Akta dig för bensinpumps-hiv! – Varför sprider vi falska nyheter?

Någon med riktigt ont uppsåt har fäst kanyler innehållande hiv-virus på pumphandtagen på bensinstationer. Varningen spreds den 25 juli 2018 och delas i detta nu åter igen i en svindlande hög fart. Påståendet är såklart inte sant, men det hindrar inte att över 30 000 svenskar har delat inlägget som varnar för fenomenet. Vad är det för mekanismer som gör att vi delar vidare sådan här uppenbart falsk information av råttan-i-pizzan-karaktär? Vad är det som gör att så många inte direkt avfärdar påståendet utan tar det till sig och också väljer att dela vidare varningen? 

Med den virala varningen som exempel diskuterar vi i denna artikel utförligt varför vi tror på uppenbart falska budskap med utgångspunkt från nya antologin The Psychology of fake news. 

Påståendet är en gammal kedjebrevsvariant och kan i olika varianter spåras tillbaka till 2000 enligt mytgranskarna på Snopes. Varianten som delas nu är samma som spreds 2018 och bara i augusti har den delats hundratals gånger.

FB-inlägg: Bensinpumpshandtag med kanyl. Bildtext: "Delat uppmärksamhet detta är den nya maskor vid bensinstationer. De gör hivinfekterade sprutor i pumpen.Se upp och dela! Delning kan rädda liv!"

Det virala inlägget på Facebook.

Upplägget liknar andra virala budskap av kedjebrevskaraktär. En bild för att skapa uppmärksamhet, i detta fall en kanyl fastsatt i pumphandtaget, och ett dramatiskt budskap. Texten understryker vikten av att dela för att uppmärksamma våra medmänniskor på faran. Att uppmana till delning är vanligt i dessa sammanhang. “Nio av tio svenskar vågar inte dela detta budskap”.

Facebookdelningar med uppmaningar att gilla och dela vidare.

Texten i sig är delvis oförståelig (“detta är den nya maskor”?) och har troligtvis översatts automatiskt  i Google Translate eller dylikt. Att det är viktigt att dela understryks tre gånger i den korta texten. En uppmaning folk har anammat en masse! 33 000 delningar är en mängd. Tyvärr kan vi inte på något enkelt sätt se hur många delningar som skedde 2018 jämfört med 2020. På grund av folks sekretessinställningar kan vi inte heller se alla som delar.

Detta är en bild och ett budskap med synnerligen stark livskraft och trots att det granskats och avfärdats i en mängd artiklar och av flera faktagranskande organisationer sprids det då och då över världen. Nedan ser vi till exempel en faktagranskning från Malaysias hälsoministerium.

Facebookpost på malaysiska med delat bensinpumpsinlägg och stor text FAKE över.

Vad är det med denna nyhet som gör den så tilltalande att dela vidare? Om det kan vi egentligen bara spekulera. Att den anspelar på många människors rädsla för kanyler och hiv är nog en bidragande orsak. Faror som är dolda och riskerar att skada oss när vi inte är förberedda är vidare något som lätt triggar rädsla. Rykten om rakblad fastsatta inuti vattenrutschbanors väggar och spetsade pålar utplacerade under hopptorn är vanligt förekommande rykten på samma tema.

Detta inlägg kan tjäna som en bra illustration till hur falsk information sprids på sociala medier och som ett exempel på misinformation, det vill säga falsk information som sprids där avsändaren tror att den är sann. Motsatsen är desinformation, det vill säga falsk information som medvetet sprids i till exempel propagandasyfte eller för att svartmåla något. De flesta som delar vidare försöker göra rätt. De delar med sig av den upplevt viktiga informationen till sin vänner på sociala medier för att varna dem. 

Det ursprungliga inlägget har en kommentar, vilket passande nog är en länkning till Metros faktagranskning av fenomenet från 2018. 

Facebook-kommentar: "Metro.se - Nej hiv-infekterade nålar har inte hittats på bensinstationer i Europa."

Denna länk är numera trasig och själva kommentaren syns dessutom inte för andra när man delar inlägget. 

Själva delningarna leder sällan till speciellt många interaktioner utan de brukar inskränka sig till någon spridd arg emoji. Interaktionen för många är att de följer uppmaningarna och delar vidare inlägget. 

Ett visst mått av källkritik finns ibland när vissa väljer att framförallt kommentera att inlägget är från 2018. Att det är ett gammalt inlägg är för många en observation som är viktigare att göra än att det uppenbarligen är ett absurt och falskt rykte. Man skulle kunna spekulera i att det finns en aspekt av mediekunnighet bland folk på grund av att de uppmärksammar tidsaspekten av “nyheten”.

Favcebookkommentarer: Staffar: KOnstigt. Berit: "Två år gammalt inlägg".

De finns en del som väljer att uttrycka skepsis och mana till källkritik och det kan vara väl värt att lyfta fram några angreppssätt som används. 

Några få väljer att uppmärksamma att nyheten är falsk och länkar då gärna till en artikel i Aftonbladet. De som ifrågasätter artikelns sanningshalt är dock försvinnande få. Det är värt att fundera över att väldigt många människor ser dessa inlägg men väldigt få väljer att interagera med dem på något sätt. Det måste ju också vara väldigt många människor som antingen instinktivt förstår att det är något lurt eller som minns faktagranskningarna för två år sen. 

En del är lite mer försiktiga i sina ifrågasättande av inläggets rimlighet, men i exemplet nedan så utgår Eva från en bra grundläggande källkritisk princip: Är påståendet vi möter rimligt? Vad skulle syftet med kanylerna vara?

Facebook-kommentar: Eva: "Det vet jag inte om jag tror på.. Vad är syftet isf?"

Joakim bjuder på ett konkret tips att granska det man delar innan och konstaterar att det är ett så kallat hoax, ett skämt. Han är också vänlig att länka till Snopes granskning av påståendet.

FAcebook-kommentar: Joakim: "KILDEKRITIKK! Dette är ett såkalt hoaxsom har versert siden 2000Faktasjekk för man deler, ikke etterpå."

Mats är mer konkret och bjuder i det lilla formatet på en metodlektion i lateral sökning, ett kraftfullt verktyg i den källkritiska verktygslådan.  

Facebook-kommentar: Mats: "Lektion 1 i källkritik: Skriv "sprutor" + "bensinpump" i Google. Översta träffen går till en någorlunad trovärdig källa - Aftonbladet.Så efter att ha läst denna och andra trovärdiga källor. Är det värt att sprida detta vidare eller inte?

För många är påståendet med självklarhet en del av något större och många uttrycker ilska över de tänkta gärningsmännen och deras syfte. Händelsen blir en pusselbit i det större pusslet som är människors världsbild och oavsett vad man vet så tolkar man det så att det passar in i det man redan tror. Händelsen måste ju betyda något i det stora. Detta är en av beståndsdelarna som brukar poängteras i forskning kring konspirationsteorier och varför folk tror på dem. Världen upplevs som för stor och komplex och för att göra den greppbar ordnar man den så att det finns enkla sammanhang av orsak och verkan. En liten mängd onda män styr världen och orkestrerar krig och elände. Och så vidare.  

Facebook-kommentar: Anna: "Självklart måste terroristerna få utlopp för sina känslor ...Sverige 2020"

Christer väljer att infoga händelsen i sin världsbild där migrationen uppenbarligen står för en mängd problem i samhället.

Facebook-kommentar: Christer: "Säkert nån importerad skitstövel som håller på."

En del helgarderar sig när orimligheten i påståendet påpekas: “Vad skadar det att dela?” Det är samma mekanismer som kan användas vid kedjebrev: “Det är nog inte sant att ett spöke kommer och hugger huvudet av mig om jag inte skickar vidare till tio kompisar men det skadar ju inte att skicka vidare ifall att…” Man tar det säkra före det osäkra och garderar sig. Det kostar inget att varna och skulle det visa sig att det inte stämde så spelar det ingen roll. 

Facebook-kommentarer: Kimmo: "Fanartikeln, Finns inte längre. Men att det finns nålar på bensinsationer stämmer inte." Ramma: "Ahh, jag delade ifall att."

Björn uppmärksammas på att inlägget är gammalt, men inte att det också är falskt. Björn resonerar lite i linje med “jag skiter i att det är falskt, det är för jävligt ändå” och uppmanar till någon form av allmän uppmärksamhet.

Facebook-kommentarer: Christer: "Inlägget är från 2018lägg inte ut gamla inlägg och ge någon ny idiot en ide." Björn: "Kanske så, men det kan inte skada att vara uppmärksam, eller hur Christe".

I den alldeles färska antologin The Psychology of fake news som publicerats som open access och kan laddas ner gratis försöker författarna reda ut olika aspekter av varför vi så gärna delar falsk information. 

Schwarz och Jalbert sammanfattar i sitt kapitel When (Fake) News Feels True de kognitiva processerna som påverkar vår acceptans eller vårt avfärdande av information som når oss. 

I vardagliga samtal utgår vi oftast från att den vi pratar med bidrar med relevant, sann och informativ kunskap. Vår grundläggande inställning är att den vi pratar med säger sanningen, vilket gäller i än högre grad när vi pratar med familj och vänner. Att dela vidare något som dyker upp i ens flöde från en vän eller bekant kan betraktas som en del i en pågående konversation. Din vän har delat innehållet och på så sätt legitimerat det. Vännen skulle ju inte medvetet ljuga för dig och är troligen så smart att den inte skulle dela falska budskap med dig. 

Den mänskliga naturen bygger i stor del på acceptans av information. Att kritiskt granska information kräver ansträngning i form av motivation och kognition. Det är lättare att acceptera än att avfärda eller granska. 

Information som är lätt att bearbeta och tolka, där budskapet är enkelt och tydligt har större chans att accepteras som sant. Om det också passar in i vår världsbild eller matchar andra saker vi redan vet är det starka faktorer som påverkar chansen till acceptans. Om budskapet ligger långt från vår grunduppfattning om världen och hur den är beskaffad är det svårare att acceptera det. Ett påstående som att rymdödlor styr världen i en hemlig sammansvärjning accepteras intuitivt inte av mig som rimligt men för en del människor är det ett fullt rimligt påstående som direkt accepteras. Ett annat exempel är påståendet “Gud finns”. Beroende på ens religiösa uppfattning är det antingen ett självklart eller ett orimligt påstående. 

Den här processen sker intuitivt och snabbt och för många människor är hiv-kanyler på bensinpumpshandtag uppenbarligen en fullt rimlig berättelse från vår samtid. Uppenbarligen så uppfattar många människor vår värld som en plats där denna typ av händelse är normal och sann. Man skulle kunna tänka att det säger något om vår samtid. Familjär information är lättare att läsa, förstå och komma ihåg än budskap som upplevs som främmande. 

En trovärdig källa är också en faktor när vi väljer att betrakta ett påstående som sant. Är källan bekant i egenskap av släkt eller en vän så är chansen till acceptans högre. Dessa typer av virala påstående sker ju genom att man ser att någon i ens vänlista delat den i sitt flöde. Oftast har man någon sorts förtroende eller koppling till de som är i ens vänlista vilket gör att budskapet har större chans att accepteras. Vi människor är på många sätt rätt så okomplicerade. Bara en så enkel sak som att om vi upprepade gånger ser någons ansikte är det en faktor som bidrar till att vi litar mer på den personen. En annan är att om en person har ett namn som vi kan uttala så sätter vi större tilltro till den. Ett budskap från Ola Nilsson upplevs som mer trovärdigt än om avsändaren heter Shpqonky Xuilouysz.

Ju fler människor som tror att något är sant är också en bidragande faktor. I detta fall är det mängder med människor som delat inlägget och på så sätt bidragit till att legitimera dess budskap. Det jag håller som sant legitimeras av att andra människor också tror att det är sant. Det som i forskningen kallas “social konsensus” uppstår.  

En bidragande orsak till att ett budskap uppfattas som sant är också mängden bevis som stödjer påståendet eller hur enkelt det är att hitta bevis. I vårt exempel så är beviset i form av en bild som styrker textens budskap.

Vilka faktorer bidrar till att ett påstående “känns” sant?

En är repetition. Ju fler gånger vi hör ett rykte desto större chans är det att vi tror på det. I fallet med hiv-pumparna så är det kanske många som har sett det tidigare då det i olika former har funnits sen 2000 och spreds intensivt så sent som två år sedan. Om flera i ens bekantskapskrets delar samma budskap så bidrar det också till att man exponeras för det fler gånger. Inom ett nätverk kan man exponeras för ett budskap flera gånger när vänner gillar och delar det. 

Hur budskapet presenteras påverkar också. Är kontrasten bra, typsnittet lättläst och så vidare är det större chans att vi accepterar informationen. I detta fallet är delar av texten omöjlig att förstå, men det har ändå inte hindrat dess spridningskraft. Det tyder på att budskapet är exceptionellt starkt. 

Fotografier är ett tacksamt sätt att fånga uppmärksamhet. Det har också visat sig att fotot i sig inte behöver ha någon direkt koppling till budskapet. I detta fallet så illustrerar ju dock bilden väldigt tydligt det påstådda fenomenet. Hos betraktaren framkallar det rysningar när man tänker på att bli nålstucken av en kanyl när man tankar. 

Vi som människor har en inbyggd partiskhet till att tro att information är sann. Vi använder genvägar när vi bedömer ett budskaps sannolikhet. Om vi sett budskapet ofta, om det är lätt att ta till sig, om det kommer från någon vi känner – ja då är det stor chans att vi tror på det. Ny information försöker vi infoga i våra befintliga tankesystem och i vår världsbild. Vi är också duktiga på att fylla i luckor i informationen som vi får. Vi tolkar, förbättrar och fyller i.

Allt detta är faktorer vi som jobbar med informationskunnighet på bibliotek behöver vara medvetna om. Att faktagranska och påpeka påståendes felaktighet och orimlighet hjälper inte nämnvärt. Hur utformar vi metoder som gör att människor intuitivt lär sig att tolka rimligheten och orimligheten i budskap de möter? Det är vuxna människor som delar, människor som vi möter dagligen på biblioteken och som det ingår i vårt uppdrag att bilda. Hur gör vi det?