Digitalt disk-skick: Om viljan att nå ut till alla

Av  Erika Hoff Holmgren. Publicerad i antologin Bankdosor, skam och SMS-poesi. CC-BY

“Alltså Erika, har ni lagt ut det här på Facebook?”

Jag vänder mig om med koppar i händerna. Kaffedoft och papperslukt – det luktar alltid papper i ett solvarmt bibliotek. Kaksmulor på bordet, småstadsprat i luften. Ljuset ligger på från fönstren. Vinter­vitt och klart. Pensionärsarrangemang kommer oftast i solljus. Alla andra jobbar dagtid, mig inkluderad.

Det är en av mina stammisar som frågar: 20-något, en paradisfå­gel bland allt vitt hår. Svart tröja med neonrosa tryck, en spel-logga jag inte känner igen. Hon pratade om fantasy och science fiction på bokcaféet. Alla uppskattade den nya paletten bland alla deckare. Hon håller frågande upp mobilen emot mig.

“Ja, vadå då?” Klart jag har lagt upp arrangemanget på Facebook.

“Jamen jag såg inget om det?”

Jag ber henne visa. Hon böjer sig över mobilskärmen, jag fortsätter plocka disk. Byter ord med en annan stammis – 80-något – och blir varm i hjärtat av att få höra att bokcaféet blev bra. De flesta känner varandra, hör sig för om barnbarns hälsa och om väninnan varit på det eller det kulturarrangemanget. Hur dåligt, hur bra, hur trevligt eller otrevligt det var. Hur trist det är när kommunen prioriterar det eller det. Även när ingen pratar med mig känner jag mig insvept i uråldrig vänskap, värme, skratt. När de rullar därifrån med rullato­rer och stavkäppar och dubbade skor blir det till högljudda hejdån. Det blir tyst när dörren går igen efter dem.

Biblioteket är tomt när 20-nånting lutar sig nära för att med ett par snabba klick visa vad felet är. Förflyttas till Facebook; ljusblått och vitt. Vassa pelare av reklam på vardera sida om sidflödet. Vår röriga – charmiga, tycker jag faktiskt – Facebooksida. Kakafoni av intryck; ljusrosa bilder för babysång, film av mjukisdjuren på tork i vårsolen, ett författarbesök med porträtt som allvarligt ser ut från skärmen.

Jag och låntagaren susar vidare i det vitblå havet. “Var är det?” frågar hon, och jag måste leta lite. Men mina ögon är vana, dyker bort från sidans huvudflöde, in på fliken för event. Vi scrollar förbi anonyma text-titlar och hittar till slut dagens datum. Där står det: Bokcafé.

“Titta!” Säger jag. Lite segerviss ändå. Jag visste väl att jag hade gjort rätt. “Det är ju inte så lätt att se bara,” säger hon. Det är inte ovänligt men det tar ändå luften ur mig. Jag räcker tillbaka mobilen. Solljus och trähyllor i fokus igen. Hon i fokus igen. Jag ser in i hennes ansikte och det känner med mig.

“Nä,” håller jag med och söker orden. Sammanfattar ”Facebooks algoritm är inte alltid vår vän” och ”ärligt talat har vi inte tid att arbeta med och bli så skickliga på sociala medier som vi borde.” “Nä, jag vet.”

Vi har pratat teknikstrul och bibliotekets e-tjänster tidigare. Om hur appen inte klarar av att pausa mitt i ljudboken. Om hur dåligt utbudet är i hennes favoritgenre. Vi är nästan lika gamla. Vi ser på varandra i samförstånd.

Hon ler åt mig och suckar medlidsamt. Vi säger hejdå, hon säger att hon kommer på min fantasybokcirkel, jag påminner om att jag i alla fall alltid sätter upp affischer i centrum – vi skrattar – och sen måste jag rulla iväg min vagn till köket. Finns fortfarande koppar kvar att diska.

Det digitala och det diskade

Det första som sker med mig i den här situationen har att göra med yrkeskompetens. Låntagaren ifrågasätter. Jag känner mig hotad och undrar vad jag har gjort fel. Sekunden jag hittar arrangemanget där det ska vara på Facebook-sidan blir jag lättad. Det jag tänker är: “Jag har gjort rätt och jag är kompetent, oavsett vad hon tycker”. Jag har följt den rutin som är inrättad på min arbetsplats rörande Facebook och arrangemang: Så snart du håller i ett arrangemang, skicka in det till bibliotekets Facebook-redaktion. De tar över, korrläser texten och lägger upp det. Att det är på rätt datum och på rätt plats innebär att jag – och de – har gjort rätt. Att följa formalia och att göra det på rätt sätt känns som en grundsten i min yrkesprofil. Det är tydligen något jag ser som en yrkesskicklighet – och också något som befriar mig från ansvar så snart jag får se att rätt sak hamnat på rätt plats. Jag tycker mig känna igen mitt beteende från när Bornemark skriver i Det omätbaras renässans om hur rutiner och manualer kan påverka det personliga omdömet:

”När omdömet rationaliseras bort och arbetet består av att utföra i förväg nedskrivna rutiner försvinner också det personliga ansvaret. Om det går fel kan personalen alltid tryggt försvara sig med att ‘jag följde bara rutinen’ och chefen kan försvara sig med ‘jag såg till att alla rutiner fanns i rätt pärm’. I fjärrstyrningen flyttas alltså såväl sub­jektivitet och omdöme som ansvar till en anonym annan som aldrig är närvarande i det som sker.” (Bornemark 2018, s. 71–72) “Det är inte så lätt att se bara,” säger låntagaren. Jag ser in i hennes ansikte. Bort från Facebookflödet och tillbaka till personen. Jag ser något som krossar mitt manualförsvar. Jag faller tillbaka i det som säkert många bibliotekarier ändå till vardags känner av: Ett person­ligt ansvar för att biblioteket ska vara till för alla. Fri information, i förlängningen någonting som ekar av det som stod på en white­board-tavla när jag utbildade mig till bibliotekarie: Demokratins väktare. En närhetsetik kanske, som Henriksen och Vetlesen skriver om (2013):

”Personen inte som en som har ett ärende utan en som ‘är’ ett ärende. När ärendet är personen själv, är det personen liv och öde det handlar om, inte en ‘sak’ som kan delegeras vidare till en annan tjänsteman eller ett annat kontor. Genom det faktum att personen har vänt sig till mig, är jag den utvalda instansen. Det är jag som har blivit tilltalad, ingen annan. Lagt kort ligger.” (2013, s. 234)

I en handvändning blir det inte längre en fråga om teknikaliteter (kryssade jag i rätt ruta, gick jag från A till B) utan om ett personligt ärende. Hennes ärende. Hon, ärendet. Det hon kommer med till mig är inte en fråga om var arrangemanget är, egentligen, utan en fråga om varför jag har låtit det förbli osynligt. Varför jag i förlängningen har gjort henne osynlig, på biblioteket, genom att inte inkludera henne i det som kommer ske där. Jag känner mig skuldmedveten och luften går ur mig ”Fri information” och ”Demokratins väktare”-ide­alen aktiverar en annan slags yrkeskompetens. En mellanmänsklig empatisk skicklighet som tar avstamp i mina yrkesideal. Hennes “liv och öde” känns som för stora ord i sammanhanget, är det inte bara ett bokcafé? Men samtidigt handlar också ärendet om uteslutandet och osynliggörandet av bibliotekets resurser för någon som vill använda sig av dem. Åldern 20-30, unga vuxna, står det i en annan manual att jag ska prioritera, nämligen i biblioteksplanen i kommu­nen jag jobbar. Och i bibliotekslagen, det gamla klassiska och nästan omöjliga budet: “Biblioteksverksamhet ska finnas tillgänglig för alla” (SFS 2013:801, 2§). Men det känns också i mig, i mitt demokratiska ansvar, i de Stora Orden i mitt yrke.

Jag vet – tror mig veta – att vi inte prioriterar hennes målgrupp i praktiken. Vi upprättar studieplatser och sen inte så mycket mer. De är för svåra att nå genom våra vanliga kanaler. De har ingen tradition av att gå på biblioteket annat än i studiesyfte. Att göra biblioteket tillgängligt för universitets- och högskolestudier faller i högsta grad in under vårt uppdrag, men jag tycker att fritids- och lustläsningen släpar efter. Och det har ingenting att göra med att målgruppen är ointresserad av lustläsning. Jag vet av egen erfarenhet att det finns en levande och aktiv grupp med skönlitterära läsare i den åldern. De läser hemma, pratar på internet, Instagram, Goodreads. Vi har inte deras sorts böcker för vi är inte vana vid att de är en krets vi ska ta hänsyn till; och vi kan inte motivera att ta hänsyn till dem, avsätta budget för dem, förrän de kommer till biblioteket; och vi kan inte få dem till biblioteket om vi är digitalt osynliga; och eftersom vi är digitalt osynliga kommer de inte till biblioteket – och så vidare. I min erfarenhet har det funnits mer än ett försök, både från min och andras sida, att försöka överbrygga klyftan; men det är verkligen svårt. Det är ingenting jag eller mina arbetskamrater hittar på för att slippa arbete. Våra strategier har hitintills haft begränsat med framgång och det är också tungt att hålla uppe modet i motvind medan pensionärerna bara trillar in av sig självt. Men betyder att det är svårt verkligen att jag har rätt att ge upp?

Ingår det inte i min kärnverksamhet att vara digitalt synlig? Det ingår i alla fall i min kärnverksamhet att överbrygga digitala klyftor: ”Folkbiblioteken ska verka för att öka kunskapen om hur informationsteknik kan användas för kunskapsinhämtning, lärande och delaktighet i kulturlivet” (SFS 2013:801, 7§). Oftast brukar de digitala klyftorna handla om att någon saknar digital kompetens och att detta är något jag ska åtgärda. Men kan det inte också vara en digital klyfta när någon har en högre kompetens än vad biblioteket har?

Hennes ärende är på riktigt och mitt ansvar är på riktigt. När vi ser på varandra verkar vi förstå det. Kanske går det att beskriva som det nakna ansiktet som blottlägger våra sanna intentioner (Henrik­sen och Vetlesen 2013, s. 235) men det vi ser förvandlas också sen till en samförståndsblinkning. En samförståndsblinkning i en etnolo­gisk intervju är när intervjuaren och den intervjuade helt plötsligt delar en outtalad förståelse mellan varandra. Katarzyna Wolanik Boström skriver i sin etnologiska studie Berättade liv, berättat Polen – en etnologisk studie av hur högutbildade polacker gestaltar identitet och samhälle om hur hon upplever samförståndsblinkningar när hon utför sina intervjuer eftersom hon uppfattas tillhöra en del gemen­samma kulturgrupper som de hon intervjuar:

”Intervjupersonerna tog ofta för givet att vi hade gemen­samma kunskaper och associationer tack vare den delade nationella och sociala tillhörigheten (oss polacker/akade­miker emellan). Mitt kulturella kapital testades, mer eller mindre diskret, med kodord och referenser som ansågs välkända för polacker i en viss social grupp – författare, musiker, inneställen, händelser, normer för levnadsstan­dard och beteendemönster. ”(Wolanik Boström 2005, s. 35)

Den maktasymmetri som finns mellan den intervjuade och intervjuaren försvinner åtminstone tillfälligtvis och de blir allierade. Det delas kunskap under ytan i outtalad kommunikation. Samma maktasymmetri finns inbyggt i relationen mellan mig och låntagaren från början: Jag har makt för att jag är den enda som kan göra biblioteket synligt för henne och hon är i en beroendeställning till mig sekunden som hon kommer till mig med sitt ärende (Henriksen och Vetlesen 2013, s. 242–243). Appellen från hennes ansikte till mitt är alltså något som kan sägas skapa asymmetri i det att jag som tjänsteperson nu har ansvar samt makt för att lösa hennes problem; men appellen jag skickar ut i gensvar – alltså att hon ser på mig att jag känner mig maktlös, får dåligt samvete – från mitt ansikte till hennes gör också att vi delar en samförståndsblinkning som jämnar till marken igen (Henriksen och Vetlesen 2013, s. 236). Vi är generationskamrater som ser på varandra och outtalat synliggör det stelnade, döda ratio som min organisation använder för att rationalisera sitt tillvägagångssätt kring digital marknadsföring. Ratio är ett ord för en ordnad värld där kategorier och förståelsen för dessa kategorier – vadheter – redan är färdigtänkta (Bornemark 2018, s. 74). Vi tycker oss veta att det här inte är ett hälsosamt ratio utan ett stelnat sådant. Det innehåller inte de kaosartade bitarna som gör det till en levande värld där man tar hänsyn till det digitala livets alla skiftningar. Kanske för att vi befinner oss mitt i det här livet medan de som bestämmer kring bibliotekets digitala mark-nadsföringsratio inte gör det? Tillsammans sluter vi upp och håller med varandra i vår samförståndsblinkning: Det här tillvägagångssättet håller egentligen inte. Det är orimligt att folk som bara får sina nyheter digitalt inte kan lita på att bli uppdaterade på vad det är som händer på biblioteket. Det är orimligt att jag inte kan lösa det här. Karen Calhoun pratar i sin bok Exploring digital libraries om hur det interaktiva digitala landskapet som formar sina användare också kräver av det digitala biblioteket att det uppfyller användarnas användarförväntningar (Calhoun 2014, s. 160-165). I det här fallet kräver låntagarens användarförväntan en interaktiv, levande och uppsökande kommunikation från biblioteket – och det är orimligt att vi, nej jag, inte lever upp till det.

Jag och låntagaren är allierade eftersom vi också tror oss förstå något om den digitala praktiken som bibliotekskåren i stort inte gör. Vi vet att det digitala är precis som det reella: kaosartat. Som Bornemarks hälsosamma ratio borde vara. Det är ingen som har gett mig en manual för hur jag ska bemöta och prata med låntagare över en disk, men det är underförstått att detta är en naturlig del av min yrkesbeskrivning. Malin Utter skriver i sin bok Syns vi? Hörs vi? Nå genom bruset och marknadsför biblioteket om hur en av de effektivaste formerna för marknadsföring är att knyta relationer och uppmuntra folk till att rekommendera biblioteket för andra (Utter 2019, s. 36). Så egentligen kanske det ska ingå i min yrkesbeskrivning att ha ett digitalt disk-skick också. Det är inte bara att manualen är för rigid, det är också att den fundamentalt inte förstår att sociala medier är sociala. Det är en av de bästa platserna att kultivera goda relationer med låntagare (Utter 2019, s. 81). Men kanske är det också orimligt att tro att jag och bibliotekskåren ska leva upp till den här användarförväntningen. Låntagarens och mitt samförstånd har inget djup. Det diskuterar inte varför ratiot är som det är utan konstaterar bara något slags delat missnöje. Det är egentligen inte ett givet faktum att ratiot är felaktigt – eller det är åtminstone inte givet att det som inte fungerar går att åtgärda på de vis vi är vana att åtgärda dem som privatpersoner. Kanske måste det vara såhär. Kanske kan inte en kommunal inrättning vara lika snabb och ha samma kvicka vändningar som privata aktörer; kanske borde vi inte betala Facebook för att prioritera vårt material och rikta in sig på vissa målgrupper. Det finns moraliska, ekonomiska, politiska anledningar som väger in. Många av dem kan åtminstone jag erkänna att jag inte alltid förstår eller greppar, åtminstone inte på den nivå som kommuner arbetar på. Utter diskuterar också att det helt enkelt inte alltid finns resurser för att kunna anställa folk till att arbeta med bibliotekets marknadsföring professionellt. Istället blir det en inbakad del i en bibliotekarietjänst (Utter 2019, 48). Och kanske är det också orimligt att en bibliotekariekompetens – utöver allt annat vi ska kunna och bemästra – också ska vara kommunikatörer och influencers. Det är helt separata yrken med en helt egen sorts skicklighet som ska respekteras därefter. Det enda som avhandlas i den här samförståndsblinkningen är hennes förlåtelse och min ursäkt. Därefter återgår jag till det mindre tveeggade och mer rättframma; en arbetsuppgift med ett tydligt tillvägagångssätt, plan och utförande. Jag diskar. Manualen existerar inte här för alla är överens om att detta ingår i min kärnverksamhet: Efter ett bokcafé ska kopparna diskas. En kärnverksamhet som innefattar program, eftersom det innefattar att synliggöra och engagera besökare i det demokratiska uppdraget. Inga frågor. Här ligger det i yrkesryggmärgen. Bornemark skriver:

”Det finns en sanning i upptäckandet, eller återupptäckan­det, av vadheter som får oss att förstå och utveckla en viss situation. Detta är intellectus sanning. En sådan sanning måste också ha kontaktyta med icke-vetandet. Mitt i en maktkamp eller hård debatt finns det inget utrymme för intellectus som kräver ett annat sorts lyssnande, ett lyssnande som inte vet, men som också kan höra saker det tidigare inte hört och förstått. Intellectus är inte blott ett abstrakt tänkande, utan förhåller sig till strömmen av sinneserfarenheter på ett sätt så att det ännu inte avgjorts vilka vadheter som ska tillåtas rikta uppmärksamheten. Här finns en lyhördhet och mottaglighet som sträcker sig utöver ratiots färdigetablerade begrepp. I detta grynings­ljus uppfattas stämningar, här finns förundran, nyfikenhet och tillit, men också ångest, rädsla och skräck. Intellectus förhåller sig till det som för människan är ett kaos, men som lovar en framtid. Med försiktiga känselspröt tar den till sig nya vadheter. ”(2018, s. 189)

Det hela stannar kvar hos mig kanske mindre för att vi har haft en konflikt – det har vi inte – och mer för att en av mina inre konflikter får tydlig gestalt. Jag upplever att jag inte har utrymme att tänka abstrakt och utforska vad sociala mediers marknadsföring skulle kunna innebära för biblioteket. Jag måste förhålla mig till redan förbestämda kategorier, manualer och planer. Jag inbillar mig att låntagaren förstår den här frustrationen i mig; en av anledningarna till att samförståndsblinkningen uppstår är för att jag känner mig sedd.

Låntagaren försöker dra med mig tillbaka till det här återupptäck­andet och icke-vetandet. Hon försöker påminna mig om att det här sättet inte är det enda sättet. Det är därför hon börjar ifrågasätta och visa. Men jag erkänner mig besegrad, inför pappersvärlden och i en viss mån också inför byråkratin. När Bornemark skriver om ett “gry­ningsljus” där det finns “förundran, nyfikenhet och tillit, men också ångest, rädsla och skräck” känner jag igen hur jag ibland uppfattar min privata praktik i det digitala landskapet. Och jag vet inte hur jag ska få min organisation att acceptera den ångesten och skräcken. Få mig själv att acceptera den ens, i en professionell kapacitet. Det handlar nog mest om mina egna känslor och att bara försöka överle­va arbetsdagen. För låntagaren är inte arg. Hon är inte ens besviken. Hon godtar mina outtalade ursäkter. Och sen bara accepterar vi läget och går vidare. Det finns kaffekoppar att diska. Alla kategorier känns färdigtänkta och trygga i tallrik, såpa, kaffefläckar.

Referenser

Bornemark, J. (2018). Det omätbaras renässans – en uppgörelse med pedanternas världsherravälde. Stockholm: Volante.

Calhoun, K. (2014). Exploring digital libraries. Facet publishing.

Henriksen, J-O. och Vetlesen, A.J. (2001). Etik i arbete med människor, 2:a uppl., Lund: Studentlitteratur.

SFS 2013:801. Bibliotekslag. [2020-05-04].

Utter, M. (2019). Syns vi? Hörs vi? Nå igenom bruset och marknadsför biblioteket. Lund: BTJ förlag.

Wolanik Boström, K. (2005). Berättade liv, berättat Polen. En etnologisk studie av hur högutbildade polacker gestaltar identitet och samhälle. Umeå: Print och Media, Umeå Universitet.