Färgbilder ger färgblindhet – Regionbibliotek Norrbottens virala källkritiksbluff

Enligt en ny undersökning är det farligt att läsa böcker som innehåller bilder med färg. En rundringning visar att allt fler läser böcker som innehåller bilder med just färg. Experter anser nämligen att bilder med färg kan ge upphov till färgblindhet. Detta har dock många kulturinstanser velat hålla tyst om, uppger initierade källor. När detta blev känt bland svenskarna blev det en folkstorm.

Kan detta verkligen stämma? Nej, såklart inte, men ett Facebook-inlägg med detta budskap med Region Norrbotten som avsändare fick den 5 oktober 2021 och några veckor framåt väldigt stor spridning. Meningen var såklart att lyfta vikten av att tänka källkritiskt i en klassisk första-april-skämts-tradition. Något i inlägget slog an en sträng hos folk och inlägget fick en stor viral spridning. Över 500 personer har delat inlägget och dess räckvidd beräknas till att ha nått över 100 000 människor. Inlägget består av en bild på ett barn som är på synundersökning, med tillhörande text (se ovan). Inlägget innehåller också en länk som leder till bibliotekssammanslutningen Bibblos sida med källkritikinformation:

Där konstateras att man “just blivit utsatt för en så kallad ‘fake news’” vilket följs av en checklista med olika varningstecken i inlägget som man borde varit uppmärksam på. Till exempel vilka experterna är som det hänvisas till och vilka de initierade källorna egentligen är. Artikeln avslutas med en källkritik-checklista,  och några bok- och filmtips på temat.

Den här typen av tilltag är ett tacksamt sätt att skapa uppmärksamhet kring ett ämne. Ett annat väldigt omtalat exempel på detta är den unge amerikanen som dragit igång en satirisk folkrörelse kring påståendet att fåglar inte finns på riktigt, utan är drönare utsända av staten för att spionera på folk. Eller varför inte våra klassiska första-april-skämt!

Genomslag

I februari hade inlägget, som delades på Regionbibliotek Norrbottens Facebooksida och Biblioteken i Luleås sida nått över 100 000. Av dessa hade 6 500 tryckt på länken, 2 500 tryckt på tumme-upp eller skrattemoji, 350 hade delat inlägget vidare och det hade kommenterats över 900 gånger.

Det delades ju även på andra bibliotekssidor både i länet och utanför och det blev till och med ett inslag om det på P4 Norrbotten där Maria Öman på regionbibliotek Norrbotten blev intervjuad om Facebookkampanjen.

Detta är det mest spridda biblioteksinlägg vi på redaktionen har sett.  

Reaktioner

I kommentarsfälten hittas ett stort antal olika typer av reaktioner på kampanjen. 

Väldigt många tycker det är ett lustigt och lärorikt tilltag.

Alla förstod dock inte poängen med inlägget och i kommentarsfälten hittas en del som är upprörda över vad de upplever som märkliga eller tveksamma forskningsresultat. 

Detta är också något som uppmärksammas av andra i en del i trådarna:

Många delar vidare med mer eller mindre kryptiska tillhörande kommentarer för att “lura”, eller i modernare språkskrud – trolla ,  sina vänner och bekanta.

Räckvidd

På Facebook kan man använda något som heter Meta Business suite för att hantera en Facebooksida om man är ett företag eller en organisation. Denna ger mer möjligheter till statistikuttag. Här ett exempel från ett av Digitekets inlägg:   

Av de 847 som har sett inlägget har 47 klickat på själva länken och kommit till kursen. Detta ger att ungefär 5,5 procent av dem som sett inlägget ger sig vidare till kursen på Digitekets sida. Detta är ett relativt bra resultat. 

Av de 100 000 som beräknats ha nåtts av Region Norrlands inlägg har ungefär 5 500 klickat på länken, det är cirka 5,5 procent. Sen är det ju uppenbart att de flesta av dem som interagerar med inlägget har förstått syftet, det finns ju också utskrivet “kallkritik” i den bifogade URL:en.  

Kritiska röster mot tilltaget

Det förekommer också en del kritik mot tilltaget i kommentarsfälten som grundar sig i att alla inte klickar på den förklarande länken eller blir upplysta av kommentarsfältet och således blir lurade av inlägget. Detta öppnar upp för en intressant diskussion. Hur mycket får man luras för att lära? I utbildningssammanhang rörande att stärka förebyggande källkritisk förmåga pratar man oftast om att man ska presentera falskheter inpackade i sanning, i en sanningssandwich, för att på så sätt först förbereda åhörarna på att de kommer få höra saker som inte stämmer. Målet är att minska risken för att det felaktiga får än större spridning. 

Några lyfter att det kan vara problematiskt att inte alla klickar på länken och så att säga får ”facit”.

Andra lyfter att avsändaren är att betrakta som trovärdig och att man då går in med förförståelsen att information de sprider ska vara ”sann”.

En annan aspekt av kritik som lyfts är att den här typen av tilltag skulle kunna underminera det starka förtroendet som allmänheten har för biblioteken som samhällsinstitution.

Moderering

En aspekt av att bedriva effektivt utåtriktat sociala medier-arbete är att man som offentlig verksamhet måste hålla koll på kommentarsfält och ha väl genomtänkta modereringspolicyer. Vad får man radera och måste något arkiveras? Det finns också vissa aspekter av kommunikation på sociala medier som man behöver ta höjd för och vara medveten om, som att till exempel gapskrattssmileyn oftast används som ett sätt att markera “haha-du-är korkad” eller “haha-dina-åsikter-är-så-dumma-att-jag-hånskrattar-åt-dig”. I det här sammanhanget när människor uppenbarligen blir lurade och andra markerar detta med delvis gapskrattssmileyn, “vad dum du är som inte fattar att det är ett lur om källkritik, haha”, samt att uppfordrande kommentarer lämnas: “Har du inte klickat på länken?”, “Du kan inte bara läsa rubriken osv?” Vilket ansvar man har för det här som offentlig verksamhet är något man behöver utveckla tydliga rutiner för..

I bilden nedan har sju personer klickat i gapskrattsreaktionen, vissa kanske för att de tror att det är ett skämt, men det är omöjligt att veta: 

Nedan ser vi ett exempel på den raljant hånfulla ton som ibland följer när någon har missförstått inläggets syfte: 

Regionbibliotek Norrbotten om kampanjen

Maria Öman som jobbar på Regionbibliotek Norrbotten berättar om kampanjen och tankarna bakom den. 

Vilket enormt genomslag ni fått med inlägget! Kan du berätta om tankarna bakom och hur processen sett ut i samarbetet med kommunikationsbyrån?

– Föregående år så ville vi verkligen göra något som handlar om bibliotekens grunduppdrag kring demokrati, och då tyckte vi att källkritik genom annonsering på Facebook för målgruppen pensionärer var en bra idé. Källkritik var en av tre annonskampanjer där de övriga handlade om Pressreader och nationella minoriteter. Vi valde oktober månad eftersom både Digitalidag och eMedborgarveckan ligger där. När vi hade målgrupp och innehåll klart kontaktade vi vår upphandlade kommunikationsbyrå Yours som sedan kom med ett förslag. De ville köra fyra fake news-artiklar/annonser, alltså en per vecka under oktober månad. Den aktuella annonsen var den första. När vi närmade oss starten så fick vi ett nytt förslag, där nu aktuella annons var den första i den tänkta serien. 

Vad var målet med inlägget och kampanjen? Hur har ni utvärderat och följt upp resultatet?

– Målet var att nå alla seniorer i Norrbotten. Inför att vi skulle ut med den andra annonsen och tillhörande artikeln så ringde Yours och säger att vi redan då i princip nått alla seniorer i länet, att inlägget är viralt och att de hellre vill att vi köper annonser nationellt för att nå fler. Efter en kort överläggning accepterade vi det. Vi har följt upp och utvärderat genom att mäta statistik i form av räckvidd, interaktioner, kommentarer och så vidare. Vi har också diskuterat i arbetsgruppen och informerat alla aktörerna i samarbetet.

Hur ser ert arbete med källkritik ut framöver?

– Vi valde att inte köra de resterande tre “falska” annonserna under oktober månad eftersom den första gick så bra. Det innebär att vi kan fortsätta med källkritiksannonsering även detta år eftersom annonserna redan finns och är betalda. Hur de enskilda biblioteken arbetar specifikt med källkritik vet jag inte, och det ser olika ut eftersom vi är så olika små och stora bibliotek. Men med gemensam aktivitet på nätet blir det ju automatiskt så att folkbiblioteken blir inblandade. De fick i uppdrag att dela det här inlägget på deras egna biblioteks Facebook.

Hur många av dem som såg inlägget klickade sig vidare till er artikel om källkritik?

– Det blev ovanligt många, 7 850 visningar, men här kan någon missvisande källkritikstatistik letat sig in. Så många besök har vi aldrig haft på enskild artikel eller tipslista på vår webb.

Ibland när man pratar om undervisning kring källkritik så pratar man om att det är viktigt att man är tydlig med vad som är sant och vad som är falskt för att inte riskera att sprida vidare falskheter. Var detta något ni resonerade kring innan ni genomförde kampanjen? Det finns ju uppenbart en hel del som åtminstone initialt har “gått på” ert påstående om läsning och färgseende. 

– Det var absolut något som vi pratade mycket om i gruppen när vi fick förslaget, även om vi direkt och känslomässigt nappade på idén. Men visst var det också oroligt i magen, hur många ”går på” nyheten som vi då är med och sprider när vi vill jobba för ett källkritiskt perspektiv? Jag tog en extrasväng och pratade med vår kontakt på byrån för att kunna  känna trygghet i beslutet. Och samtidigt: texten hade den där humoristiska glimten i ögat och vi riktade oss till vuxna människor. Ibland är det rätt att våga språnget!

Det blev en del diskussioner i kommentarsfälten. Hur tänker ni kring ert deltagande i dessa diskussioner? Hur har diskussionerna kring moderering gått? Har ni behövt radera något?

– Vi har pratat en del. Det var rätt skakigt periodvis för oss som modererade. Vi pratade kring att inom ”biblioteksvärlden” finns en ovana att möta sådant här via sociala medier, att inte vilja väcka ilska och frustration. Vi tog än en gång kontakt med byrån för att få vägledning hur vi skulle bemöta en del kommentarer, vilken ton vi skulle använda och hantera detta. Vi fick positiv feedback från byrån: att vi använde rätt ton i svaren, att vi hanterade det bra och deltagarna i trådarna var oss behjälpliga då de påpekade att detta var fake news. Byrån var också med och bevakade trådarna, och vi hade en överenskommelse om att ta ett möte med dem om det blev alltför högt tryck i tråden. Byrån ansåg att syftet var viktigt, att lyfta vår tids kanske viktigaste fråga, som de uttryckte det. Jag har inte behövt radera något från kommentarsfältet.

Det förekommer en del hånfulla kommentarer samt digitala hånskratt i form av skrattemojin på en del inlägg som inte förstod att det var ett skämt/lur. Har man som offentlig aktör något ansvar kring att stävja sådant? Är det problematiskt?

– Där fanns helt klart hånfulla kommentarer och även kommentarer kring om det är rätt att göra sådana här inlägg (fast personen vet att nyheten är falsk). Det är inte enkelt. Men de flesta var positiva till inlägget och tyckte det var bra. Det kommer alltid att finnas några människor vi inte når vad vi än gör och säger, hur tydliga vi än är och hur väl vi än vill. Om vi ser på reaktionerna så var det sju som flaggade arga och en ledsen. 633 reagerade med skratt, men vilka skrattade för att det var ett bra inlägg och vilka var hånfulla? Jag ser det som både problematiskt och icke problematiskt. Som sagt, här påverkar tonen i inlägget, att det har en humoristisk glimt. Men ärligt talat: vet vi om vi gjorde rätt?

Har ni dragit några lärdomar till nästa kampanj?

– Att det inte går att veta hur annonsering i sociala medier tas emot. Men om jag ska peka ut något specifikt för egen del så är det att ha is i magen när det kommer in flera kommentarer, att se vad som händer och rycka in när det behövs. Jag är mer trygg där idag. 

Puffbilden är en så kallas Ishihara-bild som används för att testa olika former av färgblindhet.