Digital delaktighet – till vilket pris?

Av  Linnéa Forslund. Publicerad i antologin Bankdosor, skam och SMS-poesi. CC-BY

Jag och min kollega träffar tre kvinnor i 70–80-års-åldern för att föra ett samtal om deras digitala vanor. Vi mötte dem några dagar tidigare under den lokala PRO-föreningens medlemsmöte då vi efterfrågade personer att intervjua. Vi arbetar med en rapport där vi ska undersöka användandet av digital teknik hos några av bibliotekets målgrupper. Vi vill lära oss mer om målgrupperna, höra om vilka svårigheter de upplever med digitalt användande och hur de i så fall vill ha hjälp. Vi vill bli bättre på att förstå hur biblioteket kan möta de personer som befinner sig i ett digitalt utanförskap och hur vi kan arbeta för att öka den digitala delaktigheten i samhället. Rapporten ska hjälpa oss i arbetet att utveckla personalens kompe­tens, våra arbetssätt och göra bibliotekets digitala programutbud relevant för fler.

Vi sitter i ett litet mötesrum bredvid biblioteket och till stöd för samtalet har vi projicerat påståenden och frågor i ett bildspel på väggen. Vi kommer till en fråga om att söka information på internet, och om de någon gång tänkt på hur sökträffarna sorteras på Google. Kvinnorna verkar frågande och fundersamma. Tidigare i samtalet har vi märkt att det råder allmän begreppsförvirring och ibland vet vi inte om de kan skilja på informationen i den egna e-posten från text i en digitaltidning eller genom en Googlesökning. Jag hinner tänka: Är vi ute på djupt vatten när vi vill föra in samtalet på algo­ritmer och sponsrad information? Men jag vill så gärna föra det här samtalet eftersom jag tycker att det är ett viktigt ämne. Jag är både nyfiken på deras tankar och vill upplysa dem om källkritik och integritet på nätet. Det är ju ett av bibliotekets uppdrag. En av kvinnorna tittar på mig med en genomskådande blick och frågar: ”Vadå, ska man inte använda Google? Är det farligt med Google?” Jag förstår det som att min fråga har varit ledande. Och vad ska jag svara? Jag vill gärna ge henne ett långt svar om Googles framgångsfaktorer och de bakomliggande mekanismerna som samlar in och analyserar mänsklighetens digitala fotspår för att förbättra sina tjänster men främst för att sälja informationen vidare till företagskunder. Men jag vill samtidigt inte avskräcka dem som inte är vana vid att använda internet från att prova sig fram och göra sina egna upptäckter. Jag försöker förtydliga frågan men det är svårt att förklara vad jag menar utan att lägga några värderingar i den och utan att låta den växa till att bli ett stort och ogripbart samhällsfenomen de känner sig tvungna att kommentera.

Jag och min kollega beslutar oss för att hoppa över frågan. Efteråt börjar jag fundera över det här dilemmat som jag upplever i min yrkesroll. Hur kan bibliotekets arbete med att främja digital delak­tighet ske utifrån en medvetenhet om den digitala utvecklingens baksidor? Går dessa uppdrag att förena? Och hur ser i så fall den pedagogiken ut?

Övervakningskapitalism

Det finns en demokratisk aspekt av att vara digitalt aktiv idag då det möjliggör och underlättar deltagande i samhällets alla funktioner, inklusive bibliotekets service och tjänster. Men det finns också ett hot mot demokratin inbäddad i hur den tekniska utvecklingen har framskridit. Shoshana Zuboff, författare och professor emerita vid Harvard Business School, har skrivit om övervakningskapitalism sedan 2014. I hennes senaste bok The Age of Surveillance Capitalism (2019) beskriver hon hur de största teknikjättarna som Google, Amazon, Facebook och Microsoft systematiskt kränker den person­liga integriteten genom den skoningslösa datainsamling de bedriver. Teknikföretagen har vuxit genom att samla in och analysera mängder av personlig data från sina användare. Med hjälp av denna data kan de göra precisa förutsägelser av vad en enskild användare kommer göra eller köpa härnäst (Zuboff 2019, s. 78f). Dessa förutsä­gelser säljs sedan till företagskunder som kan erbjuda ett anpassat pris för en viss produkt vid exakt rätt tillfälle till en användare. Och denna princip används inte bara i kommersiella syften utan även i politiska (Zuboff 2019, s. 277ff). De har kommit att bli de rikaste företagen i världshistorien och med en enorm tillgång på data har de fått en betydande maktposition i samhället. Vägen till denna maktposition består också i att människor gjort sig beroende av flera av teknikföretagens tjänster eftersom de även bidrar med många fördelar för individen och samhället. Kevin Körner är analytiker på Deutsche Bank och beskriver i artikeln ”Digital politics AI, big data and the future of democracy” fördelarna med den tekniska utveck­lingen:

”People enjoy access to information that was unimaginable just a few decades ago and the possibility to exchange and coordinate themselves worldwide in a matter of seconds. For billions of people, the digital transformation for which the smartphone is synonymous has brought enormous benefits and convenience. This has enriched the societal discourse through new forms of multilateral communi­ cation. Social media such as Facebook and Twitter have become standard tools for citizens, representatives and governments to reach out to each other and exchange views, opinions and policy proposals.” (Körner 2019, s. 2)

De kommersialiserade digitala tjänsterna har kommit att utgöra samhällets digitala infrastruktur på liknande sätt som alla kommunikationer och vägar som förbinder våra fysiska platser. Alla fördelar och bekvämligheter som Körner skriver om får vi dessutom kostnadsfritt. Det vi däremot betalar med är vår person­liga information i form av de digitala fotspår vi lämnar efter oss. Undersökningar har visat att människor prioriterar att tjänsterna är kostnadsfria framför ett bättre dataskydd för användaren (Körner 2019, s. 8). Bekvämligheten tycks komma först och detta utnyttjas av teknikföretagen. De vet att vi uppskattar smidigheten att kunna hålla kontakten med alla våra nära och kära på ett enda ställe, de vet att vi uppskattar att få tips på böcker, filmer och artiklar som går i samma tankebanor de vet att vi redan har. Zuboff skriver om detta och om hur de stora teknikföretagen utnyttjar faktorer som gör oss människor beroende av att använda just deras tjänster (Zuboff 2019, s. 446ff). Hon beskriver också företagens manipulativa förmåga när det gäller att komma undan med integritetskränkande åtgärder. De arbetar systematiskt för att vilseleda människor, undanhålla information och hitta kryphål i lagstiftningen – allt för att säker­ställa sin position som datafabriker. Våra digitala fotspår är deras fritt tillgängliga råmaterial (Zuboff 2019, s. 70). Ju mer råmaterial desto mer precisa förutsägelser kan göras med hjälp av tekniker inom artificiell intelligens (AI) och maskininlärning. Det skulle till exempel vara mycket mer troligt att Google utvecklar sin söktjänst för att förbättra sin AI än att förbättra sin AI för att göra en bättre söktjänst (Zuboff 2019, s. 95).

Utvecklingen i Kina är ett skrämmande exempel på ett möjligt framtidsscenario även i övriga världen. Just nu testas en modell där insamlade personliga data används för att driva människor till handlingar som anses önskvärda i samhället. Genom ett socialt kreditsystem ökar eller minskar invånare sin kreditvärdighet genom sitt beteende vilket ger dem fördelar eller nackdelar när det kommer till exempelvis möjlighet att få bostad, placering i vårdköer eller vilka priser och rabatter de erbjuds. Det faktum att Kina är en dik­tatur har gjort att befolkningen är mer vana vid statlig övervakning och censur och eventuella protester skulle möta stort motstånd. Men trots skillnaderna i styre och kultur så finns det en hel del likheter mellan teknikutvecklingen i Kina och den utveckling som drivs av företagen i Silicon Valley. Precis som i Kina intresserar de sig för hur teknologin kan användas för att ”knuffa” människor i en viss riktning, mot ett ”bättre” beteende (Zuboff 2019, s. 388ff).

Känslan jag har i samtalet med de datorovana personerna på biblioteket, att det är en viktig fråga vi närmat oss, känns rimlig såhär i efterhand. Jag har både viljan att de ska få åtnjuta de digitala bekvämligheterna samtidigt som jag känner till hur detta utnyttjas av teknikföretagen. Jag tänker också på bibliotekets demokratiska uppdrag och bibliotekslagens formulering att ”biblioteken ska verka för det demokratiska samhällets utveckling” (SFS 2013:801). Kevin Körner skriver att demokratin behöver skyddas och att medborgare som vuxit upp och lever i demokratier ofta tar sina rättigheter och friheter för givna. Kanske är det därför larmrapporter om teknik­företagens integritetskränkande åtgärder inte tas på det allvar det förtjänar. Ett exempel är skandalen kring företaget Cambridge Analytica som fick tillgång till miljontals Facebookanvändares personliga data i syfte att målinrikta propaganda i samband med politiska folkomröstningar. Skandalen gav inte upphov till några större förändringar i användning eller beteendemönster på sociala medier (Körner 2019, s. 8). Att bibehålla ett demokratiskt samhälle är en ständig process som hela tiden behöver aktualiseras (Körner 2019, s. 2). Jag tänker att det för biblioteket inte handlar om att försöka lösa frågan om hotet mot demokratin i vår digitala tidsålder. Det handlar inte heller om att inte göra någonting för att det är för komplicerat och svårt, utan om att göra någonting. Shoshana Zuboff vill med sin bok glänta på de lyckta dörrarna in till de bakomliggande mekanismerna hos de största teknikföretagen, skingra dunklet kring vad som pågår bakom fasaden och upplysa människor om att de digitala bekvämligheter vi gjort oss beroende av kommer med ett pris. Och just det tänker jag att biblioteken också kan göra. Det finns en risk att hamna i ett läge där teknikföretagens intrång i den personliga integriteten normaliseras vilket leder till att användare bara accepterar den pågående utvecklingen. Teknikföretagen tycks veta allt om sina användare medan användare vet väldigt lite om dem. Biblioteken kan ta rollen att vara den samhällsaktör som kritiskt nyanserar den digitala utvecklingen för att på ett bättre sätt möta bibliotekslagens formulering om det demokratiska uppdraget. Där ingår också uppdraget att verka för bildning och upplysning.

Jag funderar på vad som skulle hänt om jag och min kollega valt att fortsätta samtalet med de datorovana personerna om Google och deras fråga om faror i att använda företagets tjänster. Kanske var min fråga inte alls ledande. De kanske hade burit på just denna fråga länge och äntligen hittat ett sammanhang för den att få utlopp. De kanske till och med hade en förväntning på mig som bibliotekarie att kunna ge dem ett utförligt svar och blev besvikna då vi valde att lämna frågan därhän. Om jag hade agerat annorlunda och likt Zuboffs ambition, försökt förklara hur Googles tjänster kommer med ett pris, skulle jag stannat kvar i situationen och gjort just det. Min förutfattade mening var att de skulle bli avskräckta men de skulle lika gärna kunna bli trygga av vetskapen. Kanske skulle de inte alls undvika digitala verktyg i fortsättningen utan frågat vidare om andra digitala vägar. Det hade kanske blivit en naturlig ingång till ett samtal om andra digitala tjänster eller vad man kan göra för att öka sin integritet på nätet. Men det skulle också kunna få en avskräck­ande effekt. En avgörande faktor kan vara hur väl och hur balanserat informationen framförs av mig som bibliotekarie. Då framkommer vikten av den pedagogiska rollen som består av utmaningen i att framföra informationen på ett bra sätt anpassat efter situation och person.

MIK och bibliotekets vardag

Biblioteken har länge arbetat med medie- och informationskun­nighet (MIK). Jag har själv tyckt att det varit en utmaning att lyfta MIK-relaterade frågor i det vardagliga arbetet. Det mötet jag och min kollega hade med de datorovana personerna var ju ett av oss skapat sammanhang i syfte att fördjupa samtalet om digitala tjänster. Jag undrar hur detta påverkade möjligheten att föra det samtalet. Möjli­gen är det så att det djupare samtalet är ett mer gynnsamt format än referenssamtalet som sker i bibliotekens informationsdiskar eller som en del av de snabba ärenden som utförs ute i biblioteket. Dock är det den kortare interaktionen med bibliotekets användare som förekommer allra mest. Utöver intervjusituationen på biblioteket har jag aldrig varit med om att en besökare frågat mig om tips på hur man surfar säkert eller hur man gör för att radera sina digitala fot­spår. Tvärtom vill besökare ofta att jag som bibliotekarie ska klicka på knapparna när han eller hon möter problem vid datorn, även om personen är inloggad i sin bank. Användare lämnar sina datorer när de är inloggade på olika sidor för att hämta en utskrift och få klagar på att det inte finns möjlighet att utföra integritetskänsliga ärenden avskilt. Många säger sina personnummer högt innan jag påminner om att de själva kan knappa in sitt personnummer på en sifferdosa. Medvetenheten om digital säkerhet och personlig integritet hos biblioteksanvändare upplever jag därför ofta som låg, vilket vittnar om ett stort behov av att stärka den.

Då vi sällan får MIK-relaterade frågor undrar jag om det rent generellt saknas förväntningar på biblioteket som en aktör som jobbar med digital säkerhet och integritet. I Internetstiftelsens senaste rapport Svenskarna och internet (2019, s. 64) finns statistik som visar att det inte saknas intresse för frågorna hos befolkningen. Statistiken visar att hälften av de som stiftelsen frågat känner sig övervakade på internet. Det går också att se en ökande oro över att Google och Facebook kränker integritet. Biblioteket har automa­tiskt fått en ny roll i takt med samhällets digitalisering genom att människor i stor utsträckning besöker biblioteken för att få hjälp med digitala ärenden och tjänster. Men jag ser inte att samtalen som kritiskt granskar de största teknikföretagen finns där. Det finns inte heller någon agenda som berättar om att vi på biblioteket aktivt ska framhålla alternativa digitala tjänster eller lyfta fram den digitala utvecklingens baksidor. Men nu är det kanske dags för oss att ta kommandot och börja prioritera i det digitala uppdraget. Vi behöver fortfarande möta de frågor och förväntningar vi får idag, men inte till den grad att vi glömmer bort den demokratiska aspekten av digi­tal medie- och informationskunnighet. Vi borde lägga lika mycket, om inte mer, resurser, fokus och kompetensinsatser inom detta område för att visa att vi är den samhällsaktör som kan möta upp den oro som tycks finnas hos befolkningen.

Att dra upp riktlinjer och prioriteringar i det digitala uppdraget är självklart något som måste ha stöd från politiker och ledning. Om det nu är så att allmänheten inte har några större förväntningar på biblioteket som den aktör som aktivt lyfter datasäkerhetsfrågor och MIK så är det inte säkert att politikerna har det heller. Cecilia Nordqvist och Elin Wihlborg skriver i rapporten Digitalt först? Kommuners och professionellas arbete för ökad digital inkludering (2019, s. 6) om hur beslutsfattare själva behöver ha kompetens för att kunna fatta beslut för en bra styrning av digitaliseringen. Rapporten visar också att vissa politiker i studien inte ens känner till att biblioteken har funktionen att ge stöd i digitala frågor och inte alla ser heller biblioteket som en självklar plats för digital inkludering. Författarna menar att det kan bero på att chefer och politiker har den kunskap de själva behöver och befinner sig i en miljö där de kan få teknisk hjälp (Nordqvist & Wihlborg 2019, s. 31). Bibliotekspersonal eftersöker riktlinjer gällande var gränsen går för vad biblioteket ska och inte ska hjälpa till med. Trots svag styrning gör biblioteken väldigt mycket utan dessa riktlinjer men det skapas samtidigt en hel del osäkerhet i yrkesrollen (Nordqvist & Wihlborg 2019, s. 35). Samma osäkerhet som jag själv kände i situationen med de datorovana personerna. Jag upplevde hur svårt det var att försöka förklara för dem hur Google fungerar utan att avskräcka dem från att vara digitalt delaktiga. Det är inte bara komplexiteten i sakfrågan utan också svårigheten i hur den ska förmedlas. Att kunna hitta rätt i balansgången mellan att inspirera och att medvetandegöra och att kunna använda en pedagogik som handlar om att främja digital delaktighet men inte på bekostnad av de demokratiska värdena.

När det gäller komplexiteten i sakfrågan bekräftar statistiken från de självskattningstest som Region Uppsala genomförde inom ramen för projektet Digitalt först med användaren i fokus, att det saknas kunskap hos bibliotekspersonalen om vilka risker som finns i användandet av internet. Det saknas en medvetenhet om hur man skyddar sig och förebygger dessa risker och det saknas kunskap om dataskydd och personlig integritet på nätet (Grenholm 2018, s. 19). Så kompetenshöjande insatser inom just detta område borde prioriteras. Det är bibliotekspersonalen som möter besökarna och som ytterst har möjligheten att förkroppsliga det demokratiska uppdraget och folkbilda i denna viktiga fråga. Men som det ser ut idag saknar alltså personalen inte bara kunskap i sakfrågan utan också tydlig styrning från chefer och politiker och upplever en osäkerhet i sin egen yrkesroll.

I sin text ”Bibliotekariens handlingsfält: praktisk kunskap, professionalitet och kollektivt ansvar” (2016, s. 68) ger Eva Schwarz flera exempel på situationer som resulterar i bibliotekspersonalens undran om var gränsen för bibliotekariens handlingsfält går. Handlingsfältet definieras som ”områden av uppgifter och frågor som den dagliga yrkesvardagen möjligtvis kan generera” (Schwarz 2016, s. 69). Schwarz beskriver vidare hur handlingsfältet både består av externa och interna faktorer. De externa faktorerna består av lagar och regler men också kulturella, ekonomiska och rumsliga faktorer. De interna faktorerna är knutna till den enskilda personen eller gruppen och vad denne eller de kan göra. För att något ska ingå i bibliotekariens handlingsfält så behöver han eller hon behärska alla de delar som det utgörs av (ibid.). I min situation i samtalet med de datorovana personerna ser jag det externt definierade som det lagstadgade uppdraget om att biblioteken ska verka för det demokra­tiska samhällets utveckling. Men jag kunde inte behärska de delar som handlingsfältet bestod av eftersom jag inte kunde navigera i den pedagogiska utmaningen. Jag hade inte heller något förhållningssätt att tillämpa som säger att jag som bibliotekarie ska prioritera samtal om säkerhet och integritet på nätet före målet att öka digital delak­tighet till varje pris. Hade jag haft det hade jag definitivt inte hoppat över frågan utan kanske snarare låtit den utgöra en central del av samtalet. Jag hade fått reda på om den pedagogik jag använt mig av fungerat avskräckande eller stärkande och utifrån den kunskapen lärt mig mer om hur jag ska göra vid nästa tillfälle.

Bibliotekspersonalens frågor om vad vi ska och inte ska hjälpa till med som Nordqvist och Wihlborg skriver om gör mig bekymrad. Även Eva Schwarz undrar: ”Frågan är om en bibliotekarie borde vidga sitt handlingsfält och lära sig programmen eller om det behövs en reflektion kring om kraven som ställs på henne är rimliga” (ibid.). Även om citatet syftar på de olika programmen en bibliotekarie behöver lära sig för att kunna hjälpa en besökare att låna e-böcker så kan frågan även ställas i förhållande till min situation. Programmen som åsyftas i citatet kan bytas ut till den pedagogik och de strategier jag saknade i mötet med de datorovana personerna. Jag är rädd för ett scenario där bibliotekspersonal, chefer och politiker lägger större fokus på att fråga sig om kraven på bibliotekspersonalen är för högt ställda i stället för att fokusera på hur vi kan göra för att folkbilda för att hantera det demokratiska hotet som följer i det digitala samhällets utveckling. Att hantera sådana här frågor kan inte ligga på den enskildes ansvar eller vara upp till den egna bedömningsför­mågan. Det behövs en prioritering i det digitala uppdraget samt ett vidgat handlingsfält som också innefattar de interna faktorerna hos individen och gruppen för att kunna möta upp de externa faktorerna. Det behövs en större diskussion om hur vi ska realisera det här upp­draget i praktiken. Främjande av demokrati och tillgång på kunskap och information är något som nämns i flera avgörande dokument för bibliotekens verksamhet.¹Några av bibliotekens styrdokument som åsyftas är Bibliotekslagen, Unescos folkbiblioteksmanifest, Nationell biblioteksstrategi. Men en handlingsplan hur detta ska realiseras i det vardagliga arbetet saknas.

Vi som bibliotekspersonal har en chans att presentera alternativa sökmotorer, mejlprogram, eller krypterade meddelandetjänster. Här tror jag att det finns mycket mer för oss att lära och vidareförmedla. På så sätt förhåller vi oss till teknikutvecklingen genom att fokusera på alternativa lösningar och tjänster utan att måla upp eller förstär­ka en dystopisk vision som riskerar att minska handlingskraften. Att arbeta med folkbildning om dessa frågor påverkar inte bara hur den datorovana personen väljer digitala tjänster utan kan också göra att personer med mer datorvana får ny kunskap att fatta sina beslut på istället för att per automatik välja de största tjänsterna på marknaden. Detta arbete handlar inte om att bromsa den tekniska utvecklingen utan om att förhålla sig till den. Men den valmöjlighe­ten blev inte ens tydlig för de datorovana personerna som vi träffade då vi bara hoppade över frågan utan att fördjupa oss i den.

MIK-labbet är en del av Digitala biblioteket, Stockholms stads­biblioteks enhet för utveckling av digitala bibliotekstjänster. Labbet är en resurs för bibliotekspersonal inom Stockholms stadsbibliotek som tillhandahåller en mindre samling framtidsteknik som kan testas eller användas vid programverksamhet på bibliotek inom organisationen (MIK-labbet 2017). MIK-labbet har även tagit fram ett Data detox kit vilket jag tycker utgör ett utmärkt exempel på material biblioteket kan använda dels för personalens egen kompe­tensutveckling men också i mötet med användare. Data detox kit är ett åttadagarsprogram där man i konkreta steg lär sig mer om alter­nativa sökmotorer, cookies som samlar in data genom webbläsaren, webbhistorik, spårningstjänster som visar dolda tredjepartsföretag som följer digitala fotspår, hur man kan skapa starka lösenord och mycket mer. Detta material finns tillgängligt på bibliotekets hemsida och skulle kunna utgöra ett självklart steg i kompetensutvecklingen hos all bibliotekspersonal. Fler exempel på resurser är Digiteket som är en nationell lärplattform för bibliotekspersonal (Digiteket u.å.). Där finns pedagogiska kurser som bland annat handlar om integritet på nätet, datasäkerhet och övervakningssamhället. Det är lovande att det finns resurser av detta slag och att det tycks bli fler. Förutom att gå dessa kurser behöver bibliotekspersonalen själva använda de alternativa digitala tjänsterna och ständigt omvärldsbevaka inom området eftersom det är så föränderligt. Ett program som installerats för att blockera tredjepartsspårning kanske en dag har slutat uppdateras och nya och bättre tjänster blir tillgängliga. Blir vi själva vana vid att använda dessa program och vet hur de fungerar är det också lätt att visa våra besökare. Vi behöver även titta på vilka programvaror vi själva har installerade på våra arbetsdatorer och de publika datorerna i biblioteksmiljön. För jag vill tro att de MIK-re­laterade samtalen främst behöver ske i det vardagliga mötet med besökare eftersom det är där vi har flest chanser att påverka.

Nordqvist och Wihlborgs rapport visar att planerade programaktiviteter som ska främja medborgarnas digitala färdigheter, exempelvis genom att inbjudna externa aktörer visar sina digitala tjänster, inte är särskilt välbesökta (Nordqvist och Wihlborg 2019, s. 30). Det kan ha många orsaker men en kan vara att besökare behöver hjälp i stunden. Och kan vi ta tillvara på den stunden genom att på ett pedagogiskt sätt föra in MIK-relaterade samtal så har biblioteket gjort någonting för att varje dag förhålla sig till sitt demokratiska uppdrag. Och det är kanske ett möjligt svar på min inledande fråga: att uppdraget att främja demokratin innebär att öka digital delak­tighet tillsammans med ett folkbildande moment om den digitala utvecklingens baksidor. Båda delarna är lika viktiga och behöver pri­oriteras lika mycket. MIK-samtalen är något bibliotek bör ta större initiativ till på vardaglig basis i mötet med samhällets medborgare i och utanför biblioteket. Den pedagogiska utmaningen behöver vi träning i att utöva.

Värna biblioteket som fristad

Biblioteken kan öka allmänhetens kännedom om teknikföretagens insamling och användning av personlig data, och förhoppningsvis kan denna kännedom leda till en viss förändring i det egna digitala beteendet, men i det stora perspektivet innebär det knappast att det påverkar teknikföretagen. Zuboff skriver:

”There are some things we do know, however. Individuals each wrestling with the myriad complexities of their own data protection will be no match for surveillance capita­lism´s staggering asymmetries of knowledge and power.” (Zuboff 2019, s. 482)

Är det något som kan förändra situationen på ett mer påtagligt sätt är det förändringar i lagstiftningen. EU:s dataskyddsförordning General Data Protection Regulation (GDPR) som implementera­des 2018 är ett steg i rätt riktning. Zuboff (2019, s. 485) menar att människor behöver mobilisera och organisera sig i kampen för en lagstiftning som balanserar makt- och kunskapsförhållandet och stärker den personliga integriteten. Och är det något som jag ser som ett första steg för människan i den kampen så är det kunskap om den digitala utvecklingens baksidor.

Människor har rätt till en fristad, en plats att känna sig trygg på, en plats att utveckla en identitet, tänka och dagdrömma. Zuboff gör en liknelse till hemmets trygga vrå. Hemmet vars dörrar övervak­ningssamhället vill ska stå på vid gavel och nycklar slängas bort (Zuboff 2019, s. 478). Jag tänker att biblioteksrummet liknar en sådan fristad som hemmet kan vara. Än så länge sker ingen över­vakning som i butiker och på gator och torg, alla kan låna medier utan att det kommer till de stora teknikföretagens kännedom och bibliotekspersonalen lyder under offentlighets- och sekretesslagen. Så även om vägen är lång för det folkbildande arbetet om den digitala utvecklingens baksidor så finns åtminstone fristaden, i form av medierna och den fysiska platsen, redan där.

Referenser

Grenholm, E. (2018). Vad kan vi egentligen? Analys av data Q1 2018 ur Självskattningstest kring digitala kompetenser för bibliotekspersonal. Rapport, Uppsala: Regionbibliotek Uppsala.

Internetstiftelsen (2019). Svenskarna och internet 2019. Stockholm: Internetstiftelsen.  [2020-04-24]

Körner, K. (2019). Digital politics. AI, big data and the future of democracy. I Böttcher, B (ed.) EU Monitor. Digital economy and structural change, Frankfurt am Main: Deutsche Bank AG.  [2020-05-05]

Nordqvist, C. & Wihlborg, E. (2019) Digitalt först? Kommuners och professionellas arbete för ökad digital inkludering. DINO Rapport 2019:2. Linköpings Universitet, Linköping: LiU-Tryck.

Schwarz, E. (2016). Inledning och Bibliotekariens handlingsfält: praktisk kunskap, professionalitet och kollektivt ansvar. I: Schwarz, E. (red) Bibliotekariens praktiska kunskap. Om kunskap, etik och yrkesrollen. Stockholm, Regionbibliotek Stockholm, s. 7-16 och 57-74.

SFS 2013:801. [2020-05-04].

Zuboff, S. (2019). The Age of Surveillance Capitalism. The Fight for a Human Future at the New Frontier of Power. London: Profile Books Ltd.