Du misslyckades med att läsa – läsutmaningar och det spelifierade läsfrämjandet

Varför väljer vi att spelifiera våra läsupplevelser? Digiteket pratar med Magnus Dahl som poddar om litteratur i Läs Hårt! och som många gånger uttryckt skepticism mot den digitala läsloggningsplattformen Goodreads. En plattform som vi har berört tidigare på Digiteket i och med Örnsköldsviks biblioteks arbete med verktyget. Vi har också skrivit en del om spelifieringsprocessen och även Digiteket innehåller ju aspekter av denna typ av mekanik med medaljer som kan uppnås.

Spelifieringsmomentet i Goodreads är av enkel karaktär, du sätter ett mål, ett uppdrag, för dig själv i form av att du ska läsa 100 eller 80 eller 150 böcker på ett år.

Det är ju trots allt som så att det tar avsevärt längre tid att läsa en bok som En kort krönika om sju mord som det tar att läsa (förträffliga) kortboken Titta Hamlet. Läsutmaningar i form av sommarboken eller andra typer av läsutmaningar är ju också exempel på spelifiering av läsandet. Om ett barn har en bok kvar för att nå det stipulerade målet är det också mer troligt att den väljer Lasse Maja och biblioteksmysteriet än 993 sidor Harry Potter och Fenixorden. 

Vad är det som gör att vi vill kvantifiera vår läsning? Donalyn Miller jobbar som läsambassadör för Scholastic menar i en artikel att denna typ av utmaningar kan vara ett sätt att skapa struktur för läsandet, att skapa ett eget incitament till att att plocka upp en bok istället för att slappa i soffan med Netflix. 

Baksidan av detta mynt är att det kan tendera att göra läsningen till en uppgift, en läxa, och inte längre något givande på egen hand. Läraren Sue berättar i ovannämnda artikeln:

“I put down 20 books, which I thought was not a lot compared to what I have done,” she told me. “Ever since I’ve done that, I found my reading rate has slowed down. I keep getting messages from Goodreads saying, ‘You’re behind target on your reading schedule.’ I’m wondering if psychologically it made it feel more like a chore as opposed to pleasure. I almost wish I hadn’t gone onto Goodreads. It’s making me feel like I’m back in my school days.”

Magnus Dahl har i år valt att sluta använda tjänsten då Goodreads menligt inverkade på vilka typer av böcker han valde att läsa. 

Magnus! Du har ett flertal gånger uttryckt kritik över läsloggnings-plattformen Goodreads som du använt i flera år om jag förstått det rätt. Vad är egentligen Goodreads?

Goodreads är i grunden en läsedagbok. Du lägger upp vad du läser, vad du vill läsa, och vad du tycker om vad du läser. Men plattformen har också ambitioner på att vara ett socialt medie, så du kan följa andra användare och se vad de läser. Du kan gilla andras uppdateringen, kommentera, skicka meddelanden. Alla vanliga sociala medie-funktioner, helt enkelt. Fast det är lite knöligt och funkar väl sådär, om man ska vara ärlig.

Plattformen grundades av några bokälskare, men ägs idag av Amazon och är ganska hårt knuten till deras Kindle-ekosystem. Så ur en synvinkel är Goodreads främsta funktion att slussa vidare läsare till köpsidor på Amazon. Åtminstone i desktopversionen av sajten finns en stor ”Köp på Amazon”-knapp till varje bok.

Varför använder man tjänsten tror du? Vad gjorde att du valde att logga all din läsning där?

Jag kan bara tala för mig själv, men jag har alltid gillat att bokföra vad jag läser och emellanåt kolla efter mönster. Hur stor del av alla böcker jag läser är skrivna av kvinnor? Hur många har en författare som inte är född i Nordamerika eller Europa? Såna saker.

Jag hoppade på Goodreads 2018. Innan dess använde jag LibraryThing. Från 2006, tror jag. Och innan dess hade jag ett Exceldokument. Anledningen till att jag bytte till Goodreads är egentligen bara att LibraryThing är en så otroligt mossig sajt. Den är ful, ointuitiv och ofta ganska svårnavigerad. Goodreads är väl inte bäst i klassen i de områdena heller, men ändå hästlängder bättre.

Varför valde du att sluta använda tjänsten? 

Det kom gradvis. Goodreads har en årlig grej som de kallar Reading Challenges. Användare anger, offentligt, att i år ska jag läsa si och så många böcker. Vissa siktar på 4 böcker, andra på 224. Jag hakade på det här i några år, tills jag upptäckte att utmaningen påverkade vad jag läste. Hur jag valde nästa bok, så att säga. Jag började i högre utsträckning läsa tunna och snabblästa böcker, medan de mer krävande titlarna fick ligga och samla damm i läshögen.

Jag valde även bort att läsa saker som inte fanns på Goodreads. Till exempel så måste noveller vara publicerade som ett eget verk för att få finnas på plattformen, och det är det långt ifrån alla som är. Så även om jag kanske var sugen på att läsa en novell publicerad i ett magasin, så gjorde jag inte det. För då skulle den inte räknas mot min Reading Challenge. 

Även om Reading Challengen bara innebär att man tävlar med sig själv, så är det likaväl en tävling. Varför ska jag göra en tävling av något som är mitt främsta nöje?

Så jag slutade med Reading Challenges, och från det var steget litet till att sluta med tjänsten helt.

Loggar du fortfarande din läsning?

Ja, men nu bara med papper och penna.

Tjänsten innehåller inslag av spelifiering som påverkar vilka läsval man gör. Kan du berätta om din kritik mot detta (tjocka böcker kontra korta böcker och så vidare)?

Reading Challenges är det främsta exemplet på det här, men det finns andra. När du läser en bok så kan du gå in och uppdatera hur långt du kommit i den. Sida 2, 15 67. Och så vidare. För varje uppdatering kryper en stapel närmare och närmare 100%. Alla som följer dig ser också hur långt du kommit – och kan gilla och kommentera. 

Allt sånt här har ju egentligen bara ett syfte: att öka din ”total time in product”. Alltså, se till att du tillbringar så mycket tid som möjligt i appen. För ju mer du använder appen, desto fler annonser och trendande titlar och rekommendationer och nyheter kommer du att se och interagera med. Och förr eller senare kommer du klicka in dig på Amazon och köpa en bok till din Kindle.

Som så många andra loggningstjänster (öl på Untappd, filmer på Letterboxd, löprundor på Runkeeper) så uppmanas man att sätta betyg på böckerna man läser. Jag har alltid upplevt det som svårt att sätta “låga” betyg på böcker som varit halvbra men där man vet att författaren kanske inte har någon större publik och skulle tjäna på uppmärksamheten höga betyg ger. Har du funderat på betygsättningen på Goodreads?

Det stora problemet är att man uppmanas att sätta betyg direkt efter att man läst ut en bok. Läser man en Kindle-bok är det bokstavligen direkt efter – det ploppar fram en uppmaning så fort man når sista sidan. Jag är skeptisk till att man ens kan sätta ett rättvist betyg så tätt inpå. 

Betygen, 1-5 stjärnor, blir också så svåra att tolka. Var är en enstjärnebok egentligen? En riktigt riktigt dålig bok… som jag ändå läste ut? Eller kan jag ge en etta till en bok jag inte pallade läsa klart? Alla gör olika. För mig kanske en trea betyder ”den var ok”, men för någon annan betyder det ”den var bra”. Det här gör att en boks snittbetyg kan betyda lite vad som helst, speciellt om det är få personer som läst den. 

Det spelar väl ingen roll, kan man tycka. Men åtminstone i USA så är betygen på Goodreads (och Amazon) extremt viktiga för författare. Ett bra snittbetyg kan vara avgörande mellan att få ge ut en till bok eller ej. Eller det som får det större förlaget att plocka upp dig. Eller det som övertygar Netflix att köpa tv-rättigheterna.

Nu har det blivit mycket Goodreads och Amazon här, men spelifieringen finns på de flesta större eboksplattformar. Apples Böcker-app har till exempel mål för lästid per dag och böcker per år.

Ångrar du tiden du lagt på Goodreads? Har tjänsten på det hela taget varit en positiv eller negativ sak att investera tid i?

Ångrar är att ta i. Men såhär i efterhand var det helt klart ett konstruerat behov som sajten fyllde för mig.

__________________________________________________

Erfarenheterna av en tjänst som Goodreads är med nödvändighet olika för olika människor. En del av oss behöver en digital krycka som stöttar oss i vårt läsande med käcka och uppmuntrande tillrop medan andra av oss engagerar oss för mycket i spelaspekterna och låter virtuella utmaningar påverka vilka läsupplevelser vi väljer. I den bästa av världar så är vi vuxna självmedvetna om hur vi beter oss när vi möter den här typen av spelifiering av vardagen. David Sedaris beskriver det väl hur hans Fitbit till slut får honom att gå promenader på flera mil om dagen efter en trevande start med målsättningen att nå 10 000 steg. 

”To people like Dawn and me, people who are obsessive to begin with, the Fitbit is a digital trainer, perpetually egging us on. During the first few weeks that I had it, I’d return to my hotel at the end of the day, and when I discovered that I’d taken a total of, say, twelve thousand steps, I’d go out for another three thousand.

’But why?’ Hugh asked when I told him about it. ’Why isn’t twelve thousand enough?’

’Because,’ I told him, ’my Fitbit thinks I can do better.'”

Trenden att vi som människor kommer fortsätta att logga vår vardag och ge oss själva digitala medaljer när vi utför handlingar som att springa 5 kilometer eller dricka 5 öl från Wales. Vi kanske dock ibland ska försöka stanna upp och reflektera över huruvida dessa aktiviteter gör att vi gör val som kanske inte är de rätta. Till exempel väljer bort att läsa en tjock bok vi sett fram emot och som kommer vara en stor läsupplevelse och istället väljer en tunnare pamflett för att uppnå ett perifert digitalt mål? För vem gör vi saker? För oss själva eller för att litteratur-Fitbiten manar på oss?