Gå direkt till innehållet

Hushållsarbete i landets datastugor: Digitalt omsorgsarbete och bibliotek som smörjmedel inom digitaliseringsprojektet

Av  Anne Kaun. Publicerad i antologin Bankdosor, skam och SMS-poesi. CC-BY

Arbetet på ett bibliotek har jag alltid förknippat med att läsa, sortera och sprida kunskap om böcker. Även att arrangera evenemang och möta låntagare är någonting jag tänker på i samband med arbete på ett bibliotek men under forskarcirkeln har vi lärt oss att biblioteks­arbetet är så mycket mer. Det behövs en skara av olika kompetenser, bland annat en hel del teknisk kunskap och färdigheter som kan betecknas som digitalt arbete. I det här kapitlet vill jag fokusera på en liten men ändå väldigt viktig del av det digitala arbetet som utförs på våra bibliotek idag – det digitala omsorgsarbetet. Men låt oss börja med ett citat från en av våra deltagare som sätter fingret på de praktiker och det arbetet som jag gärna vill belysa här. Giovanna Jörgensen skriver:

”Den digitala delen av bibliotekets verksamhet är inte så väl känd bland våra politiska uppdragsgivare, segmentet är organiskt till sin karaktär och i ständig förändring och ut­veckling. Våra uppdragsgivare ser inte konsekvenser som exempelvis förändrade strukturer inom socialtjänsten får för biblioteket där nedlagda lokalkontor medför ökat tryck på kvarvarande offentliga miljöer såsom biblioteken. Utöver detta varierar låntagarnas behov och biblioteks­medarbetarnas kompetens växlar med gruppens samman­sättning, vilket påverkat den typ av hjälp biblioteken kan erbjuda. Dessa ibland otydliga och ständigt föränderliga omständigheter gör ämnet komplext men det vi inte vet blir ett område vi tillsammans utforskar genom frågor och reflektioner, vi står i kontakt med vårt icke-vetande (Bornemark 2018, s. 59). Min eventuella brist på kunskap om framtiden inger mig inte skam eller oro utan blir ett område att utveckla” (Jörgensen, s 24).

Som citatet påpekar och som arbetet med forskarcirkeln har visat är biblioteksyrket under ständig förändring både i relation till olika förväntningar från politiskt håll men även på grund av förändrade behov hos låntagarna. Samtidigt är de föränderliga villkoren och förväntningarna som bibliotekarier ställs inför förknippade med en rad olika känslor. Som Giovanna Jörgensen skriver känner och möts bibliotekarier idag av skam och oro över bristande kompetens och icke-vetande. Arbetet med forskarcirkeln Digitalt först: Skeptiker­spåret har visat för mig att bibliotekarieyrket är mycket bredare än att ha koll på de senaste böckerna och tips om hur en väljer rätt bok för rätt tillfälle eller hur digitala medier kan hjälpa till i den sök­processen. De dilemman kring digitalisering som deltagare delade med sig under forskarcirkeln visade inte bara att det fanns många fler teknologier än böcker att hantera inom våra bibliotek, men även att det krävs helt andra praktiker (och för den delen känslor) än just läsandet på biblioteken. När jag har lyssnat på berättelserna och gått genom texterna av våra deltagare har jag kommit att vilja beskriva en del av bibliotekariers digitala arbete som omsorgsarbete eller på engelska care work. Det gäller alltså en specifik aspekt i biblioteka­riernas digitala arbete som rymmer allt från detaljkunskap om an­vändarplattformar, sociala medier, bakgrundskunskap om kommer­siella tjänster på nätet (se Linnéa Forslunds bidrag i denna antologi), kunskap om källkritik till digitalisering av analogt material. Digitalt arbete av det här slaget kräver teknisk kompetens och kompetens att kunna navigera komplexa situationer. Lisa Sloniowski (2016) menar dock att det finns en skillnad mellan digitalt arbete som innebär att ladda upp ett stort paket av digitala publikationer till bibliotekska­talogen å ena sidan och att ta hand om personer som har svårigheter med att hantera bank ID å andra sidan. Det är just den senare sortens digitalt arbete jag är intresserad av här. Låt mig illustrera den delen av digitalt arbete – digitalt omsorgsarbete – med ett exempel från en av deltagarna vars essäer inte är publicerade i denna antologi.

Iréne Kulneff beskriver en situation som representerar en ganska vanligt förekommande fråga som är perifert relaterad till digita­lisering. Den illustrerar dessutom på vilket sätt gränserna mellan bibliotekarieprofessionen som är socialiserad under utbildningen å ena sidan och ett slags digitalt servicearbete eller digitalt omsorgs­arbete å andra sidan suddas ut: Iréne Kulneff beskriver hur en man vänder sig till infodisken och frågar om tillgång till datorer. Väl där visar det sig att han vill köpa flygbiljetter. Bibliotekarien försöker på ett pedagogiskt sätt få honom att utföra sökningen och bokningen själv men det visar sig att det inte kommer fungera. Det finns inte längre några medborgarkontor dit mannen skulle kunna vända sig och inte heller från kommunens seniorförening och dess datorstuga kan han få hjälp p.g.a. hans låga ålder. Samtidigt är mannen desperat och ger uttryck för känslor av skam. Vad ska bibliotekarien göra i den situationen? På samma sätt vände sig medborgare till bibliotek när bank-ID introducerades och så småningom användes i allt flera områden från bankärenden till myndighetskontakter. Biblioteken blev samhällets datastugor där bibliotekarier tar hand om de som har svårt att hänga med i digitaliseringsprojektet.

Digitalt omsorgsarbete

Digitalt omsorgsarbete är arbete som inte borde kräva en särskilt teknisk utbildning eller kompetens i jämförelse med andra sorters digitalt arbete som jag nämnde tidigare. Det handlar i stort sett om att hjälpa till med vardagliga uppgifter och praktiker som användare av digitala tjänster förväntas utföra: digitala ärenden hos myndighe­ter (t.ex. ansöka om ersättning hos försäkringskassa eller skriva in sig på arbetsförmedlingen), att inhandla olika tjänster både digitalt eller analogt på nätet (t.ex. boka resor, utföra bankärenden) men även att tillgodose behovet av en fysisk plats med tillgång till digital infrastruktur som datorer och wifi. Dessa saker förväntas alltså utföras av eller finnas hos dagens digitala medborgare men det har visat sig lättare sagt än gjort. För just dessa krävs digitalt omsorgsar­bete av bibliotekarier.

Jag menar att det digitala omsorgsarbete som bibliotekarier utför liknar akademiskt hushållsarbete som Sara Kalm (2019) beskriver i sin omtalade text ”Om akademiskt hushållsarbete och dess fördel­ning”. Hon skriver att akademiskt hushållsarbete är ”en uppsättning av sysslor som måste utföras på en institution, som kräver att någon men inte alla utför dem och som är icke-meriterande. (…) Akademisk hushållsarbete som helhet är ett slags kollektiv nyttighet, som alla drar fördel av men som inte alla behöver utföra” (Kalm 2019, s. 11). Akademiskt hushållsarbete utgör enligt henne

”smörjmedlet för en institution, det som inte bara får insti­tutionen att praktiskt fungera utan också det som bidrar till att skapa en stämning eller en atmosfär som alla får ta del av. På detta sätt kan vi tala om det som en kollektiv nyttighet” (Kalm 2019, s. 11).

På liknande sätt skulle jag vilja beskriva digitalt omsorgsarbete som utförs på våra bibliotek idag, nämligen som smörjmedel för sam­hällets stora satsning på digitalisering. Det innebär arbete som är förknippat med låg prestige och som är i stort sett osynligt i rappor­terings- och utvärderingskulturen men som ändå måste utföras för att genomdriva digitaliseringsprojektet.

Till exempel, regeringens ”Digitalt först: program för digital förnyelse av det offentliga Sverige” innebär att

[D]igitala tjänster, när det är möjligt och relevant, ska vara förstahandsval i den offentliga sektorns kontakter med privatpersoner och företag. (…) Målet är att det ska vara enkelt att komma i kontakt med det offentliga Sverige. Vi måste tänka digitalt först och se förvaltningen som en digital förvaltning, (…). (Regeringen 20191hämtad 30 oktober 2020 från https://www.regeringen.se/regeringens-politik/digitaliseringspolitik/digital-forvaltning/) När Digitalt först blir till digitalt som krav (eller digital by default) som tar sitt utryck i att myndigheter som Arbetsförmedlingen eftersträvar digital självinskrivning av minst 90% av alla arbetssökande plus hantering på distans med handläggare utspridda över hela landet utan lokala kontor i en del av Sveriges kommuner, blir det svårt för personer och grupper som står utanför det digitala imperativet (Wormbs 2010), som saknar språket, tillgång eller färdigheter för digitala kontakter med myndigheter. Det är först och främst de som söker sig till biblioteken för att få hjälp. Digitalt omsorgsarbete på bibliotek är alltså smörjmedlet för projekt som regeringens Digitalt först-satsning.

Emotionellt arbete på biblioteket

Det är dock inte bara rent tekniskt omsorgsarbete som krävs i sam­hällets datastugor. Det krävs fingertoppskänsla för alla emotioner som väcks i samband med digitala teknologier både hos biblioteka­rier själva och hos användarna. Det är inte bara att biblioteket är en plats där vi kan utveckla våra färdigheter som gör bibliotekarier till omsorgspersonal men också att care eller omsorg i service av någon annan rör just känslor och osäkerhet. Som deltagaren Iréne Kulneff i forskarcirkeln beskriver är mannen med behovet att boka flygbiljet­ter desperat. Han vet ingen annanstans att vända sig till. Samtidigt är bibliotekarien fundersam om hon bör och får hjälpa honom. Det är ändå känsliga data som hon behöver hantera under bokningen. Känsloarbete förknippas samtidigt med en slags inneboende motivation som är baserat på affekt, empati och en känsla av ansvar för den andre. Därmed ingår i det vårdande arbetet som utförs på våra bibliotek även vad vi kan kalla för känsloarbete. Känsloarbete har beskrivits som aktivt arbete med emotioner, det vill säga att till exempel framhäva vissa emotioner som en del av yrkesideologin men även att styra undan emotioner för att upprätthålla en professionell identitet. Ariel Russell Hochschild (1983/2012) skriver att känsloarbete innebär

”[L]abor that requires one to induce or suppress feeling in order to sustain the outward countenance that produces the proper state of mind in others – in this case, the sense of being cared for in a convivial and safe place. This kind of labor calls for a coordination of mind and feeling, and it sometimes draws on a source of self that we honor as deep and integral to our individuality.” (Hochschild 1983/2012, s. 7)

Begreppet känsloarbete har använts för att beskriva vårdande och omsorgsyrken som utgår ifrån att hjälpa andra för att utveckla deras kunskaper och färdigheter. Hochschild beskriver känsloarbete som en del av servicearbete och räknar upp barnomsorg, äldreomsorg, sjukhus, flygplatser, affärer, callcenter, skolor, kontor för välfärdsin­stitutioner men även tandläkare som arbetsplatser där känsloarbete utförs. Bibliotekarier nämns i hennes bok The Managed Heart inte som en specifik grupp inom serviceyrken men jag menar att deras arbete tydligt innehåller aspekter av känsloarbete. Till exempel diskuterar Monica Nordsten i sitt bidrag hur hon inte bara måste hantera känslor hon möts av när tekniken inte fungerar men även den egna frustrationen som måste tas om hand på ett professionellt sätt. Hon skriver

”Det blir en trist historia som lämnar både honom och mig med dåligt humör. Jag känner mig genomusel. Han är mycket missnöjd med banken men också med mig eftersom det utlovats att biblioteket skulle hjälpa till. Men framför allt verkar han besviken på sig själv som inte lyckats få ordning på detta på egen hand (…).”

För det är här någonstans det skaver rejält i mig. Min vilja att omgående lösa allehanda problem som jag ställs inför tar sig ibland monumentala dimensioner. Det är något som krackelerar i ambitionens Bermudatriangel, i rummet mellan bibliotekariens självbild, omvärldens syn på oss som allvetare och den krassa verkligheten fylld av oplanerad felsökning av obegripliga digitala problem som möjligen hör hemma hos annan aktör (Nordsten, s.12 )

Samtidigt är känsloarbete som Hochschild och det akademiska hushållsarbete som Kalm beskriver till en stor del osynligt arbete. Hochschild menar att känsloarbete är

”‘shadow labor’, an unseen effort, which, like housework, does not quite count as labor but is nevertheless crucial to getting other things done.…The trick is to erase any eviden­ce of effort, to offer only the clean house and the welcoming smile.” (Hochschild 1983/2012, s. 167)

Det gäller även digitalt omsorgsarbete på våra bibliotek. Det arbetet som utgör smörjmedlet för digitaliseringen ryms ofta inte i redovis­ningsblanketten och planeringen av digitaliseringsprojekt. Samti­digt är digitalt omsorgsarbete av kollektivt värde för samhället, det behövs för att hålla digitaliseringsprojektet igång men biblioteken avlönas sällan för det.

En annan aspekt som ofta diskuteras i samband med omsorgs-och känsloarbete är att vårdande yrken som innebär känsloarbete är typiskt kvinnliga yrken. Omsorgs- och känsloarbete utförs ofta – som Sara Kalm t.ex. visar för akademin – av kvinnor. I Sverige är 76 procent av alla bibliotekarier kvinnor och det speglades i vår fors­karcirkel med minst två tredjedelar kvinnliga deltagare (SCB 20172Hämtad 30 oktober 2020 från https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/arbetsmarknad/sysselsattning- forvarvsarbete-och-arbetstider/yrkesregistret-med-yrkesstatistik/pong/tabell-och-diagram/20-vanligaste- yrkena-for-kvinnor/). Digitala teknologier å andra sidan förknippas ofta med manliga yrken – kodare, tekniker, ingenjörer är yrken som de flesta kommer tänka på när man tänker på digitalisering och digitala medier. Men som vi har sett så är samhället beroende av det digitala omsorgsar­betet vid sidan av andra slags digitala arbeten för att implementera digitaliseringsprojektet.

Avslutning: att synliggöra digitalt omsorgsarbete

Just nu finns en pågående diskussion kring digitalt arbete inom mitt ämne medie- och kommunikationsvetenskap. Å ena sidan finns det en skara av forskare som vill bredda begreppet och inkludera alltifrån gig work alltså arbetet för plattformar som Uber eller Jepster till arbetet på Amazons varulager. Å andra sidan finns det vissa forskare som hävdar att begreppet har tappat sin innebörd, att den har blivit ett tomt skal utan analytisk potential. Även om dis­kussionen visar på många viktiga aspekter är den dock väldigt snäv och inom-akademisk. Det som har varit viktigt för mig här är att diskutera arbetsrelaterade frågor som uppstår i samband med digi­talisering och utvecklar en förståelse av digitalt arbete som rymmer alltifrån arbetet i Foxconns fabriker där våra Iphones tillverkas till det mestadels enkla och tråkiga arbetet på datacenters där den ”nya oljan” lagras och vaktas. Det som ofta glöms bort i debatten om osynligt arbete inom digitaliseringsprojektet är omsorgsarbete som behövs lika mycket som fabriksarbete där våra digitala teknologier tillverkas. Mycket av det som sker på våra bibliotek idag är digitalt arbete som inkluderar rena digitaliseringsprojekt där analoga medier omvandlas till digitala former men även digitalt arbete som handlar om omsorg och känslor, om care work, om att reparera och upprätthålla vissa aspekter och praktiker, och först och främst om användare som har hamnat i utkanterna av det stora, omfattande digitaliseringsprojektet. Det här arbetet kallar jag för digitalt care work eller digitalt omsorgsarbete.

Under Corona-krisen höll de flesta bibliotek i Sverige öppet för att de utgör en kritisk infrastruktur som det menades. Inte bara för att de erbjuder plats, utrymme och uppkoppling för de som inte hittar sådant i hemmet men också för det vårdande, omhändertagande arbetet bibliotekarier gör – utöver allt arbete som utförs av dem är deras digitala omsorgsarbete samhällskritiskt och måste uppfattas som sådant. Som bibliotekarierna på biblioteket i Värmland skriver i Filipstads tidning:

För många är bibliotek förknippade med utlåning av böcker, men för oss som arbetar på bibliotek är även alla möten och samtal som uppstår en viktig del av vår vardag. Inte minst under våren 2020 när vi alla delade någon form av förvirring i en för oss helt ny och oväntad situation. (23 september 2020 )

Om digitaliseringsprojektet ska vara ett projekt som inkluderar de flesta i samhället behöver vi också uppmärksamma det osynliga, kvinnodominerade arbete som utgör dess smörjmedel, nämligen digitalt omsorgsarbete som har en samhällsviktig funktion.

Referenser

Bornemark, J. (2018). Det omätbaras renässans – en uppgörelse med pedanternas världsherravälde. Stockholm: Volante.

Hochschild, A. R. (1983/2012). The Managed Heart: Commercialization of Human Feeling. Berkeley: University of California Press.

Kalm, S. (2019). Om akademiskt hushållsarbete och dess fördelning. Sociologisk Forskning, 56(1), 5-26.

Sloniowski, L. (2016). Affective Labor, Resistance, and the Academic Librarian. Library Trends, 64(4), 645-666.

Wormbs, N. (2010). Det digitala imperativet. I Andersson, J & Snickars, P. (red.) Efter The Pirate Bay. Stockholm: Mediehistoriskt arkiv 19, s. 140–150.