Att gå vilse: Om när jag skulle höja min digitala kompetens

Av  Sofie Samuelsson. Publicerad i antologin Bankdosor, skam och SMS-poesi. CC-BY

Jag går in i mötesrummet och alla tio som ska vara där är på plats. Någon av mina kollegor stänger dörren bakom mig och snart sitter vi alla runt ett stort bord. Kvarglömda kaffekoppar står på bordets mitt och den sura lukten från gamla kaffeslattar anas. Det är som alltid kyligt i rummet och jag ser hur huden på mina underarmar knottrar sig. Jag önskar att jag tagit med mig tröjan. I handen håller jag min privata mobil. Jobbmobilen, datorn och en papperskalender ligger framför mig. På rummets ena kortsida finns en stor duk med Digitekets startsidas djungelbild. Det surrar svagt från projektorn; nära duken är mina kollegor Charlie och Fatima placerade. De ser lite spända ut, laddade inför sin uppgift att leda oss i en timmes utforskande av plattformen Digiteket. Som förberedelse till dagens pass har jag skapat inloggning till Digiteket och även gjort självskattningstestet som kommer upp först på plattformen och vars resultat ska leda in mig i Digitekets djungel. Vi ska den här timmen ha fokus på det praktiska och lära oss mer om Digitekets möjligheter, allt enligt instruktion som Charlie och Fatima mejlat ut. Vi ska öka vår digitala kompetens.

Jag fingrar på mobilen som ligger i handen, knäpper med dess fodral och lägger fingret på hålet som ska få den att öppna sig. Det fungerar inte utan jag behöver slå in pinkoden. Med tummen svajpar jag fram och tillbaka tills jag hittar ikonen jag letar efter – fyrkanten som går i lilarosa och innehåller en mjuk fyrkant, en cirkel och en prick i vitt. Jag petar på den med tummen och jag är inne på @ack­ethedog. Den senast uppladdade bilden fylls av en säng med varmt, rött överkast och i sängens ena hörn ligger Acke som en tuss. Under bilden står det: ”Att vara Hammarbysupporter gör mig jättetrött. Hela förmiddagen har jag varit med på lillhusses match.” Texten avslutas med tre emojier: fotbollar.

Klockan visar 09.03 och Charlie och Fatima börjar sin inledning om Digiteket. Jag har lagt undan mobilen, men jag har svårt att landa i rummet. Jag har blicken vänd mot duken men mina tankar är på flykt. Jag tänker på min morgon och på mina tre tonårsbarn, som alla vaknade med näsorna tryckta mot mobilskärmarna. Jag tänker på hur Acke glatt hoppade upp i Sigges säng så fort Sigge tvingades slå upp ögonen, och hur han krafsade vasst med tassen på lillhusses ben. ”Mobilen mamma?”, sa Sigge och Acke hoppade ivrigt ner från sängen, hämtade en boll och galopperade in till Juno, tvärstannade bredvid hans säng. Viftade diskret på svansen. När han inte fick någon uppmärksamhet fortsatte Acke in till köket, där han bedjande tittade upp mot Elvis som gjorde iordning en ostmacka, samtidigt som han kollade något på mobilen. Acke kämpade på. Allt utan resultat. Jag tänker på hur jag upptäckte att kastrullen med vattnet med ägg börjat koka och hur jag högt ropade: ”Ok, google, sätt timern på fyra minuter”. Jag tänker på hur jag mot slutet av morgonen fick en liten dialog med Sigge när han för elfte gången försökte stänga av radion med ”Ok, google stäng av radion”. Det gick inte att stänga av, för jag hade nämligen satt på burkradion.

”Vad tycker du?” hör jag plötsligt någon fråga och jag ser ansikten riktade mot mig.

”Varför…”, börjar jag, men biter av resten av orden i meningen. Jag tänker att detta inte är rätt tillfälle för frågan som jag börjat formu­lera.

Vad är det som händer?

Beskrivningen av mötet där jag och mina kollegor ska lära oss mer om Digiteket speglar en vanligt förekommande del av en arbetsdag för mig. Det är ofta jag deltar i kompetenshöjande aktiviteter, antingen för att höja min egen kompetens eller lära mig metoder och verktyg, som i det här tillfället en plattform, som jag i min tur kan förmedla vidare till personal på folkbiblioteken för vilka jag i mitt arbete är till för. Digiteket är en digital plattform där främst bibliotekspersonal har möjlighet att genom kurser och artiklar höja sin digitala kompetens. Under det beskrivna mötet sammansmälter min egen kompetenshöjning med att lära mig mer om en plattform. Redogörelsen innehåller två delar, dels när jag infinner mig i mötesrummet och hur jag upplever det, dels en morgon med mina barn dit mina tankar flyger iväg. Mötessituationen är en gestaltning av en lärandesituation där jag ska höja min digitala kompetens. Varför lämnar jag med tanken rummet, varför är det som att jag flyr därifrån och inte vill vara med? Jag försöker uttrycka en fråga, en undran, men väljer att inte göra det. Vad är det jag egentligen vill fråga, eller kanske rent av protestera mot? Slutligen, varför är Acke med i texten? Jag uppfattar att det i gestaltningen, mellan raderna, sipprar fram känslor fyllda av ovilja, ointresse, protest och motstånd. Hur kan dessa känslor förstås?

Bakgrund

Jag arbetar som utvecklingsledare på ett regionbibliotek. Under våren som den här texten skrivs har jag bland annat som arbets­uppgift att lära mig mer om Digiteket, som är en central del i den nationella bibliotekssatsningen Digitalt först med användaren i fokus. På regeringens webbplats finns en artikel från 2017 som be­skriver regeringens program Digitalt först (Regeringskansliet 2017). Programmet handlar om digital förnyelse av det offentliga Sverige som genomförs under 2015-2018. Utgångspunkten är principen att när det är möjligt och relevant ska digitala tjänster vara första­handsval i den offentliga sektorns kontakter med privatpersoner och företag. Sent år 2017 ger regeringen Kungliga biblioteket (KB) ett uppdrag om ett digitalt kompetenslyft under åren 2018 – 2020. I uppdraget står det att regeringens mål är att Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter. Detta uppdrag blir Digitalt först med användaren i fokus, vilket kommer att drivas av KB tillsammans med de regionala biblioteksverksamheterna och kommunernas folkbibliotek. Hädanefter i denna text så menar jag denna bibliotekssatsning när jag skriver ”Digitalt först” (om inget annat anges).

I den här texten vill jag utforska känslor i en specifik situation, när jag ska lära mig mer om Digiteket tillsammans med mina kollegor. Martha Nussbaum skriver i ”Emotioner och mänskliga samhällen” att känslor ”är aspekter av svaret på frågorna ’Vad är värt att bry sig om?´ och ´Hur ska jag leva?´” (Nussbaum 2015, s. 385). Nussbaum lyfter fram fem aspekter som formar känslolivet. Den första är fysiska omständigheter och det kan handla om att samhällen i krig eller drabbade av naturkatastrofer mycket konkret är påverkade rent fysiskt och materiellt. Jag tänker att det även kan handla om rummet, till exempel konferensrummet i min gestaltande text. Där var det kallt och jag frös, kanske handlade textens olustkänsla och ovilja att landa till viss del om det. Den andra aspekten är samhäll­ens metafysiska, religiösa och kosmologiska trosföreställningar och Nussbaum exemplifierar med skillnader på hur människor uppfattar döden. Hon skriver att vissa samhällen har en tydlig föreställning att genom arbete kan en övervinna stark sorg. Vilka grundläggande föreställningar om vad vi tror på och anser viktigt kan knytas till den beskrivna mötessituationen? Nussbaums tredje aspekt är praktiker och här tar hon upp hur vi uppfostrar våra barn. I min situation tänker jag att det kan handla om hur vi organiserar en lärandesi­tuation. Den fjärde aspekten är språk, hur vi pratar om till exempel känslor. Jag tänker att hon vill peka på att om jag säger att jag känner mig ovillig, så betyder det olika för olika personer, i olika samman­hang. Om jag säger att jag är ovillig kan det väcka skilda saker: någon blir nyfiken, någon blir arg och frustrerad, någon känner samhörig­het och så vidare. Hur vi ser på ovilja påverkar känslorna i den ovan beskrivna situationen, det är skillnad om vi uppfattar ovilja som en gaspedal för lärande eller en broms. Nussbaums femte och sista aspekt som påverkar känslolivet är sociala normer som hon menar kanske är den viktigaste. Jag utgår från att det finns mängder av föreställningar i situationen som inledningsvis gestaltades och som handlar om bibliotek, digital kompetens, digital vardag och om vad vi behöver lära oss och hur detta lärande ska gå till.

Jag vill utforska de känslor av olust, ointresse, protest och motstånd som jag tycker mig se i den mötessituation som inledde den här texten. Vilka meningssammanhang finns i situationen och som känslorna speglar, skapas ur, existerar med? För att kunna undersöka situationens meningssammanhang kommer jag att fånga upp tre berättelser som jag tycker mig se i mötessituationen och som jag tänker säger något om meningssammanhangen. Jag utgår från att det finns starka berättelser som genomsyrar situationer och de människor som är i dessa. Berättelser påverkar hur vi känner och om och hur vi uttrycker det vi känner, om vi handlar utifrån våra känslor. Genom att formulera dem och undersöka dem vill jag få fler perspektiv på situationen som jag inledningsvis beskrev. Nussbaums fem aspekter som påverkar känslolivet har varit en grund för mig i min undersökning. Jag kallar de tre berättelserna för Min digitala berättelse, Biblioteksberättelsen och Berättelsen om lärandesammanhang. I den första är det mitt personliga förhållande till ”det digitala” som är i fokus. I Biblioteksberättelsen stannar jag vid det område – folkbiblioteket – som är ramen för den mötessituation som inledde texten. En fråga jag kretsar kring är: Vad är folkbibliotekets kärnuppgift? I mitt arbete på ett regionbibliotek är en stor del av arbetstiden kopplat till fortbildning och kompetenshöjande insatser, vilket fokuseras i Berättelsen om lärandesammanhang. Lärandesammanhang bär på många normer som handlar om vad den ska innehålla, vilka metoder som är bra och vad den ska leda till. Genom att försöka skapa en berättelse om lärandesammanhang vill jag få syn på komponenter som har med lärande att göra. Lärandesammanhanget ramas i den här essän in av den digitala plattformen Digiteket.

Min digitala berättelse

I situationen som är beskriven ovan finns föreställningar om fenomen som har ordet digitalt framför sig. En av berättelserna som finns i situationen är den jag själv bär med mig om vad digitalt är, innebär och betyder för mig. I den situation som inledde den här texten kan motstånd anas. Spontant associerar jag till motstånd mot ”det digitala”, men det är att gå för snabbt fram. Kanske handlar det mer om vad som bortprioriteras när det digitala ges företräde. I ett bibliotekssammanhang kan det handla om kultur, att kulturell verk­samhet inte får plats. Kulturell verksamhet är för mig något som ska finnas för sin egen skull, den ska inte värderas i pengar. Det betyder att människan inte (bara) ska ägna sig åt kultur för att kunna bli anställningsbar, tjäna pengar, bli en informerad och därmed bättre invånare i ett samhälle eller för att bli en mer empatisk människa. Stor del av värdet av kulturell verksamhet ligger i nuet och närvaron i nuet, fokus är på det en känner, tänker och upplever.

Finns det mer som fokus på det digitala kan tänkas trycka bort? I Ali Smiths (2015) bok Bibliotek varvas noveller med korta berättelser om vad bibliotek betytt för olika personer. Frågor om liv och död – i en digital tid – handlar flera av novellerna om i Smiths bok. ”Det mänskliga anspråket” skulle handla om en persons berättelse om DH Lawrences aska, om vad som hände med honom när han dog, men en annan historia pockar på. Pengar har försvunnit från huvud­personens kreditkort och fokus hamnar på hennes relation med banken. Det börjar med att hon ringer banken och en robot svarar och samtalet leder ingenstans. Efter en stund får hon ändå prata med en handläggare som är en ”riktig människa”, men det verkar för mig som att hon fortfarande pratar med en robotvariant. Novellen gestaltar att effektivitet ofta inte är något som är effektivt för två i en relation – banken tjänar eventuellt på att ha en dator i stället för människa som svarar i telefonen, men för kunden, novellens huvud­person, är det allt annat än effektivt. Novellen får mig att fundera över att datorer idag ofta tar människans plats. I novellen visas detta av att den ”riktiga människan” som huvudpersonen pratar med agerar som en robot, om det nu inte är så att hon är en. Det här får mig att undra om det kan vara vanligt förekommande att människan använt datorn som förebild för hur en på bästa sätt tar emot samtal i telefon. Vill vi människor idag utgå från tron att det är önskvärt att minimera mellanmänskliga möten och att snabbt öppna upp för digitala tjänster om en liten möjlighet finns för det? Här känner vi igen principen som regeringens program Digitalt först utgår från: att när det är möjligt och relevant ska digitala tjänster vara första­handsval i den offentliga sektorns kontakter med privatpersoner och företag (Regeringskansliet 2017). Den som inte skriver under på detta kan få känslor av ovilja och motstånd. Den som högt värderar mellanmänskliga möten, vill inte att de ska bortrationaliseras.

Att människan kan sakna att mötas gestaltas i en annan av novellerna i Smiths samling, ”Efter livet,” som handlar om en huvud­person som felaktigt rapporteras död, inte en gång utan två. Huvud­personen försöker revidera rapporten men kan inte få tag i någon människa att prata med. Det är som huvudpersonen är död fast han lever. Ingen vill relatera till honom och han försöker lika enträget som Acke hemma hos mig en vanlig morgon när mina barn vaknar. Huvudpersonens familj vill inte mötas ansikte mot ansikte, de är som fast vid olika typer av skärmar. En natt får han nog. Han väcker sin sovande familj och säger åt dem att komma till vardagsrummet.

”Så fort hon kommer in i vardagsrummet trycker Emily på fjärrkontrollen till teven. / Stäng av, säger jag. / Jag tittar, säger hon. / Sänk, säger jag. / Hon sänker obetydligt och vinklar fåtöljen bort från bordet mot teven. […] Ungarna ser utmattade ut. Min fru tittar på maten på bordet och det fulla vinglaset vid sin hand. Hon tittar på mig med trötthet och misstänksamhet. / Jag tänkte bara att vi borde, ni vet, prata, säger jag. / Klockan är halv tre på natten. Vad vill du prata om? säger hon. / Vad vill du, säger jag. / Hon tittar bort. / Jag tittar på min son. / Nathan? säger jag. / Jag låtsas plocka ut hörlurar ur öronen. Han gör som jag ber honom. / Inled samtalet, min son, säger jag. Vad som helst. Precis vad som helst. Berätta vad du gjorde tidigare ikväll.” (Smith 2015, s. 139ff)

Hunden Acke i situationen som beskrevs i inledningen, tror jag står för att något annat än skärmar, effektivitet och minimering av möten kan vara eftersträvansvärt. Genom att jag tänker på Acke under mitt beskrivna lärandesammanhang hittas sätt att formulera ovilja och motstånd. Det blir även ett behagligt sätt att fly från det digitala som är i fokus i mötessituationen. Jonna Bornemark (2019) skriver i en artikel i Dagens Nyheter att hästen och hunden i många kulturer haft nära samarbeten med oss människor. Djuren har bidragit med arbetsinsatser för att människans samhälle ska fungera. Mänsklig kultur har påverkats av dessa samarbeten och den skulle sett annorlunda ut om hästen och hunden inte stått så nära människan. Bornemark frågar sig: ”Borde inte den nära relationen mellan människan och andra djur vara överspelad i och med vår tekniska explosion?”, och hon svarar sig själv genom att lyfta fram att djur på nytt har stigit in och gör arbetsuppgifter i mänskliga samhällen. Tidigare hjälpte djuren till i exempelvis jakt och att odla jorden, men när det blev en stark teknikutveckling så behövdes inte djuren på samma sätt längre. De nya arbetsuppgifter som kommer nu är att djuren ska göra det som maskinerna inte klarar av. Det kan handla om känslomässigt arbete som läshundar som barn läser för och vård­hundar i äldreboenden. Bornemark skriver vidare att umgänge med djur bara kan utvecklas om ”vi är intresserade av att lyssna på nya sätt. Vi måste lyssna, tolka, kritisera våra tolkningar och lyssna igen. Men vi måste också lyssna på oss själva, vad är egentligen viktigt för oss människor?” Ofta pratar vi om hur viktigt lyssnandet i olika mänskliga relationer är, även i till exempel lärandesituationer.

Vad är det för relationer som Acke står för i den inledande situa­tionsbeskrivningen? Hunden av Kerstin Ekman (1986) handlar om en valp som av misstag blir lämnad i skogen. Där kämpar han för att överleva. Han letar desperat efter mat och behöver skydda sig från andra djur, värja sig mot väder, vind och insekter. Hela boken vibrerar av allt som inte är digitalt. Hunger, lukter, vildmark. Till sist träffar valpen, som blivit unghund, mannen som är hans husse och läsaren förstår vilka band som finns mellan människa och hund, och hur de inte glömts bort. Det tar tid för husse och unghunden att hitta tillbaka till varandra, att bygga tillit. Ekman gestaltar i Hunden vad som kan växa fram om vi lyssnar på varandra, här är det en hund och människa som lyssnar. Tid, den långsamma tidens kraft, är central. Så även tålamod och även att alla våra sinnen är viktiga. När Acke fångas in i tanken kan det vara ett motstånd till relationer som går via skärm och istället lyfter fram kommunikation som inte bara innehåller ord och meningar, utan även kroppsspråk och att kommunicera med alla våra sinnen. Det paradoxala är förstås att det är via skärm – Ackes instagram – som jag kommer att tänka på Acke. Detta motsägelsefulla är symptomatiskt när det gäller mitt förhållande till digital teknik och det den för med sig. Acke står även för förstärkning av nuet och, om jag drar paralleller till Hunden, för betonandet av tålamod, tid och tillit. Min digitala berättelse innehåller motstånd och ovilja, som inte i första hand är kopplat till digitalt generellt utan det som riskeras tryckas bort i en digital utveckling. Det handlar om kultur, litteratur, värdet av nuet och det långsamma, samt av relationer där vi lyssnar på varandra och tillsammans utforskar sådant som är av vikt för oss.

Biblioteksberättelsen

Biblioteksberättelsen handlar om det mest grundläggande i den inle­dande mötessituationen och i min yrkesvardag: vad är ett bibliotek och vad är dess uppdrag? Den sätter ramarna för situationen. Jag måste erkänna att det finns en matthet hos mig när jag tänker på folkbibliotekets uppdrag, dess kärnuppgift. Den beror dels på att många som inte jobbar inom bibliotekssektorn tror att folkbibliotek bara jobbar med böcker, och vidare att vi som är biblioteksmedarbe­tare ständigt uppmanas att försöka förändra denna föreställning. Dels beror mattheten på att vi inom bibliotekssektorn aldrig blir färdiga med att vända och vrida på vad som då är folkbibliotekets kärnuppdrag. Jag tror att den här mattheten väl knyter an till den gestaltade mötessituationens känslor av ovilja, ointresse, motstånd och protest. Just därför tror jag att jag behöver bli kvar här en stund. Det finns alltså många människor utanför biblioteksväsendet som kopplar ihop bibliotek med böcker och litteratur och sedan stannar där. Många gånger när jag berättat om folkbibliotekens andra uppdrag så ser de ut som frågetecken. Inte alltid med nöjd uppsyn. Jag har uppfattningen att vi som arbetar inom biblioteksvärlden bör tycka att biblioteksberättelsen som bara innehåller litteratur och läsning inte bara är för smal utan även exkluderar. Alla invånare har inte, eller vill ha, en relation till boken och till litteratur, ändå är folkbiblioteket till för dem. När jag, liksom många andra biblio­teksmedarbetare, försöker fylla ut biblioteksberättelsen så att den inte bara innehåller litteratur och böcker, så kan det få till effekt att vi samtidigt trycker bort just det som traditionellt kopplas samman med bibliotek – ja, just det: litteratur och böcker. Vill vi det? Vill jag det? De biblioteksmedarbetare som bryter normen och inte vill vika från att folkbibliotekens kärnuppdrag är litteratur och böcker uppfattas ofta som motsträviga och som att de motarbetar folkbib­liotekens utveckling som är ett måste för att kunna fortsätta vara relevanta i dagens (digitala) samhälle. Min matthet speglar även att jag inte vet var jag hör hemma – i normen där jag ivrigt är på för att förändra föreställningen hos allmänheten om vad bibliotek är eller om jag är sådan som vill fortsätta knyta folkbibliotek till litteratur och böcker. För att undersöka (folk)bibliotekets uppdrag går jag till Bibliotekslagen (SFS 2013:801). Ändamålsparagrafen riktar sig till alla bibliotekstyper och där står det:

”2 § Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning.

Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska främja litteraturens ställning och intresset för bildning, upplys­ning, utbildning och forskning samt kulturell verksamhet i övrigt. Biblioteksverksamhet ska finnas tillgänglig för alla.” (SFS 2013:801)

När jag läser paragrafen så åskådliggör den för mig utmaningen med biblioteksberättelsen. Den smala, som knyter bibliotek till läsning och böcker, hänger samman med paragrafens andra stycke. När jag vill bredda biblioteksberättelsen, bredda vad biblioteket är, så behöver jag fylla på med paragrafens första del. Bibliotekslagen är för alla bibliotekstyper, men bibliotekstyperna har även i bibli­otekslagen paragrafer riktade specifikt till dem. Kanske är det så att just folkbiblioteken ska ha mer tonvikt på den andra delen av ändamålsparagrafen, i linje med den smala biblioteksberättelsen som knyter folkbibliotek till läsning och litteratur? Men nej – det tvådelade uppdraget finns även i en av de paragrafer som riktar sig specifikt till folkbibliotek:

”7 § Folkbiblioteken ska särskilt främja läsning och tillgång till litteratur.

Folkbiblioteken ska verka för att öka kunskapen om hur in­formationsteknik kan användas för kunskapsinhämtning, lärande och delaktighet i kulturlivet.” (SFS 2013:801)

Jag upplever att det inom bibliotekssektorn ibland blir två läger: litteratur/läsning/kulturell verksamhet respektive digitalt/demo­krati/information, vilka sätts i motstånd till varandra. Det är inte konstigt att det blir så eftersom verksamheter alltid måste prioritera – väljs det ena så är det ofta på bekostnad av det andra, även om det egentligen inte är någon som vill att det ska vara så. Det mest önsk­värda är förstås att omfatta båda delarna i nämnda paragrafer, det är vårt uppdrag om vi arbetar inom bibliotekssektorn. Om känslan att det ena lägret blir i mitt tycke felaktigt nedprioriterad på grund av det andra, och om jag vill jämna ut det, så blir jag förespråkare för det nedprioriterade lägret, eftersom det är lätt hänt att hamna i ett polariserat tänkande. Är jag något så kan jag inte samtidigt vara det andra. Just det polariserade tänkandet ökar min matthet. Känslan av att läsning, litteratur och kultur är nedprioriterat stärks när jag tittar på rapporten Den femte statsmakten: Bibliotekens roll för demo­krati, utbildning, tillgänglighet och digitalisering (2017). Den tjocka rapporten är en del av den omvärldsanalys som gjordes i samband med arbetet med den nationella biblioteksstrategin. Läsning, litteratur eller kultur finns inte med i titeln, knappt heller på bokens baksidestext eller i innehållsförteckningens 15 kapiteltitlar. Knappt två år efter Den femte statsmakten kom Demokratins skattkammare: Förslag till en nationell biblioteksstrategi. I förordet står det: ”Det yttersta målet med hela verksamheten är att stärka bildningen och därmed demokratin. Vi ser biblioteken som en självständig kraft i det demokratiska samhällsbygget, en femte statsmakt.” (Fichtelius, m.fl. 2019, s. 3) ”Läsning” är ett av sex medel att nå målet demokrati och det står: ”Ett demokratiskt samhälle där alla fritt kan ta del av värl­dens samlade litteratur och kunskap för att kunna verka i samhället på egna villkor”. (Ibid.) Läsning verkar knappt ha något värde i sig – utan ett medel att nå något annat: ett demokratiskt samhälle. Jag tycker att förslaget till en nationell biblioteksstrategi mer borde lyft fram att kultur, litteratur och läsning har värden i sig själva för jag tror att svaren, eller förslagen, hade sett lite annorlunda ut då. Om en ställer frågan om vad biblioteken kan göra för det demokratiska samhällets utveckling så fås vissa frågor och svar. Jag saknar frågan: Vad innehåller ett välmående samhälle som det är värt att leva i (en stark komponent är förstås demokrati)? Hade den ställts tror jag fler perspektiv fått utrymme i förslaget. Det är också den sortens fråga som passar väl med folkbiblioteket. För det är just där – i bibliotekets fysiska och digitala rum – vi människor kan närma oss den typen av frågor. Vi kommer att hamna på irrvägar och det kanske är en stor del av meningen.

På folkbiblioteket tycker jag vi ska kunna på olika sätt uttrycka våra erfarenheter av vårt trevande, vi ska kunna ta del av andras och vi ska tillsammans kunna utforska, både med ett mål i sikte och utan. Ibland vill jag kunna kasta loss utan att veta vart jag ska. I och med den digitala utvecklingen och att vi nu lever i en vardag som är digital är det självklart för många som jobbar på bibliotek att biblio­teken ska lägga stor del av sina resurser på att förändra bibliotekens verksamhet till att bli mer digital och att främja allmänhetens digitala kompetens. Ofta grundas detta i bibliotekens demokratiska uppdrag. När regeringen gav uppdraget Digitalt först till biblioteken kändes det som en självklarhet för många inom biblioteken att ta sig an detta. Men inte för alla. För att förklara (och försvara?) varför biblioteken ska arbeta med digitala områden, till exempel Digitalt först, vänder sig en ofta till första delen av bibliotekslagens ända­målsparagraf: ”[…] demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning” och till andra delen i paragraf sju, vilken handlar om informationsteknik. För att kunna leva i vårt demokratiska samhälle och eventuellt kunna bidra till dess utveckling måste invånarna ha möjlighet och kunskap att använda digital teknik, för att samhället idag är digitalt. Genom digital teknik kan en även hålla sig informerad och få sin kunskapstörst stillad. Även regeringsuppdraget till KB (Digitalt först) lutar sig på dessa två avsnitt i Bibliotekslagen när skälet till uppdraget anges.

Känslorna av ovilja och motstånd i den inledande beskrivningen av en mötessituation bottnar kanske i uppfattningen att dessa två delar av de två paragraferna prioriteras för mycket, eller att jag inte ordentligt har tagit del av och förstått Bibliotekslagen. Kanske tar de avstamp i att jag anser att regeringens mål att Sverige ska vara bäst på att använda digitaliseringens möjligheter samt att vi ska sträva efter digital kontakt mellan offentlighet och människor inte är eftersträvansvärt. Kanske är det där och då, i just den situation som jag i början beskrev, samtliga skäl som gör att min tanke flyr mötesrummet.

Karin Linder (Svensk biblioteksförening) och Brit Stakston (mediestrateg) har skrivit debattartikeln ”Låt folkbiblioteken bygga medborgarnas digitala bildning och förmåga”. De utgår från folk­bibliotekens demokratiuppdrag, när de vill visa på folkbibliotekens potential i det digitala samhället. De menar att folkbiblioteken redan är noder för medborgarnas digitala kunskapsuppbyggnad. Det görs i en folkbildningstradition. Vidare skriver de att vara noder ytter­ligare behöver förstärkas och förtydligas. De hävdar att även om folkbiblioteken redan gör en hel del idag så behöver verksamheten breddas. Idag hjälper folkbiblioteken individer med det praktiska hanterandet av digital teknik, till exempel frågor gällande bank-id, sociala plattformar och att söka samhällsinformation. Det som behöver tillkomma är:

”Kunskapen om de bakomliggande processerna – om vad som sker med ens personliga integritet och teknikens påverkan på samhället och demokratin […]. Att inte förstå, eller kanske inte ens ha möjlighet att ta eget ansvar för sin digitala bildning, kan medföra förödande konsekvenser på individnivå. Det kan också leda till strukturella maktför­skjutningar på samhällsnivå med för stora kunskapsklyf­tor.” (Linder & Stakston 2020)

Linder och Stakston menar vidare att det krävs att befolkningen ”måste ha förmågan att dra egna slutsatser, kunna skydda sin personliga integritet och förstå hur internet påverkar vår demokra­ti”. De hävdar att ”invånarnas digitala kunskapsbyggande” idag är lika grundläggande för den demokratiska utvecklingen som läs- och skrivförmåga på 1900-talet (ibid.). Även jag som anser att den här breddade biblioteksberättelsen är väl underbyggd och legitim, kan uppleva motstånd och ovilja för att jag tycker att biblioteken lämnas ensamma i det här samhälleliga uppdraget och utan de resurser som behövs. Det finns även en skillnad på det som Linder och Stakston uttrycker som ”digitala kunskapsuppbyggnad” och läs- och skriv­främjande. I Sverige idag är det grundskolan som ska lära invånarna att läsa och skriva, inte biblioteken. När det gäller den digitala kunskapsuppbyggnaden är det som att folkbiblioteken ska kompen­sera för det som resten av samhället inte gör eller gör lite av – det vill säga lära allmänheten digital teknik så att de överhuvudtaget kan ha ett vardagsliv i vårt samhälle.

Även i Linders och Stakstons text tycker jag mig ana den polari­serade bilden av två läger – det ena läsning och det andra ”digitala kunskapsuppbyggnad” som hör till lägret digitalt/demokrati/infor­mation. Jag tror att för att minska min matthet och mitt motstånd, samt öka mitt intresse behövs det oftare än nu att de båda polerna knyts samman och går upp i varandra. Eftersom jag tycker att risken är överhängande att läsning, litteratur och kulturell verksamhet, och värden som kan knytas till dessa fenomen, bortprioriteras på biblioteken, samt i samhället i stort, så skulle mitt engagemang öka om det digitala flitigt parades med läsande, skrivande, skapande, upptäckande, utforskande, samtalande och berättande.

Berättelsen om lärandesammanhang

I mitt arbete befinner jag mig ofta i olika typer av situationer där lärande, utveckling och kompetens står i fokus. Ibland är det jag som håller i möten, samtal och föreläsningar, ibland är det jag som ska lära mig, utvecklas eller öka min kompetens. I den gestaltande situationen i den här textens början lyfter min tanke ut från konferensrummet. Jag antar att det är ofta tankar lämnar lärandesituationer. Det händer nästan aldrig att jag, eller någon annan, får veta något om tankar och känslor som svävar iväg, för det finns ingen tid för det. Ofta har vi ett mål och vi behöver ta oss dit. I situationen ovan som jag beskrev så var målet att lära oss mer om Digiteket. Samtidigt skulle jag även höja min digitala kompetens genom plattformen Digiteket. Vad missar jag om jag är för fokuserad på ett tydligt mål? Frågan får mig att tänka på en känd diktrad av Tomas Tranströmer: ”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse” (Tranströmer, 2011, s. 251). Jag tror att jag i Digiteket-situationen hade varit mer intresserad och nyfiken om vi haft större fokus på att gå vilse. Jag tror att vi inte tillräckligt högt värderar att gå vilse, för det är inte effektivt och det är svårt att utvärdera, vilket vi gärna vill göra, om vi inte har tydliga mål. För att känna oss trygga och få en karta i Digiteket så gör vi ett självskattningstest som ska hjälpa oss att hitta till vårt mål. Vi behöver träna mer på att gå vilse! Jag tror att det finns många gläntor att hitta. Jag vill prova att göra en jämförelse med Aristoteles distinktion mellan framställning och handling. Framställning har ett mål eller en produkt bortom själva situationen, till exempel att ha lärt sig mer om Digiteket eller höjt sin digitala kompetens. Framställning kan knytas samman med techne, som i sin tur kan beskrivas som kunnighet. Handling å sin sida har ett mål som är inbakat i själva situationen. Här rör en sig kring de så att säga stora frågorna: Vad är meningen? Vad behöver människan? Vad är ett gott liv? Handling är förbundet till fronesis, eller praktisk klokhet (Aristoteles 2014, s. 43f). I Bibliotekariens praktiska kunskap: om kunskap, etik och yrkesrollen skriver redaktören Eva Schwarz att fronesis är en praktisk klokskap som inte kan förklaras i regler. Fronesis är alltid situationsbundet och är ytterst förknippat med den person en är och den en möter i en viss situation. Det handlar om erfarenheter som gjort intryck på mitt medvetande, på mitt sätt att tänka, mitt sätt att känna, något som finns i min kropp (Schwarz 2016, 61ff).

Jag kopplar samman Aristoteles ”handling” med ”vilse” i Tranströmers diktrad. I min arbetsvardag, och som jag tror liknar mångas arbetsvardag, finns det inte mycket utrymme till att gå vilse eller att uppmärksamma det som Aristoteles benämner handling. Hur skulle det bli om vi hade tid, och vågade, koppla på de stora frå­gorna när vi till exempel ska öka vår digitala kompetens? Hur skulle det bli om vi trevade och snurrade utan att veta riktigt vart vi ska? Jag misstänker att samtidigt som vi skulle få mindre kunnighet om Digiteket skulle vi öka vår kompetens om andra delar som för mig är svårare att formulera. Jag tänker på att bli rustad för att tillsam­mans med andra utforska, problematisera och försjunka i olika delar av digital utveckling, digital teknik och digitalt liv. Med utgångs­punkt i att gå vilse, samt från Aristoteles handling och från fronesis kunde vi kanske hamna på andra vägar och främja kompetenser som kanske ofta kommer i skymundan, både när det gäller Digitalt först och andra kompetensområden.

För att kunna utforska, utmana och ifrågasätta har jag i flera års tid vänt mig till normkritik. För snart ett år sedan kom antologin Normkritisk pedagogik: Perspektiv, utmaningar och möjligheter. Redaktörer för boken är Lotta Björkman och Janne Bromseth. Brom­seths eget kapitel i antologin inleds med en sinnlig beskrivning av en lärandesituation, skriven i presens och jagform. Den handlar om Bromseth själv när hon leder en kurs vid ett universitet. Hon skriver:

”Längtan efter samtal. Jag avslutar ofta en kurs med ett hål inuti mig. Mellanrummet är för stort mellan mina ord och mitt själv, min värld och deras ord, deras själv, deras världar. Vem är du, vad längtar du efter? Känslan av att den plats mina ramar givit dem är för trånga, att de blir de kunskapskonsumenter utbildningssystemet lärt dem att de ska vara. Frustrationen över att vår knappa tid och våra trånga rum sätter gränser för vilka samtal som kan föras.” (Bromseth 2019, s. 42)

Bromseth lyfter i sin text in techne och fronesis för att lägga per­spektiv på hur normkritik lärts ut och använts i utbildningssam­manhang. Det har i många sammanhang blivit så att normkritiska förändringsarbeten har blivit ett upplysningsideal och att någon (läraren) försöker ”tvinga” någon (studenten) att förflytta sig i synen på makt, verklighet och egna privilegier, sådant som normkritiskt förändringsarbete ofta handlar om. Detta tvingande knyts i texten ihop med kunskapsbegreppet techne. (Bromseth 2019, s. 62) Björk­man fördjupar sig i vad detta upplysningsideal kan betyda i sitt kapitel i antologin. Där skriver hon att hon under lång tid hade som drivkraft att få andra att tänka ”rätt” när det gäller makt och normer. De hon undervisade skulle komma till ett upplyst tillstånd (norm-och maktkritiska), genom att Björkman som redan var kunnig, upplyst och kritiskt medveten utbildade de som var outbildade och omedvetna. Detta synsätt bildar en dikotomi mellan de som förstått och de som (ännu) inte förstått. Björkman skriver: ”Vidare finns risken att människor som lär sig tänka ’rätt’ agerar på ett mekaniskt sätt, enligt en viss metod eller handlingsmall men utan hänsyn till kontext och den komplexitet som en pedagogisk situation innebär” (Björkman, 2019, s. 129f).

Detta resonemang om upplysningsideal kan relateras till den typ av situation som jag inledningsvis berättade om. Att någon (kanske är det här själva plattformen Digiteket) som är digitalt kompetent ska ”tvinga” på någon (som inte är digitalt kompetent) digitala kunskaper och kompetenser, vare sig de vill eller inte. Det finns normer för vad kompetens och kunskap är för något och det handlar om att vi kan förstå människor som inkompetenta och att kunskaps­brist är något som behöver fyllas. Målet är en kompetent människa, medborgare, som kan verka gott i ett demokratiskt samhälle. Detta blir extra tydligt i min beskrivna situation där en digital lärplatt­form är i fokus. Via Digiteket kan en höja sin kompetens. På Digiteket ska en börja med ett självskattningstest så att målet kan uppnås effektivt, utan onödiga irrvägar. Tron på att människan behöver vara kompetent är vanligt förekommande, och att vara icke-kompetent är långt ifrån önskvärt. Det finns en stark tro på att i ett demokratiskt samhälle är det en medborgerlig rättighet, och skyldighet, att vara kompetent – att det är grunden för att samhället ska fungera – och att inte vara det är lågt värderat. Föreställningarna om kunskap och kompetens påverkar hur vi organiserar olika lärandesammanhang.

Att gå vilse

Under arbetet med den här texten har det flera gånger känts som att jag förlorat mig i ord och tankar och inte kunnat hitta vidare. Det är inte en alltigenom behaglig känsla. Kanske är det att gå vilse. Jag tror faktiskt att jag hittat några av gläntorna som jag behövde hitta. Den viktigaste gläntan jag funnit är nog ordet vilse.

Den här texten handlar inte om att jag ogillar allt som har digitalt framför sig, inte heller handlar den om huruvida jag uppskattar Di­giteket eller ej. Jag är nyfiken på digital teknik och vad den kan bära med sig för möjligheter. Jag vill och behöver lära mig mer och jag ser Digiteket som ett bra och kreativt verktyg för det. Jag är tveksam till självskattningstest, även inom Digitekets ramar. Jag är tacksam att jag har kollegor, som Charlie och Fatima, som skapar utrymme och ingångar för att jag ska ha goda möjligheter att höja min digitala kom­petens, samt att de ihärdigt lyfter metoder och verktyg för att kunna göra det. Trots att jag är relativt positiv till den digitala utvecklingen finns ibland en oro och ovilja hos mig. Jag upplever dessa känslor hos mig själv och jag kan även se dem hos andra. I just den situation som den här texten fokuserar tycker jag mig se att det finns olust och motstånd. Dessa känslor har varit stommen i den här texten.

Referenser

Aristoteles. (2014). Bok VI ur Nikomachiska etiken. I: Hjertström Lappalainen, J (red.) Klassiska texter om praktisk kunskap. Södertörn Studies in Practical Knowledge. Stockholm: Södertörns högskola, s. 39 – 61.

Björkman, L. (2019). Om att förstå vad vi inte förstår för att bättre kunna förstå – så att vi kan nå dit vi vill – egentligen. I: Björkman, L & Bromseth, J. (red.) Normkritisk pedagogik: Perspektiv, utmaningar och möjligheter. Lund: Studentlitteratur AB, s. 123-160.

Bornemark, J. (2017). Försvarstal för icke-vetandet: en Marciansk läsning av Nicolas Cusanus. I: Bornemark, J. & Ruin, H. (red). Ad Marciam. Södertörn Philosophical Studies, 1651-6834; 20. Huddinge: Södertörns högskola, s. 107-120

Ekman, K. (1986). Hunden. Stockholm: Albert Bonniers Förlag.

Fichtelius, E., Enarson, E., Hansson, K., Klein, J. & Persson, C. (red.) (2017). Den femte statsmakten: Bibliotekens roll för demokrati, utbildning, tillgänglighet och digitalisering. Kungliga biblioteket: Nationell biblioteksstrategi.

Fichtelius, E., Persson, C. & Enarson, E. (2019). Demokratins skattkammare. Förslag till en nationell biblioteksstrategi. Stockholm: Kungliga biblioteket.

Nussbaum, M. (2014). Emotioner och mänskliga samhällen (övers. C. Nilsson). I Hjertström Lappalainen, J. (red.) Klassiska texter om praktisk kunskap. Södertörn Studies in Practical Knowledge. Stockholm: Södertörns högskola, s. 381-408.

Schwarz, E. (2016). Inledning och Bibliotekariens handlingsfält: praktisk kunskap, professionalitet och kollektivt ansvar. I: Schwarz, E. (red) Bibliotekariens praktiska kunskap. Om kunskap, etik och yrkesrollen. Stockholm, Regionbibliotek Stockholm, s. 7-16 och 57-74.

Smith, A. (2017). Bibliotek (övers. Niclas Nilsson). Falun: ScandBook AB.

Tranströmer, T. (2011). Tomas Tranströmer: Dikter och Prosa 1954-2004. Stockholm: Albert Bonniers Förlag.

Regeringskansliet (2017). Uppdrag till Kungliga biblioteket om digitalt kompetenslyft. Stockholm: Regeringskansliet.  [2020-05-04].