Digital kompetens är mer än två ord: Några begreppsliga och medieekologiska reflektioner kring folkbiblioteket som digital bildningsbyrå

Av Michael Forsman. Publicerad i antologin Bankdosor, skam och SMS-poesi. CC-BY

Linnéa Forslund beskriver i sin essä ”Digital delaktighet – till vilket pris?” (s. 47–56) hur hon och en kollega intervjuar och samtalar med tre kvinnor i 70–80-års-åldern om deras digitala vanor, vilka svårigheter de upplever, och vad de behöver hjälp med i fråga om digitala tjänster. Bakgrunden är att Forslund och hennes kollega håller på med ett projekt om digitalt utanförskap hos äldre och ska skapa kunskap som kan bidra till att göra bibliotekets digitala programutbud mer relevant. De ska även skriva en rapport som ska användas för intern kompetensutveckling (Forslund & Borgedahl, 2020). Deras arbete har koppling till det nationella kompetenslyftet för bibliotekarier vid landets folkbibliotek, Digitalt först med användaren i fokus (2018–2020) där syftet är att utveckla folkbibliotekariernas digitala kompetens för att de ska kunna vara en ”hjälp till självhjälp” (Nordqvist & Wihlborg 2019, s. 2) och kunna ”bilda och utbilda allmänheten i olika aspekter av digital kompetens” (Nowé-Hedvall et al. 2019, s. 5) för att skapa ökad ”digital inkludering” (Nordqvist & Wihlborg 2019, s. 2).

När samtalet kommer in på frågor om informationssökning via internet och därmed på Google, algoritmer och sponsrad information får Forslund känslan av att hon ställer ledande frågor om ”Googles framgångsfaktorer och de bakomliggande mekanismerna som samlar in och analyserar mänsklighetens digitala närvaro för att förbättra sina tjänster men främst för att sälja till företagskunder” (s. 48). Den tänkta kritiska poängen infinner sig inte. ”En av kvinnorna tittar på mig med en genomskådande blick och frågar: ’Vadå! Ska man inte använda Google? Är det farligt med Google?’” (ibid.). Tanken är att samla data och att stimulera digital kompetens och medie- och informationskunnigheten (MIK) i stället tycks kvinnorna bli avskräckta från att ”använda internet [för] att prova sig fram och göra sina egna upptäckter” (ibid.). Forslund försöker förtydliga sin fråga men känner att det är svårt utan att ”lägga några värderingar i den och utan att låta den växa till att bli ett stort och ogripbart samhällsfenomen de [kvinnorna] känner sig tvungna att kommen tera”. Denna erfarenhet får Forslund att fråga ”hur kan bibliotekets arbete med att främja digital delaktighet ske utifrån en medvetenhet om det digitala samhällets baksidor? Går dessa uppdrag att förena? Och hur ser i så fall den pedagogiken ut?”(s. 49).

Några enkla svar på dessa frågor finns det inte men de är ändå viktiga att diskutera. Också för en medievetare och inte minst då med tanke på att medie- och kommunikationsvetenskapen (MKV) sedan länge intresserat sig för digital mediemakt, medieekologi och mediesystem liksom för frågor om objektivitet och olika former av mediekritik (jfr. Bengtsson et al. 2016). En annan nyckelfråga inom MKV är hur lärande och undervisning om och med medier ska organiseras och genomföras på bästa sätt. Tidigare har sådant mediekunnande förknippats med ”media literacy” där en av grundtankarna är att likställa förmågan att förstå och använda elektroniska medier med typografisk litteracitet (läsa och skriva och så vidare)¹. Ett annat mål är att betona kritiska perspektiv på medier och makt och förmågan att själv kunna använda medier för att uttrycka sig (Buckingham 2015). I och med digitalisering, internet, sociala medier, har även andra begrepp än media literacy etablerats och under de senaste 10–15 åren har begrepp som digital kompetens och medie- och informationskunnighet (MIK) använts alltmer.

Begrepp formar vårt tänkande och vår förståelse av världen och de hjälper oss att hantera komplexitet. Men hur definieras då digital kompetens? Detta är regeringens förklaring av denna term i uppdra-get som getts till KB gällande Digitalt först med användaren i fokus.

”Digital kompetens innebär bl.a. att individer är förtrogna med digitala verktyg och tjänster. Digital kompetens omfattar också medie- och informationskunnighet, dvs. kunskaper och förmågor som krävs för att finna, analysera, kritiskt värdera och skapa information i olika medier och sammanhang”.²

Vi kan här se att digital kompetens hos regeringen även omfattar medie- och informationskunnighet (MIK) och det gör KB:s uppdrag minst sagt komplext. Dessutom är målet med Digitalt först med användaren i fokus dubbelt eftersom folkbibliotekarierna ska fortbildas så att de blir bättre på digital kompetens och MIK för att kunna vara den hjälp till självhjälp som gör att besökarna eller användarna utvecklar sin digitala kompetens och MIK-förmåga.

I förhållande till denna pedagogiska utmaning kom ”Skeptikerspåret” bland annat att handla om de glapp som kan uppstå mellan goda intentioner och övergripande begrepp och vad som de facto sker i möten med folkbibliotekets användare. Jag tänker att den situation Linnéa Forslund beskriver kan sägas illustrera ett dylikt glapp.

Forslunds text skrevs inom ramen för ”Grupp Syd” där nio bibliotekarier från syd-Sverige samlades vid fem tillfällen (mest via Zoom) våren 2020 för att samtala och skriva var sin essä utifrån en självupplevd, svårbedömd och mångbottnad situation som tett sig yrkesmässigt motsägelsefull och där något dilemma uppstått (jfr. Bornemark & Svenaeus 2009). Jag fick möjlighet att leda det intressanta arbetet i Grupp Syd och ett av de teman som kom upp gällde begrepp, språkbruk, föreställningar. I detta kom gruppen nära Jonna Bornemarks (2018) resonemang om New Public Management (NPM). Bornemark diskuterar NPM i termer av ökade krav på mätbarhet och förutsägbarhet, särskilt inom välfärdsyrken och hon tar upp de växande kraven på dokumentation, uppföljning visavi också sådan situationsbunden omdömesförmåga som är en viktig del av kärnverksamheten. Bornemark talar om en ”förpappring” även om det mesta inom NPM numera sker digitalt och i stigande grad handlar om att producera och hantera data. ”Begreppsimperialism” är en annan term från Bornemark varmed avses ett tekniskt språk som tränger ut eller ersätter yrkesvardagens språk. Till detta kan vi lägga nyord och lösa koncept (Ilomäki et al. 2016) och här menar jag att begrepp som ”digital kompetens” och ”medie- och informationskunnighet” (MIK) kan ses som uttryck för denna typ av styrningsprocesser.

Digital kompetens och MIK är begrepp som har att göra med utbildning, information, upplysning och inkludering. De förknippas också med en demokratiserande och inkluderande intention. Det gör det svårt att vara emot det som dessa begrepp representerar men det är ändå viktigt att kunna diskutera dem också i mer kritiska ordalag. Annars kan de komma att utgöra ett slags ”parallell verklighet” (ytterligare ett begrepp från Bornemark) som tar udden av yrkesspråk och professionella erfarenheter hos exempelvis lärare eller bibliotekarier. I dessa tankegångar knyter mina resonemang an till Stina Bäckströms (s. 75–88) artikel om sökandet efter ett språk som kan hjälpa till att hantera också ambivalens i en alltmer digitaliserad verksamhet och värld.

Till skillnad från andra essäer i den här boken utgår jag inte från något självupplevt exempel som görs till föremål för gestaltning och reflektion även om min essä också innehåller fragment och infall (jfr. Alsterdal 2014). Mitt ärende är att diskutera digitalisering som ideologi och ett ”digitalt imperativ” (Wormbs 2010) vars moraliska och pedagogiska implikationer kan kopplas till begreppen digital kompetens och MIK. Jag ställer följande frågor. Vad avser dessa begrepp och var kommer de från? Vilka använder dem och vilka framtidsimplikationer för de med sig? Kan dessa begrepp hjälpa oss att förstå samtiden och framtiden i den alltmer digitaliserade medieekologin och vilken roll kan och bör folkbiblioteken ha i detta? I slutet av texten återkommer jag till den skeptiska hållningen och tar upp det medieekologiska perspektivet. Jag lämnar även ett förslag om att utveckla folkbiblioteken till digitala bildningsbyråer.

Det digitala imperativet: Sverige ska bli bäst

I förordet till Digitaliseringskommissionens betänkande En digital agenda i människans tjänst – en ljusnande framtid kan bli vår (SOU 2014:12) skriver kommissionens ordförande att ”Vi har hittills bara sett början på digitaliseringens möjligheter”. Ordet möjlighet återkommer sedan ett stort antal gånger i betänkandet. Den svenska regeringen har sedan 2011 varit inne på samma spår och anger som mål för den nationella digitaliseringsstrategin att ”Sverige ska vara bäst i världen på att tillvarata digitaliseringens möjligheter”.³ Här handlar det om Sveriges konkurrenskraft på en alltmer global marknad men också om att vidareutveckla svensk välfärd och modernisera svensk demokrati.

I den nationella digitaliseringsstrategin pekar regeringen ut fem delmål som ska bidra till en positiv samhällsutveckling: D-kompetens D-trygghet D-innovation D-ledning D-infrastruktur. D-kompetens avser digital kompetens. I sitt betänkande Gör Sverige i framtiden – digital kompetens (SOU 2015:28) lyfter Digitaliseringskommissionen fram digital kompetens som ett av 22 strategiskt viktiga områden för att uppnå en lyckad digitaliseringspolitik. Enligt kommissionen kommer det här att krävas att ”människor börjar bygga sin digitala kompetens så snart de kommer i kontakt med och börjar använda digital teknik och de behöver fortsätta att utveckla denna genom hela livet” (s. 12). Man konkretiserar detta i fyra punkter:

kunskaper att söka information, kommunicera, interagera och producera digitalt
färdigheter att använda digitala verktyg och tjänster
förståelse för den transformering som digitaliseringen innebär i samhället med dess möjligheter och risker
motivation att delta i utvecklingen. (SOU 2015:28, s. 103)

Inte minst det sistnämnda, motivation att delta i utvecklingen är viktigt eftersom det handlar om att engagera sig i ett livslångt lärande i förhållande till nya digitala tjänster, system, medier.

Digitaliseringskommissionen påpekar att begreppet ”digitalisering” inte bara avser en teknologisk omvandling från analog till digital information (digitization) utan också en samhällelig transformationsprocess (digitalization). Datorer och mobiltelefoner utvecklas ständigt och de används alltmer av allt fler och allt oftare. Nya digitala system, nätverk och plattformar leder till nya produkter, tjänster, affärsmodeller, beteenden och värderingar. I förhållande till detta pekar Digitaliseringskommissionen på fyra områden (privatlivet, samhällslivet, utbildning, arbetslivet) där det kommer att krävas en ny inställning hos var och en, ”genom hela livet idag och än mer i framtiden” (SOU 2015:28, s.12).

Förståelsen av digitalisering som teknisk och samhällelig förändring och övergång. Jag menar att digitalisering även kan förstås som en dominerande ideologi såväl i bemärkelsen ”omfattas av flertalet” som i betydelsen ”företräder vissa intressen”. Vi kan här också beskriva digitalisering som en ”socioteknologisk föreställning” (sociotechnical imaginary) gällande föreställningar om hur en teknisk utveckling ska kunna lösa sociala problem. Så här definierar Jasanoff socioteknologisk föreställning:

”Kollektivt omfattade, institutionellt förankrade och offentligt framförda visioner om önskvärda framtider, som uppfylls av en delad förståelse kring att olika former av socialt liv och social ordning uppnås genom framsteg inom vetenskap och teknologi. ”(Jasanoff 2015 s. 19)

Enligt Jasanoff förenar socioteknologiska föreställningar materiella, mentala och moraliska system med kulturella föreställningar och olika former för social reglering och subjektivitetsproduktion. Dessa föreställningar produceras i och legitimeras av centrala ekonomiska och politiska strukturer och blir till en föredragen framtid som gärna också blir den föreskrivna framtiden. Kritiska röster kallar detta en ”kolonisering av framtiden” (Selwyn & Facer 2013) och så här beskriver Rahm och Fejes hur digitalisering och digitalt medborgarskap framtidiseras.

”I nuvarande (utopiska) diskurser konstrueras digitalisering som ett ’framtiden har kommit’ ögonblick i historien på ett icke-ideologiskt och postpolitiskt sätt. Det politiska formandet av medborgaren som digital görs osynligt genom val av ord som pekar på en oundviklig teknikutveckling. […]. Det finns inget alternativ.” (Rahm & Fejes 2019, s. 32)

I artikeln The logic of digital utopianism pekar Dickel och Schrape (2017) på digitalismen som en särskild föreställningsvärld där fokus ligger på löftet om förändring och att teknologin en dag kommer att lösa samtidens utmaningar. Digitalisering representerar en utvecklingspotential som kommer att förverkligas om en transformation först sker av samhälleliga institutioner som skolor, bibliotek etc. Teknikhistorikern och KTH-professorn Nina Wormbs (2010) ser digitalisering som en samhällsmetafor som är förknippad med förändring och en framtid som framställs som effektiv och resurssnål. Ettor och nollor gör livet mätbart och ingen tvekan om tolkningar ska behöva uppstå, medan sociala motsättningar saknas.⁴ Detta känns som en god utveckling men kanske är Wormbs fråga ändå lite ironisk, ”den goda utvecklingen måste man ju främja, eller hur?” (s. 149). Wormbs menar att det här föreligger ett ”digitalt imperativ” som i grunden bygger på ”den gamla klassiska framstegstanken” (som drev på också industrialismen och vars baksidor vi nu måste hantera för framtiden).

Att något fungerar som ett imperativ betyder att det fungerar som en uppmaning, råd, vädjan eller förbud. I ett imperativ är också subjektet, mottagaren, ofta underförstådd (NE). Kanske kan det digitala imperativet förstås i linje med Foucaults och andras resonemang om självkontroll och makt, dvs. det blir en social och moralisk kod för alla och envar. Genom begrepp som digital kompetens och MIK inser vi som medborgare, arbetskraft, konsumenter och individer att något är ofrånkomligt och dessutom förpliktigande. Vi bemyndigas som subjekt genom en mental och praktisk anpassning där vi blir objekt i styrsystem och för olika åtgärder. Kanske kan vi tala om digitalisering och digital kompetens som inte bara eftersträvansvärt och nödvändigt utan som något moraliskt förpliktigande som ett kategoriskt imperativ.⁵

Digital kompetens

Vi har konstaterat att begreppet digitalisering pekar mot en teknisk omställning och en samhällelig omvandling som kan knytas till en dominerande ideologi. Denna föreställningsvärld har fokus på möjligheter och löften och en redan intecknad framtid. Detta är en ideologi som är knuten till ett socialt och moraliskt imperativ som anger att vi alla och över tid och i olika sammanhang och funktioner måste vara följsamma och visa engagemang i teknologiska och marknadsmässiga förändringar som sker eller som kommer att ske. I ljuset av detta ter det sig rimligt att tala om digitalisering som en individuell och kollektiv läroprocess med begreppet digital kompetens som något av en nyckelterm eftersom det betecknar en kompetens som var och en ska ha och bör eftersträva. Det är en kompetens som kan påvisas, till och med mätas och värderas, och det är ett strävansmål utan en given bortre gräns. Följaktligen brukar digital kompetens förknippas med och motiveras genom att uppträda i samspel med termer som ”livslångt lärande” (life long learning) och ”anställningsbarhet” (employability).

Samtliga dessa begrepp kommer ur transnationella policydiskurser och de tillhör ett ”framtidsarbete” som påbörjades runt millennieskiftet och steget över till det 21a århundradet. Detta framtidsarbete har drivits av transnationella organisationer som OECD och EU.⁶ 2006 antog EU ett program för att stärka och utveckla ”det europeiska humankapitalet för framtiden”.⁷ Projektet byggdes kring (åtta) nyckelkompetenser som postulerades som nödvändiga ”21st Century Skills” som alla medborgare i EU ska besitta.⁸ Digital kompetens är en dem.⁹

Hur definieras då digital kompetens? Jag hittar det inte i Nationalencyklopedin (NE) däremot finns ”digital” (549 träffar) och ”kompetens” (233 träffar). Detta verkar stämma med vad Digitaliseringskommissionen skriver i betänkandet Gör Sverige i framtiden – digital kompetens (SOU 2015:28) där det står att ”för att definiera vad digital kompetens är måste man först beskriva vad såväl digitalisering är som vad kompetens innebär” (s. 99). I kommissionens slutbetänkande För digitalisering i tiden (SOU 2016:89) förekommer digital kompetens ett fyrtiotal gånger, främst med koppling till ord som underskott eller brist eller ord som utveckla, främja, stärka. Den bestämning av digital kompetens som gavs i SOU 2015:28 kvarstår. Denna har här redan presenterats men då som fyra punkter. Den kan även formuleras på följande sätt.

”Digital kompetens utgörs av i vilken utsträckning man är förtrogen med digitala verktyg och tjänster samt har förmåga att följa med i den digitala utvecklingen och dess påverkan på ens liv. Digital kompetens innefattar: kunskaper att söka information, kommunicera, interagera och producera digitalt, färdigheter att använda digitala verktyg och tjänster, förståelse för den transformering som digitaliseringen innebär i samhället med dess möjligheter och risker samt motivation att delta i utvecklingen.” (SOU 2016:89, s.160)

Det råder med andra ord ingen brist på definitioner och beskrivningar av digital kompetens i styrdokument, visionsdokument och liknande.

Ilomäki et al. (2016) pekar också på en hög användningsfrekvens och något glidande betydelser efter en genomgång av forskningsartiklar med koppling till utbildningsområdet. Efter att ha analyserat 76 artiklar konstateras att digital kompetens består av en ”variation av förmågor och kompetenser vars omfattning är lika bred som dess bakgrund, från mediestudier till datavetenskap till bibliotek och litteraturstudier” (s. 655). Här framhålls också att digital kompetens har blivit något av en nyckelterm i policy-sammanhang och därför är ”ett starkt politiskt begrepp som reflekterar tro och förhoppningar gällande framtida förmågor som antas vara nödvändiga för att vara kapabel som medborgare” (s. 657).

Ilomäki, och andra som har gjort begreppsliga spårstudier och analyser av ”digital kompetens” talar om det som ett ”loose concept” (jfr. Ala-Mutka 2011) och det betyder att det inte är så väldefinierat och att det fortfarande är framväxande (emerging). Denna plasticitet gör att begreppet kan användas av olika aktörer, i olika kontexter, för delvis olika syften. Begreppet är löst (fuzzy) men ändå tillräckligt robust för att kunna fungera som ett gränsbegrepp (boundary concept) som både kan förena och hålla isär olika aktörers beslutsområden och intressen (Ilomäki et al. 2016). Genom en frekvent användning av olika aktörer i olika sammanhang naturaliseras begreppet och det blir över tid i det närmaste ofrånkomligt som utgångspunkt och målsättning när vissa typer av frågor diskuteras (det går inte att tala om framtidens skola eller framtidens bibliotek utan att tala digitalisering).

Bland dem som använder digital kompetens finns Regeringskansliet och det är inte konstigt med tanke på att begreppet är knutet till framtidens arbetsmarknad och till digitalt medborgarskap (digital citizenship). På Digitaliseringsrådets webb beskrivs digital kompetens på ett sätt som bekräftar tesen om det kategoriska digitala imperativet: ”Digital kompetens tillhör numera de grundläggande kompetenserna som alla individer måste ha för att kunna delta på lika villkor”.¹⁰

Utifrån denna som det kan tyckas lite svävande politiska och moraliska formulering skapas det olika konkretiseringar av digital kompetens. Många gånger i form av matriser och mallar, checklistor och självtester. Ett exempel på detta är EU:s omfattande ramverk DigComp 2.0. The Digital Competence Framework for citizens som på ett detaljerat sätt pekar på vad som ska ingå i den digitala kompetens som var och en bör besitta.¹¹

Regeringen (2017) konstaterar att ”Moderniseringen av Sverige börjar i skolan” och framhåller ”digital kompetens som en demokratifråga”.¹² Följaktligen har digital kompetens inkorporerats i svensk skola efter fyra decennier av digitalisering, datorisering (Hylén 2011). Nu fortskrider processen och den präglas av tankar på ”framtidens skola” och framtidens arbetsmarknad (Hylén 2019). Skolverket gjorde 2017 tillägg kring digitalisering i läroplanen lgr. 11 och utvecklade i samband med detta en del intressanta resonemang om förståelsen och tillämpningen av digital kompetens. Vi ska här inte gå djupare in i detta utan bara konstatera att Skolverkets bestämning av digital kompetens och vad elever (och lärare) ska utveckla inom skolans ram kan sammanfattas i fyra punkter.¹³

kunna förstå hur digitaliseringen påverkar samhället och individen
kunna använda och förstå digitala verktyg och medier
ha ett kritiskt och ansvarsfullt förhållningssätt till digital teknik
kunna lösa problem och omsätta idéer i handling på ett kreativt sätt med digital teknik

Här är det värt att notera att det första ”lärandemålet är att ”kunna förstå hur digitaliseringen påverkar samhället och individen”. Detta mål kan såväl tolkas som en anpassning som ett skeptiskt förhållningssätt till omställningens drivkrafter och konsekvenser. Det är också värt att notera att Skolverket talar om adekvat digital kompetens. Att något är adekvat betyder att det är lämpligt och rimligt och Skolverket vill lyfta fram att den snabba teknikutvecklingen gör att mer exakta bestämningar snabbt kan bli inaktuella och i stället vill man betona att vad som är adekvat avgörs i förhållande till olika ämnen och årskurser.¹⁴

Som vi har kunnat se så kan digital kompetens knytas till en teknikcentrerad syn och specifika tekniska kompetenser (alla bibliotekarier ska kunna följande) men även till ett slags digital allmänbildning. Något som är genomgående i detta är individens ansvar för att förändras och följa med. Också här tycks det finnas två sidor. Den ena pekar mot arbetsmarknad, innovation och entreprenörskap och kan sammankopplas med Sveriges konkurrenskraft och tillväxt. Så här lyder Regeringskansliets kortversionen av detta:

” I Sverige ska alla kunna utveckla och använda sin digitala kompetens. Digital kompetens innefattar förmågan att följa med i den digitala utvecklingen på ett sätt som ger möjlighet att få och behålla en anställning, att kunna starta och driva företag eller för att stärka organisationers eller företags innovationsförmåga och konkurrenskraft.”¹⁵

Den andra dimensionen som nog kan sägas ligga närmare folkbibliotekens uppdrag pekar mer på medborgarskap genom förmågor som att kunna söka och använda information och förmåga till kommunikation, kritiskt tänkande, demokratiskt deltagande, kreativitet och kulturell identitet. Detta är regeringskansliets kortfattade beskrivning av det hela. ”Förmåga och möjlighet att bidra till och delta i det digitala samhället”.¹⁶

Digital kompetens är ett ”framtidiserande” begrepp som pekar på förändring, möjligheter och anpassning. Alla ska med! Men det finns också en underliggande exkludering som säger att: Om du inte är med oss så är du emot. Frågor om normalitet och avvikelse ingår i Foucauldianska maktstudier och vi skulle kanske behöva göra normkritiska analyser av begrepp som ”digitalt utanförskap” (vad är digitalt innanförskap?). Vi har inte plats för detta här men vi kan ändå konstatera att vi har att göra med en utvecklings- och demokratiseringsmyt. Jag menar inte myt i bemärkelsen lögn. Digitaliseringen är ett faktum och det är en pågående process men det utesluter inte en kritisk diskussion om den som myt i en sociologisk och antropologisk mening, det vill säga som en form för gemensamma och samhällsbärande föreställningar.

MIK

MIK är också ett löst begrepp som ligger rätt i tiden och som används av alltfler, särskilt i Sverige (Jaakola 2020). Ofta med koppling till skola men även bibliotek. I Kulturdepartementets uppdrag till KB sägs det att ”digital kompetens omfattar också medie- och informationskunnighet”. Visst finns det överlappningar mellan begreppen men de pekar ändå åt lite olika håll och kommer ur lite olika sammanhang. Digital kompetens har som redan nämnts rötter i EU och OECD-sammanhang medan MIK lanserades i Unesco-dokumentet Media and information literacy. A curriculum for teachers (Wilson, et al. 2011).¹⁷ Men det var när Unescos läroplan överfördes till svenska som den engelska akronymen MIL blev MIK (se Carlsson 2013).

I grunden bygger media and information literacy på en sammanslagning av två tidigare åtskilda begrepp, media literacy och information literacy. Media literacy kommer från mediepedagogik och medieforskning (Forsman 2020). Information literacy har länge använts inom biblioteksvärlden (Limberg et al. 2002). Figuren nedan visar vad Unesco menar bör omfattas av MIK-begreppet.

Fig. 1 Medie- och informationskunnighet (MIK).

I Unesco-modellen knyts informationskunnighet (information litercy) till förmågan att ”definiera och bedöma informationsbehov” i vilket ingår att söka och sortera information för att kunna använda den på ett korrekt och hållbart sätt för egen del och i kommunikation med andra (Limberg 2002). Medan mediekunnighet (media literacy) har att göra med förståelse av mediernas samhälleliga funktioner och villkor inte minst i relation till fri åsiktsbildning. Yttrandefrihet och betydelsen av fria och opartiska medier betonas liksom att medborgarna ska kunna känna tilltro till och kunna avkräva medierna ansvar (accountability). Kunskaper om hur medier produceras, finansieras, organiseras och vilken roll de bör ha i samhället ingår också. Förmåga att ”kritiskt värdera medieinnehåll” pekar mot källkritik men kan omfatta också kritisk medieanalys av annat slag som exempelvis kritik av genusstereotyper i reklam eller av Googles mediemakt.

MIK-begreppet har fått fäste inom svensk statsförvaltning och det är numera ett ledord i Statens Medieråds verksamhet. Det finns en nationell MIK-samordnare (2018–2020). Det finns ett nationellt MIK-nätverk (se Carlsson 2019). I denna ”mikifiering av Sverige” framhålls folkbibliotekens roll. Svensk biblioteksförening var också tidigt ute med att ta till sig MIK-begreppet (Rivano Eckerdal & Sundin 2014). Idag talas det om ”MIK-ambassadörer” och vissa folkbibliotek har ”MIKotek”.¹⁸

I biblioteksutredningens förslag till en ny nationell biblioteksstrategi som bär den vackra titeln Demokratins skattkammare (Fichtelius et al. 2019) framhålls MIK och det talas om att ”biblioteken har uppdrag och personal att stödja invånarna i att uppnå en god medie-och informationskompetens (s. 7) medan begreppet ”digital kompetens” knappt används. Kompetens förekommer (52 gånger) och förknippas med ”kompetensutveckling” (18 gånger) och fortbildning av bibliotekarierna som ska göra att de kan bidra till att ”människor utvecklar förmågan att kritiskt söka, granska och värdera information, texter och andra medier” (s. 16).¹⁹

It’s complicated

Som vi har kunnat se finns det flera begrepp och många aktörer inom ramen för ständig förändring. Det gör det hela lite komplicerat.²⁰ Varken MIK eller digital kompetens är begrepp som kommer ur ett verksamhetsnära yrkesspråk utan bägge är kopplade till styrningsprocesser och framtidsprojektioner. I detta utgör tanken om kompetens en nyckel. Kompetens har att göra med skicklighet och duglighet och det har att göra med behörighet och erforderliga kvalifikationer men framförallt med förmåga och beredskap att kunna handla i olika situationer genom en kombination av färdigheter, kunskaper, erfarenheter och värderingar som är förankrade i ett yrkesmässigt sammanhang.²¹

Som flera av essäerna i den här boken visar så pressas bibliotekariens kompetens eller ”handlingsutrymme” (Schwarz 2016) när biblioteken blir till ett pedagogiskt rum och en serviceplats för ”användare” som i olika grad befinner sig i ett digitalt utanförskap. Eller som en av deltagarna i Grupp Syd uttryckte det: ”Vi tar vid där välfärdsstaten slutar.” Efter vårens möten med Grupp Syd förstår jag att jobbet som bibliotekarie på ett folkbibliotek i Sverige anno 2020 skiljer sig en del från hur biblioteket och bibliotekarien brukar skildras skönlitterärt (se Smith 2015). Eller som en av deltagarna i Grupp Syd skrev i sin text: ”vi är en förmänskligad motsvarighet till datorns interface dvs. en yta som presenterar och filtrerar en komplex och svårhanterlig och inte helt lättåtkomlig informationsmängd i mötet med en ovan användare”.

Anne Kaun (s. 41–47) beskriver i sin artikel bibliotekarien som en omsorgsarbetare som utför ett osynligt relationsarbete i mötet med användare. Till detta vill jag lägga bibliotekarien som infrastruktur-arbetare (jfr. Forsler 2020) då jobbet även inkluderar att ta hand om, fixa och laga, lösa och dona inte bara med böcker och andra medier för utlån utan också olika hårdvaror, programvaror, appar, system, nätverk, plattformar. Till arbetsbeskrivningen skulle jag också lägga bibliotekarien som pedagog. Jag tänker på Forslund och hennes kollega i den situation som beskrivs i början av den här artikeln, och även andra inom Grupp Syd beskrev situationer och dilemman som har att göra med lärande i mötet med (hjälplösa) besökare. Eller med (ovilliga) kollegor.²²

Ett medieekologiskt rum

En annan fråga som kommer upp i anslutning till Digitalt först med användaren i fokus är hur produktiv tanken om ”medier som text” egentligen är i förhållande till den pågående digitaliseringen av allt (och detta är bara början). I den framväxande och framtida medie-ekologin är allt medierat, medier är överallt och allt är medier. Ständig uppkoppling och tillgänglighet gör våra liv alltmer beroende och betingade av medier. Eller som medieforskaren Mark Deuze (2012) beskriver det i sin bok Media Life. Vi lever inte bara med medier. Vi lever i och genom medier. Vi är fiskarna. Medierna är akvariet.

För att förstå mer om vad som kan utgöra ett gott och hållbart liv i detta behöver vi komplettera våra tankar om medier som överföring (transmission) med metaforer som kan hjälpa oss att förstå och agera i en ny och framväxande situation. En möjlighet till detta ges av den medieekologiska traditionen eftersom en av medieekologins grundtankar är att vi i stället för att se på medier som meddelande, kanal, feedback etc. kan tänka om dem som system, livsmiljö och ekologi.

En del förknippar medieekologi med den kanadensiske litteraturvetaren och mediefilosofen Marshall McLuhan och metaforen ”the medium is the message” som just avser att budskapet i ett medium inte är det som sägs utan vad mediet gör med oss. Därför behöver vi lära oss att tänka om medier som miljö och intressera oss för mediers indirekta och långsiktiga effekter.²³ McLuhan och det medieekologiska perspektivet omfattar även ett bredare mediumbegrepp som inkluderar analyser av biblioteket som medium (se Logan & McLuhan (2016 [1979]).²⁴

Det var amerikanen Neil Postman som myntade termen medieekologi för ”studier av medier som natur” och för studier av ”komplicerade kommunikationssystem som miljöer” (jfr. Strate, 2017, s. 16). Postman menade att medier styr mänskligt tänkande genom ”den form i vilken idéer uttrycks [vilket] påverkar vilka idéerna blir (Postman 1986, s. 39). Eller som han skrev i sin kritiska betraktelse av hur tv-mediets ständiga krav på underhållning och plats för reklam underminerar den typografiska kulturen och dess offentliga samtal: ”Ett medium är den sociala och intellektuella miljö som en maskin skapar” (se Postman 1986).

Den medieekologiska traditionen är i grunden en humanistisk tradition som öppnar för ett långsiktigt historiserande och ett mer filosofiskt sätt att diskutera medier och vad som sker med människan och samhället i övergångar mellan olika kommunikationskulturer (muntlig, skriftlig, typografisk, elektronisk). Det vi nu går allt djupare in i är en ständig uppkoppling, med ständig signaltrafik och dataproduktion. I detta ingår plattformsmedier och biometriska system (smarta städer, smarta hem, smarta skolor, smarta bibliotek, smarta färdmedel, smart hälsa etc.) liksom automatisering, artificiell intelligens och robotifiering. Vilket är det underliggande budskapet? Vilken är vår uppgift i detta? Är vi beredda? Kanske kan folkbiblioteken i dessa frågor bli det Biblioteksutredningen kallar för ”den femte statsmakten” och en ”demokratins skattkammare” också för framtiden men då behövs det lite andra perspektiv på medier än de gängse (jfr. Fichtelius et al. 2017, 2019)

Det finns 1120 folkbibliotek med 63 miljoner besökare årligen, som lånar ut 58 miljoner fysiska medier och närmare 2 miljoner E-böcker årligen. Här finns både den önskade och oväntade, den bekväma och den obekväma kunskapen . Vi vet också att folkbiblioteken har varit en del i skapandet av det moderna Sverige och att biblioteken utgör en oberoende kunskapsbank som tillhör folket (Fichtelius et al. 2019). Med dessa fakta och formuleringar från inledningen av Demokratins skattkammare (s. 2–5) vill jag avslutningsvis och lite idealistiskt framhålla folkbibliotekens potential att vara inte bara digitala service-centra (care centers) med samhällstjänst utan också det vi kanske kunde kalla digitala bildningsbyråer som kan gå bortom gängse framtidspolicy och journalistik. Kanske kan folkbiblioteken bli platser för delande av erfarenheter ur den nya digitala sociologin (jfr. Selwyn 2019) och ett makerspace för skapande och idéer. Folkbiblioteken kan bli hubbar i explorativa och förkovrande undersökningar och noder i nätverk för samtal och berättelser som i kreativ och inkluderande anda öppnar för medborgerligt engagemang i frågor gällande mediemakt, integritet och övervakning men också livskvalitet och hållbarhet i den alltmer digitaliserade medie-ekologin. Att gå åt det medieekologiska hållet innebär också att ställa frågor om medieekologisk balans, exempelvis mellan typografiskt och elektroniskt eller mellan uppkopplad och avkopplad. Detta kan omfatta också ingående samtal eller ett nedkopplat och koncentrerat lyssnande (jfr. Turkle 2017). I detta digitala medborgarskap skulle det ges plats för D.I.Y (do-it-yourself) och D.I.W.O (do-it-with-others) och här kan 70 plus och 20 minus mötas för att göra något gemensamt. Då skulle de kvinnor Forslund intervjuar och en del andra användare som figurerar i essäerna i den här boken vara en resurs mer än ett problem.

Epilog. En skeptikers bekännelser

Om folkbibliotekariernas dilemman i den digitala medieekologins vardag visste jag föga när jag en fredagsförmiddag i februari 2020 stegade fram för att hålla ett litet föredrag inför ett fyrtiotal personer som samlats (pre Corona) i en konferenslokal under Kungliga biblioteket (KB) i Stockholm. Vi var där för en gemensam kick off av ”Skeptikerspåret”. Jag inledde min del av det hela med en liten bildanalys av det emblem som visualiserar andan i Digitalt först med användaren i fokus på projektets Facebooksida.²⁵

”Vi ser en perfekt cirkel. Cirkeln är cerise. I den står det med vit text ”Digitalt först med användaren i fokus”. Är detta en uppmaning eller en påminnelse? Kanske är det ett konstaterande, men om digitalt kommer först vad kommer då sedan? Jag tänker på framtid. Enligt symbollexikonet är cerise förälskelsens färg och vitt är oskuldens. I samma lexikon står det att en cirkel representerar helhet, fulländning och harmoni (kosmos). Till och med magiskt tänkande. Cirkeln är också en symbol för tidlöshet eftersom den saknar början och slut och representerar ödet genom att omsluta allt som varit, allt som är, och allt som kommer att bli. En annan och mer trivial association är att denna cirkel i cerise kan liknas vid en boll eller en glad ballong och kanske är bildens budskap att vi är i rörelse och snart ska lyfta. Alla ska med ty i den nya plattformsekonomin är vi alla användare.”

Tanken bakom denna muntra övertolkning var förstås att bjuda på en lite underhållande illustration av ett slags skeptisk hållning till begrepp och bilder. Dock kändes det oklart om och hur min intention landade i lokalen. Så för säkerhets skull följde jag upp det hela med några ord om produktiv skepticism. Enligt NE kan skepticism beskrivas som en filosofisk ståndpunkt som ”förnekar eller ifrågasätter möjligheten av objektiv och allmängiltig kunskap”. Det tycker jag är att gå för långt. Jag anknyter hellre till skeptisk i betydelsen ”allmänt kritisk, tvivlande inställning”.²⁶ Att vara skeptisk visavi teknisk för-ändring eller dominerande framtidsbilder och begrepp är inte att vara en luddit (en maskinstormare).²⁷ Tvärtom och som Skeptikerspåret visade förutsätter ”den goda digitaliseringen” att det finns plats också för tvivel och dilemman.²⁸

Referenser

Ala-Mutka, K. (2011). Mapping Digital Competence: Towards a Conceptual Understanding. Seville: JRC-IPTS.

Carlsson, U. (red.) (2013). Medie- och informationskunnighet i nätverkssamhället: skolan och demokratin. Göteborg: Nordicom.

Deuze, M. (2012). Media life. Cambridge: Polity.

Fichtelius, E., Enarson, E., Hansson, K., Klein, J. & Persson, C. (red.) (2017). Den femte statsmakten: Bibliotekens roll för demokrati, utbildning, tillgänglighet och digitalisering. Kungliga biblioteket: Nationell biblioteksstrategi.

Fichtelius, E., Persson, C. & Enarson, E. (2019). Demokratins skattkammare. Förslag till en nationell biblioteksstrategi. Stockholm: Kungliga biblioteket.

Forsler, I. (2020). Enabling media: infrastructures, imaginaries and cultural techniques in Swedish and Estonian visual arts education. Diss. Södertörns högskola. Huddinge: Södertörns högskola.

Forslund L. & Borgedahl P. (2020). Digitalt först med användaren i fokus. Projektrapport för Järfälla bibliotek.

Forsman, M. (2020). Media literacy and the emerging media citizen in the nordic media welfare state. Nordic Journal of Media Studies, 2, 59–70.

Dickel, S & Sharpe, J-F. (2017). The Logic of Digital Utopianism. Nanoethics

Hylén, J. (2011). Digitaliseringen av skolan. Lund: Studentlitteratur.

Ilomäki, L., Paavola, S., Lakkala M. & Kantosalo, A. (2016). Digital competence – an emergent concept for policy and educational research. Educationand information technologies, 21, 655–679.

Jaakola, M. (2020). Editor’s introduction. Media and information literacy research in countries around the Baltic Sea. Central European Journal of Communication. 13.2(26).1).

Jasanoff, S. & Kim, S.H. (red.) (2015). Dreamscapes of modernity: sociotechnical imaginaries and the fabrication of power. Chicago: The University of Chicago Press.

Limberg, L. (2002). Skolbibliotekets pedagogiska roll: en kunskapsöversikt. Stockholm: Statens skolverk.

Logan, R. K. & McLuhan, M. (2016[1979]). The future of the library: from electric media to digital media. New York: Lang.

Nordqvist, C. & Wihlborg, E. (2019) Digitalt först? Kommuners och professionellas arbete för ökad digital inkludering. DINO Rapport 2019:2. Linköpings Universitet, Linköping: LiU-Tryck.

Nowé Hedvall, K., Lindberg, J., Michnik, K. & Ögland, M. (2019). Användarna först med det digitala i fokus. Folkbibliotekariers arbete inom den nationella satsningen för ökad digital kompetens, Borås: Högskolan i Borås.

Postman, N. (1986). Underhållning till döds. Stockholm: Prisma.

Rahm, L. & Fejes, A. (2019). Popular education and the digital citizen: a genealogical analysis. European Journal for Research on the Education and Learning of Adults (8:1), s. 21–36.

Regeringskansliet (2017). Digitalisering av offentlig sektor. Stockholm: Regeringskansliet. [2020-05-04].

Schwarz, E. (2016). Inledning och Bibliotekariens handlingsfält: praktiskkunskap, professionalitet och kollektivt ansvar. I: Schwarz, E. (red) Bibliotekariens praktiska kunskap. Om kunskap, etik och yrkesrollen. Stockholm, Regionbibliotek Stockholm, s. 7-16 och 57-74.

Selwyn, N. & Facer, K. (red.) (2013). The politics of education and technology: conflicts, controversies, and connections. New York: Palgrave Macmillan.

Selwyn, N. (2019). What is Digital Sociology?. Cambridge: Polity Press.

Smith, A. (2017). Bibliotek (övers. Niclas Nilsson). Falun: ScandBook AB.

SOU 2015:28. Gör Sverige i framtiden: digital kompetens. Digitaliseringskommissionen. Stockholm: Fritzes.

SOU 2016:89 För digitalisering i tiden: slutbetänkande. Digitaliseringskommissionen. Stockholm: Wolters Kluwer.

Strate, L. (2017). Media ecology. An approach to understanding the human condition. New York: Peter Lang.

Turkle, S. (2017). Tillbaka till samtalet: Om samtalets kraft i en digital tid (övers. Linus Kollberg). Göteborg: Daidalos.

Wilson, C., Grizzle, A. Tuazon, R., Akyempong, K. & Cheung, C.K. (2011). Media and information literacy. Curriculum for teachers. Paris: UNESCO.

Wormbs, N. (2010). Det digitala imperativet. I Andersson, J & Snickars, P. (red.) Efter The Pirate Bay. Stockholm: Mediehistoriskt arkiv 19, s. 140–150.