Främja läsning på nationella minoritetsspråk

Inledning

En målsättning för den svenska läsfrämjandepolitiken är att “[a]lla i Sverige ska, oavsett bakgrund och med utgångspunkt i vars och ens särskilda förutsättningar, ges möjlighet att utveckla en god läsförmåga och ha tillgång till litteratur av hög kvalitet” (Läsa för livet, Prop. 2013/14:3). I relation till de fem erkända nationella minoriteterna i Sverige: judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar, kan det dock innebära särskilda utmaningar att nå denna målsättning. En anledning är minoritetsspråkens hotade ställning och bristen på litteratur på respektive språk. Ett ytterligare och tätt sammankopplat skäl är relationerna mellan minoritets- och majoritetskultur, som av historiska skäl ofta är komplexa både i Sverige och på andra platser. 

Tidigare århundradens kolonialism och nationsbyggande, liksom de tankefigurer som präglade dessa processer, fick svåra konsekvenser för de grupper som levde på platser som koloniserades av europeiska stater. Globalt pågår idag en postkolonial kamp för upprättelse och återtagande av land, kultur och språk hos urfolk och minoriteter. I forskningslitteraturen som presenteras i denna kunskapsöversikt märks projekt från USA, Kanada, Nya Zeeland och Australien, men utvecklingen är inte begränsad till dessa geografiska områden. 

Föreställningen om nationen och “folket” som tätt förbundet med svenskt språk och kultur, gav under tidigt 1900-tal upphov till en statlig minoritetspolitik som syftade till assimilering och kontroll.

Sverige har också ett kolonialt förflutet men processerna riktades inte mot platser långt borta utan pågick inom nationsstatens gränser. Föreställningen om nationen och “folket” som tätt förbundet med svenskt språk och kultur, gav under tidigt 1900-tal upphov till en statlig minoritetspolitik som syftade till assimilering och kontroll. De grupper som idag är erkända som nationella minoriteter har samtliga varit föremål för olika former av övergrepp inom ramen för denna assimileringspolitik (Elenius 2022). Grupperna skiljer sig åt sinsemellan och inbördes, men förenas av det historiska förtryck och den fortsatta diskriminering som de utsatts för av det svenska majoritetssamhället. De delar också de negativa konsekvenser för språk, kultur och inte minst individens identitetsskapande som de historiska orättvisorna har gett upphov till (Elenius 2022).

Trots minoritetsgruppernas och minoritetsspråkens särskilda förutsättningar saknas det i hög grad forskning som fokuserar specifikt på läsfrämjande praktiker i relation till nationella minoritetsspråk. Däremot finns ett rikt forskningsfält som utforskar förhållningssätt och metoder som kan användas för att främja individens och minoritetsgruppers användning av hotade språk, så kallad språkrevitalisering. Ett angränsande forskningsområde är indigenous literacy, här översatt till minoritetsspråkslitteracitet, som framför allt fokuserar på vetenskaplig problematisering av undervisning och inlärning av minoritetsspråk. Vidare finns flertalet internationella studier som ger en generell bild av bibliotekens arbete med och för nationella minoriteter och urfolk. Nedan presenteras ett tematiskt urval av resultat från nämnda forskningsfält som bedöms vara av relevans för utformning av läsfrämjande insatser med och för nationella minoriteter på bibliotek. Syftet med artikeln är att sammanställa vetenskaplig kunskap som kan underbygga läsfrämjande insatser och projekt inom ramen för folkbiblioteksverksamhet. 

Litteracitet, språkrevitalisering och nationella minoriteter

I Kulturrådets handlingsprogram definieras läsfrämjande som följer:

Ta bort hinder för läsning och öppna vägar till litteratur, bidra till att människor kan utveckla alla sina språk, stärka läsarens självtillit och läsaridentitet, öka tillgången till en mångfald av litteratur på olika språk och i olika format för läsare i alla åldrar, ge fler möjlighet till en konstnärlig upplevelse genom litteratur. (Statens kulturråd 2019, s. 5) 

I ett läsfrämjande arbete med och för de nationella minoriteterna bör, som tidigare nämnts, ovanstående punkter förstås och praktiskt omsättas i relation till minoritetsspråkens särskilda förutsättningar. Idag är samtliga nationella minoritetsspråk i Sverige hotade, på olika sätt. Den omfattande språkbytesprocess som pågått under lång tid har medfört att språken talas och används i allt mindre utsträckning (Isof 2023b; Marakat 2023; Östberg 2019). Det finns i nuläget endast uppskattningar av hur många som talar de fem minoritetsspråken i Sverige: jiddisch, romani chib, samiska, finska och meänkieli. Enligt Institutet för språk och folkminnen (Isof) uppskattas antalet talare av finska till runt 200 000, meänkieli mellan 50 000 och 75 000, samiska cirka 6 000 och jiddisch mellan 750 och 1 500, men det finns också siffror som anger att antalet som talar jiddish är 3 000 till 4 000. Gällande romani chib visar undersökningar på allt mellan 40 000 och 120 000 talare (Isof 2023a). Det finns alltså en stor osäkerhet kring hur många som idag är så kallade språkbärare av ett minoritetsspråk i Sverige. Det är dock fastställt att de nationella minoritetsspråken, och de kulturer som dessa språk samspelar med, är hotade och på olika sätt i behov av samhällets skydd och stöd (Isof 2023b). 

I ett samtal på Bokmässan 2023 delger Hanna Schimmer, bibliotekskonsulent på resursbiblioteket för samiska, sina erfarenheter av minoritetsspråkens ställning i Sverige. I likhet med aktuell forskning (jämför Lindgren med flera 2017) påpekar hon att stora delar av dessa språk redan har gått förlorade. Vissa språkbärare kan inte alls tala språken, andra talar men kan inte läsa på språken (Weibull 2023). Målgruppen för det läsfrämjande arbetet är således mångfacetterad med olika förutsättningar. I detta sammanhang kan mötet med en läsfrämjande verksamhet bli en väg till att utveckla sina kunskaper för att börja använda språket, få tillgång till den kultur som språket är bärare av samt utveckla och komma i kontakt med denna del av sin kulturella identitet. I forskningen lyfts ett antal aspekter som kan främja individens och gruppens tillgång till minoritetsspråket.

Familjens betydelse

Ett återkommande tema som lyfts fram i revitaliseringsforskningen är familjens betydelse för återtagande, lärande och överföring av språket mellan generationer, samt hur olika samhällsinstitutioner och professioner kan såväl stödja som motverka en sådan process (se exempelvis Chen 2023; Chao & Waller 2021; Scull 2016; Sims 2005). I en studie av Smagulova (2017) pekas på hur föräldrars attityder till sitt minoritetsspråk också tydligt påverkar vilken status deras barn ger språket (se även Al-Khaza’leh 2023). Även familjens socioekonomiska status kan ha inverkan på barns och ungas inställning till minoritetsspråket (Paciotto 2010). En mer praktisk ingång erbjuds i antologin Bringing Our Languages Home: Language Revitalization for Families (Hinton 2013), som belyser familjers erfarenheter av att gemensamt försöka återta ett förlorat språk, samt ger råd om tillvägagångssätt och hur samverkan med skola och omgivning kan etableras. Antologin är nyligen översatt till en samisk-svensk version (Sametinget 2023). 

I forskningen visas hur digital teknik, såsom sociala medier och AI, har potential som verktyg för att främja användningen av och lärandet av ett minoritetsspråk när familjen är geografiskt utspridd, när kontakten med släkt och andra språkbärare är bruten

Andra studier visar hur tvåspråkig barnlitteratur kan vara ett verktyg för språkrevitalisering i en familjekontext, då den erbjuder en yta där språk och generationer kan mötas (Hadaway & Young 2013, 2014). Även bilderböcker utan text lyfts som en möjlighet för flerspråkiga familjer att främja högläsning där minoritetsspråket beaktas (Haese med flera 2018). I forskningen visas hur digital teknik, såsom sociala medier och AI, har potential som verktyg för att främja användningen av och lärandet av ett minoritetsspråk när familjen är geografiskt utspridd, när kontakten med släkt och andra språkbärare är bruten (Meighan 2021; jämför Galla 2018; Kaleimamoowahinekapu Galla 2018) eller när få återstår som kan tala språket (Moore & MacDonald 2013). 

Dessa forskningsresultat är på många sätt samstämmiga med forskningen om familjelitteracitet, som också betonar den roll som familjen och nära sociala relationer spelar för barns språkutveckling (se exempelvis McCarthy Foubert 2023; Ihmeideh & Al-Maadadi 2020; Andersson 2015; Wasik 2012). Detta är en väletablerad ingång och en redan nyttjad vetenskaplig grund för läsfrämjande verksamhet som här kan tas i bruk och kombineras med insikter från forskningen om språkrevitalisering och minoritetsspråkslitteracitet. 

Erfarenheter från skola och utbildning

I Smagulovas (2017) undersökning påvisas att minoritetsspråkets status påverkas av huruvida det används i formella sammanhang, i synnerhet i skolan. Utbildningsinstitutionernas betydelse för barns och ungas tillgång till sitt minoritetsspråk diskuteras och problematiseras i hög grad i forskning om språkrevitalisering, då skolans undervisning inte sällan har bidragit aktivt till den språkbytesprocess som nämns ovan (Hansson 2023; Engman 2021; Disbray 2016; de la Piedra 2010; Hornberger 2008). 

Det finns ett flertal exempel på internationella undersökningar som fokuserar på hur skolan bör bemöta barn och unga från minoritetsgrupper samt ge dem tillgång till sitt minoritetsspråk (se exempelvis Denston med flera 2022; Chen 2023). I en studie av utbildningsprogram som genomförts i australiensiska Queensland lyfts aspekterna co-design, authentic delivery och cultural inclusivity fram som centrala faktorer för att skapa framgångsrika insatser (O’Brien & Bobongie-Harris 2023, s. 191). De utbildningsprogram som fick önskade effekter utvecklades i samverkan och dialog med företrädare för berörda minoritetsgrupper (co-design), hade pedagoger och lärare med god kunskap och förståelse för den aktuella minoritetskulturen, dess historia och samtida förutsättningar (authentic delivery) samt bedrevs i en skolorganisation som genomsyrades av ett pluralistiskt, inkluderande förhållningssätt (cultural inclusivity). 

Liknande resultat påvisas av Purdie (2009; se även Scull 2016) som betonar vikten av att utveckla strategier för samverkan mellan skola, familj och minoritetsgrupp för att bygga en undervisning som är inkluderande gentemot barn som identifierar sig som bärare av ett minoritetsspråk. I en undersökning av universitetsstudier föreslår Desmouliens och kollegor (Desmouliens med flera 2019, s. 45) att skapa en metaforisk tredje plats ”an Indigenous-led, in-between space”, för att ge pedagogisk personal möjlighet att föreställa sig hur inkluderande, målgruppsanpassad undervisning med och för minoritetsgrupper på universitetsnivå kan uppnås. I sammanhanget kan också nämnas studier som visar att dialoger och samverkan bör ta minoritetsgruppens inbördes heterogenitet i beaktande. I undersökningar av exempelvis insatser för att lära barn att skriva på sitt minoritetsspråk konstateras att utmaningar i undervisningen kan uppkomma i relation till inbördes skillnader och hierarkier inom respektive minoritetsgrupp (De Korne & Weinberg 2021; Lin 2013). 

I relation till autentisk undervisning (authentic delivery) diskuterar Lewis och Nixon (2023) betydelsen av så kallad kulturellt autentisk information och litteratur i undervisningen, då denna anses kunna representera både minoriteters erfarenheter och kunskapssyn. Detta anses vara av vikt för att åstadkomma önskad vitalisering av minoritetsspråk och de kulturer de är bärare av. Här avses exempelvis fack- och skönlitteratur som är författad av eller erkänd och granskad av representanter för den minoritetsgrupp den behandlar (jämför Hsin med flera 2023; Daly & Barbour 2021). Ytterligare en metod för att skapa tillgång till autentiskt material är processer som syftar till att avkolonialisera och tillgängliggöra arkivmaterial kopplat till minoritetsgrupper och ursprungsbefolkningar (Cushman 2019).  

Makt och kunskapssyn

En tydlig konklusion från O’Briens och Bobongie-Harris (2023) studie är att utbildningsanordnare behöver förstå hur stark kopplingen mellan språk, land, kultur och identitet är för många minoritetsgrupper (ibid.; Smith 2020). Inom forskningen om språkrevitalisering finns i relation till detta en kritisk tradition som vill problematisera språkbytesprocessen i ett vidare perspektiv (se exempelvis Ndimande 2018). Här lyfts hur hotade minoritetsspråk och kulturer också kan rymma en kunskapssyn som skiljer sig från det västerländska majoritetssamhällets (Rosborough & Rorick 2017; Romero-Little 2006; Azura & Reyes 2011). 

Bland annat diskuteras hur den västerländska synen på kunskap och litteracitet som tydligt kopplad till ett skriftspråk inte alltid är samstämmig med den kunskapssyn och de berättartraditioner som ryms i minoritetsspråken och de kulturer de är bärare av (Rosborough & Rorick 2017; Romero-Little 2006; Caldéron med flera 2021). Exempelvis kan föremål eller landskapet vara betydelsebärande på samma sätt som det skrivna ordet (jämför Grenersen med flera 2016). Att bedriva språkundervisning eller läsfrämjande verksamhet enligt en västerländsk kunskapsmall riskerar då att inte leda till det bemyndigande av minoritetsgrupper som är ett viktigt syfte med språkrevitalisering (jämför Romero-Little 2006). Ett sätt att möta denna problematik är att bedriva undervisning, eller läsfrämjande verksamheter, som tar fasta på former av berättande bortom skriven text, såsom sagostunder och berättaraftnar. Det kan också handla om att främja det icke-verbala berättandet genom föremål, exempelvis i utställningar (Weibull 2023; jämför Hernández med flera 2017; Engman 2021). 

Postkolonialism och majoritetskultur

Ett syfte som framträder i den forskning som bedrivs om språkrevitalisering är synliggörandet av det historiska förtrycket men också samtida förutsättningar för nationella minoriteter gällande likabehandling och diskriminering (Jonsson & Rosenfors 2017). Språkbytesprocessen i Sverige, men också i ett flertal andra länder, har sin grund i en tidigare förd assimileringspolitik där minoritetsspråk och kulturer aktivt motverkades och stigmatiserades (Jonsson & Rosenfors 2017; Östberg, 2019). Folkbiblioteket är en institution som genom historien har deltagit i genomförandet av nämnda assimileringspolitik (Hansson 2023). För dem som identifierar sig som tillhörande en minoritet kan institutionen fortfarande vara förknippad med majoritetssamhällets förtryck och en tidigare enspråksnorm. För att utforma läsfrämjande projekt präglade av det som O’Brien och Bobongie-Harris (2023) definierar som authentic delivery behövs således kunskap om hur relationen mellan majoritets- och minoritetskultur sett ut i Sverige genom historien och en medvetenhet om hur situationen ser ut idag. Därtill påvisas i forskning att språkrevitaliseringsprocesser kan ge upphov till oväntade känslor och spänningar (Lane 2023) som det kan behövas en professionell beredskap inför även i projekt och insatser som syftar till att främja läsning. 

Resultaten från forskningen om språkrevitalisering och minoritetsspråkslitteracitet ger viktiga insikter om hur läsfrämjandeprojekt kan utformas inte bara för utan också med minoritetsgrupper.

Vidare måste också känslor och erfarenheter hos minoritetsgrupper av att använda språket tas i beaktande. Ytterligare en konsekvens av den tidigare förda assimileringspolitiken är att minoritetsspråket för individen kan förknippas med känslor av sorg, mindervärde och skam, vilket kan leda till en blockering mot att aktivt använda språket (Lee 2009). Läsfrämjande kan alltså bestå i att hitta och utveckla verktyg för att häva denna så kallade språkspärr genom läsning och litteratur, i dialog och samverkan med berörda grupper, vad O’Brien och Bobongie-Harris (2023) definierar som co-design. 

Sammanfattning

Resultaten från forskningen om språkrevitalisering och minoritetsspråkslitteracitet ger viktiga insikter om hur läsfrämjandeprojekt kan utformas inte bara för utan också med minoritetsgrupper. Här kan nämnas familjens betydelse, behovet av samverkan och dialog, kunskap om minoritetsgruppens kultur, historia och samtida förutsättningar, samt en organisation med ett inkluderande förhållningssätt. Likaså går det att utläsa att läsning och litteraturförmedling på minoritetsspråken kan gynnas av ett brett förhållningssätt till språk som exempelvis även inkluderar icke-verbal kommunikation med hjälp av ting och föremål. 

Forskningen som refereras ovan har främst bedrivits i relation till olika formella eller informella utbildningskontexter med fokus på minoritetsspråks revitalisering. Studierna är företrädesvis internationella och publicerade i tidskrifter för exempelvis antropologi, sociolingvistik och utbildningsvetenskap. I flertalet fall är företrädare för minoriteter informanter i studien, men empirin kan även baseras på utsagor från lärare eller andra liknande professioner. Det finns således ett behov för mer forskning och kunskap som specifikt behandlar metoder för läsfrämjande i relation till minoritetsspråk (Lagerkvist 2016) i en svensk kontext. 

Ett ytterligare genomgående tema i forskningen om språkrevitalisering och minoritetsspråkslitteracitet rör behovet av kunskap och förståelse för relationen mellan majoritets- och minoritetskultur. De orättvisor och det förtryck som utövats historiskt kan även ge samtida avtryck som det behöver finnas en professionell medvetenhet och beredskap inför. Av denna anledning skulle även den professionella rollen som läsfrämjare i relation till nationella minoritetsspråk behöva belysas vetenskapligt.  

Bibliotek och nationella minoriteter

Folkbiblioteket är en samhällsinstitution som både har potential och ett lagstadgat uppdrag att främja minoritetsspråken. I betänkandet Att återta mitt språk (SOU 2006:19) påtalas vikten av en väl utvecklad biblioteksverksamhet för de nationella minoritetsspråkens fortlevnad. Likaså Sveriges Författarförbund (Nieminen Kristofersson, 2016) påpekar att folkbiblioteken har en unik möjlighet att öka kunskapen om de nationella minoriteterna samt ”synliggöra och tillgängliggöra litteratur om de nationella minoriteterna och på de nationella minoritetsspråken i hela landet” (Ds 2012:13 s. 35, citerad i Nieminen Kristofersson 2016, s. 9). Även minoriteterna och språkbärarna har framfört önskemål om att folkbiblioteken stärker sitt arbete med läsfrämjande och lässtimulerande på minoritetsspråken för alla åldrar (Kungliga biblioteket, 2021). 

Under senare år har dock vid upprepade tillfällen konstaterats att folkbiblioteken brister i att ägna särskild uppmärksamhet åt de erkända minoriteterna. I magisteruppsatsen En prioriterad grupp – En enkätundersökning om folkbibliotekens arbete för de nationella minoriteterna konstaterar Sara Mikaelsson (2015) att bibliotekens verksamhet riktad till de nationella minoriteterna är begränsad. Likaså i rapporten Biblioteken och de nationella minoriteterna (Kungliga biblioteket 2018), vilken utgör ett av förarbetena till förslaget till nationell biblioteksstrategi (Fichtelius, Enarsson & Persson, 2019), konstateras det att hälften av de bibliotek som där tillfrågats inte har någon verksamhet som riktar sig mot de nationella minoriteterna eller har det i väldigt liten utsträckning. I Sveriges Författarförbunds text Tolv röster vittnar representanter för minoritetsgrupperna om en brist på likvärdighet i bibliotekens arbete med minoriteterna (Nieminen Kristofersson 2016). Därtill har brister uppmärksammats i flertalet utredningar, exempelvis i förslaget till nationell biblioteksstrategi (Fichtelius, Enarsson & Persson 2019), och i Läsdelegationens betänkande (SOU 2018:57) som understryker vikten av att tillsätta resurser för att utveckla och sprida kunskap samt stärka verksamheten. 

Delvis som ett svar på detta har regeringen gett Kungliga biblioteket i uppdrag att bidra till att utveckla nationella minoriteters bibliotek till resursbibliotek för respektive språkgrupp och för landets kommuner, ett arbete som just nu är pågående (Regeringen, 2020). Regeringen har gett Kulturrådet i uppdrag att under åren 2022–2024 arbeta med litteratur- och läsfrämjande åtgärder för de nationella minoritetsspråken. I uppdraget ingår att främja utgivning och spridning av litteratur på de nationella minoritetsspråken samt att genomföra läsfrämjande insatser. Åtgärder riktade mot barn och unga ska särskilt prioriteras. Även the International Federation of Library Associations and Institutions (IFLA) har arbetat aktivt för att visa sitt stöd för nationella minoritetsgrupper och språkrevitalisering. I ett yttrande skriver de bland annat att uppdraget för bibliotek och arkiv är att ”implement programs to collect, preserve and disseminate indigenous and local traditional knowledge resources” (IFLA 2002). Det finns också en expertgrupp inom IFLA som arbetar med ursprungsbefolkningars frågor och som framhåller samverkan mellan folkbibliotek och ursprungsbefolkningen som en central del för språkrevitalisering (IFLA Special Interest Group on Indigenous Matters 2023).

Vad säger forskningen?

Forskning som rör folkbibliotek och nationella minoritetsgrupper kan framför allt delas in i två olika kategorier: forskning som handlar om hur folkbiblioteket riktar sig mot olika nationella minoritetsgrupper och forskning som behandlar bibliotekarierollens förståelse för bibliotekets roll gentemot ursprungsbefolkningar. Till den här översikten sökte vi forskningsstudier som behandlar hur personal på folkbibliotek arbetar med läsfrämjande gentemot nationella minoriteter, utan att finna några. Det innebär att det finns ett glapp i forskningen som behöver fyllas. I den här översikten fokuserar vi därför på forskning som framhåller folkbibliotekets roll i form av att tillgängliggöra resurser, dels för att öka kunskapen om nationella minoritetsgrupper, dels för att öka ursprungsbefolkningens tillgång till sin historia och kultur. Studierna finns framför allt i tidskrifter inom biblioteks- och informationsvetenskap, och i tidskrifter som publicerar verksamhetsnära studier där praktiker ofta medverkar till innehållet. Flera av studierna utgör fallstudier genomförda med hjälp av intervjuer och textstudier och i dem studeras också projekt som bedrivits på bibliotek för att lyfta förståelsen för nationella minoriteter och ursprungsbefolkningar. I de flesta studier är det forskare inom biblioteks- och informationsvetenskap eller bibliotekarier som får ge röst åt ursprungsbefolkningen, men i de projekt som studeras involveras ursprungsbefolkningen, varför ett självrepresenterande perspektiv är centralt. Två centrala teman som har identifierats i studierna är bibliotekens relationsskapande med ursprungsbefolkningen, samt representation av ursprungsbefolkningars språk och kultur i bibliotekets tjänster och medier. 

Relationsskapande

En inkluderande biblioteksverksamhet för etniska minoriteter kännetecknas av samspel och interaktion med minoritetsgrupperna. Förståelsen för nationella minoritetsgruppers behov, språk och traditioner kan stärkas hos folkbiblioteken genom nära samverkan mellan minoritetsgrupper och bibliotekarier (Roy 2013). Enligt Roy är det också centralt att ursprungsbefolkningen tillskrivs makten över hur deras kultur uttrycks och att bibliotek utformar ett välkomnande och respektfullt klimat för ursprungsbefolkningen så att de kan dela med sig av sina kulturella uttryck. Relationsskapande framställs som en central del i utformningen av en inkluderande biblioteksverksamhet (Roy 2013), och en referensgrupp med representanter från ursprungsbefolkningen föreslås bildas lokalt (Thorpe & Galassi 2018). För att nå ut bättre till etniska minoritetsgrupper rekommenderas dessutom samverkan med minoritetsföreningar (Tanackovic med flera 2011; Tanackovic med flera 2012).

I flera studier framhålls vikten av att ursprungsbefolkningen skapar och underhåller sina egna resurser inom den muntliga traditionen för att bevara och dela kunskap. Folkbiblioteket kan utgöra en aktiv del i att skapa ett digitalt arkiv tillsammans med ursprungsbefolkningen där de själva får möjlighet att medverka till hur deras historia och kultur förmedlas (Tribe med flera 2017). En sådan plattform kan också användas för att öka tillgängligheten till och kunskapen om ursprungsbefolkningens kultur. 

Folkbiblioteken behöver utveckla sina socialt och kulturellt inkluderande tjänster och aktiviteter (Birdi med flera 2012). Kolonialismens verkningar är fortfarande aktuella och för bibliotekarier blir det därför viktigt att utvärdera bibliotekets relationsskapande aktiviteter gentemot ursprungsbefolkningar (Blair & Wong 2017). Bibliotekarier i Kanada behöver exempelvis öka sin kunskap om frågor kopplade till ursprungsbefolkningar för att bättre förstå bibliotekets roll i kolonialhistorien. Det finns behov av att undersöka bibliotekarierollen utifrån ett perspektiv som tar hänsyn till ursprungsbefolkningars kultur, traditioner och värderingar, vilket påverkar hur vi förstår bibliotekarierollens praktiker för att organisera och förmedla kunskap (Gosart 2021). Att ta hänsyn till ursprungsbefolkningars perspektiv kan också innebära ett aktivt ställningstagande för att stötta ursprungsbefolkningars rättigheter till information och kunskap för att på så sätt främja deras rätt till självständighet, landområden och språkrevitalisering. 

Folkbiblioteken anses ha en unik position för att nå ut med sitt utbildande uppdrag och därför blir det viktigt att bibliotekarier skapar och upprätthåller relationer med ursprungsbefolkningen för att ge dem en röst och möjlighet att påverka bibliotekens bestånd och aktiviteter

I Thailand finns exempel på läsfrämjandeprojekt på lokala bibliotek eller lånestationer som riktar sig till kvinnor i marginaliserade områden (Boonaree & Goulding 2019). Projekten studerades i en fallstudie med bland annat observationer och intervjuer med deltagarna. Genom projektet stärktes kvinnornas ursprungsidentitet och de kunde därmed också hävda sin språkliga identitet. Gemensamt för dessa lokala bibliotek och lånestationer är att de har en välkomnande atmosfär som gör att fler kvinnor känner sig bekväma med att besöka biblioteket. Efter att ha deltagit i projektet kunde kvinnorna agera som mentorer för andra kvinnor och på så sätt även bidra till deras läs- och språkutveckling. Folkbiblioteken anses ha en unik position för att nå ut med sitt utbildande uppdrag och därför blir det viktigt att bibliotekarier skapar och upprätthåller relationer med ursprungsbefolkningen för att ge dem en röst och möjlighet att påverka bibliotekens bestånd och aktiviteter. Dock visar en litteraturöversikt med fokus på folkbibliotek i Storbritannien att kunskapen om etniska minoriteters språk, kultur och biblioteksbehov är begränsad (Vincent 2009). 

Representation

Främjande av nationella minoritetsgrupper och deras språk bör finnas med som en del i bibliotekens styrdokument och tjänster, och i bibliotekens bestånd ska det finnas medier på nationella minoritetsspråk (Roy 2013). För att tillgodose ursprungsbefolkningens behov har särskilda bibliotek som utgår ifrån ursprungsbefolkningens förhållningssätt utvecklats världen över (Roy 2007). Dessa bibliotek erbjuder bibliotekstjänster som är riktade till ursprungsbefolkningen och speglar deras kultur och traditioner. Biblioteken koordineras av bibliotekarier med speciellt ansvar för och kunskap om ursprungsbefolkningen. Utmaningen för bibliotekarierna är att föra in frågor kopplade till ursprungsbefolkningen på agendan.

På liknande sätt framhåller Thorpe och Galassi (2018) vikten av bibliotekets strategiska planering för språk- och kulturrevitalisering hos ursprungsbefolkningen för att framhäva dessa gruppers rätt till bibliotekstjänster. Deras studie utgår ifrån en fallstudie genomförd på folkbiblioteket i New South Wales, som är den delstat i Australien med flest antal invånare ur ursprungsbefolkningen. De poängterar att behoven hos nationella minoritetsgrupper skiljer sig från andra användargrupper och föreslår att folkbiblioteken agerar som aktiva förebilder för att inkludera ursprungsbefolkningen och erbjuder information och kunskap på deras språk. För att visa att de nationella minoritetsspråken finns rekommenderas skyltning med litteratur som ett sätt att hålla medvetenheten och kunskapen om minoritetsspråk levande, såväl hos bibliotekarier som hos användare (Roy 2013). I Australien finns en långtgående marginalisering av ursprungsbefolkningens rättigheter och det är enligt Thorpe och Galassi (2018) en del av folkbibliotekets uppdrag att främja integration. 

Biblioteket har också som uppdrag att sprida kunskap och förståelse för ursprungsbefolkningar, bland annat genom att säkerställa att litteratur finns tillgänglig på minoritetsspråken och att litteratur skriven av författare från ursprungsbefolkningen finns representerad i beståndet

Biblioteket har också som uppdrag att sprida kunskap och förståelse för ursprungsbefolkningar, bland annat genom att säkerställa att litteratur finns tillgänglig på minoritetsspråken och att litteratur skriven av författare från ursprungsbefolkningen finns representerad i beståndet (Blair & Wong 2017). I Kanada har det under lång tid funnits problem med representation av minoritetsspråk i bibliotekens bestånd, vilket ökar fördomar och minskar förståelsen för ursprungsbefolkningen. På biblioteket ska alla användare ha möjlighet att möta litteratur på minoritetsspråk för att motverka segregation och öka inkludering (Blair & Wong 2017). Kompetensutveckling för bibliotekarier behöver dessutom ha starkare fokus på att utveckla kulturellt diversifierad biblioteksservice och medierna behöver inkludera representation av ursprungsbefolkningen, förutom litteratur på minoritetsspråk (Birdi, Wilson & Mansoor 2012). 

Folkbibliotekens tjänster används inte fullt ut av ursprungsbefolkningar, visar en studie från Sydafrika där bibliotekschefer intervjuats om bibliotekens inkluderande arbete (Mhlongo 2020). Resultaten innefattar kritik mot bibliotekens inkluderande arbete och bland ursprungsbefolkningen fanns en upplevd irrelevans för bibliotekets tjänster. En annan del av forskningen undersöker hur folkbiblioteket kan stötta etniska minoritetsgrupper, bland annat ursprungsbefolkningar, i deras sökande efter information och kunskap genom att erbjuda information på ursprungsspråket (Wu med flera 2022). Studien baseras på enskilda intervjuer med personer från etniska minoritetsgrupper. I två studier av biblioteksbehoven hos minoritetsbefolkningar i Kroatien framkom att personer från etniska minoriteter önskade tillgång till litteratur och information på sina språk för att bevara sin kulturella identitet (Tanackovic med flera 2011; Tanackovic med flera 2012). Digital teknik spelar stor roll för att ge ursprungsbefolkningar tillgång till sitt kulturarv och för att erbjuda information på många olika språk (Thorpe & Galassi 2014). 

Det finns även problem med representation av ursprungsbefolkningen i den nationella katalogen (Boyd 2022). Bibliotekarier som arbetar med katalogisering beskriver i en enkätundersökning att de standardiserade verktyg och metoder som används riskerar att reproducera en förståelse av kulturell mångfald som inte representerar den pluralistiska australiensiska nationaliteten. Dels saknas det kritik mot de verktyg och metoder som används, dels finns det en avsaknad av förståelse för katalogisatörens förmedlande roll och betydelse för att ge användarna tillgång till medier där mångfald representeras och där ursprungsbefolkningen inkluderas. Utveckling av såväl samlingarna som bibliotekariernas verktyg och metoder blir därför ett sätt att ge ursprungsbefolkningen en röst (Thorpe & Byrne 2016). 

En betydelsefull del av att arbeta vidare mot inkluderande bibliotekstjänster är att utveckla bibliotekens rekrytering för att få en mindre homogen bibliotekariekår, då det finns brister i den etniska mångfalden i professionen

En betydelsefull del av att arbeta vidare mot inkluderande bibliotekstjänster är att utveckla bibliotekens rekrytering för att få en mindre homogen bibliotekariekår, då det finns brister i den etniska mångfalden i professionen (Birdi med flera 2012). Personer från etniska minoritetsgrupper känner större förtroende för bibliotekarier med liknande bakgrund som de själva. Utöver etnisk mångfald är det stor kunskap om ursprungsbefolkningen hos bibliotekarien som gör att personer från ursprungsbefolkningen känner tillit (Roy 2007). Studierna framhåller att det på flera sätt saknas representation av etniska minoriteters språk och kultur i bibliotekets tjänster och medier. Detta kan påverka vilket förtroende personer från ursprungsbefolkningen känner för biblioteket.

Sammanfattningsvis visar den forskning som har gjorts på vikten av kunskap och representation, självreflexivitet och delaktighet i folkbibliotekens arbete riktat mot nationella minoriteter. Däremot saknas i hög grad forskning om konkreta verktyg och metoder för hur arbetet kan bedrivas. Detta är något som det däremot kan hittas stöd för i det kollegiala sammanhanget. Fler forskningsstudier där personer från ursprungsbefolkningen tillfrågas skulle också behövas, för att kunna utveckla representation av ursprungsbefolkningen i folkbibliotekens tjänster och medier. Även upparbetade relationer med etniska minoritetsgrupper medför att biblioteken kan utveckla sin verksamhet och få stöd i att erbjuda information och medier på nationella minoritetsspråk.

Avslutning

I denna kunskapsöversikt sammanställs vetenskaplig kunskap av relevans för folkbibliotekens arbete med att främja läsning och förmedla litteratur till de nationella minoritetsgrupperna. En central utgångspunkt för detta arbete är att folkbiblioteket har stor potential och goda förutsättningar att främja de nationella minoritetsspråken och de kulturer de är bärare av. För att kunna utföra detta uppdrag krävs kunskap om de nationella minoriteterna, hur relationen mellan minoritets- och majoritetskultur sett ut historiskt i Sverige och, kopplat till detta, ett stort mått av självreflektion i arbetet. Vidare bör de som arbetet riktas mot göras delaktiga och ges möjlighet att påverka. De metoder och verktyg som utvecklas bör dessutom ta hänsyn till minoritetsspråkens särskilda förutsättningar som hotade språk och kulturbärare. 

Varför har du intresserat dig för just detta forskningsområde?
– Att lyfta nationella minoritetsgruppers och ursprungsbefolkningars rätt till sitt språk och hur folkbiblioteken kan jobba med läsfrämjande mot dessa grupper tycker jag är viktigt för att det är en fråga som handlar mänskliga rättigheter, demokrati och allas lika värde.

Vilket är ditt bästa lästips för den som vill fördjupa sig mer i ämnet?
– Är det okej att tipsa om skönlitteratur? I så fall rekommenderar jag varmt Stöld av Ann-Helén Laestadius.

Varför har du intresserat dig för just detta forskningsområde?
– De nationella minoriteternas och minoritetsspråkens ställning i Sverige behöver uppmärksammas på många olika sätt, inte minst i den biblioteks- och informationsvetenskapliga forskningen. Kunskap om relationen mellan majoritets- och minoritetskulturer i Sverige idag och historiskt är grundläggande för att kunna bygga en läsfrämjande verksamhet som bygger på förtroende och som ger resultat. Den här kunskapsöversikten är ett steg på vägen men den visar också att mycket mer forskning behövs, inte minst med fokus på svenska förhållanden.

Vilket är ditt bästa lästips för den som vill fördjupa sig mer i ämnet?
– För att förstå vilken roll biblioteksinstitutionen spelat i svensk språkassimileringspolitik rekommenderar jag Public libraries in language assimilation policies: The Swedish Tornedalian example av Joacim Hansson. För tips om konkreta metoder rekommenderas Leanne Hintons Bringing our languages home. En klassiker på området som nu finns översatt till en samisk/svensk version.

Denna artikel har tagits fram i samarbete mellan Kulturrådet och Digiteket, inom ramen för satsningen Läsfrämjandelyft för folkbibliotek. Mer information om de vetenskapliga lärresurserna.