Den digitala kulturen och läsmotivationen

Det är numera en självklarhet att vi lever i en digital kultur som genomsyrar det mesta vi företar oss. Vi googlar på våra mobiler för att ta reda på allt ifrån matrecept till fakta om länder och fotbollsresultat, vi blippar våra kort i affärernas terminaler, vi streamar de nya tv-serierna på våra skärmar och vi skriver på både mobiler och datorer. Det går alltså inte att på något sätt undkomma den digitala kulturen; den påverkar allas våra liv från grunden.

Ändå har det just beträffande läsningen uppstått konflikter mellan forskare huruvida digitaliseringen utgör en positiv eller negativ påverkan på motivationen att läsa och, möjligen, förmågan att tillgodogöra sig texter. I synnerhet gäller det läsningen av skönlitterära texter.

Det här är en forskningsartikel av Anders Öhman, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Umeå universitet, som ingår i temat digitalt läsfrämjande.

I sin bok Digitalism. När allting är Internet kritiserar Pelle Snickars 2012 års litteraturutredning, Läsandets kultur, för att den vimlar av resonemang som ”närmast kan beskrivas som anti-digitala” (Snickars 2014, s.33). Han vänder sig särskilt mot att det enligt litteraturutredningen bara är boken som ”kan åstadkomma en djup läsart”, eftersom de texter som internetanvändare kommer i kontakt med för det mesta är korta och inte så krävande. Snickars avfärdar ett sådant synsätt som ”nonsens” och menar att det framför allt vittnar om en bristande förståelse för nätet som en primärt textuell kommunikationsform. Han hävdar att internet som medium gjort att vi läser och skriver mer än någonsin och att litteraturutredningens syn är djupt hierarkisk och samtidigt ger uttryck åt en mycket romantisk litteratursyn: ”Boken tronar överst. Alla andra medieformer är sekundära” (Snickars 2014, s. 34). 

Det är visserligen sant att vi idag troligen läser och skriver som aldrig förr, men litteraturutredningens och andras påpekanden att läsningen är hotad av den digitala kulturen handlar inte i första hand om hur mycket vi läser utan om kvaliteten på läsningen. I sin inflytelserika bok The Shallows. How the Internet is changing the way we think, read and remember diskuterar Nicholas Carr betydelsen av att läsningen förändras och blir alltmer splittrad i umgänget med de digitala medierna. Carr hävdar att det är koncentrations- och inlevelseförmågan som påverkas mest negativt av skärmläsningen. Mängden av länkar och korta texter på nätet gör att vi uppmuntras till att gå in i och ut ur en rad av texter, snarare än att ägna uppmärksamheten åt en av dem, som vi kunde göra när vi exempelvis uppslukades i läsningen av en roman (Carr 2010, s. 90 f.).

De motsatta hållningar som Snickars och Carr ger uttryck för är representativa för mycket av konflikterna i diskussionen av läsningens öden i den digitala kulturen. I den här artikeln vill jag ge fler exempel på vad forskare från de olika lägren har att säga om den digitala läsningens för- och nackdelar. Till sist vill jag försöka se om det finns något sätt att jämka samman de olika uppfattningarna om vad den digitala kulturen betyder för läsningen. Inte med avsikten att harmonisera konflikterna mellan de olika hållningarna, utan för att det finns aspekter i bägge hållningarna som jag anser är väsentliga i det läsfrämjande arbetet. 

Argumenten hos de som menar att den digitala kulturen erbjuder möjligheter som gynnar läsningen – jag kallar dessa digitala visionärer – handlar ofta, som hos Snickars, om att riva traditionella hierarkier och att uppmuntra till nya sätt att läsa och skriva som präglas av delaktighet och aktivitet. Flera av de studier jag hänvisar till är förhållandevis gamla. Skälet till att jag valt att ta med dem är att argumenten om den digitala kulturens möjligheter formuleras så tydligt i dessa. Det beror på att i inledningen av det som Snickars benämner digitalismen tedde sig framtiden för de digitala medierna särskilt ljus och löftesrik. Hos senare forskare är dessa argument något man inte behöver verbalisera, utan de uppfattas som självklara.  

Janet Murray, en av de tidiga digitala visionärerna, menar exempelvis att den traditionella läsningen och inlevelsen i en litterär text riskerar att uteslutande vara en passiv upplevelse. I boken Hamlet on the Holodeck. The Future of Narrative in Cyberspace knyter hon förhoppningen om läsarens ökade aktiva tillägnelse till de digitala mediernas sätt att fungera. I de digitala medierna förvandlas vi som konsumenter av fiktiva världar från att vara passiva åskådare eller läsare till att aktivt göra saker. Vi underkastar oss inte längre passivt fiktionerna utan vi agerar i dem. Murray skriver:

Med tiden som den digitala konstformen mognar, kommer författarna att bli alltmer skickliga på att uppfinna betydelseskapande virtuella objekt och att placera dem inom ramen för specifika dramatiska moment som ökar vår känsla av hängivet deltagande, genom att ge oss något som är meningsfullt att göra. (Murray 1997, s. 112)

Det är alltså en syn på läsningen som präglas av aktivitet. Läsaren/mottagaren av fiktionerna är en deltagare som gör något tillfredsställande och inte enbart konsumerar. Det är alltså inte tillräckligt att förment passiv låta sig uppslukas av en berättelse, utan det gäller att aktivt delta i fiktionen. 

Murrays resonemang anknyter till en modernistisk tradition av avståndstagande från det man kan kalla en passiv konsumtion av fiktioner och berättelser. I Murrays förhoppning om att berättelserna i de digitala medierna ska leda till aktivitet och deltagande hos dem som upplever dem hör vi ekon av denna modernism. Den värderar det som högre att vara aktivt medskapande som läsare. I de digitala medierna ser hon löftet om en sådan ökande aktivitet. Hon menar att vi alla mer och mer kommer att utgöra delar av en världsomspännande repertoar, ”beredda att inta roller i alltmer komplexa berättelser kännetecknade av delaktighet” (Murray 1997, s. 125). 

En annan av de tidiga digitala visionärerna, George P. Landow, menar att i umgänget med de nya digitala mediernas sätt att berätta blir läsaren inte bara aktiv och deltagande, utan själv en skapare av berättelserna. Det är främst hypertext-romanen som blir Landows exempel på ett mera icke-hierarkiskt sätt att läsa. Hypertexten var under en period på 1990-talet den nya litteraturform som de digitala visionärerna hoppades mycket på, men som aldrig fick det förväntade genomslaget. Det var en berättelse med en mängd inflikade länkar som läsaren skulle klicka på för att välja vilken riktning berättelsen kunde ta. 

George Landow menar att hypertextens uppbyggnad av alternativa spår bestående av länkar och berättelsefragment gör att det i princip är läsaren själv som skapar sin version av berättelsen. Därför är det rimligt, hävdar han, att även kalla läsaren för en författare. Det förändrar således radikalt relationen mellan läsare och författare i en, enligt Landow, mera demokratisk riktning. Läsningen blir något som läsaren har kontroll och makt över. Berättelsen är inte längre författarens text och avsikt, som läsaren söker förstå och reagera på, utan den är ett resultat av de val som den aktiva och produktiva läsaren-författaren själv gör (Landow 1997, s. 219).

Både Murray och Landow hävdar alltså att den digitala kulturen innebär en avgörande förändring av sättet vi har att tillägna oss litteraturen. Bägge ser den traditionella läsningen som en passiviserande sysselsättning i vilken läsaren underkastar sig en annan människas avsikter. Deras vision är att läsaren ska bli deltagande i skapandet av den litterära upplevelsen. Konsten ska inte bara upplevas utan den ska utföras, bli till handling, i samhället. Landow driver denna argumentation längst i det att han menar att de nya digitala medierna leder till att berättelser inte skapas av författaren allena; läsaren är i lika hög grad författare.

Henry Jenkins menar i sin bok Convergence Culture. Where Old and New Media Collide att till skillnad från äldre medier som radio och tv, som bara kan göra en sak i taget, kan nya medier som datorer och smartphones utföra en rad olika uppgifter samtidigt. I en smartphone kan man inte bara ringa utan även skicka textmeddelanden, se filmer, gå in på sociala medier, läsa texter, lyssna till musik och ljudböcker etc. De nya medierna utgör därför en grund för det som Jenkins kallar en kollektiv intelligens, dvs. då flera användare är delaktiga i skapandet av nytt innehåll, till exempel i berättelser. 

Henry Jenkins illustrerar sin tes bland annat med den fan fiction som kretsar kring berättelsen om Harry Potter. Inte bara blir den ursprungliga historien om Harry Potter som vi först möter i J.K. Rowlings romaner föremål för filmer och datorspel, i den fan fiction som skrivs på nätet växer det även fram nya berättelser som läsarna hittar på utifrån ur-berättelsens karaktärer. Skapandet av denna fan fiction sker i olika grupper eller gemenskaper på nätet där deltagarna skriver vidare på trådar i fiktionsvärlden om Harry Potter och får kommentarer och reaktioner av andra läsare på det de skrivit. 

För Jenkins är det ett utmärkt exempel på den delaktighet och aktivitet som de nya digitala medierna ger upphov till. Det innebär fantastiska möjligheter till betydande läroprocesser, där deltagarna ständigt prövar sina förmågor och genom kritik utvecklas i att både skriva och läsa. Det förändrar även synen på vad en författare kan vara. Jenkins skriver:

I en värld där våra möjligheter att sprida idéer till en större publik är begränsade har författarskapet fått ett nästan heligt skimmer. När massdistribution nu blir alltmer tillgängligt, via internet, förändras också vår bild av vad det innebär att vara författare – och av vilken auktoritet som den rollen bör medföra. […] Det kan emellertid också resultera i att den kreativa processen avmystifieras, att man i högre grad uppmärksammar uttryckets kollektiva dimensioner, allt eftersom skrivandet får fler drag av ett folkligt kulturutövande. (Jenkins 2008, s. 182)

För Henry Jenkins såväl som för George Landow, Janet Murray och Pelle Snickars utgör de nya digitala medierna således ett brott mot vad de upplever som en hierarkisk, och romantisk, författarroll och nya sätt att läsa som inte passivt konsumerar det lästa utan innebär ett aktivt deltagande. Det är, menar jag, de huvudsakliga aspekterna i de digitala visionärernas syn på läsande och skrivande i den digitala kulturen.

Kritikerna av de digitala visionärernas uppfattning av de nya mediernas möjligheter skulle man kanske kunna kalla digitala pessimister, men det är inte en helt tillfredsställande beteckning. Anledningen är att dessa kritiker inte entydigt ser den digitala kulturen som en negativ företeelse, snarare försöker de utreda vad som skiljer den traditionella läsningen från läsningen i de nya digitala medierna genom att undersöka vad som utmärker de olika formerna. 

Narratologen Marie-Laure Ryan menar exempelvis att det skulle vara en poäng att betrakta digitala texter som en ny konstform snarare än som traditionell litteratur. Ryan, som i flera böcker ägnat sig åt berättande i digitala medier, hävdar att de argument som anhängarna av hypertext-romanen anför om att denna är interaktiv och förvandlar läsaren till författare i själva verket visar att det är en annan slags litteratur och läsning de drömmer om. Hypertextens relativt sett fria ordning med länkar för läsaren att klicka på är oförenlig med de grepp i berättelser som skapar spänning och nyfikenhet. Det kräver en författare som behärskar greppen och som vet precis när hen ska delge läsaren den information som behövs för att denna ska hänga med (Ryan 2011, s. 38).

Ett sätt att berätta där läsaren själv bestämmer ordningen kallar Ryan inte för berättande, eftersom en berättelse definitionsmässigt kräver ett tidsligt och logiskt ordnande av händelserna som går att förena med en slumpmässig ordning. En ordning där läsaren bestämmer kan snarare jämföras med att hämta information ur en databas eller ett arkiv. Ryan skriver: ”När språket upplöses i sina beståndsdelar, blir det ett skådespel att betrakta snarare än en text att läsa” (Ryan 2011, s. 46).

David S. Miall har i en rad artiklar försökt utreda vad det är som skiljer den digitala läsningen från den traditionella. I likhet med Ryan ser han bland annat närmare på argumenten om att den digitala läsningen befriar läsaren från den linjära textens auktoritära ordning och ger hen makt att själv bestämma sin väg i berättelsen. I själva verket, menar han, är det vanligt att läsaren av hypertexten känner sig instängd. Det beror på att läsaren av hypertexter ständigt måste vara aktiv i att röra sig på skärmen, klicka på länkar och fatta beslut om vilket alternativ som ska väljas. Det påverkar framför allt läsarens förmåga att leva sig in i texten; hen blir hela tiden avbruten i sin koncentration av kravet att välja. 

Det kanske väsentligaste argumentet i Mialls utredning av de olika sätten att läsa är att kravet på den ständiga aktiviteten hos läsaren lägger ett raster av självmedvetande över läsningen. När läsningen avbryts, till exempel därför att man måste välja vilken länk man ska klicka på, återförs läsaren på nytt till sig själv. Varje val sker därför utifrån hur man definierar sitt eget jag, inte hur man möter en okänd upplevelse eller en annan främmande karaktär. Miall skriver:

Jag måste tänka igenom det jag är intresserad av eftersom det återspeglas i de val som är möjliga: På vilket sätt vill jag investera mig själv då jag rör mig framåt? Vad vill jag engagera mig i genom att välja den här länken snarare än en annan? […] I vår litterära upplevelse av böcker ställs vi inte inför sådana frågor på varje halvannan sida (Miall 2012, s. 206).

Att läsa på det självmedvetna sättet riskerar att bli en narcissistisk upplevelse. Frågan Miall ställer är alltså om det inte är just den passiva tillägnelsen man är ute efter som läsare när man tar del av en berättelse? Som läsare vill man helt enkelt gå in i en fiktiv värld på grund av att man strävar efter att uppleva något annorlunda. Att läsa en bok innebär därför att man inte vill välja: man vill bli förförd och tagen i anspråk av berättelsen. 

Förmågan att leva sig in i en berättelse är det som är mest hotat av skärmläsningen, menar Anne Mangen och Don Kuick i artikeln ”Lost in an iPad. Narrative engagement on paper and tablet”. Kravet på läsaren att vara delaktig i läsningen, att vara interaktiv, gör att själva mediet, skärmen, hamnar i förgrunden och hindrar därigenom läsaren från att hänge sig åt berättelsen. För läsaren av en traditionellt tryckt bok spelar varken papperskvalitet eller bindning någon större roll, utan man vill framför allt ”förlora sig i boken”. Däremot gör läsningen av en tryckt text på papper att man har tillgång till textens olika sekvenser liksom till texten i sin helhet. Upplevelsen är fysisk, taktil och spatiotemporal, menar Mangen och Kuick. Man har ett fysiskt minne av vilken plats på en sida man kunde läsa om den eller den upplevelsen eller formuleringen. Det faktum att man inte har tillgång till den fysiska upplevelsen av texten gör att man inte har samma möjligheter att leva sig in i texten (Mangen och Kuick 2016). 

De grundar sina argument på en mindre undersökning av två grupper av läsare, en som läser en kortare text på papper och en annan som läser samma text på en iPad. Resultatet av experimentet var att iPad-läsarna kände sig bortkomna i texten och hade svårare att leva sig in i berättelsen. Däremot kunde de inte påvisa någon skillnad mellan medierna vad gäller förmågan till empati hos läsarna, vilket deras experiment också syftade till att försöka besvara. Deras generella argument är intressanta, menar jag, men den relativt sett begränsade undersökningen övertygar inte. Överhuvudtaget verkar det vara svårt att göra empiriska undersökningar av skillnader mellan digital och traditionell läsning som kan ge tillfredsställande resultat. Det finns alltför många parametrar att ta hänsyn till, såsom de valda mediernas olika egenskaper, texternas längd och kvalitet, läsarnas sammansättning etc. 

De forskare jag behandlat ovan har alltså främst varit inriktade på att förstå vad olika medier innebär för vår förmåga att läsa. Det kan handla om djupläsning, inlevelsefull läsning eller empatisk läsning. De försöker främst förstå vad de nya digitala medierna innebär för vårt sätt att läsa, men de bortser inte från att vi trots allt lever i en digital kultur.

Däremot finns det även en rad forskare man skulle kunna kalla digitala pessimister och som mera generellt upplever den digitala tidsåldern som ett hot mot vår kultur. Jag ska inskränka mig till att kort nämna ett par exempel på sådana forskare, då jag inte tycker att de är särskilt intressanta för mina syften här. Dessa generaliserar ofta, på ett liknande men motsatt vis som en del digitala visionärer, och saknar förmågan att se att det kan finnas olika sätt att läsa eller att olika medier kan svara mot olika behov. Mark Bauerleins The Dumbest Generation. How the Digital Age Stupifies Young Americans and Jeopardizes Our Future är ett karakteristiskt exempel. Bauerlein hävdar att de unga i USA är mer intresserade av att delta i aktiviteter på sociala medier med sina jämnåriga, än att lära sig om historia, konst och politik. Det leder till minskad bokläsning till förmån för läsning av korta textmeddelanden (Bauerlein 2009).

 David Mikics bok Slow Reading in a Hurried Age ger också uttryck för något som kanske kan karakteriseras som en blandning av mindfulness och kulturpessimism. Mikics tes är att läsningen i vår tid blivit ytlig och fragmentarisk. I skenet från datorskärmens eller mobiltelefonens ljus surfar vi över webbsidorna, skummar hastigt igenom texterna och går snabbt vidare. Det finns dock ett annat sätt att läsa, menar Mikics, det som goda böcker erbjuder. Det är ett sätt som kräver vår fulla uppmärksamhet och som har som mål att inte bara bidra med information, utan även skänka oss en djupare förståelse (Mikics 2013). Mikics nuddar visserligen vid antagandet om att det finns olika sätt att läsa i olika medier, men resonemanget menar jag är alltför generaliserande och ideologiskt värderande – goda böcker! – för att framstå som särskilt trovärdigt.

Hur ska man då bära sig åt för att få till stånd en användbar strategi för läsfrämjande i vår digitala kultur? Även om det kan vara svårt att belägga empiriskt, är jag övertygad om att det ligger mycket i argumenten om att skärmläsning innebär risk för en mer splittrad och fragmentarisk läsning och att det förmodligen går ut över koncentrations- och inlevelseförmågan. Samtidigt finns det en poäng hos flera av de så kallade digitala visionärerna, i synnerhet Henry Jenkins, att nätet erbjuder möjligheter som aldrig förr till gemenskaper kring olika berättelser. Det är ju också uppenbart att den traditionella läsningen i tryckta böcker mött en allt hårdare konkurrens av berättande i nya medier som datorspel, tv-serier, fan fiction etc. Ska de läsfrämjande insatserna medverka till att motverka den splittrade, fragmentariska och ytliga läsningen och i stället gynna en inlevelsefull djupläsning, tror jag att det är i berättelsernas attraktionskraft man måste ta sin utgångspunkt. Man måste hursomhelst inse att det är omöjligt att komma undan den digitala kulturen och i stället försöka dra nytta av dess positiva sidor.

Det är dock viktigt att utgå från att den digitala och den traditionella läsningen har olika egenskaper. Digital läsning är naturligtvis överlägsen i att hantera den stora mängd information vi möter på nätet och i databaser. Den erbjuder fantastiska möjligheter för att ge oss kunskaper och insikter. Samtidigt behöver vi emellertid också den traditionella läsningen som ger oss förmågan att lyssna till och leva oss in i andra människors och  världars tankar och erfarenheter. 

En av de mest kända förespråkarna för den digitala läsningen, N. Katherine Hayles, försöker i sin bok How We Think beskriva vad som skiljer den digitala och traditionella läsningen från varandra. Den digitala läsningen, eller hyper-läsningen som hon kallar den, beskriver hon på följande vis:

Hyper-läsning, som innefattar skumläsning, skanning, fragmentläsning och sidoställande av texter, är en strategisk reaktion på en informationstät omgivning som syftar till att uppmärksamt och snabbt kunna identifiera den relevanta informationen, så att proportionellt sett bara få delar av en speciell text i realiteten blir lästa. Hyper-läsning har, menar jag, sin motsvarighet i hyper-uppmärksamhet, en kognitiv modell som inte har något tålamod med tristess, och som oupphörligt förflyttar sig mellan olika informationsströmmar och föredrar en hög stimulansnivå. (Hayles 2012, s. 12)

I motsats till hyper-läsningen ställer hon den traditionella läsningen, som hon kallar närläsning. Denna karakteriseras av en noggrann uppmärksamhet och till skillnad från hyperläsningens många samtidiga informationsströmmar föredrar den en enda informationsström åt gången och har därför en ”hög tolerans gentemot tristess” (Hayles 2012, s. 12).

Även om Hayles kan räknas till de digitala visionärernas skara och att det i förstone tycks som att hon anser att hyperläsningen är den överlägsna läsarten för vårt samtida informationssamhälle, framgår det att hon – trots tristessen – inte vill göra sig av med den traditionella läsningens djupare och koncentrerade sätt att läsa. Uppenbart är hon oroad över rapporter om försämrad läsförståelse bland unga – rapporter hon också refererar till – och så småningom presenterar hon ett förslag som går ut på att kombinera hyper-läsningen med närläsningen eller den traditionella läsningen. Hon skriver:

Djup koncentration är nödvändig för att hantera komplexa fenomen som matematiska teorem, utmanande litterära verk och komplicerade musikaliska kompositioner; hyper-uppmärksamhet är användbar för att den är flexibel och kan växla mellan olika informationsströmmar, dess snabba grepp om kärnan i ett material, och dess förmåga att röra sig snabbt bland och mellan olika slags texter (Hayles 2012, s. 69).

Jag är visserligen skeptisk till Hayles resonemang angående vilka slags texter och kulturella fenomen som förtjänar en djupare koncentration; som om det endast skulle vara ”utmanande litterära verk” som skulle vara föremål för en djupare läsning. För mig är det självklart att det är viktigt att leva sig in i och ta del av alla slags berättelsegenrer, oavsett om dessa kan kategoriseras som utmanande eller ej. 

Bortsett från denna invändning är det ändå intressant att Hayles i sitt lösningsförslag menar att den traditionella läsningen respektive den digitala har olika egenskaper och därför kan tillämpas på olika sätt. Inte heller tycks det för henne vara så att den digitala läsningen eller hyperläsningen kommer att tränga undan behovet av den traditionella läsningen.

Jag menar alltså att man måste ta fasta på att det även i vår digitala kultur finns ett behov av att ta del av innehåll som angår och berör. Henry Jenkins exempel med suget efter berättelsen om Harry Potter är tankeväckande och inspirerande. Det är en berättelse, ett innehåll, som först skapas och kommuniceras i traditionella tryckta böcker, därefter tas den upp av och övergår till andra medier som film, datorspel, rollspel, lego, illustrerade böcker och fan fiction i en rad olika gemenskaper på nätet. Här finns den digitala kulturens alla möjligheter till delaktighet, möten mellan läsare, egen aktivitet och interaktivitet, samtidigt som innehållet i berättelsen finns kvar som en grund att både attraheras av och utgå från.

Jag är säker på att alla de som sökt likasinnade över nätet, och som sedan träffats i olika gemenskaper på nätet, från början varit hängivna läsare av Rowlings böcker om Harry Potter och att den läsning de ägnat sig åt varit både koncentrerad, hängiven och inlevelsefull. För att locka till en sådan inlevelsefull läsning, som även senare kan ta vägen i olika digitala former, måste man därför kunna erbjuda ett innehåll som engagerar, ett vad snarare än ett hur. Jag har i boken Litteraturdidaktik, fiktioner och intriger sökt att visa på ett perspektiv som åtminstone till att börja med tar fasta på vad som händer i en berättelse, innan man börjar undersöka hur det hela är gjort. Intrigen, innehållet i en berättelse, är det som kan dra in läsaren i berättelsens värld och utgöra vägvisaren genom den (Öhman 2015).

Begäret efter berättelser kommer alltid att finnas och jag är säker på att det borde vara möjligt att kombinera det som Hayles benämner hyper-läsning med en djupare närläsning. Oavsett om vi tar del av dessa berättelser i form av ljudböcker, e-böcker, tryckta böcker, tv-serier, datorspel eller annat. Berättelsens makt har inte avtagit i och med den digitala kulturens genombrott. Snarare har berättelserna fått en ökad utbredning. Det gäller att ta fasta på den fascination som finns för berättelser, oavsett i vilket media vi finner dem. Det är på så vis jag menar att man kan gå tillväga för att öka läsmotivationen. Ser man en tv-serie om Sherlock Holmes och fastnar för historien, borde steget inte vara långt till att också läsa böckerna. Det är hängivelsen, önskan att förlora sig i berättelsen, som alltid kommer att utgöra det främsta motivet till att läsa. 


© Anders Öhman
Anders Öhman är professor emeritus i litteraturvetenskap och litteraturdidaktik vid Umeå universitet. Han har forskat och undervisat om svensk romanhistoria, populärlitteratur, norrländsk litteratur och litteraturdidaktik.

Öhman är intresserad av vad de digitala medierna innebär för läsningen och har bland annat gett ut böckerna:
Äventyrets tid (1990)
Apologier (2001)
Populärlitteratur (2002)
De förskingrade (2004)
Litteraturdidaktik, fiktioner och intriger (2015)
För berättelsens skull. Modeller för litteraturundervisningen (2019). 

Mer att läsa på temat digitalt läsfrämjande:
Nina Ström (förord): Digital läsning och digitalt läsfrämjande – en angelägenhet för biblioteken

Litteratur

Bauerlein, M. (2009), The Dumbest Generation. How the Digital Age Stupifies Young Americans and Jeopardizes Our Future, New York: Jeremy P. Tarcher/Penguin.

Carr, N. (2010). The Shallows. How the internet is changing the way we think, read and remember, London: Atlantic Books.

Hayles, N.K. (2012), How We Think. Digital Media and Contemporary Technogenesis, Chicago: Univ. of Chicago Press. (Min övers.)

Jenkins, H. (2008), Konvergenskulturen. Där nya och gamla medier kolliderar, Göteborg: Daidalos. (Övers. Per Sjödén)

Landow, G.P. (1997), Hypertext 2.0. The Convergence of Contemporary Critical Theory and Technology, Baltimore: Johns Hopkins Univ. Press.

Mangen, A. Kuick, D. (2014), “Lost in an iPad. Narrative Engagement on Paper and Tablet”, Scientific Study of Literature 4:2.

Miall, D.S. (2012), “Confounding the Literary. Temporal Problems in the Hypertext”, I Anouk Lang (ed.), From Codex to Hypertext. Reading at the Turn of the Twenty-First Century, Amherst and Boston: Univ. of Massachusetts Press. (Min övers.)

Mikics, D. (2013), Slow Reading in a Hurried Age, Harvard: Harvard Univ. Press. 

Murray, J.H. (1997), Hamlet on the Holodeck. The Future of Narrative in Cyberspace, Cambridge Mass.: The MIT Press. (Min övers.)

Ryan, M.-L. (2011), “Meaning as Spectacle. Verbal Art in the Digital Age”, I Stefan Iversen, Henrik Skov, Jan Alber (eds.), Why Study Literature, Aarhus: Aarhus Univ. Press. (Min övers.)

Snickars, P. (2014). Digitalism. När allting är Internet, Stockholm: Volante förlag.

Öhman, A. (2015), Litteraturdidaktik, fiktioner och intriger, Malmö: Gleerups