”Allting är ändå bara vinklat!” Om faktaresistens och demokrati

Ur den nyutkomna antologin Bankdosor, skam och SMS-poesi väljer vi att lyfta fram Christian Kleinhenz essä som diskuterar viktiga frågor om bibliotekens och bibliotekariernas roll och uppgift i det informationstäta och konflikttyngda samtiden. Vilken ”sanning” är det biblioteket står för? Christian Kleinhenz arbetar som bibliotekarie på Kungälvs bibliotek och har under 2020 medverkat i forskarcirkeln Skeptikerspåret, en satsning inom Digitalt först – med användaren i fokus.

– Jag läser inga nyheter längre. De går inte att lita på. Allting är ändå bara vinklat, säger Markus lite uppgivet.

Vi befinner oss vid informationsdisken på bibliotekets barnavdelning och han kastar regelbundet ett öga bort mot bilderboksavdelningen där dottern håller sig sysselsatt tillsammans med några andra barn. Som vanligt är det full aktivitet i biblioteket; reservationer avhämtas, det ställs frågor om kopiering och lån av datorer och en grupp gymnasieelever rör sig genom lokalerna i jakt på bekväma sittplatser. I tidningsavdelningen sitter en grupp äldre män djupt försjunkna i diverse dagstidningar. De verkar inte störas av barnens lek eller ljudet från caféet då ännu en kaffe latte tillreds.

Det är inte första gången vi småpratar med varandra, Markus och jag. Han är en flitig och trevlig biblioteksbesökare i 30-årsåldern som jag känner att jag har en lite mer personlig relation till jämfört med många andra besökare. I de flesta folkbibliotekariers vardag finns det förmodligen ett antal Markusar, tänker jag. De där återkommande och lite mer kontaktsökande besökarna som kanske egentligen saknar ett konkret ärende men ändå gärna vill växla några ord med oss i personalen. Där själva besöket är ärendet (Henriksen & Vetlesen 2013). Själv har jag genom åren fått bekanta mig med en mängd besökare som skulle kunna räknas till denna skara och fler lär det bli. Känslan är att allt fler människor kommer till biblioteket inte för att uträtta ett ärende utan för att få en känsla av sammanhang och gemenskap.

Mötena och samtalen med besökarna är också, i mitt tycke, en av de stora behållningarna med bibliotekarieyrket och var en av anledningarna till att jag valde att utbilda mig till bibliotekarie. Påfallande ofta slås jag av vilken otrolig blandning av människor det är som vistas här och hur varje pass ute i informationsdisken är lika oförutsägbart. Det kan rymma allt från telefonsupport av e-boklån med en låntagare på semester i Spanien, hjälp med utskrifter av personbevis till att hitta rätt kapitelbok till en läsovan 11-åring. Behoven varierar liksom mina och bibliotekets metoder och tankar kring hur vi kan anpassa vårt bemötande och vår verksamhet efter dem. Vissa, ja, förmodligen de flesta av besökarnas ärenden är relativt enkelt avhjälpta. Där finns inarbetade och tydliga rutiner för hur jag ska handla för att tillgodose behoven och förväntningarna. I andra interaktioner kan målet vara mer svårtolkat och mötet mellan mig och besökaren handlar kanske istället mest om att vi registrerat varandras närvaro och skapat den där känslan av gemenskap. Sen finns även de möten som kännetecknas av att vara informella och personliga men där det samtidigt, mitt i ett samtal, kan dyka upp frågor och påståenden som gör att avvägningen mellan det formella och informella, det personliga och professionella blir svårare att ta ställning till.

För Markus och dottern är syftet med dagens biblioteksbesök av allt att döma inte att råda bot på ett konkret informationsbehov. Snarare har de en stund över och tycker att biblioteket är en rolig plats att tillbringa den stunden på. Så är det för många av bibliotekets besökare. Biblioteket som en plats för upplevelser och umgänge eller i väntan på att en träning ska ta slut, en buss ska gå eller en anställningsintervju ska påbörjas. Och där vissa besökare är aktivt kontaktsökande föredrar andra att sköta sig själva. De flesta ärenden går, mycket tack vare våra digitala tjänster, dessutom att uträtta utan direkt inblandning eller kontakt med bibliotekspersonalen. Markus börjar nu prata om de pågående kravallerna i Chile som enligt honom inte har fått något direkt utrymme i den svenska nyhetsrapporteringen trots att det borde vara förstasidesstoff. Han har blicken riktad bort mot bilderböckerna och dottern men jag hör på hans röst att han är märkbart irriterad över detta. Det är ändå imponerande, hinner jag tänka, att han vet vad som (inte) rapporteras när han tydligen inte läser några nyheter längre. Eller är det just detta som är orsaken till att han slutat läsa nyheter, det som fick bägaren att rinna över? Jag berättar att jag själv stött på information om händelserna både genom SVT och i någon av de större dagstidningarna men att jag inte har någon större koll på vad oroligheterna beror på. Visst var det något om kollektivtrafiken? För att återknyta till det han sagt tidigare, om att alla nyheter är vinklade, försöker jag påtala att vissa nyhetsmedier väl ändå måste anses vara mer trovärdiga än andra. Statligt kontrollerade medier i diktaturer kan ju knappast jämföras med oberoende nyhetsbyråer och journalister i demokratiska stater samtidigt som det kan vara svårt att ge en heltäckande bild av ett komplext pågående skeende. Själv kan jag ”roa” mig med att följa nyhetsflödet vid stora, dramatiska händelser just för att se hur hastigt informationen/berättelsen kan ändra riktning. Även i pedagogiska sammanhang har jag använt mig av sådana exempel som ett sätt att försöka skapa förståelse för hur vi ibland kanske ställer orealistiskt höga krav på journalister och nyhetsmedier. Speciellt i lägen då allmänintresset är skyhögt samtidigt som den tillgängliga informationen är begränsad eller svårtolkad. Men varför detta kategoriska avfärdande av en hel genre av information och källor? Och föreställningen att det finns någon slags dold agenda bakom nyhetsflödet?

Det sägs att vi lever i post-sanningens era där vi är mer mottagliga för information och påståenden som berör oss känslomässigt och bekräftar våra redan existerande åsikter än till objektiva fakta (Cooke 2017, s. 211). Detta samtidigt som mängden tillgänglig information, för många, är större än någonsin och allt fler gör anspråk på att sitta inne på den så kallade sanningen. Följden kan därmed bli att vi i högre utsträckning kan slippa få våra förutfattade meningar utmanade. Personligen kan jag emellanåt känna mig pessimistisk. Vilken är min roll och hur ska jag agera för att mina biblioteksbesökare ska bli mer informationskompetenta och källkritiska? I situationer som den med Markus är det lätt att känna sig lite ensam och utlämnad och av ren bekvämlighet välja att ta den enkla vägen och avstå från att gå in i samtal om t.ex. kritiskt tänkande och nyhetsmedier. Biblioteks- och informationsvetarna Olof Sundin och Jutta Haider beskriver denna problematik på ett träffsäkert sätt när de skriver att:

”[K]ällkritiken har sina gränser. Det räcker inte att hela tiden ifrågasätta källor och påståenden om man inte har en någorlunda stabil och gemensam plats att ha som utgångspunkt. Därtill förutsätter källkritik den rationella, förnuftiga och upplysta medborgaren, men vill alla vara det? Är det verkligen ”sanningen” vi vill ha, eller är det snarare en bekräftelse på vad vi redan tror oss veta? I konspirationsteoriernas tidevarv är det inte ens säkert att skillnaderna mellan sanning och lögn är så tydliga för alla. Kan den kritiska blicken hålla emot en känslornas politik? En sökning i Youtube visar snabbt att källkritik som begrepp inte är något som demokratiska krafter har monopol på, utan källkritik kan även användas som metod av antidemokratiska aktörer för att destabilisera och minska tilliten till etablerade medier.” (2018, s. 60)

Hur vanmäktig jag emellanåt än kan känna mig tycker jag att detta är ett otroligt intressant fenomen. Jag behöver nog påminna mig om att jag och bibliotekets besökare inte alltid har den stabila och gemensamma utgångspunkt Sundin och Haider talar om. Att vi kan mena väldigt olika saker när vi talar om källkritik och uppleva oss själva som källkritiska trots att vi har helt delade meningar i vissa frågor. I samtalet med Markus är det ju uppenbart att det inte är tal om ett traditionellt referenssamtal där hans mål är att få hjälp med att hitta tillförlitlig information om situationen i Chile. Jag får mer en känsla av att han gärna vill bli bekräftad i sitt missnöje gentemot nyhetsmedierna. Mina, måhända tafatta, försök att nyansera bilden av medierna verkar dessvärre inte vinna gehör, utan istället konstaterar han lite uppgivet att internet svämmar över av information som syftar till att antingen försöka få en att köpa något eller att tycka något. På sätt och vis har han alltså redan gjort en slags källkritisk analys och resonerat kring tendenskriteriet, dvs. vilka motiv och syften som ligger bakom informationen. Att han kommit fram till en annan slutsats än jag må väl vara hänt och jag har svårt att se hur jag, i den här inte särskilt optimala situationen vid informationsdisken, ska kunna få honom att ompröva sin inställning till nyhetsmedier. Dessutom tvingas vi ganska omgående att avsluta vårt samtal då jag behöver rycka ut och hjälpa en annan besökare. Markus tar sig bort till bilderboksavdelningen och vår interaktion är över för den här gången. Eventuellt har jag utmanat hans tankar lite grann, mer troligt inte alls.

Jag frågar mig om jag är överdrivet känslig och om jag går igång för mycket så fort jag känner minsta os av populism eller konspirationsteorier. Det är ju aktuella ämnen även om de inte dyker upp speciellt ofta i den dagliga biblioteksverksamheten med besökarna. Och visst går det att hävda att det ligger något i Markus kritik, lite beroende på vad han syftar på när han säger att ”de” vinklar informationen. De senaste årens avslöjanden av t.ex. Cambridge Analyticas förehavanden och anklagelser om rysk inblandning i det amerikanska presidentvalet 2016 gör det naturligtvis lätt att tro att vi ständigt är utsatta för olika påverkanskampanjer, speciellt när vi befinner oss ute på nätet. Lägg till detta alla anklagelser mot journalister och forskare som bland andra Donald Trump regelbundet ger uttryck för och det borde inte förvåna mig att även besökarna i mitt bibliotek börjar visa tecken på samma slags misstro mot tidigare etablerade auktoriteter. Jag har själv människor i min närhet som slentrianmässigt avfärdar information från trovärdiga källor till förmån för enkla sanningar förmedlade av skäggiga Youtube-profeter. Privat har jag strategier för att tackla sådana situationer och samtal men på jobbet är det en känsligare fråga och jag har svårare att besluta mig för hur jag ska handla. Det saknas rutiner för hur jag ska hantera den här typen av, som jag tycker, lite svåra samtal och det är inte något vi diskuterar speciellt ofta inom kollegiet.

Christian Kleinhenz.

Är det fler inom biblioteksvärlden som likt mig börjat känna av det här fenomenet i yrkesvardagen och uppfattar det som en inte helt enkel utmaning? Jag gör några sökningar och hittar omgående ett antal artiklar där liknande erfarenheter diskuteras. Nicolette Warisse Sosulski, bibliotekarie på Portage District Library i Michigan, frågar sig hur ”I and other librarians are to address what I view as an  information crisis”. Hon beskriver denna kris på ett sätt som skulle kunna förklara varför Markus uttrycker sig så avfärdande gentemot nyhetsmedier:

”the term ’fake news’ has shown up more and more often, seemingly every day. Statistics indicate that more people are reacting by shutting down, giving little or no credence to anything that they hear that is ’news’.”  (2018, s.176)

Är Markus misstro mot nyhetsmedier ett resultat av att hans flöden fyllts av fake news, alternativa fakta och högljudd kritik mot s.k. mainstream media? Det verkar ju onekligen som att han har ”stängt ner” och gett upp hoppet om att svenska nyhetsmedier har förmåga att sakligt och kvalitativt rapportera om viktiga händelser i världen. Hur hamnade vi här när det samtidigt finns så mycket, relativt lättillgänglig, information att sätta tänderna i?

Den populära tanken, då internet blev tillgängligt för den breda allmänheten, att obegränsad tillgång till information skulle komma att leda till mer frihet och inflytande ifrågasätts nu av bland andra bibliotekarien Ben Johnson som skriver,

”if information is a cornerstone of democracy, what happens when the cornerstone is built with lies? If information can be so effectively weaponized, is it still a tool for social good” (Johnson 2017, s. 13)?

Matthew Sullivan, även han bibliotekarie, (2019) målar upp en dyster bild när han hävdar att all slags felaktig information riskerar att förorena det demokratiska samtalet och underminera medborgarnas förmåga att fatta välinformerade beslut i till exempel folkomröstningar och parlamentariska val. Han anser vidare att biblioteken borde agera mer kraftfullt för att motverka spridningen av desinformation och falska nyheter. Den stora utmaningen enligt honom ligger i att få oss att överge föreställningen om att grundläggande färdigheter i att söka efter och värdera information ska kunna fungera som effektiva verktyg för att skydda mot desinformation (ibid., s. 1152). Han menar, liksom John Walsh, att bibliotekariernas funktion som ”epistemological protection” nu är viktigare än någonsin (Walsh 2010, s. 499).

Men trots dessa dystopiska beskrivningar har problemen med desinformation och falska nyheter också framställts som en möjlighet för biblioteken. Här har vi verkligen en chans att visa vad vi är experter på och det som varit en av bibliotekets ursprungliga funktioner, att bidra till det demokratiska samhällets utveckling genom att tillgängliggöra kvalitativ och tillförlitlig information (Sullivan, 2019; SFS 2013:801). Biblioteken tillhör ju de institutioner i samhället som människor har högst förtroende för och ses ofta som neutral mark och demokratiska arenor (Gustafsson et al. 2019; Nordqvist, Wihlborg, 2019). Vi om några borde ha goda förutsättningar att föra det här samtalet med våra besökare på ett sätt som gör att vi inte avskräcker dem från att söka och använda information samtidigt som vi inte bidrar till att de ”släcker ner” och blir kategoriskt avfärdande likt Markus.

Traditionellt har bibliotek i viss mån fungerat som gatekeepers, grindvakter, av information; det John Walsh (2010) beskriver som ett epistemologiskt skydd. I flera led har informationen granskats, av till exempel journalister, författare, redaktörer, ansvariga utgivare för att slutligen, efter bibliotekariers aktiva beslut, hamna i bibliotekets bestånd för att kunna lånas ut till våra besökare. Vi har haft kontroll över utbudet av information och till viss del även över den teoretiska kunskapen om hur man söker efter den (Gustafsson et al. 2019; Schwarz 2016, s. 64). Människor har haft en hög tilltro till att vi, utifrån vad som stipuleras i lagtexter och medieplaner, har skött detta uppdrag på ett objektivt och kompetent sätt och vi har därmed fungerat som en slags garant för informationens kvalitet. I takt med digitaliseringen har vi dock förlorat en stor del av kontrollen över den information vi faktiskt förmedlar till våra besökare och därmed kanske också blivit mindre relevanta/självklara som epistemologiskt skydd. Då syftar jag inte enbart på att vi erbjuder surfdatorer och fritt wifi utan även på de avtal som styr en del av de tjänster och medier vi köper in från externa leverantörer, exempelvis digitala dagstidningar och tidskrifter samt e-böcker. Här görs stora delar av medieurvalet av kommersiella aktörer och inte av oss samtidigt som det är vi som förmedlar innehållet och får ta diskussionerna med slutanvändarna i de fall det finns synpunkter på bestånd och innehåll.

Idag förväntas vi i högre utsträckning agera handledare och servicepersonal genom att upplysa om och hjälpa våra besökare i hur de själva ska göra för att hitta information och bilda sig vilket naturligtvis till stor del är positivt. Men när den för besökarna tillgängliga informationen inte längre passerat bibliotekets kvalitetskontroller samtidigt som vi förväntas uppfylla vårt demokratiska uppdrag har jag kommit att fråga mig: Har biblioteksbesökarna rättigheter som överstiger våra skyldigheter gentemot dem? Om jag utgår ifrån problematiken med faktaresistens och sanningsrelativism, hur kan jag då i mötet med besökare ”främja intresset för bildning, upplysning, utbildning och forskning”, som det står i bibliotekslagen, utan att det inkräktar på deras grundlagsskyddade rätt till fri åsiktsbildning och informationsfrihet? Kommer inte den alltid att väga tyngre? Kan vi förhålla oss ”strikt objektiva och opartiska vad gäller insamling, tillgång och service” och samtidigt ”verka för det demokratiska samhällets utveckling (SFS 2013:801; IFLA 2012)? Jag inser att detta inte är några nya frågeställningar och dilemman men i min egen yrkespraktik är det först de senaste, låt säga, två åren som jag har kommit att befinna mig i situationer där den här typen av frågor blivit intressanta att fundera över.

Läser jag mellan raderna i samtalet med Markus så tolkar jag honom som att han säger, när han berättar att han tröttnat på att läsa nyheter och anger skälen därtill, att han inte litar på en speciell sorts information som jag i den verksamhet jag arbetar inom medverkar till att förmedla. Det är lite som att han svär i kyrkan. Han gör nog inte själv den kopplingen och spontant framstår yttrandet kanske som relativt harmlöst. Men ju mer jag, så här i efterhand, funderar över situationen och samtalet desto mer slås jag av hur frånvarande biblioteket, som en resurs för informationsförsörjning och lärande, förmodligen är för honom och för många andra i hans livssituation.

Detta trots att han uppenbarligen är en van biblioteksbesökare. Han representerar inte heller direkt någon av de målgrupper vi i personalgruppen diskuterar och planerar programverksamhet för när det gäller digital kompetens och digitala tjänster. På många sätt verkar han redan väldigt digitalt delaktig. Han saknar förmodligen inte tillgång till de tekniska verktygen han behöver för att hitta information om situationen i Chile och har av allt att döma språket och de kognitiva förmågor som krävs för att kunna tillägna sig information och kunskap på olika sätt. Utan att känna till de exakta omständigheterna i Markus situation illustrerar samtalet på ett, tycker jag, ganska bra sätt att det krävs relativt omfattande förmågor och kunskaper för att kunna kalla sig medie- och informationskunnig (Statens medieråd, 2017).

Jag ser mig omkring i biblioteket. I en annan informationsdisk betjänas en kvinna av en av mina kollegor. Förmodligen vill hon betala för några utskrifter. Hur påverkas hennes deltagande och delaktighet i demokratin av digitala miljöer? Bidrar hon till spridandet av desinformation och näthat, för att låna en frågeställning från den nationella kommittén Det demokratiska samtalet (2020)? Hur är det med gymnasieeleverna som ligger i sagorummet med varsin mobiltelefon i högsta hugg, är de faktaresistenta? Jag kan självfallet inte veta hur pass medvetna och kritiska bibliotekets besökare är när de konsumerar information. Det korta samtalet med Markus ger mig dock en känsla av att han och jag har olika föreställningar om huruvida han är det. Jag misstänker att han känner sig digitalt kompetent och välinformerad, att han känner att han klarar sig rätt bra som läget är, medan jag själv tycker mig se tecken på att han saknar en del verktyg och förmågor för att kunna ha en mer sund och realistisk inställning till medielandskapet. Om jag, för resonemangets skull, ponerar att det stämmer, att han är någorlunda tillfreds med hur han konsumerar information, är sannolikheten troligtvis väldigt liten att vi skulle ha börjat samtala om det här ämnet, vore det inte för att vi hade en god relation sedan tidigare. Det var istället det mellanmänskliga, den personliga och avslappnade relationen mellan mig och Markus som skapade förutsättningar för att just det här samtalet skulle äga rum. Även om vi inte kom speciellt långt öppnade vi ändå upp för stora och intressanta frågor och jag tror inte att mina uttalanden gick för långt eller tolkades som en personlig kritik av honom.

Som jag upplever det ligger svårigheten i den här typen av samtal just i att, vilket förs fram av Henriksen och Vetlesen (2013), lyckas hitta en nivå som fungerar för bägge parter och som gör att vi kan undvika att svika det moraliska ansvar som åläggs oss i alla mellanmänskliga möten (ibid., s. 238ff). Om jag skulle vara av uppfattningen att det är för Markus bästa att jag tydligt problematiserar hans uttalande är risken överhängande att det tolkas precis tvärtom, att jag tvivlar på hans förmåga att inse sitt eget bästa och att han därför tappar sitt förtroende för mig. Skulle jag istället välja att överhuvudtaget inte engagera mig i ämnet framstår det istället som att jag är likgiltig inför hans funderingar och bekymmer. Det moraliska ansvaret när vi möter andra människor beskrivs av Henriksen och Vetlesen som ”något helt annat än den kontraktsbundna förpliktelse som är förenad med juridiskt fastställda sanktioner” (ibid., s. 241). Även om interaktionerna med många av biblioteksbesökarna kretsar kring olika slags tjänstetransaktioner är dessa möten och samtal sällan uteslutande så svartvita och instrumentella. Ofta uppstår tillfällen där vi kommer att samtala kring eller kommentera sådant som ligger bortom det faktiska ärendet, tillfällen som jag tänker att vi borde kunna bli bättre på att ta tillvara på. Eva Schwarz skriver i artikeln ”Bibliotekariens handlingsfält” (2016) att det finns en stor diskrepans mellan det som faktiskt ingår i en bibliotekaries uppdrag och en besökares förväntningar på vilken service som står till buds. Inte sällan ställs krav som tydligt ligger utanför ramen för bibliotekariens uppdrag och att det i enskilda situationer kan kännas nödvändigt att bemöta en besökare bortom det professionella, det vill säga på en mer personlig nivå (ibid., s. 71). Det blir upp till mig som bibliotekarie att i varje situation avgöra var denna gräns går och jag upplever att detta dilemma ofta blir speciellt påtagligt när det rör sig om handledning och samtal kopplade till digitala tjänster och medier. Inom arbetsgruppen pågår en ständig diskussion kring hur mycket vi ska hjälpa till med. Och trots principer och beslut om vad vi inte ska vara behjälpliga med, till exempel bankärenden och online-shopping, är det inte sällan vi hjälper till med just det. Undantagen har blivit regeln och vi väljer att temporärt förlägga dessa, ofta praktiska, handlingar till vårt handlingsfält. Har jag en person framför mig som helt saknar de verktyg som krävs för att kunna uträtta enkla men viktiga ärenden, och efterfrågar min hjälp, går jag gärna lite längre än vad som kanske är lämpligt för att stilla en oro eller lösa ett konkret problem. För att använda ett resonemang från Nordqvist och Wihlborg (2019) uppstår en konflikt mellan omsorgsetiken och rättskänslan som påminner om det dilemma Schwarz beskriver. Vi vill ju våra besökare väl.

En tid efter mitt samtal med Markus sitter jag i vårt lunchrum och pratar med några av mina kollegor om den här typen av samtal och om besökare som uttrycker starka, företrädesvis negativa, åsikter om viss information. Är det bara jag som känner en frustration kring detta? Att vi arbetar med informationskompetens genom att arrangera föreläsningar, workshops och individuell handledning men har svårigheter att föra informella samtal kring detta med våra besökare. Ingen av de närvarande kollegorna verkar tycka att det är något större problem. Även om några har haft liknande samtal med besökare är den allmänna åsikten att det inte är vårt problem och att vi inte ska lägga oss i vad våra besökare har för åsikter. Dessa samtal faller utanför vårt uppdrag. Vi ska, som alltid, stå för bredd och kvalitet som det står i lagen och fungera som neutrala förmedlare av information och litteratur. Jag framhåller att jag inte tycker att samtalet med Markus varit extremt eller speciellt alarmerande på något vis. Men jag känner ändå ett behov av och tror att det vore sunt och givande att föra ett samtal kring detta? Skulle vi kunna ha rutiner och strategier för dessa samtal på samma sätt som vi har rutiner för bokning av datorer och för fjärrlån? Ska den här typen av samtal ändå inte ingå i en bibliotekaries handlingsfält? Enligt min uppfattning, och även i hur det beskrivs av Schwarz, tänjer vi på gränserna och träder utanför vårt professionella uppdrags gränser nästan uteslutande vid tillfällen då det efterfrågas av våra besökare. Det jag, utifrån situationen och det dilemma jag upplever att jag hamnar i i samtalet med Markus, tänker är att vi borde ta för oss mer och oftare tänja på dessa gränser när ett möte med en besökare inte enbart kännetecknas av ett formellt utbyte av en tjänst. Jag tänker att det i situationer som dessa skulle kunna finnas utrymme för oss att mer aktivt agera för att uppfylla vårt demokratiska uppdrag. Kan vi bli bättre på att stanna upp i dessa lägen och på ett, inte paternalistiskt, utan jämbördigt sätt visa intresse för varandras olikheter och initialt försöka hitta den där stabila och gemensamma platsen att ha som utgångspunkt för vidare samtal (Henriksen & Vetlesen 2013, s.240; Sundin & Haider 2018)?

Själva poängen med bibliotek är ju, precis som mina kollegor poängterat, att visa på och tillgängliggöra den där mångfalden av mänskliga idéer och historier. Att inte begränsa tillgången till information utan istället i någon mån fungera som en motvikt till filterbubblor och algoritmer. Min erfarenhet är att vi i hög utsträckning gör detta när det gäller ”vanliga” referensfrågor men att vi lätt blir passiva när det gäller diskussioner om omstridda frågor eller när vi möter besökare som uttrycker sig föraktfullt mot till exempel etablerade medier och forskare. I takt med att vi erbjuder fler och fler digitala tjänster och uppmanar våra besökare att bli mer självständiga riskerar vi dock att samtidigt förlora samtalstillfällen. Speciellt med dem som, likt Markus, är relativt digitalt kompetenta och har tillgång till tekniken. Är det genom att skapa tillit och en känsla av gemenskap, som ju förefaller viktig för många av våra besökare, som vi kan arbeta mest effektivt med källkritik och informationskompetens (Sundin 2018)? Är det genom att vara mer informella och personliga med våra besökare som vi också själva kan känna oss tryggare i att föra dessa samtal? Att hitta den där gemensamma platsen där förutsättningarna finns för att upptäcka och undersöka det Sherry Turkle talar om som ett alternativt tänkande, en plats eller ett tillstånd där vi får en chans att ändra uppfattning i viktiga frågor (2017, s. 373ff). Och kan vi samtidigt föra ett samtal, kollegor emellan, kring dessa frågor tror jag vi kan ta ett större kollektivt ansvar för att leva upp till de förväntningar som finns på oss både från de styrdokument vi har att förhålla oss till och från våra besökare.

Källor

Cooke, N. A. (2017). Posttruth, truthiness, and alternative facts: Information behavior and critical information consumption for a new age. The
library quarterly, 87(3), 211–221.

Det demokratiska samtalet (2020). Vårt uppdrag.  [2020-05-10].

Gustafsson, M. S., Elvström, R., Skill, K. & Wihlborg, E. (2019). DigidelCenter i Motala: lärdomar för ökad digital kompetens. DINO Rapport 2019:1. Linköpings universitet. Linköping: LiU-Tryck.

Henriksen, J-O. och Vetlesen, A. J. (2013). Etik i arbete med människor. 3:e uppl., Lund: Studentlitteratur.

IFLA (2012). IFLA:S etiska regler för bibliotekarier och andra informationsspecialister.  [2020-04-28].

Johnson, B. (2017). Information literacy is dead: The role of libraries in a post-truth world, Computers in library, 37(2), s. 12-15.

Nordqvist, C. & Wihlborg, E. (2019) Digitalt först? Kommuners och professionellas arbete för ökad digital inkludering. DINO Rapport 2019:2. Linköping Universitet, Linköping: LiU-Tryck.

Schwarz, E. (2016). Inledning och Bibliotekariens handlingsfält: praktisk kunskap, professionalitet och kollektivt ansvar. I: Schwarz, E. (red) Bibliotekariens praktiska kunskap. Om kunskap, etik och yrkesrollen. Stockholm, Regionbibliotek Stockholm, s. 7-16 och 57-74.

SFS 2013:801. Bibliotekslag. [2020-05-04].

Sosulski, N., & Tyckoson, D. (2018). A Reference for That: Reference in the Age of Disinformation. Reference & User Services Quarterly, 57(3), s. 178-182. doi: http://dx.doi.org/10.5860/rusq.57.3.6602

Statens medieråd (2017). Medie- och informationskunnighet – vad är det [2020-05-08].

Sullivan, M. C. (2019) ‘Why librarians can’t fight fake news’, Journal of Librarianship and Information Science, 51(4), s. 1146–1156. doi: 10.1177/0961000618764258.

Sundin, O. (2018). Den pedagogiska bibliotekarien: Från källkritik till källtillit. I J. Hansson, & P. Wisselgren (Red.), Bibliotekarier i teori och praktik: Utbildningsperspektiv på en unik profession (s. 103-123). Lund: BTJ Förlag.

Sundin, O., & Haider, J. (2018). Källkritik, självkritik och källtillit. I U. Carlsson (red.), Medie- och informationskunnighet i den digitala tidsåldern – en demokratifråga: Kartläggning, analyser, reflektioner. Göteborg: Nordicom, sid. 59- 61.

Turkle, S. (2017). Tillbaka till samtalet: Om samtalets kraft i en digital tid
(övers. Linus Kollberg). Göteborg: Daidalos.

Walsh, J. (2010). Librarians and controlling disinformation: is multi-literacy instruction the answer? Library Review, 59(7), sid. 498–511.