som ser på och läser. Det är dessa man vill påverka. Timothy Caulkin som bland annat forskat på hur man kan bemöta felaktiga Covid-19-påståenden har sammanfattat ett antal riktlinjer att tänka på. Ett av dem är just att försöka komma ihåg att det inte är den individuella kommentatorn som är mottagaren, utan allmänheten. Det är lätt att glömma detta. Tereza berättar:
– En sak vi pratade jättemycket om handlade om vem det är det vi svarar, eller skriver för. Flera av kommentarerna gör en upprörd och därför behövde vi prata om just vem som är vår mottagare. Vi skrev för alla de som såg diskussionen, men inte själva deltog. Därför undvek vi standardiserade svar. Med copy/paste-standardsvar så tror jag en tappar lite själ, hjärta och det personliga tilltalet som faktiskt ibland kan få personer att tänka “Vänta nu!, ja just det, det är faktiskt en person jag skriver till!” Om jag på något sätt kan bemöta och försöka visa förståelse genom att inte bara posta copy/paste så kanske jag också kan komma undan de mest hatiska tilltalen eller de mest spetsiga eller extrema uttalandena. Det blir lättare att hänga på i diskussionen och det blir också lättare att säga “Men du, jag har faktiskt redan sagt det här 10 gånger”. Jag tror att en får mer styrka i sina argument om en är sann och har visat förståelse.
Vilken är evidensen?
Att ställa frågor och kräva svar är ett tacksamt verktyg i den nätaktivistiska verktygslådan. Dessa personer beskriver sig ofta som ”skattebetalare”, bekymrade medborgare och dylikt för att ge sin argumentation tyngd.
“Vilken är egentligen EVIDENSEN för att det här fungerar? Presentera bevis för mig! Jag betalar minsann skatt och har bekostat dessa tramserier!”
Det här greppet får gärna kombineras med en misstro mot eventuella bevis som presenteras och nätaktivisten blir sällan nöjd med de bevis som ges utan ställer återkommande krav på nya bevis.
Även om man har lagstiftningen i ryggen och ett formulerat uppdrag att luta sig mot menar Tereza att att det är retoriska metoder man bör använda med viss försiktighet:
– I rollen som bibliotek- och kommunanställd och att vi är finansierade av skattepengar innebär såklart att vi ska ge bra svar på frågorna. Vi har diskrimineringslagen och vi har bibliotekslagen att luta oss mot, bibliotekens arbete är oerhört genomtänkt. Men det är nästan så att när en kommer och pratar om lag hit och dit så blir det som en mur, att vi använder det som ett slagträ i diskussionen. Vi är inte ansvarsfria bara för att vi agerar i enlighet med lagen. Jag vill använda den metoden med vördnad, om vi börjar vifta med för mycket lagar så kommer kommentarerna istället handla om “Men ni kan väl tänka själva”?
Det går ju också att resonera kring hur mycket man måste svara och på vilka inlägg. Lättast hade varit att ignorera en del av kommentarerna.
– Det är klart vi kan ignorera vissa inlägg. Men om ingen annan svarar? Vem ska då stå upp för demokratiska värderingar. Biblioteket har ett lagstadgat demokratiuppdrag och vi ska arbeta för fri åsiktsbildning.
En del typ av inlägg kan ignoreras helt eftersom nätaktivisten på ett opportunistiskt sätt försöker driva sina hjärtefrågor oavsett vad som egentligen diskuteras.
Bibliotekets kommunikatörer försöker här avsluta denna diskussion som i sammanhanget är helt irrelevant:
“Hej Tobias! Självklart följer vi Folkhälsomyndighetens riktlinjer gällande coronasituationen. Regnbågsmönstrade munskydd låter FAB!”
I tråden hittar vi också en del andra retoriska trotjänare som till exempel att fråga om det inte finns något viktigare för dem att syssla med. Jämför resonemanget hos folk som blir stoppade av polisen för att blåsa och upprört ifrågasätter om polisen inte har några mördare att jaga istället.
Att biblioteket också har ett demokratifrämjande uppdrag spelar i sammanhanget ingen roll. Antingen vet man inte eller så väljer man att ignorera det. Tereza menar att det är viktigt att sätta en nivå, att vara tydlig med vad biblioteket står för och hur de kommunicerar:
– Det måste finnas en moralisk kompass, en tonalitet. Vi vill skapa en förväntan i kanalerna och det är något vi jobbar mycket med i vår tonalitet. Vi visar på vad vi förväntar oss av personer som skriver till oss:
– “Vi kommer bemöta dig med respekt, vi kommer lyssna på det du säger”.
– Vi försöker ge vår poäng på ett enkelt sätt och vi förväntar oss att du bemöter oss med respekt tillbaka. Men det är också viktigt att kunna påpeka när folk närmar sig gränslandet, att kunna säga: “det där är faktiskt onödigt”.
Oavsett hur tydliga, klara och konkreta svar man ger är det dock svårt att diskutera med människor som medvetet väljer att missförstå och omtolka i syfte att skapa förvirring och håva in retoriska poänger.
Gruppaktiviteter och publikens stöd
Att diskutera, opinionsbilda och dreva på nätet är en gruppaktivitet. De mer aktiva skriver och besvarar inlägg medan massan står vid sidlinjerna, hejar på och hånar genom att trycka på emojis i form av tummar upp, hjärtan och skrattsmajlis. Just den sistnämnda är viktig att uppmärksamma i dessa typer av sammanhang då den delvis används som en markering på något som genuint är roligt men också som en markering på att det du skriver är så löjeväckande dumt att man måste gapskratta åt det. Beroende på kontext och avsändare betyder den således olika saker. Tereza fortsätter om vikten av att ha stöd:
– Ta hjälp! Det är inte alltid ord som behövs. En sak jag upplevde som en av de mest utmanande var att när vi började hantera den här tråden så hade kommentarerna vi besvarade 30–40 lajks, då känns det som att man stod ensam framför 40 skeptiska personer för att säga “vi jobbar med hbtq-certifiering för att…” Om jag istället vet om att det jag skriver också kommer få 40 lajks blir det en lite jämnare match.
Alla positiva kommentarer och stöd i form av hjärtan och tummar upp hjälper. Det är inte lätt att hantera den här typen av anstormning, särskilt inte eftersom det i grund och botten också är ett ifrågasättande av bibliotekets demokratiuppdrag. Indirekt ifrågasätts man själv eftersom man som anställd delar bibliotekets värdegrund. Tereza beskriver:
– Om en jobbar med den verksamheten som vi gör är det ju många av dessa frågorna som ligger väldigt nära en själv, rent värderingsmässigt. Om någon då kommer in och säger ”varför jobbar ni med hbtq”?, ja, det drabbar en helt enkelt. Och även om en byter av varandra, tar pauser och pratar om det, så är det som att det fastnar i en. Att då få stöd, att se att tråden också sållas över av hjärtan i regnbågsfärger och hejarop, och kommentarer som “det här är essensen av vad biblioteken är, vad skattepengar ska gå till!” – då orkar en ett tag längre. När en blir påmind om att standard inte är att personer hatar det en gör, utan snarare älskar det – ja det är en otrolig känsla mitt i hanteringen av ett drev.
– Jag tror inte att en ska bortse från vikten av att få stöd från ett community. Finns det något community som kan stötta och balansera diskussionen eller drevet i ens tråd så tycker jag att en kan be om hjälp.
Sammanfattning
Vilka råd ska man ge till den som ska bemöta (för att undvika upprepning)den här typen av digitala påverkanskampanjer, opinionsbildande eller drev? Utifrån Terezas upplevelser ovan kan vi sammanställa ett antal bra råd att ha i bakhuvudet:
- Glöm inte att det är ni som sätter ramarna. Var tydliga med när ni finns tillgängliga för att besvara frågorna och avstå mer allmänna diskussioner.
- Ta det lugnt. Samla krafterna, diskutera igenom och fundera. Ta tid på er. Troligtvis är det inget som behöver besvaras absolut nu direkt.
- Lägg upp arbetet metodiskt. Sammanställ alla inlägg som ska besvaras. Dela upp arbetet. Diskutera igenom tonaliteten och vilka värderingar ni vill förmedla.
- Glöm inte bort möjligheten att också vara aktiva och ta ställning. En måste inte bara reagera på andras åsikter.
- Försök undvika rena copy/paste-svar. En personlig ton och tilltal kan medföra att den du diskuterar med inte glömmer att det är en människa på andra sidan skärmen.
- Var medvetna om vilka regler som gäller för radering av inlägg och dylikt. Ta hjälp av kommunens sociala medier-ansvariga.
- Glöm inte att ni bestämmer över er kanal och innehållet i det. Är det någon som går över gränsen – markera och berätta. Glöm inte att den primära mottagaren kan vara en tyst åskådare som inte deltar i tråden.
- Sätt en förväntan i era kanaler kring vad ni förväntar er av de som skriver där: “Vi behandlar er med respekt och vi förväntar oss att ni gör det samma tillbaka.”
- Undvik att ta ställning i frågor där biblioteket inte tar ställning: Biblioteket tycker till exempel ingenting om munskydd, men vi följer myndigheternas rekommendationer.
- Sök hjälp och stöd hos kollegor. Det är inget fel i att be ett kollegium gå in och stöd-hjärtmarkera inlägg och dylikt.
Ur Timothy Caulfields rekommendationer för att bemöta falska påståenden finns också en hel del evidensbaserade lärdomar att dra:
- Förmedla fakta.
- Var tydlig och konkret. Försök skapa “delningsbart” innehåll.
- Referera och hänvisa till pålitliga och självständiga källor.
- Om möjligt, hänvisa till vetenskaplig konsensus (och att vetenskapen utvecklas).
- Var trevlig, genuin och ödmjuk.
- Människor älskar en bra historia. Försök utnyttja detta.
- Uppmärksamma logiska felslut och retoriska tricks hos din meningsmotståndare.
- Kom ihåg att det är allmänheten som är publiken, det vill säga de som läser diskussionen! Du kan knappast räkna med att omvända eller påverka just den du diskuterar med.
Arga och raljanta människor tär på en. En tröst i att reta upp mörka krafter på sociala medier och behöva möta dessa jobbiga personer är att man har gjort en viktig insats. Biblioteken har ett starkt demokratiförmedlande uppdrag och delar av det kommer i vissa sammanhang alltid vara kontroversiellt.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap sammanställer i sin handbok Att möta informationspåverkan ett antal bra råd som är väl värda att titta närmare på, även om exemplet vi utgått från i denna artikel inte faller under myndighetens definition av informationspåverkan. Till exempel kan det vara tacksamt att identifiera vilka strategiska narrativ som framförs: Vad är det för historia eller berättelse som försöker etableras? I vårt artikelexempel skulle det strategiska narrativet kunna sägas vara att biblioteket var så dåliga på att bemöta hbtq-personer att personalen måste gå på kurs. En kurs som dessutom kostar jättemycket pengar och som det saknas evidens för. Att identifiera det övergripande narrativet kan underlätta det egna strategiska arbetet med att formulera svar och bygga upp ett narrativ. Handboken är väl värd att titta på, och då framförallt kapitel 3, Att möta informationspåverkan, för alla som på något sätt jobbar med kommunikation inom biblioteket.