“Du är ny här va?” – att jobba som sommarvikarie på bibliotek

”Vad gäller egentligen för fjärrlån på sommaren?” “Var finns de där blanketterna för Sommarboken?” “Vad sjutton är en DAISY-spelare?” Känner du igen någon av dessa frågor? Då har du antagligen jobbat som sommarvikarie på ett folkbibliotek någon gång.

Säg att du pluggar till bibliotekarie och att du precis fått ditt första riktiga sommarjobb på ett bibliotek. Du känner dig stolt och förväntansfull och vill naturligtvis visa framfötterna, vara behjälplig, serviceinriktad och p-r-o-f-e-s-s-i-o-n-e-l-l. Du vill svara rätt på varenda fråga du får och slänga ur dig boktips till höger och vänster, som träffar rätt varenda gång. Du vill möta barn, unga och vuxna som efter dina träffsäkra tips kommer tillbaka till biblioteket med tårar i ögonen och euforiskt utbrister ”Tack för en otrolig läsupplevelse!” eller ”Tack för att du fick mitt barn att börja läsa igen!” eller varför inte “Den här boken har förändrat mitt liv!” Du vill helt enkelt vara en “superbibliotekarie”, ett slags bibliotekarierversion av Karl Bertil Jonsson; någon som sprider läsglädjens, litteraturens och den fria informationens evangelium till varenda slott och koja ute i kommunen.

Men ganska snabbt inser du att din drömska bild av biblioteksarbete inte riktigt motsvarar verkligheten. Frågan “Varför får vi inte lära oss det här på utbildningen?” blir ett slags mantra som ekar inuti ditt huvud dag efter dag. När en besökare frågar efter “lokalsamlingen” har du ingen aning och pekar lite nervöst på utrymningsplanen på väggen. Och när stammisen med den kränkta uppsynen – som enligt egen utsago varit flitig besökare på just detta bibliotek i över trettio år – förklarar att hen minsann alltid slipper betala några förseningsavgifter när den ordinarie personalen är på plats, så vet du inte vad du ska svara. Och när den belgiska barnfamilj som är på genomresa väldigt gärna vill läsa Pippi Långstrump på flamländska fast den bara finns på franska och tyska, så vet du inte heller riktigt hur du ska hantera situationen och börjar också ifrågasätta dina engelskakunskaper (Vet du vad “låna ut en bok” heter på engelska? Ledtråd: det är inte “outborrow a book”).

Det går kanske så pass långt att du börjar ifrågasätta om du verkligen valt rätt yrke. Varför är det så svårt? Du vill ju bara hjälpa människor! Men det är inget du hinner fundera på särskilt länge för nu står det helt plötsligt en leende småbarnsfamilj med barnvagn och glittrande ögon framför disken. De ger dig en liten papperslapp med bibliotekets logga på där det står ”Barnens första bok”. Du förstår ingenting och när du försöker hitta en kollega att fråga så visar det sig att hon precis gått på rast så du måste be familjen komma tillbaka senare. Det är då du ser att de nyss så glada och förväntansfulla ”Vi ska gå till biblioteket och få en gratis bok!”-ansiktsuttrycken på de nyblivna föräldrarna nu snabbt förbytts till besvikna och uppgivna ”Det blir ingen bok som vi kan ta hem att läsa idag för personalen här verkar inte ha någon koll”-miner. Du får därför så dåligt samvete att du istället lånar ut en hel hög med pekböcker till dem. Din räddningsplan fallerar dock när larmbågarna börjar pipa och blinka när familjen försöker lämna lokalen, naturligtvis har du glömt att larma av böckerna när du lånade ut dem. Familjen blir så vettskrämd av larmandet att de i ren desperation kastar böckerna på golvet och skriker att de faktiskt inte är några tjuvar, samtidigt som de pekar anklagande på dig. Och det är då den djupt sovande bebisen i barnvagnen vaknar till och börjar skrika hysteriskt och du undrar om du just fått en hel familj att aldrig någonsin våga besöka ett bibliotek igen. Kort därefter får du nästan ont i magen när du hör den djupa, djupa sucken och efterföljande frågan “Du är ny här, va?” från en besökare efter att det visat sig att du inte vet vilken hylla böckerna om snickeri står på (svar: SAB: Phi, DDK: 694.6). När hen är borta undrar du om det är din uppenbara osäkerhet eller den tillfälliga namnskylten med Dymo-text (istället för gravyr) som avslöjar att du egentligen inte hör hemma här, att du är en ”sommarvikarie” med alla konnotationer det medför i form av sjunkande servicenivå, bristande litteraturkunskap och allmän bedrövlighet. Och du börjar undra om du kanske inte har vad som krävs för att klara av det här komplexa yrket.

Varför är det så svårt? Du vill ju bara hjälpa människor!

Men det är precis då, när du är nära att ge upp drömmen om att bli bibliotekarie och istället börjar överväga alternativa karriärvägar, som något mirakulöst händer. Någon kommer fram till disken och frågar efter en bok som du faktiskt vet var den står och den är, för en gångs skull, inte utlånad. Halleluja! Kicken du får av att faktiskt kunna hjälpa någon är obeskrivlig. Sen visar du en 10-åring var dinosaurieböckerna står (ett tips: om du jobbar på barnavdelningen, lär dig var dinosaurieböckerna står) och efter ett tag är det som om något händer inuti dig. Du börjar efter ett tag bli lite säkrare i din roll och du börjar känna igen flera av besökarnas frågor. Du lär dig hitta i deckarhyllan, lär dig vad en foliant är för något (svar: en bok i stort format som inte får plats på en vanlig hylla), du förstår skillnaden på ljudböcker och talböcker och du vet också vem i personalen du ska fråga i vilket ärende. Du börjar också inse att majoriteten av alla boktips för medelålders vuxna kommer från tv-programmen Babel och Go’kväll på SVT, så du sträcktittar på alla säsongens program för att vara väl förberedd.

Och efter några veckor hör du dig själv säga meningar som: “Lucinda Rileys sju systrar-böcker? Visst har vi dem! Vilken syster vill du läsa om?” och “Läskiga böcker för mellanåldern? Testa med Ingelin Angerborn eller Kristina Ohlsson!” och “Tredje boken i Twilight-serien på svenska? Javisst har vi den, den heter Ljudet av ditt hjärta!” Du lär dig snabbt att svara ”Gör ett fjärrlån eller lägg ett inköpsförslag!” när en bok inte finns i beståndet, och du börjar inse några avgörande saker:

1. Att nästan alla besökare faktiskt är trevliga och tacksamma över att bli hjälpta, så länge de blir sedda och tagna på allvar.
2. Att det är okej att tipsa om böcker trots att du inte läst dem, det räcker ibland att ha ett hum om vad de handlar om. 
3. De flesta besökare vet redan vilka böcker eller vilken information de vill ha tag på, din roll är att vägleda dem rätt.
4. Förseningsavgifter är inte huggna i sten, och “hellre fria än fälla” är en bra tumregel. Om en gråtande småbarnsförälder säger att hens barn slängt in tv-spelen i mikrovågsugnen, tro på hen och ta bort avgifterna.
5. Informationssökning tar tid. Låt processen att hitta rätt bok eller rätt information ta den tid den behöver ta. Och bjud gärna in besökaren i processen, vare sig det gäller att hitta en bok eller att skriva ut en blankett. Att säga “jag vet inte, men tillsammans kan vi säkert ta reda på det” är ofta det bästa svaret på en besökares fråga. 

Efter någon månad börjar flera av stammisarna till och med tycka det är lite roligt med “nytt blod” på biblioteket och snart blir du tjenis med flera av dem. Du inser också att du har lika mycket att lära av dem som de av dig. Visste du till exempel att det vartannat år kommer ut en stor tjock bok vid namn Facit som innehåller en komplett samling av samtliga Sveriges frimärken från de senaste två åren? Eller att Sveriges rikes lag är en av de mest stöldbegärliga böckerna på biblioteken och därför oftast förvaras som referensexemplar bakom disken? Eller att ett gäng äldre män som slåss om det enda exemplaret av dagstidningen kan vara minst lika stökiga som ett gäng bröliga ungdomar?

Du blir också varse att bibliotekarier, hur fantastiska de än må vara, inte kan trolla. En ungdom som hatar att läsa kommer inte att sluta hata att läsa bara för att en bibliotekarie tipsar hen om en viss bok eller ger hen ett Legimus-konto, hur mycket ungdomens förälder än hejar på. Och du noterar också att det faktiskt inte finns någon i personalen som har läst alla böcker i hela biblioteket, även om en hel del besökare verkar tro det.

Mot slutet av ditt sommarvikariat börjar du förstå att det inte finns någon bibliotekarieversion av Karl Bertil Jonsson, det finns ingen “superbibliotekarie”, och om du vill briljera och visa dig duktig så har du valt fel bransch. Men framförallt så förstår du att biblioteket är en av få platser i samhället där människor inte avkrävs något för att få vistas där, och att det är en plats som människor med olika förutsättningar och olika förkunskaper söker sig till i vitt skilda ärenden. Just därför är ödmjukhet och vänlighet kanske dina bästa kompetenser när du jobbar på bibliotek. Att se någon i ögonen och lyssna på personen är i slutändan kanske mycket viktigare än att kunna spotta ur sig boktips på beställning. Till slut inser du att för att ett bibliotek ska fungera krävs det personal – både ordinarie och vikarierande – som är behjälplig, serviceinriktad, professionell, ödmjuk och som alla jobbar för besökarnas bästa. Utan dina kollegor är du ingen och utan besökare är biblioteken bara tomma hus med böcker. Och utan misslyckade sommarvikarier på biblioteken, inga värdefulla lärdomar!