Ett obehandlat mail

Av  Giovanna Jörgensen. Publicerad i antologin Bankdosor, skam och SMS-poesi. CC-BY

Jag har tänkt en hel del på om jag ska skriva om detta dilemma. Kan jag skriva om att jag medvetet lämnat ett mail obehandlat? Denna text ingår i ett professionellt sammanhang och vad ger jag då för intryck? Jag lockades dock för mycket av detta ämne för att avstå. Främst lockas jag av begreppet dilemma som ju är ett problem som inte har någon lösning. Jag lockas även av alla känslor och tankar som handlingen att inte hantera ett mail väcker, skam, skuld och förträngning. Nu får jag en möjlighet att reflektera över allt detta utan att förväntas leverera en lösning.

Min närmaste chef påminner mig för första gången i mitten av november om ett mail från kommunens IT-avdelning med ämnesru­briken DUP. Detta är ett mail jag lämnat obehandlat. Chefen säger vid mötet att det handlar om en ambition, från kommunens sida, att få en överblick på utvecklingsbehovet inom IT i framtiden, inom alla kommunens förvaltningar. Hen förklarar att DUP är en förkortning för Digital Utvecklingsplan. För att redovisa dessa utvecklingsbehov har vi tillsänts en tabell i en bifogad fil.

I december frågar min chef igen om mailet och jag erkänner att jag ännu inte svarat på det. Efter mötet letar jag upp mailet och öppnar det. Det består alltså av en tabell med många kolumner och en uppmaning att i dessa fylla i de tänkta framtida behoven inom den digitala utvecklingen av biblioteksarbetet. Jag stänger mailet igen. När jag stänger mailet känner jag obehag och skuld. Jag tänker lakoniskt att detta kanske bara är ännu ett dokument vi förväntas tänka kring men som inte kommer att leda någon vart. Dessa tankar lättar tillfälligt mitt dåliga samvete. När jag lämnar ett mail obesva­rat från en avdelning inom organisationen förhåller jag mig till ett ärende och avvisar det tillfälligt. Kommunikationen är i detta fall opersonlig, något Henriksen och Vetlesen¹2001, s. 234 skiljer från kommunikation från människa till människa där mötet innebär att mer än bara orden bär betydelse. I ett möte människa till människa förhåller vi oss till hela människan och avvisandet i det fallet blir personligt och därmed svårare.

I januari bokas ett möte upp i min digitala kalender och det är en administrativ chef inom kommunen som kallar mig och två av bibliotekets medarbetare till möte, ämne: DUP. Under mötet går den administrative chefen pedagogiskt igenom hur vi ska fylla i tabellen. Utöver mig är bibliotekets ansvarige för katalogiseringsprogrammet Book-IT samt vår konsthalls- och bildarkivsansvarige närvarande.

Vi får veta att DUP utgör underlag för en satsning som kommunen kan komma att göra inom den digitala utvecklingen under de kommande 3-5 åren, om budgeten så tillåter. Vi tre medarbetare från biblioteket har väldigt olika inblick i och perspektiv på vad digital utveckling för biblioteket kan vara. Jag talar om den digitala klyftan, den ojämlika digitala kompetensen och vårt ansvar visavi allmän­heten, Book-IT-ansvarige talar om Book-IT och konsthallsansvarige om vad digital utveckling betyder inom musei- och arkivsektorn. Detta speglar en del av den komplexa digitala verksamheten som biblioteket hanterar.

Vi är konkreta i samtalet men kan egentligen bara prata om det vi vet, om det vi har. Våra tankar om det vi ser i framtiden utgår från det vi har och hur vi kan uppgradera det. Våra tankar om utvecklings­behov grundas alltså på den verksamhet vi känner till och hur den i framtiden kan växa, det betyder att vi har kontakt med det vi vet och med det vi inte vet.

Icke-vetande

Samtidigt pågår inom Stockholmsregionen det nationella projektet Digitalt först med användaren i fokus, och jag tar upp frågan kring digitalt utanförskap och bibliotekets pedagogiska och kompensa­toriska roll på varje APT. Jag talar om bibliotekets ansvar när det gäller att vara med och överbrygga den digitala klyftan. Numera ligger alltmer av bibliotekets informationsarbete inom den digitala sektorn. Referenssamtal har sakta ersatts av handledning vid datorerna i samband med utskrifter, barnomsorgsansökningar och bostadsköer. Låntagare kommer till vår individuella IT-handledning och behöver hjälp med att skaffa en e-postadress, lära sig använda nätet eller börja släktforska. Mina medarbetare vill veta vad jag menar att vi ska göra med alla dessa behov. De frågor vi får från våra låntagare speglar ett behov av socialt, ekonomiskt och samhälleligt stöd, vad av allt detta är bibliotekets uppdrag? Hur ska vi göra det? Vad kräver det för kompetenser hos oss? Arbetsgruppen har ovanligt jämn och hög digital kompetens och ser som en självklar del av sitt arbete att arbeta med IT-relaterade frågor. Vi diskuterar och proble­matiserar, vi har många frågor och en del vi inte kan svara på. Vi be­höver ta beslut och skapa egna riktlinjer. Det vi pratar om är verkligt, det sker nu och det berör i många fall människors livsvillkor. Trots att vi ibland känner osäkerhet kring detaljerna i vårt uppdrag och de förväntningar som finns på biblioteken så känns dessa samtal djupt meningsfulla. Med avstamp i vår verksamhet, i det vi ser dagligen, de frågor våra låntagare ställer och de behov de uttrycker, borrar vi i frågan om vad vi kan och ska hjälpa till med. Jag ser att min uppgift som chef är att hålla i samtalet, låta allas röster höras, fånga upp idéer, ta vidare frågor, sammanfatta och ta beslut. Besluten ska sedan fungera som underlag för både personalen i biblioteket och för våra uppdragsgivare. Den digitala delen av bibliotekets verksamhet är inte så väl känd bland våra politiska uppdragsgivare, segmentet är organiskt till sin karaktär och i ständig förändring och utveckling. Det betyder att den digitala utvecklingen beror på inre och yttre förutsättningar. Den påverkas av besökarnas kompetensnivå och behov samt av personalens kompetens och intresse för området. Våra uppdragsgivare ser inte vilka konsekvenser exempelvis föränd­rade strukturer inom socialtjänsten får för biblioteket där nedlagda lokalkontor medför ökat tryck på kvarvarande offentliga miljöer såsom biblioteken. Utöver detta varierar låntagarnas behov och biblioteksmedarbetarnas kompetens växlar med gruppens samman­sättning, vilket påverkat den typ av hjälp biblioteken kan erbjuda. Dessa ibland otydliga och ständigt föränderliga omständigheter gör ämnet komplext men det vi inte vet blir ett område vi tillsammans utforskar genom frågor och reflektioner, vi står i kontakt med vårt icke-vetande.²Bornemark 2018, s. 59 Min eventuella brist på kun­skap om framtiden inger mig inte skam eller oro utan blir ett område att utveckla.

Jag identifierar i dessa två professionella situationer två olika typer av icke-vetande: i min skam över det oöppnade mailet är icke-vetandet enbart ett kunskapshål.³Bornemark 2018, s. 34 När jag istället delar mitt icke-vetande med mina medarbetare och vi utforskar det digitala området så liknar vårt icke-vetande den italienske renässansteologen Cusanus (1401-1464) beskrivning av icke-vetande. Jonna Bornemark återger i Det omätbaras renässans hans beskrivning såhär: ”det är livets och varats överflöd, det är horisonter som sträcker sig bortom det vi känner till och det är möjligheten till något nytt. Cusanus menar därför att horisonterna av icke-vetande är något som definierar mänskligt liv”.⁴Bornemark 2018, s. 34 Skammen jag känner när jag underlåter att öppna och senare att hantera mailet från kommunens IT-avdelning grundar sig istället i en känsla av okunnighet som skaver mot förväntan på att det finns ett svar, en distinkt bit kunskap att lägga i pusslets tomma okunnighetshål vilket symboliseras av tabellen som bifogats mailet.

Filosofen Martha Nussbaum⁵2014, s. 389–390 talar om att människans tillgång till och tolkning av olika emotioner är kopplad till exempelvis geografiskt ursprung, språk, praktiker och religiösa övertygelser. En emotion som vrede kan till exempel tolkas positivt i en kultur och negativt i en annan. Jag tänker att i vårt samhälle idag är okunskapen kopplad till skam och till en känsla av bristfällighet. Just ordet brist indikerar att det är något negativt, något som borde vara där till skillnad från något som ännu inte är upptäckt. I min undvikande reaktion visavi mailet ser jag alltså skammen över min upplevelse av okunskap som större än skulden över att inte hantera mailet. Mailet var en del av en icke-personlig kommunikation med en annan avdelning inom kommunen och vädjade således inte fullt så mycket till mitt moraliska ansvar⁶Henriksen & Vetlesen 2001, s. 241  som ett personligt möte skulle ha gjort. I det nyfikna, under­sökande samtalet med mina medarbetare finns ingen förväntan på tabellraka svar, varken uttalad eller outtalad. Denna inställning är ömsesidig, vi tillåter samtalet ta tid och detta leder till att vi landar i grundade beslut till slut. I samtalet är vårt icke-vetande ett verktyg för att först måla upp en beskrivning av ett nuläge och ur detta nuläge identifiera eventuellt framtida behov. Till dessa resonemang använder vi oss av vår samlade erfarenhet och kompetens. Medarbe­tarna visar i sin hantering av digitala frågor ute i biblioteket exempel på rådighet. Aristoteles använder begreppet gott omdöme (fronesis) som något man inte uppnår utan resonemang, må vara långt eller kort. Han säger att gott omdöme är en slags riktighet som tillkommer överläggandet.⁷Aristoteles 2014, s. 52–53 Gott omdöme och den där tillhörande förmågan att agera riktigt i en situation är något tämligen ogripbart och svårfångat men absolut nödvändigt för att orientera sig i den värld av förväntningar och behov som den digitala verkligheten utgör.

Hur skiljer sig då Cusanus definition av icke-vetande som en livs­lång strävan efter ny kunskap från vår tids upplevelse av icke-kun­skap som kunskapshål när det gäller att bemöta samma frågeställ­ning, nämligen bibliotekets digitala utvecklingsbehov? Jag anser att skillnaden ligger just i vilka förväntningar som finns på svaret och därmed vilket språk som används i samtalet. Är det ett språk som strävar efter maximal definition: ”Strömmen av sinnesintryck har alltså en kaotisk sida, men en ordnad värld kräver en struktur av likheter och skillnader, det vill säga av begrepp och kategorier som ger sinnesintrycken en ordning och stabilitet, och detta är ratios uppgift”.⁸Bornemark 2018, s. 38 Bibliotekets komplexa digitala närvaro och vårt rörliga digitala uppdrag har en kaotisk sida men i tabellen från IT-avdelningen krävs förenklingar och i viss mån justeringar av verkligheten för att kunna definieras som planerbara och ekonomiskt beräkningsbara uppgifter. Ratiot förhåller sig till icke-vetande som till en brist som ska åtgärdas och det genererar min känsla av otillräcklighet. Ett andra förhållande till kunskap och icke-kunskap är intellectus som av Bornemark⁹2018, s. 45  beskrivs: ”Intellectus inser dock att ratios kategorier aldrig kan omfatta allt i denna oändliga rörelse och att vi därför inte kan nå någon komplett kunskap.” Denna syn på kunskap som något organiskt som växer med sökandet ger mig utrymme att utveckla mina tankar, mitt kritiska sinne och min erfarenhet, avgörande förutsättningar för att fatta grundade beslut samt egenskaper som jag ser som centrala i min chefspersonlighet. Bibliotekets digitala utveckling och dess digitala uppdrag är mångfacetterat och under ständig påverkan av yttre faktorer vi inte kan kontrollera, vilket leder till att en plan på 5 år tenderar att bli en gissning om vi inte tar hänsyn till de komplexa omständigheterna. Men om en kommunikation med IT-avdelningen kan innehålla även dessa aspekter så kan de beslut jag sedan tar ha en grund som består av ett genomarbetat och trovärdigt material.

Min upplevelse av skam och otillräcklighet inför tabellens tomma celler är inte unik för just detta nu beskrivna sammanhang. Jag erfar liknande förnimmelser av otillräcklighet inför checklistor, rappor­ter, anmälningar och utvärderingar i form av mallar och tabeller som ofta landar i min brevlåda. Dokument som har till uppgift att skapa ordning och ge en känsla av kontroll och förutsägbarhet över nuläge och framtid. I vissa fall är de nödvändiga men i många fall utgör de en chimär av trygghet och kontroll som inte har en autentisk koppling till verkligheten men som tar väldigt mycket tid att färdigställa. Vi verkar då i ett förpappringens pedanteri¹⁰Bornemark 2018, s. 59 där kategorierna lever ett eget liv som saknar kontakt med det verkliga livet. I min profession upplever jag att jag befinner mig mellan dessa två typer av kunskapssyn och de samverkar inte alltid.

När tabellen blir verklighet – framtiden är redan här

Detta ämne är inte möjligt att behandla utan att ta in den verklighet som vi lever i nu. I skrivande stund, april 2020, har vi en global pan­demi och virusinfektionen covid-19 påverkar varje del av livet såväl privat som professionellt. Smittan sprider sig i Sverige och Folkhälsomyndighet och politiker resonerar kring vilka delar av samhäl­let som ska hållas öppna och vilka som ska stängas ner. Biblioteken runt om i landet väljer olika lösningar för att hindra smittspridning.

De bibliotek jag ansvarar för har alltjämt öppet om än i begränsad omfattning. Jag söker lösningar där vi fortsatt bedriver det vi betrak­tar som vår kärnverksamhet men där biblioteksrummet som social mötesplats inte längre är inbjudande. Vi börjar varje arbetsdag med ett Zoom-möte där personal som arbetar hemma, personal på plats i biblioteken samt personal i uppsökande verksamhet samlas en halvtimme och går igenom dagens situation. Under dessa veckor av försök att skala ner biblioteket för att minska smittspridning blir frågan om publika datorer aktuell på varje möte. Vi diskuterar tang­entbordens potentiella smittspridningsrisk och lägger in sanerings­rutiner, vi minskar antalet datorer och inför tidsbegränsning för varje användare. Vi talar om att endast akuta ärenden får skötas från datorerna och debatt uppstår: är det verkligen vår sak att bedöma vad som är ett akut ärende? Idén stryks. Vi slutar ha handledning vid da­torerna för att undvika potentiell smitta för personal och låntagare. Under en kort period har vi till och med provat att helt ta bort datorer och möjlighet till utskrifter. Detta får omedelbara och kännbara konsekvenser. Det finns ingen annanstans i hela Nynäshamns stad där man kan skriva ut från ett USB-minne eller ladda ner blanketter från exempelvis Skatteverket. Kommunens kontaktcenter, som är en kombination av telefonväxel och reception, erbjuder endast utskrif­ter av saldon från banker. Bibliotekets kärnverksamhet är alltså i hög grad även bestående av digital service som berör andra kommunala aktörer.

I mötena med låntagare som skyndsamt behöver utskrifter väcks personalens moraliska ansvar. Henriksen och Vetlesen¹¹2001, s. 241 skriver

”Närhetsetiken knyter ”närheten” till den andres ansikte, till mötet mellan två människor, och anser att ”etiken” har sitt ursprung i mötet med den andre som ansikte. Här föds kravet på ansvar, här ges kravet en adressat och ett subjekt. Moraliskt ansvar kommer till oss oombett, utan motiv, utan löften, utan utsikt till fördelar och belöning – ja, utan att ens instruera om vad jag ska göra eller hur jag skall göra det. Ansvaret har getts mig men det är också allt.”

När vi tagit bort alla publika datorer från biblioteket för att minska risken för smittspridning, får det mänskliga mötet den ansvarige bibliotekarien att göra undantag och till exempel ladda ner låntaga­rens dokument i sin egen dator och hjälpa till med utskriften på så sätt. Här möter principer kring skälig arbetsmiljö ett etiskt ansvar hos bibliotekets medarbetare som med hela sin människa möter en annan människa.¹²Henriksen och Vetlesen 2001, s. 234 Detta han­terande kan vi inte planera in eller planera bort. Utskriften från den egna datorn är ett resultat av ett mänskligt möte som väcker ansvar hos en medarbetare och bedömningen som görs på plats och i stun­den grundar sig på medarbetarens samlade kunskap och erfarenhet i denna situation. Bibliotekarien använder sitt goda omdöme. Schwarz¹³2016, 59  skriver om Aristoteles kunskapsteori ”[K]unnande alltid är relaterat till en viss kunskapssfär, och att den mellanmänskliga sfären kräver en speciell form av kunskap, praktisk klokhet. För att kunna handla med och för människor måste vi kunna handla klokt i  situationen.” Det finns inga andra publika datorer i kommunen, deklarationen ska snart lämnas in, vi måste hjälpa till. Utöver lånta­garnas behov i biblioteket kommer behovet av digitala läsfrämjande insatser. Vi utvecklar digitala boktips och marknadsför och utökar vårt e-boksutbud. Vi lär oss nya sätt att hålla möten digitalt och värderar skillnaderna mellan Zoom och Teams med stort intresse. Den digitala utvecklingen som sker inom biblioteksverksamheten under denna period är mångdubbel den som skett under de föregåen­de månaderna och åren. Det faktum att vi befinner oss i en kris som begränsar delar av bibliotekets verksamhet samt även hindrar stora grupper att komma till biblioteket initierar en våg av innovation.

Dagligen kommer personalen med nya idéer kring hur vi kan arbeta med tillgänglighet och inspiration digitalt. Senast igår startade en medarbetare sms-poesi, en tjänst som innebär att man kan abonnera på poesi via sms varje onsdag. Denna sms-poesi får vara en symbol för den kreativitet som utvecklats hos personalen i en situation där de konfronterats med verkliga hinder vad avser att bedriva biblioteksverksamhet. De använder sig av sin kompetens i kombination med låntagarnas behov och utvecklar relevant verk­samhet mitt under pågående kris. Fram till pandemins början var digital utveckling något abstrakt och skilt från verkligheten, det skulle rymmas i tabeller med celler för små för tankar på ett språk där svaren är viktigare än frågorna. Nu sker utvecklingen utanför tabellerna på sätt som vi inte kunde förutsäga och av skäl vi inte kunde ana.

Epilog

Ett nytt mail i min brevlåda med rubriken DUP kommer i slutet av april, mitt under rådande pandemi. Kommunens IT-avdelning är avsändare och mailet innehåller en inbjudan till ett möte (digitalt i denna tid av försiktighet) kring slutförande av DUP. Det känns som jag befinner mig i två olika processer när det gäller det digitala utvecklingsprojektet, DUP, jag är på min arbetsplats och får ett mail om DUP men jag är också observatör och författare till denna text som till stor del bygger på mina reflektioner kring mitt agerande. Min första upplevelse av mailet är att jag vill ha revansch på mitt skamsna jag och mitt tidigare hanterande. Nu ska jag ta hand om detta mail med sin tabell och jag vet vad jag ska skriva när det gäller bibliotekens framtida digitala utvecklingsbehov. Snabbt öppnar jag den bifogade filen med tabellen och börjar skriva. Tabellens celler rymmer inte all min text så de dras ut och växer ikapp med mitt innehåll. Jag skriver om bibliotekets komplexa digitala verklighet som till stor del ligger utanför kommunens administrativa system. Jag skriver om program som vi laddar ner själva för att kunna göra våra inspirationsfilmer på sociala medier. Jag utvecklar resone­mang kring vår hemsida och hur den ligger utanför kommunens gemensamma och varför. Ett långt avsnitt handlar om Book-IT och hur vi ingår i en samverkan vad gäller vissa delar men hur vi sköter andra själva. Jag citerar Bibliotekslagen 7 § ”Biblioteken ska särskilt främja läsning och tillgång till litteratur. Folkbiblioteken ska verka för att öka kunskapen om hur informationsteknik kan användas för kunskapsinhämtning, lärande och delaktighet i kulturlivet.” för att förstärka budskapet om bibliotekets uppdrag vad gäller att tillhan­dahålla digitala tjänster nu och i framtiden. Detta är större än en cell och det måste få ta plats. Nöjd klickar jag på ”skicka” och inväntar mötet som ska behandla det vi skrivit in i tabellen.

Under det digitala DUP-mötet går vi igenom vad respektive verksamhetsansvarig skrivit in i tabellen. Deltagarna ansvarar för fotbollsplaner, ishallar, simhallar, fritidsgårdar och bibliotek i kommunen. Ingen har egentligen fyllt i tabellen mer än jag från biblioteket. Mötet framskrider dock fort för utvecklingen handlar om frågor kring fungerande wifi i idrottsanläggningarna och inpasseringssystem till simhallen. Detta får ledigt plats i respektive cell och kan prissättas. När vi kommer till biblioteken och min text blir samtalet trevande. Jag förklarar hur jag disponerat texten och känner att den information jag förmedlar är ny för de flesta. Att bibli­otekets hemsida drivs i egen regi på grund av Book-IT, att vi behöver programvaror för att kunna producera de filmer och inslag på sociala medier som förväntas av oss och att vi framöver kommer att behöva utveckla vår hemsida för att möta de EU-gemensamma tillgäng­lighetskraven. Vi får som uppdrag att räkna på vad våra framtida investeringar kommer att kosta. Jag känner mig nöjd, även om vi inte haft ett samtal kring mitt underlag så har jag förmedlat infor­mationen på det sätt jag anser den behöver kommuniceras. Ett första steg är taget. De parallella processerna som pågått under denna vår har givetvis interagerat med varandra. Det som från början var ett oöppnat mail med tystnad och skam kopplat till sig blev ett dilemma, ett område att undersöka där mina reaktioner och handlingar blev intressanta och värda att beskriva. Skeptikerspåret har fått mig att sätta ord på de språkliga strukturer som jag ser som hinder när det gäller att hantera digitalisering inom biblioteksverksamheten, det har fått mig att bättre se det språk vi använder på biblioteket och den verksamhet vi genomför. Skeptikerspårets koppling till litteratur som behandlar kunskapssyn, emotioner och mänskliga möten har hjälpt mig att se var min och mina medarbetares erfarenhet och kompetens blir relevant kopplat till digital utveckling. Slutligen har jag slutat betrakta de olika synerna på kunskap som samexisterar i kommunen som olika värda.

Inom biblioteksvärlden pratar vi väldigt mycket om digitalisering och är medvetna om vårt ansvar visavi våra låntagare när det gäller att erbjuda digitala tjänster, handledning, medier och källkritik. Vi kan ibland fastna i diskussioner kring vilken typ av hjälp vi ska erbjuda och om den är juridiskt korrekt. Vi har möten i regionen och nationellt runt detta uppdrag och vi konstaterar ofta att vi saknar tillräcklig kompetens och tillräckliga medel. För en dryg månad sedan drabbades alltså Sverige av en pandemi som kraftigt begrän­sat den publika verksamheten på biblioteken. För att väga upp detta och bibehålla en bra nivå av tillgänglighet har biblioteken utvecklat en mängd digitala lösningar. Utifrån den nuvarande situationen och med ett tydligt mål i sikte (att fortsätta arbeta läsfrämjande och läsinspirerande) har en enorm utveckling av metoder skett på väldigt kort tid. Vi har med andra ord realiserat en femårig digital utveck­lingsplan på 5 veckor, vi åskådliggör det som Cusanus beskriver som möjligheterna i icke-kunskap: ”det är livets och varats överflöd, det är horisonter som sträcker sig bortom det vi känner till och det är möjligheten till något nytt”.¹⁴Bornemark 2018, s. 34

Referenser

Aristoteles. (2014). Bok VI ur Nikomachiska etiken. I: Hjertström Lappalainen, J (red.) Klassiska texter om praktisk kunskap. Södertörn Studies in Practical Knowledge. Stockholm: Södertörns högskola, s. 39 – 61.

Bornemark, J. (2018). Det omätbaras renässans – en uppgörelse med pedanternas världsherravälde. Stockholm: Volante.

Henriksen, J-O. och Vetlesen, A.J. (2001). Etik i arbete med människor, 2:a uppl., Lund: Studentlitteratur.

Nussbaum, M. (2014). Emotioner och mänskliga samhällen (övers. C. Nilsson). I Hjertström Lappalainen, J. (red.) Klassiska texter om praktisk kunskap. Södertörn Studies in Practical Knowledge. Stockholm: Södertörns högskola, s. 381-408.

Schwarz, E. (2016). Inledning och Bibliotekariens handlingsfält: praktisk kunskap, professionalitet och kollektivt ansvar. I: Schwarz, E. (red) Bibliotekariens praktiska kunskap. Om kunskap, etik och yrkesrollen. Stockholm, Regionbibliotek Stockholm, s. 7-16 och 57-74.