Medie- och informationskunnighet igår och idag – intervju med Fredrik Holmberg

Du och Filmpedagogerna var tidigt ute med MIK-arbetet i Sverige, kan du berätta mer om det?

Filmpedagogerna samarbetade med Skolverkets Multimediabyrån som startade upp i början av 2000-talet. De var tidigt ute och de skapade jättebra grejer. Vi gjorde majoriteten av “Analysera media”-materialet till tjänsten och vi byggde till och med en plattform, en “Youtube” för lärare, där vi la in länkar och handledningar kring hur man konkret kunde jobba med media baserat på allt material vi skapat och testat i “vanliga” klassrum. Tjänsten startade upp, men sen fick vi en ny regering och de fick lägga ner och det blev aldrig färdigt att visa upp för allmänheten. 

Vi hade med oss denna plattform när vi träffade Unesco i Karlstad 2010 för en konferens. Detta var innan MIK-ramverket hade blivit klart, det tog många år för Unesco-nationerna att enas kring vad som var ok att skriva. Bara detta med att vi kallade några av våra föreläsningar för genus-föreläsningar var problematiskt: “Nahh, nej, det kan ni inte göra, det är en kvinnofråga det där.”

Vi har erbjudit föreläsningar om MIK runt om i landet sedan 2011, då vi började samarbetet med Unesco. Första gången som begreppet MIK överhuvudtaget användes för specifikt bibliotekarier i fortbildningssammanhang i Sverige var nog 2012. Jag hade på uppdrag av Kultur i Väst en biblioteksutbildning i Vårgårda och tog då upp ramverket för första gången, ett halvår innan den första nationella MIK-dagen i Kultur i Västs regi under Göteborg Filmfestival. 

Skolan styrs av läroplanen vars två första kapitel faktiskt är MIK. Det handlar om värdegrunden. MIK handlar i första hand inte om teknik vilket väldigt många tror utan det handlar om värderingar: De som vi bygger vårt samhälle på. De mänskliga rättigheterna vilka vi alla ska sträva emot. Det är de som är utgångspunkten. Detta är ett arbete som biblioteket också känner igen. Det är grundstatuter som vi håller för heliga. Vi gör ju väldigt mycket av det här redan, men för att komplettera och uppdatera de här begreppen så att de är användbara idag så måste vi fylla på lite. MIK hjälper oss både att utföra det arbete som vi enligt våra uppdrag ska utföra men också att göra det bättre helt enkelt.

Det är fascinerande att det kommer en ny version nu! Den gamla var vi med och översatte tillsammans med Nordicom på Göteborgs universitet och Svenska Unesco-rådet, Filminstitutet, Myndigheten för skolutveckling och kanske UR. Vi var den enda NGO:n som var med och det var min och Johans [Fredriks bror som också är aktiv inom Filmpedagogerna] översättning de utgick från. 

Det behövdes en akademiker som gjorde det slutgiltiga arbetet. Vi åkte ner till Paris och träffade chefen för kommunikationsavdelningen för att vår kontaktperson var sjuk. Vi träffade där Vladimir Gaï, en före detta KGB-arbetare som arbetat mycket med radio. Vi visade upp Multimediabyrån och vårt eget material i den miljön och de var extremt imponerade och sa att det var det bästa de sett! Någonsin, i hela världen. “Det här borde alla få!” Och så lägger man ner hela projektet. Tragiskt. Genom Vladimir fick vi kontakt med professorn i medie- och kommunikationsforskning Ulla Carlsson som arbetat länge i Unesco. Vi visste ju vem hon var men vi hade då ingen kontakt. Hon satt bara ett stenkast från där vi sitter på Linnégatan, och hon är en kontakt vi hållit kvar sen dess. 

Ulla har varit jättebra som stöd för oss hela vägen och den som gjort mest för MIK i Sverige. Hon har också arbetat för att MIK-begreppet ska vara inkluderande och inte inlåsande. En fantastisk människa!

Hon har hållit på med det här sen 70-talet, sen långt innan vi började. Ur målen i Grunwalddeklarationen (pdf) har MIK-begreppet under året vuxit med fler deklarationer och konferenser och det är det arbetet som lett fram till det som vi idag kallar MIK och som faktiskt börjar få ordentlig markkontakt. 

Vi har haft en viktig roll som markarbetare. Vi har varit ute och träffat elever, lärare och bibliotekarier och jobbat konkret med MIK och gjort det tidigt. Nu kommer det in fler aktörer men då märker man att det smalnar av lite, att det bara handlar om källkritik, eller att det bara handlar om integritet eller något annat. Vi gör ju dock så mycket MIK redan, MIK är en del av oss. 

När vi pratar skolans värld så finns det ibland ett motstånd mot nya begrepp, det går ju mode i det här. Tiden är knapp och stoffmängden är stor och man ska registrera och hantera data i mängder man inte gjort tidigare. Det är där man märker digitaliseringen mest i skolan. Då blir man nervös och allergisk mot nya saker som kommer,  men vi vill påpeka att det är så mycket av det vi redan gör som är MIK.

MIK ska inte vara ett hinder, det ska vara en hjälp! Det är inte till för att reta folk som man kommit på det här utan det är ju för att aktualisera frågeställningarna och se till så att värderingarna verkligen landar på rätt sätt. Det är frågor som vi måste ställa till de nya situationer som vi hamnar i. 

Tekniken är som sagt jätteviktig men frågan hur vi använder den är det centrala, hela tiden. 

För egen del var det detta som jag tyckte vara så spännande med MIK-begreppet när jag stiftade bekantskap med det. Det kombinerar den “klassiska” källkritiken, att ställa frågor till ursprungsmaterialet med en viss teknisk kunskap, nätkunskap och så vidare. Man sammanför de här olika kunnigheterna till något som blir större än summan av dess delar. 

Det är det det är. Man kan säga att vi på Filmpedagogerna gjort det lätt för oss, vi har helt enkelt använt oss av de här modulerna och enheterna som är presenterade i ramverket, allt detta exemplifierar vi med bild- och filmklipp för att tydliggöra och gestalta i medial form på ett MIK-aktigt sätt. Filmklipp är ju som komplexa texter som inbjuder till medskapande i stor utsträckning.

Det är tacksamt att använda filmklipp för publiken, deltagarna, gör så mycket av jobbet  själva. Det är vår grundmetodik i Filmpedagogerna. 

Det går ju mode också i den här typen av saker, nu är det mycket prat om AI-kunnighet och algoritmisk literacitet och så vidare.

Ja, det gör ju det. I grund och botten handlar det om de medier vi möter mest. Text är på intet sätt dött men bilden är fortfarande en nyhet för väldigt många. Det står ju i pressetiska systemet att man ska vara försiktig med bilder för att de är så svåra att tolka. Rörlig bild är den största kommunikationsformen idag. Vi pratar så lite om det och övar så lite i att formulera oss kring och uttrycka oss med dem. Vi känner att vår utgångspunkt i berättelsen och de rörliga bildernas uttryck är väldigt tacksam för att nå någonstans överhuvudtaget. Vi har gjort filmer med elever nu i dryga 7 år, innan dess så var det i princip enbart föreläsningar om film. Tekniken är idag så enkel så nu gör vi också film och det blir väl 400 filmer om året. Det är kul!

Vad lär man sig på att göra film?

Det handlar om olika vägar till kunskap. Handens kunskap är inte oviktig. Analytisk kunskap är en sak men genom att pröva ett medium på olika sätt så landar det bättre i oss. Läsa, tala OCH skriva. När det gäller språkinlärning brukar vi  tänka ett rutnät med de tre frågorna: “Vad ska vi undervisa?” “Hur ska vi undervisa?” “Varför ska vi undervisa?” och sen “Läsa”, “Tala”, “Skriva” i nio rutor och att man måste kryssa i alla dessa för att säga att man behärskar ett språk. Detta gäller även när vi pratar om film: att se film, prata om film och att göra film. 

Det här rutnätet med nio rutor, “Vad”, “Hur” och “Varför” och “Läsa” “Tala” “Skriva”, det gäller alla uttryck som vi använder oss av. Det är inte väsensskilt på något sätt. Det handlar om hur vi bygger meningspaket, hur vi kommunicerar, hur vi skapar civilisation. Hur vi bygger kunskap, hur vi bygger samhället och oss själva helt enkelt. Att göra film gör att vi landar i vår identitet och vi blir bättre på att uttrycka oss. 

Vi brukar dela upp berättandet i genrer, karaktärer, dramaturgi och innehåll för att förtydliga vad vi gör. Sen finns det fyra ingångar till berättelsen: vi pratar genrer och är väldigt medvetna om vad en genre är, att de förändras och blandas. Vi börjar där och pratar om vad vi ser, hur vi ser och vad vi hör och hur uttrycket är gestaltat. När vi pratar “vad vi ser” får vi med alla konstarterna och då främst bildkonstarterna. “Hur vi ser” behandlar kameran och dess perspektiv och utsnitt men också  ljudet som är 70 procent av vår upplevelse eftersom vi inte läser ljud utan reagerar på det. Sen har du “karaktären” och det är i princip Rödluvan, vargen och jägaren. Man kan lägga till en massa andra karaktärer om man så vill, men dessa är grundelementen. 

Sen har vi förstås också den dramaturgiska kurvan, och den kan man variera. Den är så integrerad i oss människor! Det är så vi förstår världen, vi ser processer och varje process har en början en mitt och ett slut. Det är sagan, “det var en gång”, sen händer det grejer och sen lever de lyckliga i alla sina dar. Det är den vetenskapliga artikeln med dess tes, utgångspunkt, bearbetning av texten och sen en konklusion,  Början, mitten, slut. Tes, antites, syntes. Kärt barn har många namn.

Kan vi detta så kan vi också leka med det och göra spännande saker som Pulp Fiction eller Memento eller vad du vill. Behärskar du detta är du så mycket duktigare på att se vad som är en berättelse i en text eller en presentation. Det här är något man lär sig långt ner i åldrarna. Nya berättelser använder de gamla som grund. Ungarna kan Shakespeare, men de vet ju bara inte om det. 

Vi är homo sapiens och homo economicus, men framför allt homo narrans, den berättande människan. 

En sak som jag inte har tänkt på är att ju bättre man är på den dramaturgiska kurvan och det narrativa berättandet desto duktigare blir man på att tolka desinformation och den berättelse som presenteras som inlägg på Facebook, eller som en film. Det finns alltid en berättelse för att “sälja in” ett budskap. Det har blivit så enkelt att producera proffsig desinformation i videoform på ett sätt som det inte var för tio eller ens fem år sen. 

Ju mer kreativ du är desto bättre blir du på att se andras kreativitet. Du ser att det är något som är gestaltat och därmed blir du bättre på att skilja på verkligheten och den fantastiska lögnen. 

Det intressanta är ju att den kommunikation som nästan är effektivast idag är ju memerna som kan vara väldigt avancerade. 

Ja, de består ju ofta av flera lager, de kräver flera typer av kompetens för att tolka eller “dechiffrera” .

Det pratas mycket om källkritik idag och vi använder ofta ett klipp från Viralgranskaren där de säger att det är tre steg som behövs när man ska analysera en text: Språket – det semantiska, att man ser på rimligheten – det logiska, och att vi använder den källkritiska metoden. Det är inte bara källkritik som måste till utan också bildning som vi behöver för att dels kunna förstå och njuta av djupet i ett skämt eller distansera och förhålla oss kritiskt till en text. Vi får inte glömma vikten av bildning. Vi vill uppnå källtillit!  Var hittar vi bättre eller sämre kunskap? Hans Rosling var ju fantastisk gällande vetenskapskunnighet (science literacy) kopplat till informationskunnighet. Bildning är centralt!

Filmpedagogerna visar ofta de första 100 sekunderna av Viralgranskarens video, som finns att se på Youtube.

Vad har ni för erfarenhet av att jobba med bibliotek kring MIK?

Det är glädjande att biblioteken är så bra, men tragiskt att skolorna inte kommit längre med MIK. Ur min erfarenhet utifrån att ha träffat mycket folk från bibliotekshögskolan, och engagerade bibliotekarier är att de förstår konceptet. MIK är ju något vi alltid har hållit på med. MIK handlar om att förstå, begripa och kunna använda sig av information och att kunna kommunicera. Detta är ju biblioteken bra på! 

Vad händer egentligen med Unescos ramverk? Är det ett “levande” dokument?  

Ja, det är ett levande dokument som måste fungera i verkligheten som ju hela tiden förändras. Både lokalt och centralt. Unesco lanserade ihop med några indiska bibliotekarier en variant av det gamla konceptet 5 lagar för biblioteksverksamhet kring bibliotekskunnighet. De är adapterade för ett MIK-sammanhang och riktigt bra!

Den här veckan pågår ett höghöjdsmöte i UNESCO som jag delvis har varit med på inför lanseringen av version två av ramverket. Första ramverket, MIL Curriculum for teachers, kom 2010. Denna version innehåller nyheter kring den snabba utvecklingen av mediearenan, sociala medier, desinformation, hat. Men också kunskap om konsekvenserna av övervakning och AI. Att få en förståelse för hur datainsamling fungerar och vilken roll vi, och demokratin spelar i det här sammanhanget. 

Vi försöker hela tiden förhålla oss till eleverna och deras verklighet så det är svårt att hoppa över de grejerna. Det blir en nödvändighet. 

EU har precis presenterat sina nya rekommendationer kring etiskt användande av AI.

Amnesty kör ju precis nu en kampanj om ansiktsigenkänning. Det är många saker som inkräktar på vår integritet och vårt sätt att utöva demokrati. Kunskap om dessa bitar är viktigt.  

Ni utgår i er verksamhet från “riktiga” filmer! Är det viktigt att så att säga ligga nära verkligheten?

Vad gäller vårt arbete så utgår vi alltid från verkligheten, riktiga filmer, populärkultur. Det som vi alla har runt oss, det som är bekant, det som är läsbart, det vi känner igen. Det måste inte vara det dyra klippet eller upphovsrättsmässigt svåra klippet, men åtminstone något som påminner om det, som liknar det. Där har vi alla diskurser som vi är bekanta med, genrerna som råder. Vi tar dem och lyfter fram dem och pratar om dem. Vi tror att framtiden för MIK handlar mycket om hur vi utbildar om det, hur vi gör det till en del av verksamheten. 

Vår skolfilm Reklamfilmens fantastiska värld (på Vimeo) som vi gjorde tillsammans med Konsumentverket innehåller 120 stycken reklamfilmer som faktiskt får användas i undervisningen. Det största jobbet där var att prata med producenter och upphovsmän för att cleara rättigheter. Detta har ju nu blivit lite av ett historiskt dokument.

Här finns ju kopplingar till det Rosa Mannen sysslar med på Youtube, där han digitaliserar och bevarar 80- och 90-talets TV som ett eget archive.org. Och nu är han ju tillbaka igen! Han blev utkastad från Youtube och 20 års arbete försvann över en natt på grund av upphovsrättsintrångsanspråk. Detta sätter fingret på problemet med att använda den här typen av tjänster för “offentliga” arkiv.

Det är ett fantastiskt jobb han har gjort och här berör vi ju frågan om “Vilka utmaningar ser ni för MIK-arbetet framöver?” som du föreslog som avslutande fråga. Här är upphovsrätten central. Upphovsrätten ligger så långt efter. Varför i hela fridens namn har vi inte ett system med “fair use” för skolan? Vi har ett av de mest komplicerade upphovsrättssystemen i världen! Vi måste kunna använda de medier vi har runt om oss och undervisa om dem. Inte för att bara sätta på en film och lämna klassrummet utan för att undersöka hur vi lever idag. Vi behöver ha en lagstiftning som fixar detta. 

En meta-aspekt som kanske är intressant på tal om det där med att utgå från “riktig” media. Vi har ju inte längre delade kulturupplevelser på samma sätt: Du har sett på den TV-serien på Netflix, och jag har sett en annan på HBO. Vi kanske båda har sett på Game of Thrones men inte ens det är säkert.

Nej, men vi ser på melodifestivalen. Det här är en problematik som dök upp redan för en 20 år sen. Vi fick den frågan tidigt. När vi började så körde vi Terminator II och När lammen tystnar, två filmer med djupa rötter ner i kulturarvet. Vi har idag fler uttryck, men de handlar i grunden om samma frågor som vi alltid behövt bearbeta. Vårt budskap är: “Lugn, det har inte hänt så mycket sen du var ung och gjorde precis samma sak”. Det som verkligen påverkar oss är de här genomgripande sakerna som digitaliseringen medför. Datainsamlingen, att stora företag har bestämt sig för att all data vi släpper ifrån oss är gratis. GDPR är i sammanhanget en bra start. 

En annan utmaning är knäppskallar på nätet och i olika forum. Jag hoppas att de kommer bli allt mer marginaliserade, jag tror inte folk i allmänhet vill ha det där. 

En stor majorit tyst massa märks ju aldrig, utan det är en liten högljudd klick som gör väsen av sig och som sen uppmärksammas och kritiseras av andra. Den stora massan varken syns eller hörs.

Man behöver förstå detta och ha lite koll på hur algoritmerna funkar, att man tjänar pengar på att uppröra folk, på att engagera oss. Vi befinner oss på ett sluttande plan som vi måste plana ut. Här har vi en typ av digital kompetens som kan hjälpa oss att förhålla oss till omvärlden och skaffa oss en vettig mediediet. Att man lär sig skilja på bättre och sämre kunskap. Vi behöver en ny upplysning: utbildning, utbildning, utbildning. Det är det enda sättet att komma ur det här med hälsan i behåll. 

Mycket av detta är nytt för folkbiblioteken, men de är ju också uppslukade av nedskärningar, och att förhålla sig till den nya tekniken som man ska sköta på en väldigt konkret nivå.

Biblioteken är en av de viktigaste platserna vi har i samhället. Ett civiliserat samhälle måste ha sjukvård, ett badhus, ställen att äta på och en fildelningscentral, och det är det ett bibliotek är. En plats där vi kan dela vår gemensamma kunskap och växa med varandra och de som gick före oss. Det är det som krävs i ett civiliserat samhälle. Ett ställe där man inte behöver vara rik för att gå in. 

Biblioteken är snart de enda ställen man inte behöver fickan full med kosing för att besöka. Det finns inget krav på att man ska fika utan där får man bara växa som människa.

Filmpedagogerna på Vimeo

Filmpedagogernas webbplats

Filmpedagogerna hälsar att de föreläser över hela landet och att man gärna får kontakta dem om MIK-relaterade spörsmål.