Är MIK-arbete förenligt med bibliotekets uppdrag att främja fri åsiktsbildning?

En av bibliotekens uppgifter är enligt bibliotekslagen att verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. Samtidigt ses biblioteken av många som en av de aktörer som ska hjälpa och stötta medborgarna med de färdigheter som behövs för att orientera sig i vårt hektiska och hetsiga informationsklimat: källkritik, informationssökning, källtillit, sökteknik – ja, allt som ingår i det som brukar benämnas medie- och informationskunnighet lyfts fram som folkbibliotekens ansvar.

Men, är de här två uppdragen helt förenliga med varandra? Finns det kanske en inbyggd konfliktyta i att verka för fri åsiktsbildning, det vill säga att neutralt bistå med information i syfte att stötta och stödja medborgarna i deras eget åsiktsformerande och samtidigt förmedla MIK-färdigheter som till sin natur är svåra att betrakta som “neutrala”.

Resonemanget i artikeln är tillspetsat och draget till sin spets, men artikeln lyfter nog frågor som är värda att fundera kring.  

Det här är på inga sätt nya frågeställningar inom biblioteksvärlden men diskussionen om biblioteken som en aktör inom totalförsvaret och att många folkbibliotek definierar MIK som en del av sina uppdrag gör att diskussionerna är högaktuella. Biblioteksvetaren Christine Pawley definierar grundproblemet redan 2003:

“Information literacy has established itself as an important subfield of librarianship. Yet although librarians justify information literacy as increasing democratic participation by all citizens, their efforts to improve ”quality control” of information also threaten to restrict choice in systematic ways.” 

Det finns en tydlig motsättning här, genom att stärka medborgarnas förmåga till att “kvalitetskontrollera” information begränsar man samtidigt deras valmöjligheter.

Fakta är inte längre okontroversiellt, om det nu någonsin har varit det. En faktagranskning vilket i sig är att betrakta som en stor del av det som vi benämner källkritik syftar till att avgöra om ett påstående är korrekt. Källkritik handlar i grund och botten om metoder för att avgöra vad som är “sant” och “falskt”, och redan i själva begreppets definition gör vi anspråk som ligger bortom den “fria åsiktsbildningen”. Samtidigt kan man ju såklart resonera att det utan källkritiska verktyg är omöjligt att som medborgare kunna bilda sig fria åsikter. 

Trumps pressekreterare lanserade begreppet “alternativa fakta” när hon försökte förklara de olika uppfattningarna om hur många besökare installationen av Trump som president hade haft. Detta nyord sätter fingret på mycket av de senaste årens problematik, vi delar inte alla samma bild av vad som är sant och vad som är falskt och det som kallas kunskapsresistens beskrivs som ett växande problem. Vi kan efter tycke och smak välja vår egen “fakta” att tro på och nonchalera det som motsäger vår uppfattning. 

Sker det någon klimatförändring? Är klimatförändringen ens farlig? Är det människan som ligger bakom? Finns det något coronavirus? Är viruset ens farligt? Beror pandemin på uppförandet av 5G-master? Har Bill Gates stoppat nanorobotar i vaccinet i syfte att kontrollera och styra mänskligheten?

Detta är bara några stora frågor som alla har klara och tydliga ja/nej svar där det ändå finns mängder av människor som definitivt inte håller med. De är nonchalanta inför den fakta som finns eller att fenomenet som sådant bryter mot naturens lagar.

Alla källkritiska granskningar av påståenden blir således också inlägg i en samhällsdebatt, vare sig man vill det eller inte. När fakta inte är okontroversiella så kommer troligtvis inte heller biblioteken kunna vara det. Bibliotekens uppdrag att värna fri åsiktsbildning och värna demokratin genom att bilda medborgarna, krockar.

Det går inte att lära ut medie- och informationskunnighet utan att använda medier och information i form av social media, massmedia, reklam, myndighetskommunikation. Alla val man gör och alla exempel man använder kan betraktas som inlägg i en samhällsdebatt eller ett ställningstagande i en politisk fråga om betraktaren så önskar. 

Politiska krafter är i sig inte främmande för att använda biblioteken och deras verksamheter som slagträ i den politiska debatten, från ändrandet av skrivelser i Sölvesborgs biblioteksplan, censurbråk gällande inköpspolicies och placeringen av ett Tintinalbum. Eller som att malmöborna möttes av nazistiskt och konspiratoriskt klotter på stadsbibliotekets fasad i Malmö i våras. Samma klotter stod att finna på stadshuset och att man väljer de här två samhällsinstanserna är ju troligtvis inte en slump.  

Att lyfta fram att någon har fel, eller använder fakta felaktigt i en källkritisk granskning är ett ställningstagande. Det finns såklart i princip helt okontroversiella exempel att utgå från: Alla dessa som är extremt löjeväckande, som till exempel att jorden är platt eller att gigantiska humanoida jättar har levt på jorden. Det sistnämnda är dock något som Reuters till och med har gjort en faktagranskning av. Det här öppnar dock upp för andra typer av frågor: legitimerar vi villfarelser när vi lyfter dem och tar dem på allvar genom att faktagranska dem? En diskussion som till exempel fördes i Sverige när Förintelsen faktagranskades

FB-inlägg: Bild på arkeolog och jättekranium. Text: The Nephilem Were Real. As Decribe In The Book Of ENoch They Were Giants.

Men blir man verkligen mer mediekunnig av att identifiera den här typen av myter? Visst, vi kan lära oss sökteknik och de källkritiska grunderna men för att stärka mediekunnigheten måste vi ju utgå från media som är aktuell och relevant för samhället i stort och en själv. Inlägget om jättarna på Facebook ovan må ha över 6000 delningar, men någon större påverkan på samhället kan vi inte påstå att den haft. 

Troligtvis är det pedagogiskt lättare att använda exempel från verkligheten och politiker eller andras inlägg och påstående på till exempel sociala medier är tacksamma att utgå från. 

Att analysera retorik, argumentationsteknik och tankefel är av många också att betrakta som viktiga färdigheter som behöver läggas till de befintliga MIK-förmågorna.

Vi människor bär på en mängd bias, förutfattade meningar och internaliserade tankefel. Bekräftelsebias, att vi tenderar att tro på det som passar in i vår världsbild, som bekräftar sådant vi redan tror, är en stark kraft. Sympatiserar man med ett partis budskap i övrigt blir man troligtvis upprörd över inlägget medan den som inte är partisympatisör troligtvis avfärdar inlägget som överdrivet, vinklat eller felaktigt. Troligtvis spelar också ens egna bias in när man väljer vilka exempel man ska använda som exempel i utbildningen. Här bör man också vara medveten om att man i sin iver att vara “neutral” kanske går “för långt” åt andra hållet. 

Att använda riktiga exempel i en MIK-undervisningskontext innebär, oavsett om man vill det eller inte, att det kan komma att  tolkas som ett ställningstagande. Källkritik handlar till syvende och sist om att hitta fram till en sanning. Något är rätt eller något är fel, eller innehåller grader av sanning/falskhet. Något presenteras i en korrekt kontext eller vice versa. Och så vidare.

I en biblioteksvärld, där den fria åsiktsbildningen står i fokus, kan det vara något som skaver när exemplen är verkliga och nära. En retorikanalys eller källkritisk granskning av ett påstående kan lätt ses som ett stöd eller avståndstagande för något i en fråga, en bildanalys av ett politiskt meme kan ses som ett medhåll eller avfärdande av budskapet.

Att lyfta blicken och söka sig bortom påståendets källa för att se om kontexten den presenteras i påverkar budskapet är ett av medieforskarens Mike Caulfields fyra steg i sin metod för faktagranskning på nätet.

Dagsaktuella inlägg är ju dock utmärkta att använda som exempel på politisk påverkan på nätet: Hur ser de respektive kommentarsfältet ut under inläggen? Vem delar vidare och retweetar respektive inlägg? I vilka politiska kontexter verkar de?  En veritabel guldgruva av exempel att peka på och knyta mer teoretiska resonemang kring retorik, nätkultur, medielogik och politisk påverkan till, det vill säga allt det där som är MIK. 

Det här väcker frågor: Kan man jobba med MIK-frågor utan att trampa någon på tårna? Hur skulle ett sådant arbete i så fall se ut? 

Finns det då inga alternativ till att använda exempel som på något sätt skulle kunna uppfattas som kontroversiellt? 

De klassiska checklistorna där man bland annat ombeds titta på en sidas utseende och läsa dess om-sida fyller sin funktion men är inte en praktisk framkomlig väg i ett medieklimat där mycket information förmedlas via till exempel sociala medier och där mycket av desinformationen nu är rörlig bild i form av Youtubevideos. Det behövs källkritiska verktyg anpassade för vår tid och medier som inte har sitt ursprung i källkritiken med ursprung i historieforskningen. En källkritisk granskning måste kunna genomföras på en minut eller två och inte kräva att man går igenom 20 checklistepunkter. 

Att istället fokusera på den så kallade laterala metoden, där man istället för att själv granska något utnyttjar faktumet att andra troligtvis gjort jobbet och svaret på om det i sammanhanget är en tillförlitlig källa står på Wikipedia eller redan är faktagranskad. En sökning är den kritiska granskningens bästa vän. Sam Wineburg sammanfattar problematiken i en raljant tweet över den amerikanska så kallade CRAAP-checklistan:

Twitter: Sam

Om det nu inte bara är att hänvisa till de traditionella checklistor så kanske man istället kan välja okontroversiella exempel att utgå från?

Det skulle till exempel kunna vara att bara utgå från “Omstridda fenomen”-hyllan på biblioteket och bara använda exempel på UFO:s eller magiska jordlinjer. Jag är dock skeptisk, källkritiken är för viktigt för att lämnas i En Ding Ding Världs domäner. Det är inte heller säkert att det finns transfereffekter, är det samma sak att granska att jorden är platt som att granska en politikers uttalande? 

Omslag tidningen En Ding Ding Värld. Rubrik: Ilsket spöke drev dem bort från deras hem.

Ett annat alternativ är att skapa fejkade nyheter, påståenden, Facebook-inlägg eller nyhetsnotiser, som vi till exempel guidar om i en kurs. Men detta är nog inte heller att betrakta som en framkomlig väg. Ett första steg i en källkritisk granskning är att titta på kontexten, var presenteras budskapet och av vem? Ett andra är att söka på påståendet i en sökmotor eller på Wikipedia. Inget av detta låter sig göras med fejkade uppgifter. 

Om nu mitt resonemang stämmer kring att den mest framkomliga vägen för att arbeta med MIK är att utgå från exempel som upplevs som “nära” i tid och mening för medborgarna så är risken för att uppfattas som att man bedriver politiserad verksamhet troligtvis överhängande. 

Bara en enkel uppmaning att det är värt att tänka på källtillit väcker människors misstänksamhet vilket kommentarer under ett inlägg från Internetstiftelsen tydligt visar:

“Man kan börja med att utesluta allt som har med Bonnier att göra och lära sig om banker och skuldmätnad o dyl så här man kommit en bit på vägen vem sponsrar er föresten? Följ pengarna”

“När det gäller klimatfrågor, går då SVT, DN, Aftonbladet och Expressen absolut inte att lita på.”

“Det gäller att ha sunt förnuft och flera källor.

Statsmedia är inget för den som vill veta sanningen!”

En enkel uppmaning kring källtillit kan i sig upplevas som ett inlägg och ett ställningstagande i en samhällsdebatt, att man är en del av etablissemanget. 

I sammanhanget är det också relevant att tänka på att uppmaningar till att tänka källkritiskt i sig kan användas som ett retoriskt grepp, på tal om källtillit ovan. Ryska statskontrollerade mediaapparaten Russia Today använder till exempel imperativet “Question more” som tagline. För att kunna vara källkritiska måste vi också ha källtillit, vi måste veta vad vi inte ska lägga tid på att ifrågasätta. 

RT: Question more

Man bör dock hålla i åtanke att balansgången mellan att facilitera medborgarnas fria åsiktsbildning och stödja deras källkritiska kompetens kanske inte alltid är helt enkel. Olof Sundin diskuterar spänningsfältet i kapitlet Skolan och biblioteken som aktörer för demokratiska samtal i antologin Det demokratiska samtalet i en digital tid där han beskriver att bibliotekens olika bildningsideal verkar i en känslig balans. Biblioteken har både en folkbildande roll, nerifrån-och-upp, där biblioteken stöttar och stödjer medborgarnas bildningsprocess och en fostrande roll, uppifrån-och-ner, där biblioteken kan ses som ett språkrör för det offentliga.

Att använda dagsaktuella och för medborgarna nära exempel i sin verksamhet i att stärka deras källkritiska förmåga skulle av vissa troligtvis kunna ses som en intäkt för en fostrande verksamhet, där biblioteket står som avsändare för det av högre instanser sanktionerat sanna. Beroende på val av exempel skulle dock också andra sidan vara sann, biblioteken stärker sin fria roll genom att vara en fristående och autonom aktör i dess exempelval.  

Här uppstår svårigheter: Kan vi undervisa i medie- och informationskunnighet utan att utgå från aktuell media och information? Kan vi använda media och information utan att vi ses som en uppfostrande aktör?

Johan Sundeen och Roger Blomgren från Bibliotekshögskolan i Borås diskuterar delar av problematiken i en essä i Biblioteksbladet. Var går gränsen mellan att hjälpa medborgarna med deras källkritiska kompetens som ett led i att stärka deras förmåga till fritt åsiktsbildande och källkritik associerat med politisk kamp? 

“Uppfattningen att bibliotekarier skulle vara särskilt lämpliga att utöva käll­kritiska funktioner och att hjälpa oss medborgare att avslöja filterbubblor, fake news, Trumpism med mera har framförts i coronadebatten. Att ha ett källkritiskt synsätt kan givetvis vara en helt legitim uppgift utifrån ett professionsetiskt perspektiv. När begreppet källkritik associeras med politisk kamp är det dock framförallt vissa typer av ideologiska alster som ska bekämpas.”

Om deras analys av bibliotekarieyrket är korrekt kan såklart diskuteras men uppfattningen att källkritik i sig är associerat med en viss typ av (politisk) aktivism är så klart intressant i denna kontext.

Några skånska bibliotek bjöd in Tomas Åberg från organisationen Näthatsgranskaren att föreläsa om sitt arbete kring att bekämpa hat och hot på nätet med juridiska metoder. Detta arbete i sig betraktas av vissa aktörer som en politisk partsinlaga och vid en av föreläsningarna deltog ett antal nynazister för att markera. Att polisanmäla hat på nätet betraktas av vissa som en politisk aktion och i förlängningen kan bibliotekets föreläsning också betraktas som ett politiskt ställningstagande. 

Det finns ett antal frågor som det kan vara värt att tänka på i sammanhanget. Vilken är egentligen bibliotekets uppgift och uppdrag kring källkritik? Vilka metoder för att genomföra detta uppdrag ska vi välja som delvis ger effekt samt förser medborgarna med användbara verktyg men samtidigt i så liten grad som möjligt kan ses som ett led i en politisk kamp? Eller ska kanske biblioteken ses som aktivister inom fältet och inte ta hänsyn till omvärldens eventuella åsikter och protester när man nyttjar vad som skulle kunna tolkas som politiskt laddade exempel i verksamheten?

Eller är det helt enkelt som så att det visst är möjligt att bilda om källkritik med neutrala exempel som ingen kan se som partsinlaga i en debatt? Att lära ut om media och information utan att använda (aktuell) media och information? 

I en samtid där det som räknades som fakta igår kan beskrivas som en åsikt idag så kommer biblioteken och dess verksamhet troligtvis dock aldrig vara okontroversiell. 

Krockar bibliotekens ambitioner kring att folkbilda om MIK med deras uppgift att värna den fria åsiktsbildningen?

Ja, kanske. Man bör nog åtminstone ställa sig frågan.